Senaste kommentarerna i forumet

Vad glad jag blir att höra att ni haft det bra tillsammans du o Lena! Fortsätt så, jag tror er relation kommer vara mycket mycket länge!!!!

Du har fyllt fyra månader nu. Du har varit rätt så snäll under din levnad ändå. Lite gnällig ibland, vid ett par tillfällen har du kastat dig ner på golvet och vrålat "Vill ha!". Men vet du? Det är ingenting jag inte orkat hantera. Du har, sen du trädde in i mitt liv, gett mig så mycket mer. Så tack! Och, som sagt, stort grattis!

P.S Anders 43. Om du läser detta; häng på mig på en vit månad. Jag skulle gilla det, hur mycket som helst. D.S

Har an svårt att stoppa är det ett tecken på kemiskt beroende. Då kanske man ska fundera om man ska dricka Kvinna.

Varje dag i nykterhet komer stärka dig. Måna har ersatt sitt missbruk med att hålla på med någon hobby. Så när suget kommer så ska man försöka hålla sig sysselsatt ta lite cola eller något.

Mycket bra fråga, FataMorgana! Jag har funderat på den frågan några dagar och jag kan bara inte komma på något. Samtidigt känns grillkvällar, middagar med vin eller vin en ljummen sommarkväll också som tråkigt och trist och inget alternativ. Igår tog jag en lång promenad och sedan en fika på stan - och det kändes som trevligt men jag behöver väl lära mig att glädjas igen. Alternativet att sova dåligt och vakna med ångest är väldigt avskräckande. Jag förstår inte att jag klarat det under alla år. Och denna förbannade ensamhet som flyttat in i mig. Även när jag är med andra så känner jag mig ensam och jag undrar om det är den känslan som jag försöker fly ifrån eller är det en känsla som flyttat in i mig? En ny dag att kämpa! Tack för ditt stöd, FataMorgana - det känns bra att inte vara ensam. Fantastiskt att du lyckats hålla dig i över tre månader. Bravo!!!! Kram Annapannasanna

Tack HelenaN för positiva tillrop. Brrrr, jobbiga och deppiga dagar men nu känns det bättre och nu har jag varit nykter i tio dagar. Jag kollade inte Netflixfilmer utan zappade mellan alla urusla program på tv. Jag lyckades dock att få näsan över ytan och övertalade mig själv att fortsätta att kämpa. Men oj, så nära jag var att ge upp. Nu ska vi se hur det går i dag - eftersom jag har mycket att göra så har jag vissa förhoppningar att även i dag ska bli en dag utan alkohol.

Så viktigt att påminna sig om att leva här och nu. Kommer på mig själv att allt som oftast att tänka på att "imorgon ska jag..." eller när jag åstadkommit ditten eller datten. Eller ännu värre när tänker tillbaka på glansdagarna och drömmer tänker om jag ändå hade det där idag. Nä, lev livet här och nu som du vill att det ska vara. Om det inte är möjligt? Se då till att medvetet ta ett litet litet steg som du vet kommer att leda dig dit du vill.

Be your best!

Åh jag förstår att det är svårt! Kräver mycket mod och viljestyrka. Men någonstans in dig anar jag att du har just det :)
Och så har du också oss här på forumet att ta stöd från! Hur du än väljer att göra.
Kram!

Du landar snart i det nya. Och det var väl härligt att barnen kan komma och käka lite banan sådär oplanerat.
Kram på dig!

Till människorna omkring dig.
Och inte minst - till dig själv.
Kram vännen

Känner melankoli ikväll o vet inte varför. Kanske för att besöket hos en av närmsta vännerna blev inställt/ uppskjutet pga hennes barn sjukt. Eller kanske för att det är så jäkla sorgligt att inte få bo med sina barn heltid. Eller kanske för att sambon/ särbon känns längre o längre bort för varje samtal, varje dag. Kanske mest pga det. Varför tillät jag mig bli kär i någon för långt borta, så att jag tvingas välja mellan honom o barnen? Jag väljer aldrig bort barnen igen. Och nu känns han längre bort än någonsin. Och på ett sätt barnen också. De har ju inte flyttat in än, de är hos sin pappa, men har varit här lite oplanerat. Och frågar om de får ta en banan...Men snälla nån, jag är er mamma, ni får ta vad ni vill, detta är ett hem!!!!
Antar att jag som vanligt är för otålig. Allt ska vara bra o som vanligt på en gång. Ja måste ge människor omkring mig tid... Tid, kärlek, ödmjukhet....

Det är jättesvårt att säga faktiskt. Rent på pappret, så visst finns det en chans att du kan dra den varianten, men det är omöjligt att veta vad de på ditt jobb egentligen tänker. Inte minst när du ringer in dubbla gånger och ger frånvarobesked inom loppet av en timme.

Det är helt upp till dig vad du väljer att göra, men våga bara ta den hjälp du faktiskt behöver. Det viktigaste av allt är att du inte hamnar i sådana där karatefyllor igen och sätter jobb och annat i livet, inte minst din hälsa, på spel. Om du får ett löneavdrag för ogiltig frånvaro eller annat är kanske det lilla i sammanhanget..

Ska inte dela ut moralpinnar, men glöm bara inte att kroppen kan ta för jäkla mycket stryk av mediciner + alkohol i kombination, särskilt de mediciner som har någon form av levertoxisk påverkan. Vet inte hur det är ställt med dina sömntabletter osv, men det finns mer än en anledning kanske att kolla upp allmänhälsan. Förstår hur du tänker där med att du vill reda ut det privat, men försök ta tjuren vid hornen på något sätt i varje fall.

Med viljestyrka och mod, kommer man långt.

Tack snälla för din kommentar.....ja kanske är det allra bäst. Jag har det i bakhuvudet, och tänker allt mer på det. Det känns bara så jobbigt och skrämmande. Det är därför jag vill få en annan diagnos så länge - och fixa alkoholbiten privat. Men jag funderar även på att göra som du säger - jag får tänka på det nu när jag går och lägger mig.....

Än en gång tack/Anders

Jag tycker inte att du ska skjuta upp att berätta för din chef. Nu vet jag ju inget om hur din chef är, men om hen är det minsta lik mig och andra chefer jag känner - skulle det definitivt uppskattas om personen själv kom och berättade om sina problem.
Jag skulle känna stor respekt och verkligen göra allt jag kunde för att hjälpa till. Det är betydligt sämre om det går så långt att jag som chef måste konfontera personen och tvinga fram en utredning under hot om uppsägning. Har gjort det några gånger utifrån att det funnits onormalt hög frånvaro, annnat misstänkt beteende, arbetskamrater som slagit larm mm
Du hamnar i ett sämre läge inför din chef - och även inför dig själv - om du låter det gå så långt.
Så jag säger - ta tjuren vid hornen och berätta vad som ligger bakom din frånvaro nu! Som arbetsgivare har man ansvar för att hjälpa folk som är sjuka att rehabiliteras - det gäller vid alkoholmissbruk likväl som vid andra sjukdomar. F.ör mig känns det som att du inte har något att förlora på att ta det steget - men väldigt mycket att vinna!

Nån annan som tycker att det är en bra/ok idé. Jag kommer inte på någon bättre...... Jag har dessutom ganska länge tänkt att ta hjälp för just detta, eller snarare depression, och SSRI-behandling. Jag vet ju så väl att depression/alkohol hänger ihop - och att vi ibland inte vet vad som är ägget och vad som är hönan.....

Jag tänkte gå till VC och säga att jag har fått svåra panikångestattacker - och att det var en sådan jag fick på jobbet igår. Mitt beteende skulle kunna passera som detta - och jag VET att jag inte luktade alkohol - fick det bekräftat av god vän sent kvällen innan. Jag har tidigare (15 år sedan) en lång sjukskrivning för utmattningsdepression - så det vet arbetsgivaren om. Jag säger till läkaren att jag bara inte KAN gå till jobbet den här veckan. Skulle det vara "trovärdigt"? Och isf säga att jag inte har pallat att berätta - men arbetsgivaren vet att jag har varit under en del psykisk stress den senaste tiden (med tuff anhörigsituation).

Den missade dagen idag kanske läkaren kan bakdatera - annars lever jag väl med den.....

Vad tror du - du har ju själv suttit i chefs/arbetsledarrollen.

Jag försöker med detta - dessutom så är det faktiskt så att jag faktiskt just nu behöver den ev. medicinbehandling de kommer att erbjuda. Jag vill INTE dra in det här med alkoholen för arbetsgivaren ännu, vill hålla de utanför så länge det bara går - åtminstone till efter semestern. Ps. Jag har, helt sant, haft några panikångestattacker de sista året - och bl.a. behövt kliva av tåg, gömma mig på toaletter o.s.v. Vad frisk man är!:-)

Jag har nog inget val nu - annat än att få en misstanke. Alternativet är att i morgon gå till en Vårdcentral och försöka bli sjukskriven för "vaddå" - och dessutom en dag för sent. Jag är försenad hur jag än gör. Inget säger heller att Vårdcentralen sjukskriver - då är det flera dagar utan giltig frånvaro. Jag får jobba i morgon, få ytterligare en karensdag, -och få en "prick". Vad har jag för val? Har jag något?

Semestern innebär till att börja med ingenting. Men jag tvekar på att jag hamnar i BiB-träsket faktiskt.....-är alldeles för tilltufsad för det. Hoppas jag......

Hälsn. Anders

Nu vet jag inte hur din arbetsgivare är, om det är ett stort eller litet företag och hur de arbetar med personalfrågor osv, men sådant där kan absolut sända signaler som gör att misstankar väcks. Även om du är omtyckt på jobbet och allt sådant. Jag var själv en mönstermedarbetare och strålande chef när jag krökade som värst. Samtidigt, om du skulle bli "påkommen" nu genom att jobbet väcker misstankar också, så är det ju trots allt bara för ditt eget bästa. Själv valde jag att droppa bomben för min arbetsgivare.

Skjut inte upp på för mycket bara oavsett vad du väljer att göra nu. Vi med alkoholproblem är nämligen världsmästare i att skjuta upp saker och ting som kan få oss att må bättre (förutom att kröka då). Hur gör du under semestern nu då? Några planer för att inte gå bananas på en BiB när du hittar nästa städmoment? :)

stå på dig!

Igår kväll/natt när jag skulle gå och lägga mig så ökade pulsen, blev lite darrig - och fick hörselhallucinationer igen. Inte så höga och avancerade. Först så trodde jag att det var grannarna som spelade högt - men det blev högre ljud när jag satte i mina öronproppar!! Det var mycket läskigt. Hörde nåt svammel i bakrunden - sen kom: "Big in Japan" med Alphaville. Inte lyssnat på den på länge - är det ett budskap, haha...?:-) Jag var redigt rädd - och satte mig i en taxi till Beroendeakuten. Där var det lugnt - och jag fick inom 40 minuter träffa en läkare, och som berättade att jag INTE har "dille", och att hallucinationerna skulle avta. Jag blev såååå lugn. Fick nåt som heter Theralen att sova på - och jag soooov. Vid 14-tiden masade jag mig upp - men hade kunnat sova ännu mer. Hade en rolig men väldigt realistisk dröm - och jag var tvungen att kolla Facebook (som var involverat) när jag vaknade.....

Ringde arbetsgivaren idag som berättade/bekräftade att idag var första dagen som krävde läkarintyg. Jag hade det för mig...... Ut på stan vid 16-tiden och leta intyg. Cityakuten hade inga läkare - och andra cityakuter skriver inte läkarintyg. Helvete. Idag är alltså dag utan giltig frånvaro...... Jag ringer jobbet och säger att jag arbetar i morgon - och att jag inte kunde få tag i läkare under eftermiddagen. Jag får antagligen en "prick" - men är omtyckt och uppskattad på jobbet - så jag hoppas att det inte blir mer. Funderar på att säga som det är - men jag går på semester på fredag - och tänkter att det kan vänta till efter sommaren.

Känns helt ok att jobba i morgon - jag ÄR lugn och stabil - och känner inget av någon abstinens eller några hallucinationer. På jobbet igår så var det heller inte något problem - jag förstod ju att det inte var på riktigt. Känns skönt att det är mitt i sommaren, det är lugnt och händer inte mycket på den administrativa sidan - alla chefer är borta.

Jo, nu kanske det ÄR läge att göra upp med denna demon - jag har ju alla bevis på pränt min egen skrift, och i alla era (gulliga) människors kommentarer. Inser att helnykterhet är det enda alternativet. Jag inser det - och behöver "bara" agera på det också.....

Kram på er/och tack för stödet....

Jag tror flera av oss här har just svårt att tacka nej om det bjuds något. För att man känner sig dum, utanför, annorlunda, rädd för att såra eller vad som. Det är ju liksom "fult" att säga att man försöker vara nykterist. Bättre o skylla på migrän, eller att man har träning som väntar eller vad som.... gah, jag har nykteristvänner som har varit helnykterister sedan skoltiden och javisst fick de ta emot lite tjat av berusade klasskamrater som vill utmana dem, men de stod upp för sin sak och sa kort och gott att de inte ville dricka.

Att det ska vara så svårt att stå upp för samma grej själv i vuxen ålder. Vad är det värsta som kan hända liksom? Å egentligen, om man vänder på steken, tänk om den personen skulle logga in här och se att du "motvilligt" drack det där glaset.... det hade kanske inte den vännen velat om denne vetat bakgrunden till det. Också en sådan där tanke.

Ibland undrar jag om det inte är vår kultur i landet Myxbyxor som gör att vi har så himla svårt för att säga precis vad vi vill, utan ska nästan vara överdrivet ödmjuka. Så till den grad att vi själva "tar smällen och tiger"...å inget specifikt mot dig, men jag ser här att vi är så många som känner samma sak.

Varit en lugnare dag. Det får ta den tid det tar. Men iaf hunnit måla lite till. Dottern kom över o vi tittade på några videos hon gjort. Det är helt otroligt vad barn kan idag! Hon spelar in, redigerar med effekter , musik o skiftningar i tempo, färg... Jag är så otroligt imponerad! Så hjälpte hon mig skruva ihop en hylla så att jag kunde packa upp köket lite mer.
Imorgon blir " vilodag", jag o barnen ska träffa en av mina närmsta vänner som jag bara sett två ggr det senaste året. Från att ha i stort sett ha bott hos dem i perioder efter skilsmässan så blev det ny kärlek för hela slanten... Jag har nog varit rätt självisk...

Håller helt med dig Vändningen. Livet är NU. Som ung hade jag ett tidningsurklipp uppsatt på min anslagstavla " Gör det själv" . Då på den tiden symboliserade det att inte bara sitta o klaga på saker, utan att istället agera. Jag var
( o fortfarande är) fullständigt allergisk mot gnällkärringar av båda kön, i alla åldrar. Sitt inte på ändan o klaga, bidra istället!
Urklippet försvann i någon flytt, men orden finns kvar inom mig.

Det är de orden jag har som jag somnar och vaknar till, samma rubrik som steglitsan har på sin tråd här...
För mig påminner orden om att inte bara drömma och tänka "en vacker dag ska jag" eller "tänk om jag kunde", då jag har så många som har dött och gått bort kanske redan vid 30 års ålder eller första dagen efter pensionen.... med en hel hög med drömmar "uppskjutna till framtiden". En framtid som aldrig kom.

För mig är det nyttigt att bara undermedvetet påminna mig själv om att drömmer jag om något och har jag förmågan att genomföra det; just do it.

Ännu en sån där "fin" mening som är så svår att införliva i ens egna liv. Men så är det tror jag! Vi behöver tänka att vi är värda det bästa, på ett undermedvetet plan jobbar vi mot det våra tankar skapar! Läste nåt Vändningen skrev häromdagen, om ett väggord han hade i sitt sovrum. Minns inte exakt, men tänkte att det där är smart, att mötas av en positiv affirmation det första o sista man ser på ett dygn! Du är värd det bästa, Platina!!

Alltså att göra våld på sig själv av rädsla att såra någon annan. Ser man det så är det ju helt absurt. Jag väljer alltså att skada mig själv för att skydda någon annan från smärta. Ja det är ju i grunden en fin egenskap, men blir ju felriktad i vissa sammanhang. Men jag har gjort samma, ätit saker jag eg inte vill tex. Men man har rätt att tacka nej, visst har man ju det! På ett fint sätt!!! Det är ju ändå vuxna människor man har att göra med. Med barn blir det knepigare. Fast de kommer iof inte med ett glas vin och bjuder!