Senaste kommentarerna i forumet

Ja..då var dessa semesterveckor snart över. Avslutar sista veckan som den första med nolltolerans. Jag har, spm jag skrivit tidigare, druckit några glas vin då & då och i förra veckan kom smällen jag nästan bara väntat på. När de inte gick att stoppa...glad, euforisk, nöjd med att ha klarat "måttlighetsdrickandet" och så bara...PANG....full som en kastrull, sluddrig, flamsig, plufsig och bakis och som jag hatade mitt eget jag morgonen efter:-( skulle allt vara bortkastat nu? Allt jag kämpat för och den goda hälsa jag börjat känna?
Red ut råångesten och skakningarna OCH...KANSKE det viktigaste, alla "välmenande" erbjudande om en återställare...nej nej nej. Där gick min gräns och jag bläddrade bland mina semesterbilder och tänkte att jag ska iallafall avsluta som jag började så sen fyra dagar är det totalstopp igen. Och det bästa är att jag känner mig inte ens lockad.
De va en viktig läxa. Att tro sig kunna behärska drickandet med ett glas här och två glas en annan dag. Och några vita däremellan och så vips var man på de där tre dagars intervallen som bara eskalerade.
Si de gick inte alls de.
Stopp & belägg.. Nu njuta av de sista värma dagarna och sippande på min cola och färska frukter OCH se livet i klara färger.
De va en läxa som hette duga men stoltheten jag återtog i självförtroendet när jag har tackat nej till alla föreslagna drinkar, vin, öl, och annat får mig att växa en smula:-)

Du är en av dom skribenter här som stöttat och förhoppningsvis fortsätter att stötta andra personer med alkoholproblem. Därför tycker jag det är mycket tråkigt om du slutar att skriva. Du är en glädjespridare och klok gumma i ett. Samtidigt genom att vara med på forumet ges möjligheten att hjälpa sig själv. Ibland är det snöslask ute men du och andra personer gör att solen lyser här inne på vårt forum. Kram<3

Hej Heddali! Angenämt! Ja, visst känns det lite ovant och märkligt och samtidigt befriande att läsa och skriva här. Jag har som du bara börjat stappla fram på den här vägen, men jag hoppas och tror att det här forumet kommer att vara till hjälp för mig. Det är en oerhörd lättnad att kunna skriva av sig och läsa om andras kamp. Du tänker på att sluta. Ja, det ÄR en process. För mig har det varit en vääääldigt lång process. Varningslamporna har blinkat och varningsklockorna har ringt och ringt men jag har ändå inte dragit i handbromsen. Nu när jag väl gör det hoppas jag att det inte är för sent. Bra att du inte druckit sedan i fredags. Själv har jag inte druckit på.... elva dagar. Det låter pyttelite, men det känns som en seger! Hoppas att du finner stöd och motivation här. Styrkekramar tillbaka!!

SKa läsa igenom dina inlägg, du skriver mkt bra och insiktsfullt! Detta du skrev träffade mig i hjärtat.."och jag ångrar inte en enda gång att jag stått emot. Låt mig komma ihåg det när suget anfaller igen." Jag ska försöka minnas det närmsta dagarna (och förhoppningsvis veckor och månader)!

Jag känner igen att behöva dämpa ångest med alkohol, att det lindrar i stunden. Jag har precis påbörjat ett förhoppningsvis lååångt uppehåll men har sedan igår en ångestkänsla i bröstet. Vet inte riktigt varför, varit vanlig vardagsstress med jobb, barn, kommande flytt. Förstår logiskt att jag kommer behöva kämpa med just denna ångestkänsla som sitter som en klo i hjärtat delar av min tillvaro.

Hej Grotta! Välkommen hit. Hur går det? Jag är också ny här, så jag har inte riktigt kommit till den punkten att jag vågar sätta ord på vad som blev vändpunkten för mig. Men det har varit tre tillfällen under det senaste året, tre hållpunkter på min personliga nedstigning i helvetet. Vi lämnar det vi det. Vad jag förstår dricker du lite hela tiden, men i motsats till dig har jag druckit lite av och till och ibland trillat dit rejält, uteslutande i samband med drickande vid sociala tillfällen. Jag har gjort allt det där som du skriver att du inte gör (däckat i soffan, betett mig illa mot nära och kära), men det har inte gjort någon skillnad. Ytterst få personer har tagit upp det med mig och påpekat att jag har problem, ingen har ställt några ultimatum eller skickat iväg mig till en läkare. Därför tror jag att man måste komma på det själv. Man får ta sitt öde i egna händer helt enkelt och det verkar som att du är på god väg. Eftersom jag själv bara har kommit några få steg på vägen kan jag bara peppa dig och hoppas att du inser att du måste sluta och att du har kraft att stå emot. Vi får försöka stötta varandra helt enkelt. Fortsätt att skriva och att läsa vad andra skriver. Jag finner mycket styrka i det. Jag tror att du har bestämt dig. Kram!

Hej,
Läst din tråd och vill bara skicka en styrkekram till dig att du ska klara dig nu första tiden för att det sen ska bli längre och längre utan alkohol. Jag har tänkt mer och mer intensivt på att sluta med alkoholen sista månaderna men det har varit en process. Två steg fram och ett bak då jag igen plötsligt har en flaska vin kväll och blir berusad och sen bakis. Senast i fredags. har sen dess inte druckit och hoppas hoppas nu att jag kan göra ett uppehåll länge länge. Att läsa här på forumet är nytt för mig men känns som ett verkligt stöd och motivation!

Dina fina svar och din omtänksamhet och öppenhet kan säkert reta gallfeber på vissa personer. Jag själv blev väldigt glad när jag som ny här på forumet välkomnades av flera personer och bla dig.. Ibland är det precis det vi behöver. Att någon ser, hör försöker förstå mig och vill mig väl<3 Du har alltid kloka kommentarer och vilja att förstå och hjälpa andra människor. Det är väl det absolut finaste man kan göra i livet? Hoppas du får en fin dag, <3

...Läskigt att inse att även jag lagt mycket tid och planering på att kunna dricka, att det inte ska synas. Jag har bott själv i flera år men har ofta familj och bekanta samt särbo hemma. Bara att få bort alla tomflaskor, att tänka ut att glas/flaskor inte lämnar spår efter drickandet, jag har tänkt på vilka kontokort jag använder så det inte syns många inköp. Det är som en smäll i magen att inse att jag hållit på så, verkar mer alkisbeteende än jag trodde om mig själv.

Tror som du att alkoholen blivit många 40talisters (med flera) kvälls och helgsällskap mer och mer. Gränserna suddas ut och från att inte haft en överkonsumtion så blir innehållet i livet mer och mer att pimpla vin på allt mer ledig tid. Att bli gammal är ju inte lätt, många blir deprimerade men det blir ju inte bättre med att man blir helalkis lagom till ålderdomen :-/

Att få sånt stöd gör mig gråtfärdig, tycker det är så fint att ni engagerar er för mig och andra med samma problem. Det är som en riktig ögonöppnare att läsa igenom olika trådar och igenkänningsfaktorn är skrämmande. Jag har ju också haft en dold liten ginflaska och tagit ett par extra GT för att inte verka vintörstig i middagssällskapet. Vid extra kämpiga dagar med barnlogistik, jobbstress och slit och släp har de där glasen vin känts som belöning och tröst och framför allt lugn. Har rannsakat mig själv varför jag tycker ett helt uppehåll under längre tid känns läskigt. Det är

1. Att behöva vara så tydlig inför min älskade partner att jag avstår istället för ens ta ett glas med honom, det blir ett så tydligt ställningstagande. Jag vill inte säga till honom att jag har en tendens att dricka för mkt.
2. Att jag intalar mig att till viss del har jag alkoholintaget under kontroll, 3 vita dagar i veckan och veckoransonen under en bag in box i veckan. Samtidigt så inser jag att en bag in box på en vecka för en person inte är hälsosamt, och att jag vissa kvällar är mer än salongsberusad även om jag inte är "väck".
3. Vanan att vinet är tröst och belöning och "comforting", tvivel att jag de svåraste stunderna inte ska ha karaktären att välja bort det.

Att ha ett helt långt uppehåll är det jag vill men är helt ärligt osäker på om jag till helgen har karaktären att avstå, jag hoppas det :-/. Skälen till att ha det är överväldigande. Jag har i flera år haft "riskbruket" jag beskriver ovan. Jag har haft många försök att minska intaget men aldrig lyckats. Jag gick under förra året upp 8 kg trots hyggligt hälsosam; helt kopplat till vinintaget tror jag. Bakis blir det heller ingen träning. Nu har jag från och med i år försökt styra upp saker och ting, har gått ner 4 kg, tränar 3 ggr i veckan, har mkt mer energi. Har lyckats minska alkoholintaget men det har varit två steg fram och ett bak hela tiden. Jag ska VERKLIGEN ha som mål att nu ta en dag i sänder och avstå. Idag är 5 dagen, så iaf inget steg tillbaka i nutid :-).

Jo tack, tycker synd om mig själv.

Jag försökte ju på vägen med diverse medicin,
sista utvägen med Antabus.
Gick hos en alkoholterapeut i ett år och var nykter i nästan ett halvår och
hade för avsikt att fortsätta med det.

Det som pigga upp mig förrut på helgerna var borta,
3,4 öl per kväll, fredag, lördag. Men på fest mer.
Aldrig slagit henne fysiskt men psykiskt när hon sagt att nu räcker det för ikväll och ändå tar man en till.
När jag inte druckit på ett tag så har jag känt en otrolig trötthet och prioterade bort familjen för att sova.
Hamnade i en depression.

Med facit i hand kan jag förstå min fru från och till,
Hon fick ta det mesta ansvaret för vårat barn.

Jag tycker ibland att hon dömer/dömde mig lite för hårt och buttade
bort mig känslomässigt när jag ville prata.

Vi har/hadde stora kommunikationssvårigheter.
Hon hade även en morfar och farfar som dog i alkoholrelaterade orsaker.

Men ja, jag är rädd för att leva ensam.

Etanoldrift, Blåögd och Nickanna ni är härdade människor som måste sett och känt mycket elände och misär.
Det jag skrev var lite väl ensidigt och egoistiskt från mitt håll.

Det som svider är att hon inte säger separation utan skillsmässa.
Det som svider ännu mer är att hon inte kan se mig i ögonen och
säga att hon inte älskar mig mer.

Hon är sjuk med och hennes föräldrar är hemma hos henne, hon hade Anorexi i sin ungdom som dom tror kommit tillbaka.

Min sjukdom har lett till hennes sjukdom och med facit i hand kanske vi lever bättre på skillda håll.

Tack snälla Sisyfos och Nyckelpigan för att ni delar med er av era erfarenheter av det här med minnena, för det är det som är jobbigast för mig. I alla fall just i dag. Det känns skönt att veta att det kan bli bättre. Just nu sitter jag här och plågar mig själv med minnen av det som hänt, nyligen och för länge sen, och är rädd att jag har pajat en massa fina relationer. Jag ska försöka lägga undan dem nu, minnena, för att eventuellt plocka fram dem senare. Jag hoppas verkligen att det blir lättare med tiden, men just i dag är jag så orolig att jag nästan är lätt illamående för att jag har sårat och svikit och mest av allt: för att människor inte längre litar på mig. Jag börjar inse vilka proportioner mina ovanor har fått. Nu gör jag något åt det och jag hoppas innerligt att det inte är för sent! Ni ger mig hopp! Jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv, jag har faktiskt tagit steget hit och till utomstående personer som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare och det är ett stort kliv på vägen. Så tack än en gång för att ni finns därute och stöttar. Det betyder mycket. Särskilt just i dag. Jag blev så glad när jag läste era kommentarer nu på morgonen. Stor kram tillbaka!

Tack Leverjag!
Ja det gäller att bygga upp en styrka och inte vara så jäkla dum som jag varit så många gånger, då jag har tagit med eget dricka.
När andra har gått till baren, då har jag gått till rummet och tankat i mig ordentligt. Till vilken Nytta då, Jo man blir lika bakis som alla andra men man måste hålla färgen efter som jag bröt upp tidigt och var ordningsam och kom i säng tidigt.
Skenet bedrar kan man säga.
Men som sagt var denna gång tar jag inte med något eget, och jag kommer att vara den som kör bil så om någon skall ut på stan kan jag skjutsa.
Lite själv tortyr men ska man genom den första tiden och få i gång den sköna dagen efter känslan då det känns fantastiskt bra att slippa gå igenom gårdagen med sig själv.
Lite tankar och planer: hoppas det funkar

Ja det är ofta svårast i början,, Men det vet väl du som hade så långt uppehåll. Ta fram kämpen i dig. Planera saker som gör det svårare att dricka. Tala gärna med någon du har förtroende för om dina alkoholproblem. Vissa saker kan man ju hålla för sig själv om man vill. Det verkar som om du har verktygen för att avhålla dig från A. När man väljer bort något i livet så kan man ju fundera på varför? I mitt fall fanns det en massa orsaker jag gick igenom i tankarna. Tex barnen, utseendet, skammen. kontrollförlusten, suget, rädd för att lukta fylla, rädd för att åka fast i poliskontroll. Ja det finns ju massor med fler nackdelar. Vet inte om du har råkat illa ut eller skämts ordentligt av vad A gjort med dig och omdömet, men för mig är det sådana händelser som i alla fall hållt mig borta från A. Plus att jag är värd ett mycket bättre liv, och det är du också:).

Bra fråga. Ska ta den med mig under dagen... Fint att läsa om dina erfarenheter, och du, jag tycker inte du verkar ett dugg tråkig ;)

Vad du är stark är full av beundran av din styrka och insikt. Läst hela din tråd till morgonkaffet och kan bara hoppas jag hittar lite av den styrkan.
Kramar

Håller helt med Sisyfos - jag plockade även fram minnena bit för bit när det gått ett tag, när jag hade fast mark under fötterna och inte skulle riskera att använda minnena till att fortsätta dricka eftersom jag inte tyckte jag var värd något. När man gjort mågot åt problemet kommer självkänslan sakta tillbaka och då kan man lättare hantera att man gjort fel tidigare. Stor kram

Nu har jag några riktigt jobbiga dagar framför mig, går på långledigt och denna kvällen förknippas starkt med vin. Sen i morgon kommer mannen hem imorgon och då blir det värre. Vill inte bestämma hur han skall göra men betydligt svårare att låta bli när det finns vin hemma, men bokat in saker under helgen så får hoppas att viljan är större än begäret
Så väljer att jag skall vara nykter i dag och tar ännu ett steg.
Så nu starta denna regniga onsdag och kramar till er som också kämpar där ute

Har sovit dåligt och vaknar med ångest som kramar runt bröstet och gör det svårt att andas... Jag vet vad det hänger ihop med - jobbet där vissa högt uppsatta använder sig av maktmissbruk och försöker få mig att ge upp... Är så himla tufft... Fick reda på fler saker igår och det var det som triggade ångesten och gjorde det svårt att sova. Innan hade jag nog tryckt undan allt tills jag kunde hitta på en festlig anledning till att dricka för att lätta på trycket och fly undan... Ni sitter man här och försöker hitta en annan strategi.... Inte alltid lätt, men jag har i alla fall lärt mig att a inte löser några problem, det får en bara att stanna länge i en situation som inte är bra för dig. Nu när jag är nykter har jag sagt till eftersom jag insåg det absurda i allt... Tyvärr har det kostat en hel del, men jag försöker hitta sätt att leva mitt liv på utan att bli destruktiv igen. Kram

Skönt att det verkade gå bra på samtalet. Tror att det kommer att bli jättebra med samtal och att skriva härinne. Du är en bit på väg nu.
Jag plockade fram minnena då och då, lite i taget... För de gör ont. När jag plockar fram dem nu när det gått ett tag, så är det lite lättare faktiskt. Jag dricker inte längre och oavsett om minnena gör ont, är pinsamma etc, så har jag gjort något åt problemet. Och det kan man hitta styrka i.
Önskar dig lycka till med din kamp! Håll ut nu!

Har en släkting och ett par bekanta som jobbar inom äldrevården. Utan att avslöja vilka personer det rör sig bland brukarna, så har de bekräftat att det här med alkoholdemenser är ett ökande problem. Över hälften av de boende har alkoholproblem i någon form.
En av dem sa att just kvinnorna är värst.. (förr var det ju oftast männen som var beroende) Det är definitivt inga rara gamla tanter. Dessutom förekommer att välmenande bekanta och barn smugglar in alkohol, vilket naturligtvis inte får dem att må bättre..
Flaskor med handsprit får inte längre sitta uppe åtkomligt, utan personalen har egna små "fickflaskor" samt på en låst toalett för personal.
De har haft ett par incidenter med "boende" som druckit handsprit och blivit rejält sjuka.
Läste för något år sedan att just kvinnor som börjar med "ett glas vin" när barnen flyttat ut, löper större risk att bli beroende och blir det mycket snabbare.
Tycker också att läkarna blivit nonchalantare när det gäller att ta det här med alkoholproblem på allvar. Vet inte om det ligger på individnivå (det känns skämmig att fråga) eller om det är en fråga om resursbrist..
Ja boxarna är ett skit! "småskvättandet" gör ju att de flesta får i sig mer än bara "ett glas", och den nya traditionen att dricka vin varje dag tror jag inte alls är bra.
Tror att det är ungefär som med rökning för en del, i början går det bra med ett par cigg om dan, men så rätt vad det är är man uppe i ett paket, utan att man vet riktigt hur det gått till..
Ha en fin dag /e

Kanske borde du Mattias, ägna din energi åt att bli nykter på riktigt istället för att tycka synd om dig?
Det finns nämligen gränser för tålamod.. Dessa gränser sätts av den som blir utsatt för allt vad det innebär att leva ihop med en som är alkoholberoende!
Ja, att vara alkoholberoende ÄR en sjukdom!
Men att det är en sjukdom, kan aldrig användas som ursäkt för det man ställer till med.
Precis som en del diabetiker får lära sig leva med en strikt kost och insulin, för att inte bli sjukare, så får en beroende lära sig att att avstå från allt vad alkohol heter för att hålla sig symptomfri! (så det är verkligen inte samma sak som cancer)
Din viljas fria gräns går där en annan människas fria vilja tar vid!
Har du gång på gång svikit dina löften, så måste du också ta konsekvenserna. Det är nämligen sådant som dödar den kärlek som finns kvar..
Och du kan aldrig bestämma hur och vad andra människor ska känna!
Nej du kan aldrig få någon annan att "känna" precis som du (hur gärna du än vill) Och då kan du heller inte tvinga någon att stanna..
Det här sker överallt i samhället, så det är inte specifikt bara för "beroende" och deras familjer. Man bryter upp av olika anledningar och en av dem är att känslorna är slut eller har förändrats!
Jag tror inte att du vill leva med en människa som inte längre älskar dig.. Om du vill det, så är det nog ensamheten du är rädd för, inte kärleken du söker..
Du har haft ett val och hittills har du valt alkoholen i första hand. Det är upp till dig om du ska fortsätta att välja flaskan eller om du på allvar ska ge järnet och bli en nykter far för ditt barn!
Jag tvivlar inte en sekund på att det är en chock att upptäcka att ett ultimatum faktiskt var just ett ultimatum och inte bara tomt prat. Kanske har det hotats tidigare och tagits tillbaks..
Men nu är det på riktigt, och det som är gjort kan inte göras ogjort! Så det är upp till dig att bestämma vad du vill med resten av ditt liv! Du måste vilja bli nykter för din egen skull.

Vem sitter bredvid min säng när jag gråter av ångest över allt vad fyllan ställt till med? När det finns noll och ingen sjukdomsinsikt, gång efter gång. Vem lappar ihop mig då? Varför förväntas jag än en gång stå bredvid och kanske bli förnedrad, illa behandlad, tvingas medla, rädda, ta hand om. Vem tar hand om mig när jag faller? Det finns en gång när det är nog och då får man nog ändå ta att ingen orkade till slut..

Så började mitt och säkert många flers beroende.
I mitt fall handlar det nog mycket om att jag inte haft så många intressen förutom allt som har med alkohol att göra som tex kan inte tänka mig att bowla eller spela biljard utan att dricka det är ju inte biljarden eller bowlingen som jag tycker är kul utan det är ju ölen.Jag skulle nog föreslå att du skall fina något intresse som du kan byta ut fyllan med på fredagar letar själv efter hobby som skulle kunna hålla mig borta från giftet för det är vad det är ett gift som sabbar för så många du är Ej ensam.
Mvh kille79