Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker man ska skilja på dem som insett själv att dem har problem och dem som förnekar det.

Just nu känner jag mig mest orättvist behandlat,
att hon inte kan konfrontera mig öga mot öga,
men som sagt hon vill ha luft för att samla energi för att träffas och prata.

Jag accepterar det.
Jag accepterar det mesta,
men jag accepterar inte att bara ge upp via ett sms.
Jag accepterar om hon inte älskar mig mer, fine.

Men ställ dig framför mig och säg det.

Hon väljer ju bort 50% av våran son med.

Jag har föreslagit parterapi, Psykolog.

Hon får gärna ta ansvar över min Antabusburk och ge mig de 2 tabletterna i veckan så jag inte slarvar med dem.
Jag vet ju om mitt problem, jag förnekar det inte.

Men varnad innan som etanoldrift sa har jag blivit.

Men jag skulle aldrig gifta mig,
aldrig skaffat barn med en människa för att sen lämna vilka problem som än uppstår.
Förrutom otrohet.

Jag gav ju min hand i nöd och lust, jag ligger väl 100 år efter i tiden.

Ursäkta min bitterhet.

Nu är det modernt att skilja sig, let's go there..

Lämna mig inte i sjuksängen..

Det är ju exakt det du gjort när du supit. Lämnat henne med allt, trampat på allt, från löften till er kärlek, er gemenskap och allt det som var ni. Du satte dig själv före och det du kände, inte NI. Nu fick hon nog och sa att nej, jag orkar inte längre, nu får du vara med dig själv och det du prioriterar mest, dvs alkoholen. Det är där du ska lägga allt fokus. På dig och vad du vill. Inte på att hon ska lappa ihop dig för det har hon redan gjort, många gånger mer än du säkert vet om. När du hunnit ikapp kanske saker ser annorlunda ut. Men det enda som verkligen hjälper dig du är fokusbyte. Från hur synd det är om dig till varför du gör så här mot din omvärld och dig själv i synnerhet. DU kan!

Heja dig, kämpa - du kommer klara det! Jag vet att det inte känns som det just nu men det kommer bli bättre. Om du tar dig igenom den här dagen utan att dricka kommer du känna dig riktigt stolt. Att träna tror jag dessutom är en riktigt bra idé, det brukar iaf hjälpa mig att skifta tankarna bort från alkohol och det osunda livet det för med sig.

Tänk på att alla kan lyckas och du är inget undantag!

Tack miss lyckan!
Åka fast är väl det jag har varit och är mest rädd för, inte bara för polisen (då jag är ganska noga med att räkna på förbränningen) kan även vara när man smygsuper eller smyger in på Bolaget. Tillfällena är många då jag varit rädd för att bli ertappad.
På något vis tycker jag att rädslan och styrkan borde gå att kombinera i dessa sammanhang. Om man ger f.an i att smyga in på bolaget smygsupa köpa folköl i mängder i kvartersbutiken. Då måste det stärka mig när det inte finns anledning till oro/ångest för att någon sett mig eller hittat ett kvitt eller liknande bevis för att man tankat i sig A.
Klart att utseendet tar stryk av A och även orken. Jag ser på andra när dom mår dåligt dagen efter, så det är klart att det syns på mig själv. Men då man lurar sig med några återställare så blir man snygg och pigg. Men det brukar inte hålla i sig så länge för min del.
Ju mer jag resonerar med mig själv så finns det inget bra med A för mig, A är till för andra.

Oj oj oj vad jag inte känner mig stabil. Har ett ångesttryck i bröstet, känslor svallar inombords, gråten är i halsen, tankarna som ett getingbo, de flyger omkring utan någon reda. Känner mig på en gång helt slut ,men samtidigt nästan lite manisk. Känner mig grälsjuk och självkritiken flödar inombords. Och jag har bara varit helt nykter i några dagar. Jag förstår ingenting, jag har ju haft flera veckor bakåt när jag haft 3, upp till 4 dgr utan att dricka för att sen dricka fre-lör. Nu har det gått futtiga 5 dgr och enda skillnaden är att jag bestämt mig för att inte dricka alls framåt . Jag känner mig knappt funktionsduglig, har gömt mig på mitt kontorsrum och skulle allra helst bara gå och lägga mig. Har bokat in en träning efter jobbet, känns helt oöverstigligt men jag ska gå ändå. Det är som ett enormt tryck inombords och det enda (känns det som) som skulle lätta trycket är vin.

Tack snälla lever jag.....Du har så rätt, så rätt. Jag klarar inte detta själv..
Kram/Tjalle

Du har fått så bra råd om att lägga allt det där åt sidan. Det där med relationer kan du inte göra så mycket åt nu. Det som har hänt har hänt. Lite senare när du mår bättre kan du ta små steg som du hunnit tänka igenom som rättar till en del. Men allt går inte att rätta till. Men andra kan förlåta och du behöver förlåta dig själv, varje dag. Fokus på din nykterhet och ge dig själv en bamsekram varje dag du vaknar nykter! Jag brukar uppmuntra alla här till självsnällhet. Viktig förutsättning för att lyckas, anser jag. Väldigt många av oss här har stora krav på oss själv och är vår egna ofta alldeles för hårda och ensidiga domare.

Tänk snälla varma tankar om dig själv nu. Släpp domaren och anklagelserna och fokusera på vägen framåt. Det kan du och det blir bättre!

Styrkekramar✨

Jag har ägnat största delen av min arbetsdag till att läsa på forumet; jag behöver det och det ger mig något att hålla i just nu. Det är trösterikt att läsa den långa tråden om hur du nu nått 100 dgr plus och det är trösterikt att känna igen sig i så mycket. Du verkar också vara en tänkande kännande person med oro/ångest som kommer och går, ibland utan att man förstår varför. Att avstå alkoholen är supersvårt för istället ska man möta allt annat. Ångest, svåra tankar, oro som ligger som en blöt filt över en.. inte bara negativa känslor men de har i alla fall kommit upp för mig nu efter en knapp veckas uppehåll. Jag har också livslust, energi, framtidstro men det är verkligen som att gå på lina framåt!

Lider med dig. Den ångesten är hemsk. Du dricker den, ångesten... Kan du inte se detta som ett tecken att du nått DN botten ch nu kapitulerar på riktigt. Då kanske du kan ta hjälp av proffs, kontakta behandlingshem, få en plan, mediciner, terapi och allt det som du behöver för att verkligen vända skutan. Ta hjälp av proffs, är mitt råd. Hjälpen finns. Du är sjuk. Ingen nolla. Du är fast i ett drogberoende. Din hjärna är förändrad och alkoholen styr den. Ta all hjälp nu för att vrida dig ur greppet på kort och lång sikt. Det går. Kom igen. Du kommer tacka dig själv senare.

Styrkekramar och liten spark i baken. ??

Jag sitter här med kraftig abstinens. I lördags var jag på ett större kalas och drack till jag somnade under middagen. Fortsatte att dricka när jag kom hem på söndagseftermiddagen. Det blev ca 80 cl stark gin och ca 50 cl whiskey. Sista glaset vill jag minnas att jag drack tidigt igår morse. Precis allt är åt helvete. Jag har haft en helvetes natt och dagen idag är precis lika jobbig. Jag vet inte om min fru stannar denna gång. Jag fick besök av en nära släkting som förstod att allt inte stod rätt till. Utan den människan vet jag inte vad som hade hänt. Jag försöker hanka mig fram och kan just nu inte ta mer än 10 minuter i taget.

Jag har försökt sluta så många gånger att jag tappat räkningen. Det blir bara värre för varje gång och kan man tala om jag nått någon slags rock-bottom är det denna gång. Jag är förtvivlad, skakig och har inte full koll på vad jag gjort mellan söndag och tisdagmorgon. Jag vill bara vakna upp ur denna mardröm...........Jag är en patetisk nolla utan karaktär. Orkar inte skriva mer just nu. Tjalle

Ja, det är tufft att gå skilda vägar.. Du verkar ha skaffat dig en viss stöttning i vården , genom att gå hos alkoholterapeut.. Jag undrar lite vilken stöttning har din fru fått? Vem har hjälpt henne med samtal och terapi?
"alkoholism"/alkoholberoende klassas ju som en "familjesjukdom" i en del sammanhang.. Och helt klart är att alla i en familj behöver stöd och stöttning..
Nu har jag inte varit just där eftersom min före detta fortfarande vägrar inse att hans problem eller att vi gick isär, berodde på hans alkoholproblem. (det var förresten han som tog ut skilsmässa, fast han sedan sa motsatsen till alla våra vänner..)
Önskar dig all lycka i din kamp att bli frisk! Tänk på att du faktiskt har ett barn att bli en fantastisk förebild för! /e

Hej! Minnena som känns för jobbiga kan du lägga undan nu. Tänk på vad bra och fantastisk du är för varje nykter stund och dag!! Nu ska vårt fokus vara framåt. Det mår vi och våra närmaste bra av. Relationerna till andra tar vi sen. Vila i att du mår bra och är nykter så blir det andra också fint<3 Jag har snart varit nykter 3 månader. Hade du frågat mig för ett år sedan om det varit möjligt hade jag nog svarat nej. Alla vi som trampat i A-träsket har gjort en massa dumheter, men det är inte det vi mår bra av att älta nu. Kram på dig och ha en fin dag:)

Tack Levande och Heddali! Det betyder mycket att få stöd! Jag tror att vi tillsammans hittar styrkan! Stor kram

Ja..då var dessa semesterveckor snart över. Avslutar sista veckan som den första med nolltolerans. Jag har, spm jag skrivit tidigare, druckit några glas vin då & då och i förra veckan kom smällen jag nästan bara väntat på. När de inte gick att stoppa...glad, euforisk, nöjd med att ha klarat "måttlighetsdrickandet" och så bara...PANG....full som en kastrull, sluddrig, flamsig, plufsig och bakis och som jag hatade mitt eget jag morgonen efter:-( skulle allt vara bortkastat nu? Allt jag kämpat för och den goda hälsa jag börjat känna?
Red ut råångesten och skakningarna OCH...KANSKE det viktigaste, alla "välmenande" erbjudande om en återställare...nej nej nej. Där gick min gräns och jag bläddrade bland mina semesterbilder och tänkte att jag ska iallafall avsluta som jag började så sen fyra dagar är det totalstopp igen. Och det bästa är att jag känner mig inte ens lockad.
De va en viktig läxa. Att tro sig kunna behärska drickandet med ett glas här och två glas en annan dag. Och några vita däremellan och så vips var man på de där tre dagars intervallen som bara eskalerade.
Si de gick inte alls de.
Stopp & belägg.. Nu njuta av de sista värma dagarna och sippande på min cola och färska frukter OCH se livet i klara färger.
De va en läxa som hette duga men stoltheten jag återtog i självförtroendet när jag har tackat nej till alla föreslagna drinkar, vin, öl, och annat får mig att växa en smula:-)

Du är en av dom skribenter här som stöttat och förhoppningsvis fortsätter att stötta andra personer med alkoholproblem. Därför tycker jag det är mycket tråkigt om du slutar att skriva. Du är en glädjespridare och klok gumma i ett. Samtidigt genom att vara med på forumet ges möjligheten att hjälpa sig själv. Ibland är det snöslask ute men du och andra personer gör att solen lyser här inne på vårt forum. Kram<3

Hej Heddali! Angenämt! Ja, visst känns det lite ovant och märkligt och samtidigt befriande att läsa och skriva här. Jag har som du bara börjat stappla fram på den här vägen, men jag hoppas och tror att det här forumet kommer att vara till hjälp för mig. Det är en oerhörd lättnad att kunna skriva av sig och läsa om andras kamp. Du tänker på att sluta. Ja, det ÄR en process. För mig har det varit en vääääldigt lång process. Varningslamporna har blinkat och varningsklockorna har ringt och ringt men jag har ändå inte dragit i handbromsen. Nu när jag väl gör det hoppas jag att det inte är för sent. Bra att du inte druckit sedan i fredags. Själv har jag inte druckit på.... elva dagar. Det låter pyttelite, men det känns som en seger! Hoppas att du finner stöd och motivation här. Styrkekramar tillbaka!!

SKa läsa igenom dina inlägg, du skriver mkt bra och insiktsfullt! Detta du skrev träffade mig i hjärtat.."och jag ångrar inte en enda gång att jag stått emot. Låt mig komma ihåg det när suget anfaller igen." Jag ska försöka minnas det närmsta dagarna (och förhoppningsvis veckor och månader)!

Jag känner igen att behöva dämpa ångest med alkohol, att det lindrar i stunden. Jag har precis påbörjat ett förhoppningsvis lååångt uppehåll men har sedan igår en ångestkänsla i bröstet. Vet inte riktigt varför, varit vanlig vardagsstress med jobb, barn, kommande flytt. Förstår logiskt att jag kommer behöva kämpa med just denna ångestkänsla som sitter som en klo i hjärtat delar av min tillvaro.

Hej Grotta! Välkommen hit. Hur går det? Jag är också ny här, så jag har inte riktigt kommit till den punkten att jag vågar sätta ord på vad som blev vändpunkten för mig. Men det har varit tre tillfällen under det senaste året, tre hållpunkter på min personliga nedstigning i helvetet. Vi lämnar det vi det. Vad jag förstår dricker du lite hela tiden, men i motsats till dig har jag druckit lite av och till och ibland trillat dit rejält, uteslutande i samband med drickande vid sociala tillfällen. Jag har gjort allt det där som du skriver att du inte gör (däckat i soffan, betett mig illa mot nära och kära), men det har inte gjort någon skillnad. Ytterst få personer har tagit upp det med mig och påpekat att jag har problem, ingen har ställt några ultimatum eller skickat iväg mig till en läkare. Därför tror jag att man måste komma på det själv. Man får ta sitt öde i egna händer helt enkelt och det verkar som att du är på god väg. Eftersom jag själv bara har kommit några få steg på vägen kan jag bara peppa dig och hoppas att du inser att du måste sluta och att du har kraft att stå emot. Vi får försöka stötta varandra helt enkelt. Fortsätt att skriva och att läsa vad andra skriver. Jag finner mycket styrka i det. Jag tror att du har bestämt dig. Kram!

Hej,
Läst din tråd och vill bara skicka en styrkekram till dig att du ska klara dig nu första tiden för att det sen ska bli längre och längre utan alkohol. Jag har tänkt mer och mer intensivt på att sluta med alkoholen sista månaderna men det har varit en process. Två steg fram och ett bak då jag igen plötsligt har en flaska vin kväll och blir berusad och sen bakis. Senast i fredags. har sen dess inte druckit och hoppas hoppas nu att jag kan göra ett uppehåll länge länge. Att läsa här på forumet är nytt för mig men känns som ett verkligt stöd och motivation!

Dina fina svar och din omtänksamhet och öppenhet kan säkert reta gallfeber på vissa personer. Jag själv blev väldigt glad när jag som ny här på forumet välkomnades av flera personer och bla dig.. Ibland är det precis det vi behöver. Att någon ser, hör försöker förstå mig och vill mig väl<3 Du har alltid kloka kommentarer och vilja att förstå och hjälpa andra människor. Det är väl det absolut finaste man kan göra i livet? Hoppas du får en fin dag, <3

...Läskigt att inse att även jag lagt mycket tid och planering på att kunna dricka, att det inte ska synas. Jag har bott själv i flera år men har ofta familj och bekanta samt särbo hemma. Bara att få bort alla tomflaskor, att tänka ut att glas/flaskor inte lämnar spår efter drickandet, jag har tänkt på vilka kontokort jag använder så det inte syns många inköp. Det är som en smäll i magen att inse att jag hållit på så, verkar mer alkisbeteende än jag trodde om mig själv.

Tror som du att alkoholen blivit många 40talisters (med flera) kvälls och helgsällskap mer och mer. Gränserna suddas ut och från att inte haft en överkonsumtion så blir innehållet i livet mer och mer att pimpla vin på allt mer ledig tid. Att bli gammal är ju inte lätt, många blir deprimerade men det blir ju inte bättre med att man blir helalkis lagom till ålderdomen :-/

Att få sånt stöd gör mig gråtfärdig, tycker det är så fint att ni engagerar er för mig och andra med samma problem. Det är som en riktig ögonöppnare att läsa igenom olika trådar och igenkänningsfaktorn är skrämmande. Jag har ju också haft en dold liten ginflaska och tagit ett par extra GT för att inte verka vintörstig i middagssällskapet. Vid extra kämpiga dagar med barnlogistik, jobbstress och slit och släp har de där glasen vin känts som belöning och tröst och framför allt lugn. Har rannsakat mig själv varför jag tycker ett helt uppehåll under längre tid känns läskigt. Det är

1. Att behöva vara så tydlig inför min älskade partner att jag avstår istället för ens ta ett glas med honom, det blir ett så tydligt ställningstagande. Jag vill inte säga till honom att jag har en tendens att dricka för mkt.
2. Att jag intalar mig att till viss del har jag alkoholintaget under kontroll, 3 vita dagar i veckan och veckoransonen under en bag in box i veckan. Samtidigt så inser jag att en bag in box på en vecka för en person inte är hälsosamt, och att jag vissa kvällar är mer än salongsberusad även om jag inte är "väck".
3. Vanan att vinet är tröst och belöning och "comforting", tvivel att jag de svåraste stunderna inte ska ha karaktären att välja bort det.

Att ha ett helt långt uppehåll är det jag vill men är helt ärligt osäker på om jag till helgen har karaktären att avstå, jag hoppas det :-/. Skälen till att ha det är överväldigande. Jag har i flera år haft "riskbruket" jag beskriver ovan. Jag har haft många försök att minska intaget men aldrig lyckats. Jag gick under förra året upp 8 kg trots hyggligt hälsosam; helt kopplat till vinintaget tror jag. Bakis blir det heller ingen träning. Nu har jag från och med i år försökt styra upp saker och ting, har gått ner 4 kg, tränar 3 ggr i veckan, har mkt mer energi. Har lyckats minska alkoholintaget men det har varit två steg fram och ett bak hela tiden. Jag ska VERKLIGEN ha som mål att nu ta en dag i sänder och avstå. Idag är 5 dagen, så iaf inget steg tillbaka i nutid :-).

Jo tack, tycker synd om mig själv.

Jag försökte ju på vägen med diverse medicin,
sista utvägen med Antabus.
Gick hos en alkoholterapeut i ett år och var nykter i nästan ett halvår och
hade för avsikt att fortsätta med det.

Det som pigga upp mig förrut på helgerna var borta,
3,4 öl per kväll, fredag, lördag. Men på fest mer.
Aldrig slagit henne fysiskt men psykiskt när hon sagt att nu räcker det för ikväll och ändå tar man en till.
När jag inte druckit på ett tag så har jag känt en otrolig trötthet och prioterade bort familjen för att sova.
Hamnade i en depression.

Med facit i hand kan jag förstå min fru från och till,
Hon fick ta det mesta ansvaret för vårat barn.

Jag tycker ibland att hon dömer/dömde mig lite för hårt och buttade
bort mig känslomässigt när jag ville prata.

Vi har/hadde stora kommunikationssvårigheter.
Hon hade även en morfar och farfar som dog i alkoholrelaterade orsaker.

Men ja, jag är rädd för att leva ensam.

Etanoldrift, Blåögd och Nickanna ni är härdade människor som måste sett och känt mycket elände och misär.
Det jag skrev var lite väl ensidigt och egoistiskt från mitt håll.

Det som svider är att hon inte säger separation utan skillsmässa.
Det som svider ännu mer är att hon inte kan se mig i ögonen och
säga att hon inte älskar mig mer.

Hon är sjuk med och hennes föräldrar är hemma hos henne, hon hade Anorexi i sin ungdom som dom tror kommit tillbaka.

Min sjukdom har lett till hennes sjukdom och med facit i hand kanske vi lever bättre på skillda håll.