Senaste kommentarerna i forumet

Hej LenaNyman, och tack för ditt svar. Igår hade jag en skvätt kvar ur boxen och var så klart tvungen att dricka ur det sista. Det blev tre glas. Sov jättedåligt och i morse hade jag en mycket orolig mage och kraftig ångest. Tog mig till jobbet och kämpade mig igenom arbetsdagen. Längtade hem till sängen för att få sova. Visste också att det inte fanns något vin kvar idag, och det gör mig så lättad. Känner mig nästan befriad! Det får inte finnas hemma helt enkelt.
I helgen blir det tyvärr vin igen, eftersom jag ska ha några kompisar över på middag. Men det är lite så jag vill ha det, att kunna hålla sig till sociala sammanhang när jag dricker. Och då självklart måttligt. Inte sitta hemma och dricka själv.
Det jag får se till nu är att jag inte köper vin som blir kvar till nästa vecka. Jag hör hur det låter, hur jag lurar mig själv här. Borde ju självklart hålla mig helt nykter nu i helgen. Men jag vet att jag inte är där än. Det här är iallafall en början till att vilja förändra mitt drickande.
Tack snälla du för dina råd. Tar till mig dem och ska jobba med det här varje vecka. Kram!

Mina barn har aldrig sagt eller visat så mkt kring mitt vindrickande, men på sätt och vis så har de större barnen förstått att det är "känsligt" att säga något. Jag fick i julklapp ett collage de hade gjort tillsammans, som var en samling bilder på saker som jag tyckte om. I mitten var det ett jättestort glas vin. Det smällde till i magen, de menade inget alls med det mer än "det här gillar mamma". Och jag vill verkligen inte vara en mamma som är så förtjust i vin att det är mittpunkten i livet. Det satte sig och blev faktiskt lite av mitt startskott.

Jag kan också hålla med dig om att våra dryckesmönster är/har varit väldigt lika. Jag bor i kalla Sverige men har anammat mer och mer vin i livet ändå. Jag är aldrig "tokberusad", alltid lagt mig, tvättat ansiktet, borstat tänderna...Gått upp, jobbat, skjutsat barn etc. Men jag har också inte haft en nykter helg på väldigt länge (sen barnen var riktigt små), jag har länge haft känslan att jag VILL hälla i mig vinet och gjort det då och då också. Om jag öppnat en flaska vin så har jag i princip alltid druckit upp den samma kväll. Jag har omedvetet haft vindagarna som lite heliga, kunnat längta hem och dricka vin. Sista två åren har jag gärna druckit vin från 16 tiden fre lör, innan mat, under matlagning, under middagen, efter middagen..för att sen inte heller kunna följa filmer, göra något praktiskt, varit tokseg dagen efter. Det är lätt att lura sig själv, att då det inte uppenbarligen för sin omgivning är alkoholism är det lätt att sanktionera överdrickandet, att det inte är så farligt. Men sista året har jag varit uppe i ca 4 flaskor vin per vecka och då på 4 dgr/vecka så jag har ändå varit berusad varje gg. Och bara insikten att man får kämpa så för att sluta är en ögonöppnare. Jag har bestämt mig för att sluta helt, vet inte hur länge men jag tror knappt att jag har karaktär "jämt" men hoppas ändå på väldigt länge. Idag är tyvärr en lite tuffare dag, har diffus ångest som skulle dämpas fint med vin men jag dricker the och ramlösa här, och har gått i en och en halv timme ute i solen. Önskar dig kraft och beslutsamhet att nu avstå helt från alkohol! Så länge som det behövs helt enkelt!

Så härligt det låter och tror du klarar dina utmaningar du låter så stark.
Mitt förhållande är inte bra, men är inga stora bråk utan mer tyst, men bestämt att låta allt vara så ett tag och försöka jobba med mig själv.
Sen är det inte lätt att han dricker för mycket, men han är oftast borta på vardagarna så hinner hämta styrka då till helgen.
Kommer säkert att reta mig på honom ibland men skall försöka se att nu är mitt problem det viktigaste och stå för mitt val.

Vad fint skrivet Heddali.
Tack för det.

Även Karin Boye skrev om att känna trygghet i de små vardagliga tingen. äta ett äpple, hålla fast vid en liten vardagsrutin kan ge stadga även åt stora svängningar. Jag kan ibland känna mig som en käck pensionär som försöker "gaska" upp sig med en rask promenad, kaffe och sockerkaka och pyssla om pelargonerna. Plocka ordning i vardagsrummet och puffa kuddarna. Bädda sängen. Men det hjälper faktiskt :-). Ibland tror jag vi är mer lika djuren än vi är medvetna om. Mycket styrs av instinkter, känslor vi inte vet var de kommer ifrån, och om vi får en naturlig paus och avbrott i "känslan" som tex en promenad så passerar den, det var övergående.

Känner igen såväl det du skriver, att jag med alkohol stängt av stress, press men främst vardagsslentrian. Att jag ofta blir innerligt trött på mina tankar, på minnen (som egentligen inte är värre än många andras), på min inre dömande röst som inte alls är den trevliga person som jag vill vara. Jag är utåt sett en sån där supersnäll bussig storasystertyp som nästan är jobbigt "god". Sen inuti kan jag vara nattsvart i tankar ibland, folk som älskar mig skulle bli chockade vilken lava det kan koka runt i mig. Det är som att höra min pappa (som inte är särskilt trevlig faktiskt)som alltid är negativ till folk, tar ut det värsta först, tycker folk är idioter, konstiga, tattare, stolpskott etc etc. Jag vill inte alls vara sån men är så snabb i tanken att hamna där, kämpar emot det själv. Självkritik till absurdum och känslig för okänsliga människor kan adderas till min härliga "jagkänsla". Nu när jag blev helt nykter (8dgr) så var det som att bli överkörd av en ångvält, jag har verkligen dämpat all olust jag kan känna inför att just umgås med mig själv. Även jag har ljusa stunder men har liksom sjok över dagen när det här malandet inuti är jävligt jobbigt. Några glas vin och malandet tystnar. Tyvärr tystnar mycket mer i längden med överkonsumtion av alkohol så jag ska helt enkelt försöka stå ut med mig själv! Du verkar vara en trevlig, reflekterande person och jag hoppas verkligen att du fortsätter att lära känna ditt nyktra jag och bestämmer dig för att det är en rätt hygglig kille som gör sitt bästa med det mesta!

Alkoholen är en lömsk jävel som sätter hjärnan på högvarv och gör oss konfuysa. Bra att du börjat reflektera över ditt drickande.

... full i skratt när du radar upp anledningarna man skapar för att få hälla i sig. Kommer nämligen att tänka på en grej jag läste för ett tag sen om just det. Fanns ingen annan anledning så dög plogbilen. "Wihoo, här kommer plogbilen, nu sprättar vi upp! Tjoho, här kommer den igen..!"

Ja. Jag önskar dig också styrka. Blir du borta en vecka eller hur var det? Du behöver ett par rejäla mentala skygglappar och massor av lugn tillförsikt.

Tack för era svar alla, det är så välbehövligt att få andras reflektioner (dvs andra som förstår). Jag tror att tanken "aldrig mer" kan bli för stor och därför finns en pedagogik att hålla sig i tanken till nutid och närmsta tiden. Jag känner mig själv och är rädd för att trilla in i gamla hjulspår, det är som att avhållsamheten bara fungerar när jag är på helspänn att inte släppa garden. Idag har jag på kvällen tänkt mycket på vin, känt smaken i munnen, fantiserat om första glaset till god mat etc. Läste en intervju med den relativt unga manliga skådespelaren som sen många är nykter (tappat namnet) som konstaterade i intervjun att han aldrig hade druckit för den goda smaken utan alltid druckit för berusning. Och att det då är meningslöst att dricka måttligt. Jag känner igen mig så i det, att jag vill nå "buzzen", och hastar mig igenom 3 glas vin. Att som med min käre partner dricka ett pyttelitet glas vin endast på en fredagkväll är för mig i det närmaste tortyr. Jag får sitta och ägna all koncentration åt att inte vepa i mig pytteglaset och fylla på rejält några gånger till. Men min lyckade avhållsamhet sista tiden är mkt tack vare att jag inte exponerats för alkohol, och nu när det kommer andra tider framåt med folk som dricker i min omgivning så önskar jag mig styrka.

En tanke som tröstar mig är just att jag tidigare funnit varje tillfälle att dricka vin. Det har varit fre, lör, ons (för då "får" man dricka vin), ja och ibland tors och sön också har känts som lite helg för vin. Sen har jag haft dagar jag varit trött, det har varit någon som varit dum (ofta mitt ex), jag har varit stressad. Sen har jag unnat mig för att det är sommar (10veckor), för att det är jul (hela december), för att det är påsk, för att det är tjejmiddagar, skidresor, för att jag ändå hade hemma. Och så klart för att fira och det är alltid festligt med bubbel. Och köper man bubbel och har annat vin till maten så har man ju ökat vinmängden bara sådär. Så jag vet att det inte finns någon ände på ursäkter och jag kommer alltid hitta tillfälle att dricka. Och då finns det inte någon mening med att dricka vid ett tillfälle, eftersom de tydligen står som spön i backen i mitt huvud :-).

... gjort av dig att lyfta frågan innan. Ibland kör man bara på, omedvetet. Det börjar skava nånstans, man känner sig olustig, obekväm och vips dyker den där gamla lösningen upp. Etanollösningen. Man kanske då ska ha i åtanke att det rör sig om just en gammal, invand lösning. Gammalt sätt att reagera. Och hur gick det då, förut?

Du sitter med en fantastisk svit på hand så var försiktig med hur du spelar ut dina kort. Och du är ju försiktig. Du är ju här.

Finns det nåt du kan förändra för att må bättre, känna dig mer tillfreds? Eller addera? Eller ta bort?

Sånt här tål verkligen att fundera på.

Jag hade samma sug som du jag fixar nog detta, slutade illa och då har jag varit nykter i två år.

Nja jag är lite tveksam till att jag skulle klara att dricka måttligt nu därför jag har låtit bli hittills. Det är som du skriver känslan av att sakna ngt som jag känner. Jag har varit lite nedstämd också och sovit väldigt dåligt senaste tiden så det är väl därför suget har kommit. Jag vet att jag tillfälligt skulle må bra av att dricka. Det skulle bli en paus från nedstämdheten. Så jag vill väl ha alkoholen som en tröst antar jag. Det som är jobbigt är att jag inte har haft något sug på flera år iaf inte så här starkt.

Nja vet inte om jag vågar riktigt därför jag inte har gjort det ännu. Men senaste tiden har jag tyvärr haft starkare sug än jag har haft på flera år :( men ja det är nog smartast att låta bli.

Jag avråder dig starkt från att försöka. Med största sannolikhet kommer det sluta illa. Vågar du verkligen detta? Kan du liva dig att det stannar vid 3 öl? Fundera lite till tycker jag.

Man behöver inte se sig som alkoholist. Kanske har du ett kemiskt beroende. Oavsett är det ju bra att du tar varningssignaler på allvar. Du säger att du bara dricker vid speciella tillfällen. Hur dricker du då? Måttligt eller så att du blir full? Har du missbruk i släkten är det ju lätrare att falla dit. Ta en dag i taget.Bra jobbat.

Idag är 5e dagen på min resa, eller vad man vill kalla det. Jag drack ett par öl och en drink på Alla Hjärtans Dag. Själv. Vilket var löjligt för det var inte ens roligt och eftersom min man är borta så gjorde det mig bara ledsen. Jag tror att det är viktigt att inte bli för besatt av att skuta dricka, att ständigt tänka på alkohol, man måste försöka glömma bort det för en stund, därför jag inte försöker hänga här hela tiden.

Jag är inte alkoholist och kanske dricker jag inte mer än "vanliga" människor men jag mår dåligt, dels för min uppväxt som det är mycket missbruk i och för en del saker som har hänt de senaste 2 åren och har gjort mig en aning deprimerad och som sagt min ångest. Alkoholen hjäper inte med något av detta.

I alla fall så gör jag hemma yoga varje dag och det är jätteskönt, vet inte hur mycket det hjälper men det håller mig sysselsatt i en halvtimme i alla fall och det är ju inte helt fel.

och blir veckor, helgerna kan ibland kännas trista på kvällarna utan alkohol, men är ju övergående, jag kan under några timmar på fredag / lördag kväll sakna alkoholen då det i så många år varit nästan rutin på att dricka.
Jag vänjer mig långsamt av med helgsuget märker jag, men det kommer att ta tid.

Jag märker oxå att jag äter mer, det är visserligen bra att äta ordentligt när man är alkoholberoende men jag har sista tiden börjat äta lite för mycket, jag börjar stiga i vikt och är ofta hungrig, jag mår bra och det kanske bidrar till ökad aptit då kroppen numera är avgiftad från alkohol.
Det kan kanske vara så att kroppen söker andra tillfredsställande ting, i detta fallet mat och sötsaker.

Saker som jag lärt mig sen jag bestämde mig att jag skulle sluta dricka var att speciellt i början så blir det ett stort tomrum den tid man brukade dricka, detta tomrum måste fyllas med något annat, en aktivitet eller liknande, bara det får tiden att gå, det kunde kännas hemskt av bara tanken att leva utan alkohol.
Att förändra sitt tankesätt var viktigt, med tiden så förändras den i takt med att man läker, här gäller det att bita ihop och låta dagarna gå, och det blir garanterat bättre.

Som det skrivits många gånger här på alkoholhjälpen innan, att se till att inte vara hungrig, törstig och se till att inte stressa hjälper mer än vad man tror.

Ovanstående små enkla tips har hjälpt mig ganska mycket, det kanske fungerar bra för någon annan oxå ?

Tror du att du kan klara av att dricka normalt nu?
Det finns en del medlemmar på det här forumet som varit alkoholfria ett långt tag och som testat att dricka igen. Och det har gått bra dom första gångerna. Sedan har konsumtionen ökat gradvis tills den varit uppe i tidigare nivåer igen. Som jag fattat det är just den händelseutvecklingen den vanligaste, även om undantagen finns.

Jag blir förstås lite nyfiken. Du har varit fri i sex-sju år och nu dyker ett starkt sug upp. Är det något som skett i ditt liv? Nåt du är extra nöjd eller missnöjd med? Ibland kan man ju uppleva en brist, en frånvaro av något, som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Säkert får du fler kommentarer kring din fråga. Ser fram emot resonemangen. Ha det gott så länge!

Hej på er kära forumvänner. Vad glad och stärkt jag blir av era kommentarer. Hoppas att ni förstår hur mycket det betyder.

Natten var relativt OK. Sov ända tills kl sex. Sedan började naturligtvis hårddisken att jobba för fullt. Efter frukost beslöt jag mig för att städa delar av huset. Jag orkade ca 2 timmar men det var ändå något "renande" över det hela. Det kändes som jag bokstavligen torkade bort "gammal skit" och in med fräsch luft och inget gammalt skit kvar.

Dagen har vädermässigt varit underbar. Jag satt mig i en skön stol mot en södervägg och solen värmde så gott i både själ och hjärta. Jag har nu så sakteliga börjat försöka reparera mig både fysiskt och psykiskt. Jag väger lite för lite, 70 kg till min längd är inte mycket att hurra för. Jag äter nu B-vitamin (tidigare utskrivet av läkare), magnesium, D-vitamin och Omega 3+6. Aptiten är sisådär men börjar bli bättre.

Det slog mig under dagen vilken beroendetyp jag har varit genom åren. Jag kan inte dricka 2-3 koppar kaffe under dagen utan 10+. Jag kan inte snusa en halv dosa utan drygt en om dagen. Jag kan inte bara arbeta "lite" utan sliter tills jag stupar. Jag kan inte bara motionera "lite" utan överdriver också där. När det var som värst var jag uppe på löpbandet en timme, följd av lite styrketräning, en kvarts gymnastik och som avslutning en halvtimmes simning. Ett pass på sisådär drygt tre timmar. Ni hör själva vilket sjukt beteende jag har haft. Jag kunde förmodligen fortsätta i det oändliga.

Som ung hade jag en hel del intressen. Jag fjällvandrade, var mycket ute på sjön, spelade piano under många år samt sjöng i en del konstellationer. Vad har jag kvar av det idag?? Joo, visst har jag varit en hel del på sjön men då gärna med en kylbox med pilsner. Allt annat har sakta försvunnit i periferin, sorgligt nog. Det enda jag har hållit fast vid under alla dessa år är att läsa böcker. Utan detta hade jag förmodligen gått under.

Just nu vill jag bara att tiden ska gå fort. Jag vill komma ur denna chockartade, initiala fas. Känna kraft att börja arbeta mer aktivt med allt jag har att ta tag i men just nu är jag bara tacksam för varje dag som går och att jag slipper alkoholens alla djävligheter.

Sköt om er/Tjalle

Välkommen hit precis som du är, "ofackad". Du verkar redan vara klar med en hel del kring alkoholen, radar upp en massa bra grejer.
Det blir bra, det här, tror jag.

Varm välkomstkram!

Tio dagar Heddali! Det går ju bra! :)
Jag fick en rejäl näsbränna i helgen (LOB - total förnedring) och har nu för avsikt att avstå från alkohol. Har alldeles just precis nyss registrerat mig som medlem här. Surfade in på en tråd och känner igen mig i allt du beskriver. Kan inte njuta av ett eller två glas vin utan vill alltid ha mer. I sociala sammanhang riskerar jag alltid att bli fullast och göra bort mig...med ångesten som följer. Ja, men allt det där. Eftersom den risken alltid finns måste jag nog fimpa drickandet helt.
Har i övrigt verkligen ingenting att klaga på i livet. Bra jobb, fina barn, fin man, fina vänner osv. Min pappa är dock alkoholist.
Men nu jäklar måste det blir ändring - medan jag kan.
Det jag i första hand ska försöka undvika nu är att känna mig för stark mot slutet av veckan och tänka "inte är det så farligt - nog kan jag ta mig ett glas vin..." osv. Det är där jag behöver stödet just nu.
Oj vad jag bara skrev om mig själv känns det som, förlåt. Kanske en nybörjargrej :)
Kämpa på!

Vad glad jag blir, måste kännas toppen :)
Kram!!

Intressant att läsa dina tankar, jag känner igen ditt resonemang.
Jag själv hängt här sedan 1 januari, då jag bestämde mig att ta tag i problemet... Första månaden klarade jag "måttlighet" utifrån de mål jag satt upp, men sedan ökade drickandet sakta men säkert. Dricker på liknande sätt som du, alltså; jag kan avstå men när jag börjar har jag svårt att begränsa mig. Så, nu är jag där, dit jag anade att jag skulle komma, att jag ska försöka att inte dricka alls. Gillar det LenaNyman skriver, att inte skrämma slag på sig själv, utan ta en dag i taget. Jag försöker tänka så; jag drack inte igår, inte idag och förhoppningsvis inte i morgon heller. Och det är ju rätt bra faktiskt ;)

Känner jag också Rosen. Att det är som att den mirakelmedicin som hjälpt en att fly från sig själv och verkligheten sakta men säkert blivit den största orsaken till onödigt mycket lidande i livet. När jag smakar på den insikten känner jag mig väldigt ensam, vilsen och övergiven.Jag känner mig lurad och dum. Ofattbart att vi romantiserar det gift som bryter ner oss till den grad att det lämnar oss med självhat och känslor av misslyckande. Bättre att lämna ett dysfunktionellt förhållande än att stanna kvar och illa fäkta som det så fint heter. Jag vill ju uppleva livet nyktert på gott och ont, livet är ju lättare att hantera då. Lugnare, mindre toppar och dalar och mer kontroll. Borde ju vara drömmen för någon med mitt kontrollbehov.

Känslomänniskor är nog många av oss som hittat, så även jag. Några timmar efter att jag skrev mitt inlägg igår satt jag på gymmet efter ett svettigt pass och svävande som på moln. Så helt utan toppar är ju inte livet direkt. Topparna är kortare men äkta(!) och de djupa dalarna blir kortare och kortare. Det går nog framåt ändå:)