Senaste kommentarerna i forumet

Underbara leverjag! Så väldigt ledsen att du har det så jobbigt. Jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. En sak jag själv upplever som jobbig i min egen relation och de problem vi har, är skuldbeläggandet. Det är så otroligt taskigt att så totalt skuldbelägga EN person i en relation. I mitt liv är det jag som skuldbeläggs och mycket är väl riktigt i det, men livet är aldrig så enkelt att det är bara den enes fel. Att sen använda barnen som vapen tycker jag är direkt elakt!
För min egen del känns det viktigt att kunna diskutera och reda ut. Få min partner att förstå att livet inte är så enkelt att det enbart är den enes fel. Till slut känns det som att jag bara står där och försvarar mig! Tyvärr börjar jag mer och mer inse att det kommer aldrig att lyckas.
"Tysta leken" är inte alls en rolig lek. Den är destruktiv och nedbrytande och oerhört jobbig för den som inte valt att "leka".

Jag tror aldrig att relationen med dina barn kommer att försämras för att du väljer att lämna. Återigen är livet inte så enkelt och barn är klokare än så!

Känner också igen tankarna om det rent praktiska. Vem ska bor var,? Kan jag behålla huset? Ensamheten... osv.

Att du dricker A-fritt istället för vin är även jag väldigt glad för. :)

Många, stora och långa kramar!! :-)
/Z

'idag blir en utmaning, jobbar dag idag och känner redan nu att jag skulle kunna köpa lite vin till efter jobb.

men jag har bestämt jag ska ut o springa i snön! visa mej vad jag är gjort av.
men en liten del viskar,ja men efteråt borde du kunna dricka lite...som belöning...nej jag vill inte

Grymma inlägg. Jag är så Ledsen. Tjejen är borta. Kanske lika bra. Jag vet inte. Ni är bäst.

Vilja, Sattva och Zorro

Tack för era inlägg. Jag behöver verkligen läsa om separationer, andras erfarenheter och tankar. Det är såå jobbigt och svårt. Fan vad det gör ont. Man vill ju så gärna att det ska fungera. Allt man har tillsammans, fina huset och finaste barnen. Ska jag verkligen bryta upp, tänk om det bara är en flykt och inte kommer det väl att bli så bra heller efteråt, tänker jag ibland. Varför kan jag inte älska och vilja hitta tillbaka igen? Men jag vet ju, det går inte längre, inte efter allt och som det är nu och har varit länge.

Skulle haft en härlig dag tillsammans m barnen idag. Allt gick fel med det praktiska och dyrt blev det. Men en hyfsad trevlig kväll ändå. Vet inte vad det var, men efter och vi kom hem smällde en bomb i mig efter några av hans väl valda ord. Han fattar ingenting, barnen försvarar honom och jag får slutorden att jag har allvarliga problem. Jag förstör för barnen och det är mitt fel allt. Herregud är så trött på detta. Tänker ju att det är kanske något fel men känner också nej, det måste få komma en reaktion. Kan inte med denna tysta leken och plåga sakta och låtsas som ingenting är fel. Blir galen! Trist för barnen. Hatar det, men maken ser till att inte ha en minut med bara oss själva. Ber honom gå med på promenad, prata själva som vuxna och avsätta tid. Men nej. Varit så ett par år nu.

Det som händer är att jag får all skuld, håller på att gå sönder och är så förtvivlad så jag kräks. Samlar mig och får gå efter honom, prata lugn, lyssna på hans haranger om alla mina fel och brister, aldrig svar på mina frågor eller prata om hur vi går vidare. Med stort tålamod och svalda svador når jag till slut fram. Han inser att det inte går längre och erkänner att han hoppas i det tysta och genom att göra trevliga saker med familjen ska bli bra igen, utan att någonsin prata ut eller samtala om hur vi mår och vad vi vill och behöver!? Nu kan han inte använda att han inte kan skiljas från mig "för att jag dricker" men väl med orden "jag hoppas du inte förstört relationen till barnen för din skull" och "för att han är rädd om mig" (Underförstått att jag har problem och inte klarar det). Ahrrrghh!

Han berättar sedan att det är jättesvårt för honom att tänka på separation. Svårt beslut och jobbigt. (Han är bekväm, vill ogärna ändra något, Zorro) Vi hinner inte prata länge då han bokat in annat som vanligt och troligtvis imorgon när vi ska göra en väldigt spännande grej m barnen som vi bokat för en tid sedan. Jag sitter bara tom och tårarna flödar en stund. Det var länge sedan...

Börjat på ett brev till honom som jag skrivit hundratals gånger i huvudet. Det är ju därför det tar sådan tid, för jag vill skiljas som vänner och han har inte varit redo och inte klarat av det. Fy farao . Hur gör andra detta? Känner många som klarat så bra, är vänner, hittar nya och skapar nytt liv på ganska kort tid. För oss och mig är det skitsvårt. Hur gör vi med boende. Barnen vill bo kvar. Har vi/jag råd, vem bor var och var vill jag i så fall bo...? Hur blir det för barnen. De har det så bra nu praktiskt... Och det där läskiga tankarna om ensamheten, en liten tyst och trång lägenhet om man ens får tag i någon. ? Jag måste, annars dör jag inombords och förtvinar..

Glad för att jag nu dricker A-fritt istället för vinet som finns hemma. Det hade passat väldigt bra till brevskrivande i skenet av levande ljuset och de stora tårarna! ;-)

Imorgon en dag av nya prövningar på flera sätt. Ska försöka hålla humöret uppe.

? Tack, glad för att du kom ihåg kramen Zorro. :-)

Var ta mig tusan tvungen att kolla i kalendern. Kan det verkligen ha gått 6, snart 7 veckor redan????
Tycker att mycket känns bättre i livet nu. Alla problem och bekymmer som kom till ytan börjar betas av. Viktminskningen går sakta, men det är OK: Jag har satt målet ett år framåt.
Förhållandet är väl i kras, men börjar acceptera det. Mornarna börjar bli bättre. Inte för att jag någonsin kommer att må bra en tidig morgon, men panikattackerna är borta.
Jag läser om så många som trillat dit efter lång tid. Ett halvår, ett år eller mer. Så jag fortsätter leva som dag 1. Med fullt fokus på att vara nykter just idag.
Det är så många som stöttat och funnits där under dessa veckor. Helt underbart. Jag ser att många hittar sina egna helgon. Jag har hittat mitt helgon i Leverjag. Blir nästan lipfärdig när jag tänker på hur du ställer upp för alla här, trotts att jag vet hur jobbigt du själv har det. DET är en äkta hjälte.
Jag vill inte påstå att jag haft en underbar jul, men den har varit hyggligt lugn och framförallt helt vit. Nyår oroar mig inte. Kommer att fira med goda vänner och det är bilkörning dit och hem som gäller.
Så på lördag firar jag 7 nyktra veckor. Utan detta forum, alla underbara vänner jag lärt känna, och utan min egen hjälte, hade jag aldrig fixat det.
Kram på er alla och dig Leverjag släpper jag inte på en stund! :-)
/Z

Hej
Har läst din tråd och även vad du skrivit i andras. Som så många andra känner jag väl igen mig i det du skriver. Precis som du och många andra här kan inte jag heller ta första glaset, eller första burken eftersom jag därefter fortsätter till det är slut!
Ångest har varit ett stort problem för mig i många år. Framförallt på mornarna och det har varierat mellan ångest och fullständiga panikattacker. Fast inte förrän efter mycket läsande här och ett par veckor nykter insåg jag att en av de stora bovarna var alkoholen. Nu efter 6 veckor nykter börjar jag vakna med en mer normal olustkänsla! :-) Jag kommer dock aldrig att älska mornar!
Funderade lite på det du läst om att man inte kan vinna förrän man nått botten! Det håller jag inte med om. Däremot tror jag det är svårt att vinna över alkoholen om man inte satt ner foten och till 100 procent bestämt sig. Lite som att sluta röka. Det funkar inte om man "försöker" sluta. Jag har försökt sluta dricka många gånger. Som aqua så klokt sade, det är lätt att sluta. Konsten är att inte börja igen. Men inte förrän nu efter många försök tror jag att jag kan lyckas. Inte för att jag nått botten, men för att jag nådde min egen gräns och till fullo bestämde mig utan kompromisser.
Det känns som att du gjort det. Bestämt dig! Därför är jag övertygad om att du kommer att lyckas.
Kommer fortsätta följa din tråd och om jag har något klokt att bidra med, skriva en rad! :-)
Ha det bra!
/Z

Måste ju titta in igen eftersom jag i inlägget ovan, glömde kramen! Förlåt!
Sen finns det inte i min föreställningsvärld att du skulle låta dina barn fara illa! Det tror jag inte på!
Många stora kramar! /Z

Ojoj vilka dumheter jag gjort på fyllan,
är ju singel så jag nätdejtar lite. ¨
ringt folk på fyllan, bestämt att träffas mitt i natten. nästan tagit mej dit, på fyllan. dumt farligt.
bestämt möte hos mig tidigt morgonen efter, på fyllan, för sex men förstås ångrat mej, tur sms finns. man får ta på sig att man tänkt fel. gång efter gång.
Det 'r för mig en stor varning, att man fattar andra beslut , att man har ett dumt omdöme. om och om igen.
Nu vaknar jag upp varje morgon och undrar vad som hänt, fast jag är nykter, blir så lättad.

Låt mej vara dum nykter bara, det räcker.
När jag var sambo samma sak, Han och jag kunde snacka om saker som jag totalt glömt nästa dag, döm om hans frustration!! Döm om min sorg. för det kunde vara viktiga saker...

Hur gar det dig Orka? Ar du har och laser fortfarande? Har du lyckats bryta och vinna mot monstret? For mig har det gatt knackigt, inte alls bra faktist - men batter efter mitt uppehall i Augusti an innan. Vore kul att se ett livstecken fran dig. Ta hand om dig. Kram

Här är en till som känner igen sig i vad du beskriver. Det är som vore hela ens hud försedd med dubbelhäftande tejp och man sitter fastklistrad hårt som bara den vid alkoholen. Tycker Ebba säger det så bra: "Det är att ha alkoholproblem och det har inget att göra med hur klok man är."

Fortfarande, efter nio månader, finner jag det klokast att inte ha nån alkohol hemma. Rätt vad det är, tillfället gör tjuven, så finns risken att jag fastnar som flugan i klisterpappret igen.

Vet du, farmor? Man känner ju sig uslare än uslast. Alla ens inre moraliska spelregler kraschar och skriker i förtvivlan gör man, rakt ut eller rätt in i det tysta. Och det är okej. Det är okej eftersom den högre och visare delen inom dig försöker tala om att nej, så här vill vi inte ha det. Nu ska vi ha det på annat sätt.

Jag ser din frustration, din längtan, ditt missmod. Och allt det där är också okej. Allt det där betyder att du är vaken, att du redan skjutit startskottet, att du är på väg. Det kan vara mycket stormigt i början på en resa.

Kram på dig.

/L

Orkar inte ha kvar alkohol i mitt liv längre. Jag bestämde mig för att säga goodbye igår. Gick inget bra såklart. Trodde jag behövde nå min botten enligt konstens alla regler så bunkrade upp rejält. Glömde spisen på efter jag stekt ägg. Jag blir mongo och ringer folk en måndag på fyllan. Tjejen har gjort slut och jag känner mig så misslyckad. Kom ihåg känslan nu när det gått ett tag(för min egen skull) . Allt är bra och du är lika snygg som vanligt, lika omtyckt och lika bra person som du vill vara. Då ska du inte tänka. En öl skulle va gott. Tänk, en öl är det som får allt att gå åt helvete. För jag känner mig som en alkoholist och det är en så så jävla negativ klang på det ordet.. Fan ta den här jävla ölen som förstör mitt liv.

Jag hade inga förväntningar på att ens någon skulle läsa och dessutom svara på mitt inlägg! Tack! Ja mönster måste brytas på ett eller annat sätt. Tack för boktips mm. Ja tänk att man, du, jag har hamnat här! Kloka och förnuftiga människor. Jag har på känn att alkoholberoende finns i släkten, men att man valde kyrkan istället. Jag är nog klar med församlingslivet men har hoppet kvar och en tvivlande tro på en närvaro som kan vara Gud. Ensam är inte stark, därför stannar jag kvar här och delar mina funderingar mer er som orkar läsa. Än en gång tack!

Det har blivit ett antal nattmackor för mig också och till mackan behöver man något att dricka så man öppnar en flaska till. Det har blivit mer alkohol än jag föresatte mig den här julen men också några glädjepunkter, som när jag övergick till vatten medan de övriga fortsatte att dricka. Det skulle inte ha hänt förra julen. Även om det inte går helt bra så känner jag ändå att någon liten förändring har skett. Det har det kanske hos dig också eftersom du är här och skriver om ditt misslyckande. God fortsättning.

Det ar ju helt sjukt egentligen hur vi tanker, samma for mig - pa morgonen ar tankesattet aldrig mer, vilket andras gradvis under dagen for att pa kvallen vara okej en dag till innan det far bli ett slut. Men nu ar det slut.

Hoppas allt gar bra for dig och att du lyckas bli fri fran bade A och man.

Jag har i åratal tyckt att jag inte skulle överleva utan alkohol. Jag behövde min dagsranson. Det var ju bara inbillning eller min av alkohol kapade hjärna som fick mig att tro det. Varje morgon vet man ju det men till kvällen har man ändrat uppfattning. Alkoholen löser så många problem. Man slappnar av. Det blir lite lättare att leva. Man behöver det för att kunna somna. Det tog mig många år innan jag tog tag i alkoholen just för att den löser en massa problem kortsiktigt. Det är inte lätt och jag är inte där jag vill vara, inte än i alla fall, men det går. Jag är ingen bra förebild men drick inget på ett par dagar eller en vecka och känn efter hur du mår då. Jag tror att du kommer att upptäcka att du mår alldeles utmärkt och att det faktiskt går bra utan alkohol. Kan du inte hitta någon bra tv-serie som du kan titta på efter att barnen har somnat? Det har fungerat för mig.

Kom att tänka på dig, letade (i hundra år) efter din tråd och hittade denna.

Åh vad jag hoppas att du mår bra och mår du inte bra så kom igen.

Stor kram från mig, Ebba

Och som man undrar hur det går för och hur de mår?

Calle du är verkligen en av dem!
Kram

kl 8 på nyårsdagsmorgon kommer jag vara på gymmet! medans andra mår dåligt. och jag kanske känner mig lite ensam, men spiknykter och pigg!

Hej,
Jag förstår att alkoholen, förutom att vara tidsfördriv i ensamhet, också för mig är ett sätt att fly från, underliggande problem, som formligen bolmar upp när jag tar lite sprit. jag blir inte farlig för någon, men nykter inser jag. Lös dina problem nyktra! Fan hur tror du att det ska kunna bli bättre av att du dricker. typ. :-)

Sisyfos, slutligen , tack för dina ord! Och gott slut/fortsättning på dig med! :)

Jag har också provat appen och den va grym faktiskt! Så tack igen vilja för allt du gör för alla här på forumet:)

Oj vad jag känner igen mej.
Jag har lyckats vara utan i 4-5 dagar så trillar jag dit igen..
Du och jag är nästan i samma ålder och sitter här och har problem med a, vi borde veta bättre, eller hur!!!
Men jag tror att vi måste hämta hjälp, här på forumet och läsa hur andra har gått vidare utan a.
Just nu har jag läst en bok som någon här rekomenderade som var så BRA. AnsvarsFULL.
Om du inte har Storytell (som jag har) så kan du fixa ett lånekort på biblioteket och låna e-bok över nätet
gratis. Jag tittade också på Youtube på KYSST av SPRITEN: AA-möten har hjälpt många, min bror är nu nyckter alkoholist sedan 13 år tillbaka.
Jag funderar på att gå på ett öppet möte på onsdag.
Så jag tror inte vi klarar a utan att hämta hjälp. För dej kanske de hjälper att bli aktiv i någon Kyrka/Församling.
Kram så kan vi stötta varandra

Vad jag känner igen mig ska du veta.
Det där om ost & kex bara för att få dricka mer vin...

Jag blev också pigg av vin och använde det som nån slags bensin för att få ork, kraft och lust.

Stackars min kropp.
Stackars våra kroppar.
Jag vet farmor, man känner sig så värdelös som ännu en gång druckit på ett sätt man lovat sig själv TUSEN OCH ÅTER TUSEN gånger att aldrig mer göra.

Det är att ha alkoholproblem och det har inget att göra med hur klok man är.

Men det bryter ner en och ens tro på sig själv.

Jag önskar att du får uppleva 1,5 år utan alkohol och bakfylla - som jag nu har fått uppleva.

Det är fantastiskt skönt.
Jag önskar dig det :)

Kram Ebba

Leverjag, min famn är alltid öppen för dig! :-)
Känner igen mig lite i din man. Funderat mycket över varför jag själv jobbat så hårt för att få ett redan dött förhållande att överleva. Tror det handlar mycket om vana och trygghet. En rädsla för att släppa något invant. För samtidigt vet jag ju att det egentligen är över. Jag har själv fått jobba hårt för att våga släppa taget och låta min sambo besluta själv hur hon vill gå vidare.
Separerar man med barn är det bara så oerhört viktigt att man separerar som vänner. Inget barn ska behöva uppleva föräldrar som bråkar. Barn ska inte behöva välja sida.

Jag tyckte också det var oerhört svårt att lämna mitt äktenskap, men det fanns ingen annan väg. Jag, som annars är snabb i besluten, värkte på det i fem år. Jag försökte allt från parterapi till att stänga honom mentalt ute, men det landade alltid i att jag var problemet och orsaken till att han betedde sig som han gjorde. Det går inte att medla med en narcissistisk personlighet....
Så på nåt sätt tog jag mig ändå ur. En fot framför den andra, om och om igen. Som ett stort öppet sår hela jag. Men det går ju. Och man behöver inte försvara sitt val. Även om orsakerna är uppenbara. I hans familj skilde man sig inte. Punkt. Även fast de visste vad som hade pågått i flera år låg och ligger deras åsikt att jag är det lägsta av det lägsta som "orsakat " denna skilsmässa. Men vissa saker får man bara släppa, jag inser att de aldrig kommer att släppa denna syn på mig.
Jag o exmannen har en ok relation idag. Inte vänner men inte ovänner. Jag har släppt. Jag är fri.
Det är svårt att skiljas men jag har aldrig ångrat mitt beslut.

Hur svårt kan det vara? Jag är alkoholberoende! Jag vill inte vara det! Jag vill inte styras av alkoholdjävulen! Det går inte ens ganska bra längre.. Magen pajar och jag mår skit ?. Alla mina planer på en nykter helg har rasat. Inte ens nyktra vardagar! Inte ens måttlighetsdrickande utan så mycket som möjligt. Även i smyg för maken. Jag tycker så illa om mitt beteende! Vaknar på morgonen och känner ånger och ångest. Det här är inte mitt rätta jag! Det här är inte den jag vill Vara! Jag framstår som hälsosam och tränar flera gånger i veckan. Samtidigt bryter jag ner kroppen med alkohol?!?! Hur fungerar jag?? Sakta men säkert smyger sig extrakilon på. Midjemåttet har ökat och magen börjar puta. Det värsta jag vet! Fortfarande normalviktig men inte alls som jag vill vara! När vinet rinner ner i strupen försvinner omdömet. Då blir jag sugen på allt möjligt och omöjligt. Diskbänken ser ut som dagen efter en fest ? trots att jag själv har stökat till det bara för min egen del, och makens. Om jag bjuder på ost så kan vi dricka mer vin, tänker jag i alkoholdimman. Såååå galet såååå onödigt! Hur kan man vara så klarsynt på morgonen? När försvinner omdömet? Det fungerar inte heller att be maken om stöd till måttlighetsdrickande. Jag ljuger för honom och har min egen gömma. Såå dåligt beteende som jag inte alls accepterar hos någon annan. Lögner är det simplaste och mest vedervärdiga beteende jag vet! Nu är jag själv en fullfjädrad Lögnare! Jag vill dessutom vara det, åtminstone förändras jag på kvällarna och då vill jag vara en lögnare. Fasen, har jag olika personligheter? Hur är det ställt egentligen? Jag tror att jag måste be Gud om hjälp! Uppvuxen i kristet hem och aktiv själv i många år. Kanske kan jag hitta tillbaka till tilliten? Lämna över mitt trasiga jag och bli hel igen? Här och nu... Jag öppnar mej för en kraft och ett helande som jag själv inte förmår att styra över. Jag kapitulerar!