Senaste kommentarerna i forumet

Behöver du ha något tvättat? Jag har en boknings-plupp förstår du.

Kram Ebba

Det är just på grund av allt sånt här som jag mår bra av ett AA-möte. AA stabiliserar mig. Frågetecken, oro, panik och feltänk byts ut mot lugn, ro, insikt, skratt.

Nu har jag inte kunnat gå på ett möte på flera dagar eftersom att jag har varit sjuk och det märks kan jag säga.

"Det är när man börjar tycka att alla i omgivningen är idioter som det verkligen är dags att gå på ett möte"

... tycker jag bättre om mig själv när jag är nykter.

Förbannat också! Jag ORKAR inte titta framåt. Den här jävla julen, till exempel; ska man vara spiknykter då också - och tänka sig det NU?! Såna här tankar får jag vackert styra åt sidan för annars blir jag obstinat, femåringen dyker upp, hoppar och stampar och gallskriker rakt ut.

Planen är: Är nu. Sen skiter jag i allt annat. Punkt.

!

"Är du orolig?" frågade jag. Sådana frågor ställer jag bara när jag "vet" att jag inte kommer att dricka samma dag. Svarar han nej är ju det bra. Svarar han ja kan jag då lugna honom med ett "Det behöver du inte vara".

Men det gick inte som jag tänkt mig idag.

"Är du orolig?"
"Det är jag alltid", löd plötsligt svaret på min fråga.

Då faller min försäkran till Lucas. Vad ska jag säga? "Det behöver du aldrig vara"? Så krångligt allt blev nu...

... och har ett citat av Henry Ford i huvudet. Lite fritt översatt går det så här: "Oavsett om du tror att du kan, eller tror att du inte kan, så har du förmodligen rätt".

Tankens kraft är reell. Och "mätbar". Tänk bara på att bita i en citron. Vad händer?

Tack för kaffet!
:)

Låtsas vi. Och i morse när vi gick vägen fram (en helt annan väg än brukligt, by the way, bara för att jävlas med hjärnan lite) så gör hon ett plötsligt utfall mot en fet katt som sitter i godan ro. Jag bromsar in Selma så att hon inte når ända fram (katter kan vara ett grymt släkte) och hon pustar och stånkar och gräver med framtassarna för att komma närmare. Och den tjocka katten bryr sig inte, inte ens nämnvärt. Den bara sitter kvar i samma ställning och åser Selmas förtvivlade ansträngningar. Dom är tre decimeter ifrån varandra. Med ens slappnar Selma av, börjar titta sig omkring och så lämnar hon katten och fortsätter sitt morgonäventyr. Själv tänker jag i mitt stilla sinne att fler varelser bör få denna fantastiska möjlighet. Att träffa någon som är i sådan fullständig harmoni med sig själv att det spiller över i sådan grad att man själv lyckas hitta sin egen.

Menar självklart att jag tog på mig strumporna först och sedan trosorna, som inte alls togs på sist.

... på mig strumporna först och trosorna sist, bara för att jävlas med hjärnan lite.

;)

... hittar man alltid nåt att måla, slipa och riva ner. Tavlor, däremot, bara gör jag. Målar dom inte. ;)

en liten stund innan dagens arbete. Bara jag här och tyst och lugnt precis vad jag behöver. Tog med lite av min äppelkaka och sitter njuter.
Här och nu, var det konstnären, inget igår, inget i morgon.
Kramar vänner
Konstnären

.

Det är bara att säga till när du närmar dig väggen. Jag har ett antal stories på lager att langa fram som avskräckande exempel :)

... en riktigt fruktansvärd baksmälla här i min tråd som jag lätt kunde gå tillbaka till och läsa när uppförsbacken blir brantare. Men det är så dags nu.

... men avskyr förarbetet.

... så är det nog en gudabenådad tur att man inte kan ladda upp foton på det här forumet...

Förresten nr 2: Du verkar ju kunna vara både avväpnande och kul. Kan du inte kliva ut ur den här vinängslan imorrn på middan och kläcka ur dig nåt som tom du själv häpnar över? Typ "åh, jag känner mig lite smått gravid ikväll så jag tror jag kör på alkoholfritt". Då sätter du även vinsnobben på det hala; vet hen bara en massa om procentviner tro?
;)

Helt enig med dig där. Jag har inte heller blivit särskilt anfådd ännu. Men det kommer. Desto viktigare att skriva här så vi kan gå tillbaka och se att det absolut är nödvändigt att vi låter bli det där första glaset.

Ja jag tror också det, repetitivt och man ser ganska omedelbart ett konkret resultat. Det är av samma anledning som jag älskar att torktumla. För tio år sedan bodde jag utomlands. Då hade vi ingen tvättmaskin i vårt lilla skyffe till lägenhet så vi fick ta våra blåa IKEA-påsar med smutstvätt till tvättomaten runt hörnet. Jag älskade att sitta och vänta på att min tvätt torktumlades. Från skitit till blött för att sedan bli torrt och klart.

Hahahaha mina ser inte ut mycket för världen, men förhoppningsvis kommer de värma ett par halsar i vinter.

Tror jag virkade senast på syslöjden och vet därför inte hur avkopplande det kan vara. Men jag gissar att det är det här repetitiva som tilltalar dig? Maska efter maska, något byggs upp.
Så brukar jag känna det när jag hackar grönsaker eller rensar ogräs i trädgården.
Synd att det inte går att lägga upp bilder; vore kul att se dina alster, steglitsan.
:)

Virkningen går bra, tackar som frågar! Två halsdukar färdiga och ny påbörjad. Denna gång till en kollega. Testar ett nytt mönster och jag är ju inte bra så jag har fått riva upp och börja om flera ggr. Påminner om vägen mot ett nyktrare liv.

Har insett att virkningen verkligen fått mig att koppla av. Det blir nog en jäkla massa julklappar gjorda i soffan i höst. Imorgon blir det dock middag med bland annat en vinsnobb i sällskapet. Någon kommer säkert rynka på näsan åt mitt alkoholfria alternativ. Men orka bry sig. Är inte överdrivet förtjust i vin ändå. Egentligen finns det ingen alkohol som jag tycker är GOTT. En drink kan vara god men det är knappast alkoholens förtjänst. Mjölk exempelvis tycker jag är hundra gånger godare, men där går nog ändå min gräns. Det dricker jag bara i hemmets skyddade vrå.

Det är väldigt vanligt att de i min omgivning upplevt sina värsta fyllor i mitt sällskap. Jag har alltid varit stämplad som en partytjej. Därför tycker alla att det är jätteroligt att deras värsta och galnaste kvällar oftast varit i sällskap med mig. Själv klistrar jag på ett leende när historierna berättas på middagar men inombords är det ytterligare ett kvitto på att allt inte stått rätt till på länge.

... går det alltid bra. Det blir annat när nynykterhetens nyhetsbehag försvunnit. Men jag tar inte det nu. Just nu är nu och just nu befinner jag mig gående i bara lätt uppförsbacke; har knappt fått upp flåset. (Så trevligt, förresten, att du tittade in, LP!)

Japp, vi hörs.
:)

Hur är läget idag? Jag undrar och hoppas resan fortsätter på en inte allt för gropig och krokig väg?
Vi hörs, ha det gott.
Lp

Nu funkar ju allt som det ska igen. :)

Jag tänker på hur finurligt det här forumet är uppbyggt. Jag gör mina lovar och läser på anhörigsidan med jämna mellanrum. Påverkas. Byter perspektiv. Och för första gången sedan Lucas och jag blev tillsammans har jag nu börjat ställa frågor till honom om hur han upplever situationen. Första gången detta hände (för bara för några dagar sedan) satt vi mitt emot varandra vid köksbordet och när han hunnit yttra bara några meningar brast jag ut i gapskratt. Det blev för övermäktigt att ta in. Det fick gå en stund och så frågade jag igen. Han sa: "Det lär ju inte bli lika roligt den här gången". Och jag tänkte på vilken satans situation han befunnit (befinner) sig i. "Nej, det är inte meningen heller", svarade jag.

Resan fortsätter.