Senaste kommentarerna i forumet

...har druckit igen typ 10 dgr...vet att plågat börjar nu, jag måste...men att jag trillade hit igen :(

fick jag igår om varför jag inte dricker längre. Det som skulle vara en middag med släkt och vänner för att fira något fint blev som en vanlig grillfest med fylllesvin. Inför barn. Hjärndöda idioter. Vanmakt är vad jag känner nu. Ska man måsta tacka nej till allt som har med fest och släkt att göra????

Tror att det är viktigt sådär i början av kampen att se till sina segrar och inte bli deppig över när det inte gått så bra att tacka nej. Man hamnar i situationer när man blir tagen på sängen och kanske inte alltid lyckas tacka nej. I början av min resa bestämde jag mig vid nåt eller några tillfällen för att dricka också. Stort misslyckande! Skillnaden den här gången mot mina tidigare misslyckade försök att hålla mig nykter eller måttlig, har varit att jag inte sett misslyckandena som ett startskott på nytt drickande utan som en lärdom i nykterheten. En viktig skillnad är också att jag inte dricker hemma. Här kommer jag nog aldrig att vara måttlig. Och för att "citera" Heatpump i dryckers tråd. Det är inte hur man faller som definierar hur man är, utan hur man reser sig igen. Med detta inte sagt att du ska gå ut och falla för frestelsen... Utan mer att du i så fall kan använda lärdomen i din fortsatta kamp. Lycka till! Du verkar ha kommit så långt!

för era svar! Jag tänkte tillägga att jag har ett stort stöd av min familj, vänner och kolleger. Även hennes mamma håller med mej och det är skönt. Ex har nog en psykisk sjukdom, varit inlagd på psyk och när jag läser om narcissister så stämmer det bra. Dom har aldrig fel. Går inte att prata med. Men min familj som hon försökt splittra genom att sprida lögner om, vi har starkare sammanhålling än nånsin. Och min son vars ex det är säger att alla som känner oss vet vad vi alltid har gjort och gör för barnen och dom som kommenterar hennes inlägg är inga riktiga vänner och dom vet inget så dom behöver vi inte bry oss om. Så sammantaget är vi stärkta av detta men det är tungt att få så mycket skit för nåt man inte har gjort. Jag kämpar vidare.
Alkoholen har aldrig kommit på fråga och det är det starkaste budskapet här. Alkohol löser ingenting. Däremot har jag plockat en otrolig mängd blåbär och nu lingon, terapibär kallar jag dom.
Tack än en gång, kändes skönt att skriva detta här, det hör det ju till alkoholforum. Livet.

Så bra att du skriver om glädjen i att vara nykter även i svåra stunder. Det är ju stunder som det du skriver om som man just längtar efter att försvinna ifrån med a. Men det är ju ingen lösning. Tycker att du verkar hantera det där på ett väldigt bra sätt när du tänker på barnen som kommer i kläm. Kan ingen av hennes "vänners vänner" som du känner säga till henne? Tänker att det borde finnas någon i hennes närhet som borde kunna säga att man inte skriver vad som helst på Facebook. Hoppas det ordnar sig!

Hoppas det går bra och att du lyckats hålla dig nykter igen. Heatpumps ord är så bra. Res dig nu!

så jobbigt! Men så klok du är och stark! Så oerhört värdefull din berättelse är som vittnesbörd över att även när man går igenom en svår tid (ett helvete tänkte jag skriva och här kom det...) är det bättre att vara nykter! Igår läste jag Berras inlägg i samma anda fast hans plåga är av helt andra orsaker. Hoppas innerligt att detta tar ett slut snart och att du är omgiven av kloka, goda människor i levande livet.
Varm, stärkande kram och min djupaste respekt för det sätt du vänt ditt liv! / mt

Ser att det var längesen jag skrev. Ja jag är knappt alls in här, tittar bara in ibland. Men nu skulle jag vilja berätta lite om mitt liv. Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag varit och är fortfarande utsatt för min exsvärdotters omotiverade hat som yttrar sej i lögner och förtal som sprids på öppen Facebook. Ibland till endast "vänner" och det rör sej om närmare 600 hund-eller hästmänniskor som hon är "vän" med plus folk i byarna häromkring och många gemensamma bekanta. Spridningen är enorm och jag får ju reda på det. Samlat materialet för en polisanmälan, klart fall av grov ärekränkning säger polisen. Problemet är att det finns två barnbarn i 8-10årsåldern som blir gisslan i det hela. Till saken hör att vi farföräldrar passat barnen väldigt mycket ända sen dom föddes och det har vi alltid sett som en förmån, för oss men även för föräldrarna. Vi har varit uppskattade fram till skilsmässan (som för övrigt var på hennes initiativ då hon träffat en annan).

Nå detta är bakgrund så ni förstår att jag mått och mår fruktansvärt dåligt. Jag har varit tvungen att gå till läkare som gett mej tabletter som tar ner pulsen då jag blir upprörd över nya påhopp och sömntabletter att ta då det är som värst. Jag använder dem mycket sparsamt. Det jag är oerhört tacksam för i detta helvete jag befinner mej i är att min nykterhet är stabil. Att jag hunnit vara nykter i tre år och att det för mej är självklart. Annars hade jag snabbt supit ner mej nu! Mitt i allt känner jag sån glädje över att alkohol aldrig känns som ett alternativ. Godis och glass har jag missbrukat men det har inte samma konsekvenser i alla fall.

Jag skojar ibland om att det är tur att jag slutat dricka och då är jag så tacksam och stolt över det. Jag vet också att jag inte gör något överilat under rusets inverkan. Det hade annars varit lätt. Nu har jag en klar hjärna att fatta beslut med. Visst skulle det ju vara skönt att få försvinna in i ruset ibland men det är ju ändå så att alkoholen förstärker den sinnesstämning man är i. Så upplevde jag det. Och är man då ledsen eller upprörd så blir det bara värre tills man slocknar. Det var nog då jag var nöjd och glad som jag mest saknade alkoholen i början. Att förstärka lyckoeffekten.

Nu får jag ändå glädjekickar av att min hjärna alltid är klar. Jag fattar dåliga beslut på nyktert huvud också och överilar mej men jag behöver aldrig fundera på morron om jag ringt eller messat nån eller vad jag gjort. Allt är klart. Utan bedövning.

Jag hoppas på att detta skafå ett slut. Jag ska försöka få henne avstängd från Facebook i första hand. Det vore det värsta strafffet för en som lever sitt liv där. Svårt för mej att anmäla bara då jag inte själv kan läsa hennes sida utan får skärmdumpar av vänners vänner som tycker jag behöver veta hur jag behandlas. Men jag kämpar vidare. Mitt budskap i detta är att när nykterheten är säkrad och man väl bestämt sej så kan inget rubba den. Jag är på min vakt, det är jag, men har inte känt annat än blixtsnabb längtan efter lite vila ochdå har förnuftet snabbt tagit över. Det var skönt att få skriva ner detta till er. Nykterheten är guld värd!

Kan du inte ta hjälp av tex antabus då VC öppnar igen på måndag Buzzz? Du behöver verkligen något som får dig att bryta mönstret snarast. Lider otroligt med dig då jag själv haft liknande återfall tidigare. Håller med dig till 100% om det du skrev tidigare i tråden om att tro sig kunna dricka måttligt igen. Har också trott mig klara det och precis som du romantiserat det hela. Går inte länge innan man står där o smygdricker ur flaskan igen. Du har ju ändå viljan i att sluta med alkoholen eller hur? Du har klarat en mycket lång period förr och dessutom så väljer du ju ändå att besöka och att ventilera dina känslor här på forumet. Det är väldigt starkt att kunna skriva även då man känner sig misslyckad och nere. Det jag åter igen tror du behöver är något som får dig åt rätt håll igen. Medicinering är en bra hjälp och absolut inget att skämmas för. Har själv vart där. Du har ingen i din närhet du kan prata med som kanske kan förstå och hjälpa dig med din situation?

Vi är ju här för att vi vill förändra vårt drickande - inte för att vi redan är nyktra. Rom byggdes inte på en dag, säger man ju, och så är det nog med förändrade dryckesvanor också. Jag förstår din tvekan att skriva något för det gör jag också. Det känns ju bra att kunna skriva 14 dagar utan a men inte särskilt bra att skriva att man har druckit varje dag. Försök dock att ta några vita dagar och tackla problemen efter jobbet på något annat sätt.

lördagskramen till dig :D! Hoppas du och Lucas fick en kanonkväll i går och att fortsättningen på helgen blir bra också/ kram från en finfin flicka till en annan ;).

Ska jag skriva något eller inte?
Vet inte om det tjänar något till?

Druckit varje dag denna vecka. :(
Skönt att slippa ångesten efter jobbet, men inte skönt att vakna 02:00, 04:00, och sedan av klockan. För att sedan ställa fram den för att man är så slut i kroppen att man bara inte orkar gå upp..
Energitjuvar på jobbet tär...
Inte bara jag som har problem med missbruk (inte alkohol dock)i min närhet heller.
Fan, orkar snart inte mer. :(
Känns så satans mörkt just nu.
Bara gråter...

jag kan inte uttrycka i ord hur sorgen känns men jag känner igen den.
Själv är jag i den tiden nu när jag åker omkring på begravningar av mina äldre släktingar och känner att kön blir kortare och kortare...En vän till mig begravde sin far i går.
Jag är glad för att du nu kan släppa ut tårarna och gråta hämningslöst och lättande, det är en bra kanal för att lätta på det inre trycket och ett fint kvitto på att du är i tillfrisknade.
Inte ens som nykter är livet en dans på rosor men det underlättar betydligt när jag inte är bedövad och skjuter upp sorgen.

Ta hand om dig och gör bra saker bara för din egen skull, det är du värd.

Och så så vackert skrivet. Jag ska titta efter den nya stjärnan ikväll.
Kramar till dej Berra och din familj.

Berra. Önskar dig och dina kära allt gott.

är det man känner när man läser och hör om framför allt barn som mördats. Det måste vara bland det värst som kan hända föräldrar och sorgen desto värre eftersom det är en sak som inte ska behöva hända i ett liv. Dödliga sjukdomar är något annat, här handlar det om den obegripliga ondska som man inte ska behövs uppleva annat än på bio. Stor kram Berra och stjärnan ska jag titta på ikväll.

stjärnan tindrar säkert redan...

Berra! Tack för att du lämnar ett avtryck och berättar att du finns kvar 'hos oss' .... innerligt tack djupast från hjärtat för att du så generöst och ärligt delar din förtvivlan. Antagligen kan ingen, som inte själv kämpat mot alkoholens demoner, föreställa sig den kamp du på ett stillsamt sätt visar att du och andra utkämpar.... Jag blev så medveten om det nu när jag verkligen kan känna instinkten att bara fly... Bort, bort.... Att höra och läsa om vidrigheter, ond bråd död, sätter skräck i mig (och 'vem som helst' som man säger) och att drabbas av den verkligheten .... Att den tränger sin genom den egna dörren .... det kan, förmår och orkar väl ingen föreställa sig utan att man tvingas till det.
Så vackert du berättar om förtvivlans gråt... det är bara stundtals tårar faller stilla.
Det ska bli något märkligt himlaspel med månen.... kallas blodmåne tror jag. Ska vaka med den och kommer att vara nära all den förtvivlan i världen som omger oss på så många sätt och vis. Nånstans har vi mänskor möjligheten att välja .... att vara nära varandra och dela - inte bara lust och glädje utan också förtvivlan och vanmakt .... Välja att inte vika undan utan finnas kvar även när alla ord tar slut. Bortom orden. Det är väl det som gör oss till människor.
Bästa forumbrorsan Berra - alla ord är fattiga just nu .... men de står här nu i alla fall, i all sin enkelhet ... som enkla uttryck
för den kram jag inte kan ge dig. Varmaste ordkramen. Från mitt hjärta till ditt ❤️ / mt

... att hitta ord som räcker till här, känner jag. Vad gör man när livet skakar i fundamenten? Vem väljer man att vara efter en händelse som kastar allt om ända? Och när det gäller alkoholen beskriver du det så väl i "Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga".

Kanske är det så att man måste gråta i sin vanmäktighet, finna sig slagen till marken, kanske måste man blöda och förtvivla för att med tiden våga tro på det goda och våga älska igen. Kanske är det bara en utopisk tanke. Men den där nya stjärnan på natthimlen; jag är övertygad om att den redan börjat tindra.

Vad fint skrivet! Rakt från hjärtat. Sitter här och får själv tårar i ögonen. Något sådant borde ingen få gå igenom. Ofattbart, orättvist och fullständigt meningslöst. Starkt gjort av dig att låta känslorna få komma ut och våga visa dem. Din text är så ärlig och samtidigt målande. Från raden: Är ensam vid stugan.....känns det som om jag läser inledningen till en gripande roman. Fortsätt skriv! Det är balsam för själen. Kram

...på begravningen, det var nog första gången i mitt vuxna liv, någonsin....
Mina barn såg på mig med förvånade och rödgråtna ögon, va? Pappa gråter...
Det fick gråtas och det var besvärligt i ett söndervridet ansiktet, ingen sköngråt där inte...
När familjen till den mördade dottern stod vid den skira vita kistan och kysste sina röda rosor innan de lade de försiktigt på kistlocket rann tårarna tyst och försiktigt längs med mina kinder ner till hakan, för att sakta droppa ner på min kostym.
Jag tog inte bort dem, rännilarna fick sitta kvar som en monument över den otroliga sorg jag bar i mitt inre, det gjorde ont.
När det sedan var vår tur vid kistan förvreds mitt ansikte till något som inte var vackert längre, det kunde ha varit min dotter.
Ändå var det som om någon slitit ur något från mitt bröst och sedan stampat på det, och skändat det.
Det fanns ingen manlig heder kvar, inget ståndaktigt kvar att värna om, bara en fullständig underkastelse för det vi inte rår på eller förstår, det vi kallar ödet...
Det gjorde ont och gör det fortfarande, en mörk demon som ibland växer sig större och tar över hela mitt medvetande.
En sådan otroligt stark händelse som påverkat oss ända sedan det skedde, hela familjen.
Det är över nu, men egentligen aldrig, en påminnelse som kommer att förfölja oss genom livet och tas fram när vi behöver vara ledsna för en stund, vi kommer aldrig bli fria från den tanken.

Det borde ha varit en anledning till att börja dricka igen, en mörk fläck som inte kan tvättas bort, inte ens en kort stund med ren sprit.
Föga hjälper det att falla tillbaka i dryckenskap, jag har förstått det och anammar det, men tankarna finns ändå där.
Att börja dricka vore som att ge upp allt, hela livet, allt det onda skulle gå i en repris i en oändlig slinga.
Ofta tittar jag upp mot natthimlen precis som jag gjorde för en halvtimme sedan, letar efter en ny stjärna som borde ha tänts nyligen.
Är själv vid stugan, står på klipporna i mörkret och ser hur fullmånens reflexer speglar sig i havet.
Har en sådan fruktansvärd sorg i mitt bröst, men naturens sätt att överväldiga mig med all sin prakt hjälper för stunden.
Man förstår hur liten man är på jorden när man ser ut över hela universum, en oändlighet.
Men vår stund här på jorden är tidsbegränsad, och man borde inte fylla den med att enbart tänka på allt det onda.
Jag borde vara glad, men finner för tillfället ingen orsak till att vara det.

Jag är en sorgsen man med lite för mycket elände i min inbox, kanske var det en anledning till att jag ville fly verkligheten för en liten stund med alkoholen...

...men jag grät i vilket fall, det var ju en lättnad att jag inte sitter fast i något där jag inte vill vara.
Så helt okänslig är jag ju inte.

Natti!

Berra

En spontan inbjudan att komma och käka middag hos mina ex-svärföräldrar (vi är grannar och har mkt bra kontakt).
En enkel middag men jag är glad att slippa laga mat när jag är själv (är så trist).
Min ex-svärfar ville först bjuda på öl till maten. Jag tackade nej och sa att jag hellre ville ha vatten. "Men vad synd, den här ölen är riktigt god faktiskt"
Vi åt och pratade. Pratade lite till.
Ska säga att min ex-svärmor aldrig dricker och min ex-svärfar är mycket måttlig, även om han gillar att ta ETT glas på helgen.
Efter maten frågade de om jag ville ha en drink. Jag avböjde och nu såg de riktigt förvånade ut (ha, ha). Jag sa att jag hade en vit vecka.
När jag skulle gå sa min ex-svärmor att "det låter ju jättebra det där med en vit vecka" och jag skrattade och hörde mig själv säga att "Ja, vem vet? Det kanske blir en hel månad, eller.. för resten av livet" Hon tittade storögt på mig och sa frågade med allvar i rösten "Men, blev det mycket igår eller?"

Att de inte förstod? Ja, jag är väldigt glad att de inte har fattat omfattningen, men kan inte förstå att jag har lyckats mörka detta så bra. Jag har varit rejält på snusen många gånger när de har ringt på dörren, jag har skyndat mig att gömma drinken och försökt låta bli att andas ut (hållit andan om jag fått en kram). Jösses, jag har varit i deras sommarstuga och haft sprit gömt vid sängen, tullat på deras BiB i garderoben, smugit...

Jag känner mig så glad och stark! Jag är fan kung! Jag lyckas tacka nej trots trug och förvånade miner.
Men jag ska passa mig för att bli för kaxig nu. Vet ju fortfarande inte riktigt var jag har mig själv. Tänker på a hela tiden typ. Men sååå skönt varenda dag jag lyckas avstå.
God natt!

till ditt beslut!

Du har hållit upp i 55 dagar tidigare och det är bra kämpat. Jag vet inte hur du mådde efter de 55 dagarna men jag gissar utifrån egna erfarenheter att du mådde bättre då än nu? Det viktiga är bara att alltid komma ihåg varför just du inte ska dricka. Hitta dina egna anledningar som fungerar för dig och som ger dig den inre styrkan att välja bort A till förmån för ett bättre liv.

Att kunna dricka måttligt, vilket var viktigt för mig i tidigare försök, har jag nu givit upp tanken på sedan ganska lång tid. Och nu efter drygt 14 månader så undrar jag allt som oftast varför skulle jag vilja dricka måttligt? Alltså varför skulle jag vilja dricka överhuvudtaget? Sen skulle jag ljuga om jag sa att det inte finns tillfällen då jag är oerhört frestad, men de kommer mer och mer sällan.

Lycka till!

Nästan varje helg blir det någon alkohol hemma. Ofta dricks det då något både fredag och lördag. Vi delar på en flaska vin, eller tar några öl. Ingen stor konsumtion, men med min flugvikt är jag lättpåverkad och känner också oftast av det dagen efter. Fest eller liknande är det kanske var tredje månad och det är då det blir all in för min del...