Senaste kommentarerna i forumet

Det var BARA BRA att du skrev det för nu fattar jag att du lurar dig själv på samma sätt som jag har lurat mig själv i en miljard år. Jag hade kunnat dö för åtta veckor sedan och det är sant. Jag blev livrädd. Om jag hade ramlat åt andra hållet hade fan min skalle krossats. Helvete. Är det det vi vill eller så som vi håller på? Kanske. Måste man vara nära döden för att inse att man lika gärna kan stå ut på jorden den korta tid ett människoliv varar? Innan sommaren tänkte jag på döden på det där sättet du vet... Inte under själva sommaren för då drack jag mycket och inte en jävel såg eller stoppade mig. Sen hände det där 2-3 augusti och här sitter jag nu och ska kliva i badet. Mina historier är värre än dina men du är smartare än jag och jag står ut med såna personer.

... och värmts av allas omtänksamma, kärleksfulla och öppna kommentarer till varandra. Jag läste något så vackert i boken "Anticancer - ett sätt att leva" (David Servan-Schreiber) som jag vill dela med mig av. Författaren, David, har en hjärntumör och befinner sig på sjukhusparkeringen, på väg in för ett operativt ingrepp.

"Jag lade märke till en äldre kvinna som verkade vara på väg hem efter en sjukhusvistelse. Hon var ensam, bar på en väska och gick med kryckor. Utan hjälp skulle hon inte kunna ta sig in i bilen. Jag stirrade på henne, förvånad över att de hade släppt iväg henne på det sättet. Hon såg mig, och jag såg på hennes blick att hon inte väntade sig något av mig. Ingenting. Vi befann oss trots allt i New York, där var och en är sig själv närmast. Jag kände hur jag drogs mot henne som av en förbluffande kraft som spirade ur min situation som hennes medpatient. Det handlade inte om medlidande - det var en instinktiv känsla av syskonskap. Jag kände att jag stod nära den här kvinnan, att jag var gjord av samma stoff som denna människa som behövde hjälp och inte bad om den. Jag lastade in hennes väska i bagageutrymmet, backade ut bilen från parkeringsplatsen och hjälpte henne sedan att sätta sig till rätta i förarsätet. Jag stängde hennes bildörr med ett leende. Under några minuter hade hon sluppit vara ensam. Jag var glad att jag kunde göra henne den lilla tjänsten. I själva verket var det hon som gjorde mig en tjänst genom att behöva mig i just det ögonblicket. Det gav mig möjlighet att känna att vi var en del av samma mänskliga tillvaro. Vi gav varandra den gåvan.
Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig. Blicken där jag hade väckt ett slags tillit till andra, en förtröstan på att livet skulle ge henne exakt den hjälp hon behövde, exakt när hon behövde den - vilket var exakt vad som just hade skett. Vi sa knappt ett ord till varandra, men jag är övertygad om att hon liksom jag kände en underbar samhörighet. Det här mötet värmde mitt hjärta. Vi, de utsatta, kunde hjälpa varandra och le. Jag kände frid i hjärtat när det var dags för min operation."

Skammen jag känner nu över det jag precis har skrivit. Vem är den här personen som jag skrivit om? Är det JAG? Det är allt jag inte står för.

Det där som jag sa till låssmeden om att han "kom hit och arbetade svart" syftade jag på att han kom hem till mig och utförde en tjänst svart. Om någon skulle tolka det på annat sätt. Min min avsikt var att betala honom senare. Han kom dock aldrig tillbaka och jag vet inte hur jag ska få tag på honom.

...kommer jag också råka få med någon gång. Då får vi hoppas Magnus från Alkoholhjälpen är snabb på Delete-knappen när vi skriker till !! :)

Tack Ebba och glöm inte att jag ÄR din vän i verkligheten. Vår verklighet är så mycket verkligare än många andras "riktiga" verklighet.

För ett antal veckor sedan gick jag till en bar med en kollega. Vi tog ett glas, jag tror inte ens att vi drack upp allt innan vi bestämde oss för att gå hem. Vi hade varit på en jobbrelaterad middag där vi druckit ett par glas tidigare så vi var lite berusade. Men inte överdrivet fulla. Vi sa hej då och jag sa att jag skulle gå en annan väg hemåt. Bara att jag gick inte hem. Jag gick till ett annat ställe själv och beställde ytterligare glas. Jag går sällan om ens aldrig ut ensam men jag hade fått feeling och kände att det fanns för mycket av mig den kvällen för att bara gå hem. Så jag gick till den där baren. Drack ett glas vin, drack en drink. Stället stängde, jag gick till grannbaren. Sen *klipp* till nästa scen: Jag sitter utanför min port på en bänk. Ingen aning om vad jag varit/tillbringat tiden. Kommer inte in för att jag inte har min väska med nycklar och mobil och ingen. Släpps på något sätt in i uppgången (en granne???) men kommer av förklarliga skäl inte in i lägenheten. Klockan bör nog vara vid 6-tiden och ett par hantverkare fixar med fasaden. Går ut till en ung kille och frågar om de inte har nycklar in till lägenheten. Det har de inte. Jag ber att få långa hans telefon för att ringa en låssmed. Jag måste ju komma in. Kommer fram till en kille som lovar att komma inom 30 min och vi förhandlar om priset. Han kommer och låser upp. Frågar om leg och pengar. Jag har varken eller eftersom min väska är borta. Så jag säger till honom att han kan komma tillbaka senare i kväll för då har jag nog fått tag på mina pengar. Han håller upp dörren foten och säger att jag ska betala honom nu annars så ringer han polisen. "Jaja, ring polisen du", säger jag "så kan jag förklara för dem att du kommer hit och arbetar svart". Han blir förbannad men går. Jag sover 40 min och beger mig sen till jobbet. Sätter mig avskilt från mina kollegor och påbörjar letandet efter min väska. Kommer på genidraget att logga in på "Hitta min iphone" och ser att den befinner sig på en av stadens ytterligare krog. Som jag givetvis inte har en aning om att jag besökt. Ringer dit, och jajamensan väskan är där (med allt innehåll!!) och jag åker dit och hämtar den. Inser då att jag är så nära jag kan bli på att förlora allt om det fortsätter så här.

När detta har hänt så finns det inte så mycket lägre jag kan sjunka. Jag tror med andra ord att jag nått botten. Flera gånger. Tack Ebba för ditt svar, jag hade aldrig kunnat våga hoppas på ett bättre. Om jag någonsin finner mod att gå till ett AA-möte så ska du veta att DU hade en stor del i det. Tack.

Fick för mig att jag råkade skriva mitt riktiga namn och fick lov att kontrollera.

Det är så många namn nu att hålla reda på, känns som att det skulle kunna ske en namnincident när som helst. Här glömmer jag ibland att det inte är ett enskilt samtal som förs och det är svårt att tala utan att kunna säga riktigt allt liksom.

Det var inte ett hot bara lite ja jag vet inte riktigt...

Du är en sådan cool kvinna, önskar att du vore min vän i verkligheten. Nu läste jag ordentligt och förstod plötsligt hur bra du handskades med din chef. Hälsa chefen att han ska hålla hårt i dig på rätt sätt annars får han med mig å göra.

Alltså, det är så otroligt avslappnat på AA så du anar inte. Det är inte alls som i filmer, i filmer skildras det utifrån på helt fel sätt. Jag stör mig på det för det skrämmer nog bort människor. Många glömmer kontanter ska du veta och det spelar ingen som helst roll. Jag HATAR viktiga möten och att sitta still i ett rum instängd med folk (mattelektion i skolan) när man måste vara tyst och inte får röra sig, trots det klarar jag att gå på AA. Man får ligga på golvet där om man vill (har aldrig jag gjort). Folk kommer dit och är vrak ibland, säger "jag tänkte ta livet av mig men gick hit för första gången och ja... nu är jag här vet inte vad jag ska säga mer". Jag var så himla nervös första gången efter återfallet, ny grupp, supersvårt att hitta dit osv. Visste inte ens om jag kunde lägga snuset på bordet men såg att alla andra gjorde det så jag gjorde också det :) Nejnejnej man går inte upp man sitter still (iaf de jag har varit på) och 90% av alla nya säger ingenting bara lyssnar och ingen bryr sig. På AA är alla okej på riktigt. Viktiga chefer blir bundis med tandlös, det är helt fantastiskt och allt bara för att man känner igen sig i varandra hur man än är. Nej fan...Hur jag än försöker förklara i ord så går det inte.
Jag vill så mycket att alla ni fina ska få känna känslan av vad AA ger mig i era kroppar. Utan AA inget hopp. AA stabiliserar en på riktigt. Det är som medicin. Livsviktig för mig. AA dödar allt feltänk som leder till att dricka. Dock sägs det att man måste nå sin egen personliga botten för att kunna bli nykter. Tror du att du har nåt den?

Kram.
Jag tänkte ta ett bad :)

Du skrämde mig inte Muränan. Men det är bra att du gör mig uppmärksam, tack för tipset om samtalsterapin. Hade nog inte tänkt på det annars. Jag är nog lite orolig för den dagen då jag ska sluta med mina piller. För det vill jag ju göra så småningom. Men just nu är jag så glad att de fått mig upp på fötterna och förstå mitt eget värde. Det ska jag inte kasta bort med att dricka alkohol.

Jag funderar ofta på det här med AA. Som jag skrivit tidigare så har jag redan i perioder tänkt tanken om att gå dit. Jag tror att det handlar om att jag inte landat i hur jag ser på mina alkoholproblem. Är jag alkoholist, eller inte? Kanske. Det jag vet är att jag har ett stort alkoholproblem som jag inte kan hantera, som försatt mig i farliga situationer och som skulle bli min undergång om det fick fortlöpa på samma sätt

Jag tror att jag skulle trivas på AA. Jag vet inte. Men jag tror. Däremot är vägen dit lång. Det är fortfarande så mycket som jag undrar över. Typ om man går dit, ska man gå och sätta sig någonstans direkt eller "minglar man" först? Sitter man runt ett bord eller i en cirkel, eller är det biosittning där man går upp och pratar vid ett podium (Hollywood style). Börjar man med "Hej jag heter SL och jag är alkoholist?" En gång skrev du, Ebba, att man aldrig ger bidrag första gången man är på besök? Varför inte? Och hur mycket brukar man ge? Jag är rädd för att glömma kontanter. Tänk om man stöter på någon man känner? Om man inte vill prata (dela?), kommer det anses vara otrevligt?

Hej LillPer! Först av allt vill jag tacka dig för att du bryr dig. Jo, med mig är det fint. Nästan ett års nykterhet. Nästan ett år utan skam. Men jag känner hur jag veknar. Hur de tokiga tankarna tar över ( Dompa?) och jag känner för att svepa ett glas med vad som helst i. Vilket jag inte ska. Har begärt skilsmässa från min älskade man, min vackra man som inte kan ta ett nyktert beslut så mycket är det nu i Fialand.

Men jag skriver mest för att jag känner igen mig så mycket. Min mamma var också skogstokig, annorlunda, prillig? Trots att hon var nykter.

Kan det vara så att dessa knäppa "förebilder" får oss att ta till fel medel för att lindra? Jag vet inte. Jag vill heller inte skylla på tredje person, men tanken finns där. Varför får galna människor avla av sig? Jovisst, självklart ska de få det för allt annat vore feltänk. Men tänker "förstå-sig-påarna" någonsin på barnen?

For allways Fia

Ebba, det skulle vara fint. Att få sitta ned med er en stund... :) Finns ju ingen annan som jag pratar med om det här i alla fall.

Senast när jag var på väg till ett AA-möte så tänkte jag på dig och på hur fint det skulle vara om du råkade gå på ett möte som jag är på. Jag har hittat två grupper nu äntligen som känns bra varav det ena är en ganska liten grupp som är helt underbar. Där skulle du trivas, men jag skulle säkert bara förstå att det var du om du presenterade dig som SL.......
Den gruppen ligger inte så centralt och det är skönt. Ja... det var bara det, att det skulle vara underbart om du eller Lena Nyman kom på möte där jag går på möte så att det blev ett möte (och Moa,Belinda,konstnären, Stingo och Muris såklart!)

Det är nästan som man vore gravid med sin nykterhet. Jag utbrast högt och glatt inför Lucas i fredags (efter klockan 22.49): "Nu är jag i andra veckan!"

Ja, jag dricker ju som sagt vansinniga mängder kaffe och äppelcidervinäger utblandat i vatten för att dämpa hungerkänslorna. En 1,5-liters Loka försvinner på en kväll.

Det var som att alkoholen ändå höll mig på mattan. Jag mådde dåligt men planerade inför drickningen ändå och hade inte energi till så värst mycket mer än det som måste till för att få tillvaron att rulla. Men nu spretar allting, oväntade saker dyker upp på agendan och en massa nykter tid har jag helt plötsligt fått tillgång till som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Träna var det, ja. Jag går mycket (har hund) och skulle kunna tänka mig att ta upp träningen på gymmet igen. Vad kul om vi skulle vara pigga och rosenkindade kalaspinglor inför beach 2015, Moa.
:)

Och du, grattis till fjorton dagar!

Är inne på 14:de dagen och jag dricker cola light hela kvällarna. Och tränar. Något måste man ju göra för att motta tankarna på a. Iallafall så här i början som du skriver.
Jag har tagit det som en chans att gå ner i vikt ett par kilo, nu när alkoholkalorierna ändå är ute ur bilden!

Och du, grattis till tvåsiffrigt! :)

Man kanske ska räkna dagar ändå, i alla fall så här i början? Det är kanske inte det minsta besatt när jag tänker efter. Hamstra dagar i stället för att hamstra öl och vin...

Jag har aldrig hinkat i mig så mycket kaffe som jag gör nu för tiden. Funkar den där koppen som ett slags surrogat eller vad är det frågan om? En annan grej, som är måttligt kul, är att jag tillåter mig själv att äta kakor och bullar och glass och chips och ostbågar eftersom "jag är ju trots allt nykter". Gillar inte det. Jag var inte pinnsmal tidigare och vill helst inte lägga på mig ett endaste kilo eftersom det spär på mitt självförakt och mitt ogillande inför min kropp. Jag måste se upp, vara observant, för det värsta skulle väl vara att byta ett slags missbruk mot ett annat (som någon i Filosofiska rummet var inne på). Nej, usch, då är det ju sak samma, i stället för skrumplever och cancer i bukspottkörteln drar man på sig diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Men inte tänka på det nu. Tvåsiffrigt i alkoholfrihet; något att akta, vörda och vårda.

... vi båda har. :)

Jag känner många killar som har komplicerade förhållanden till mat men det är tabu för det anses vara ett tjejproblem. Kleerup kan inte gå med bar överkropp till exempel.

"Varje sekund börjar ett nytt liv för oss. Låt oss möta det med glädje. Vi måste kämpa på vare sig vi vill eller inte och det bästa är att se framåt och inte bakåt." av Jerome K. Jerome.

Ok. Framåt var det Jiihaa!!!

Har också ett komplicerat förhållande till mat. Det har varit mycket värre och mer skruvat än alkoholen. Jag upplever att det är mycket svårare att få ordning på matrelationen, jämfört med alkohol. Alkohol kan man vara utan - man kan leva utan det. Men äta måste man ju liksom göra, helst varje dag. Man måste alltså lära sig att äta rätt, trots att man har ett sjukt missbruk av just mat.

Det är väl typiskt oss högpresterande tjejer, antar jag. Skulle inte tro att mansgrisskiten på ditt jobb funderar på hur han ska äta under dagen...

Jag har ofta använt mat för att dämpa ångest eller skapa kontroll. Som ångestdämpare - ja - då går det hand i hand med alkoholen som fått ha samma funktion. Tyvärr hänger dessa missbruk ihop hos mig i alla fall. Det jag kan säga är att alkohol orsakar ångest, vilket vi kanske inte behöver mer av i våra liv...

Har också käkat antidepressiva. Jag hade aldrig orkat komma tillbaka utan dem. Men jag åt dem alldeles för länge. Till slut visste jag inte om det var min sjukdom och in-i-väggen-symtom jag kände eller biverkningarna. Jag slutade ganska tvärt förra sommaren och det tog ett halvår innan hjärnan började producera serotonin igen. Det var helvetet på jorden och istället för medicinen började jag medicinera med ett glas vin. Mitt drickande eskalerade helt klart när jag slutade med tabletterna. Klarade inte av att hantera alla känslor som under så lång tid legat nedtryckta av medicinens dimmor. Nu vill jag INTE skrämma dig, vilket jag inser att jag gör. Men när du ska sluta med tabletterna ska du vara uppmärksam. Då ska du inte ta till någon annan krycka för att klara vardagen. Sluta gärna i kombination med samtalsterapi, så du inte riskerar att börja dricka igen istället.

Kramar i stora lass

Ok tack för tipsen villmåbra :)

Finns så mycket inom kbt så vet ej vad att vvälja. Ska kolla med biblioteket

Det gör ont att läsa det du skriver. Du sitter inte och gör dig till något offer. Men du har varit ett offer för en sinnessjuk människa. Ett litet oskyddat barn som egentligen borde ha fått komma till en fosterfamilj, men där både samhället och släkten valt att blunda. Det gör ont att läsa. Men det är inget mot hur ont det måste göra hos dig. Du nämnde att du gått hos psykolog, eller förstod jag fel? Drack du då? Jag tror att mycket (!) kommer att komma upp i dagern nu när vi varit nyktra ett tag. Även sådant som vi trott att vi "varit färdiga med". Men någonstans tror jag att det är kroppen som säger ifrån. "Nu orkar jag inte bära det här längre! Kan du göra upp med det här nu?!" Då kan vi välja att lägga locket på eller kämpa oss igen det som kommer upp. Även om det kanske känns övermäktigt, så vore det nog bra att gå och prata om allt igen, eller vad tror du själv? Samtal + nykterhet = få bli hel...?

Du behöver i vart fall inte undra varför du har druckit i ditt liv. Jag tycker att det är otroligt starkt att du inte hamnat i tyngre droger, utan har ett ordnat liv, med jobb och familj. Det är inte alla som orkar det och som klarar av det. Men du är otroligt stark.

Vill hålla om dig och ge dig min största kram. Tänker på dig Per.

Jag hamnar väldigt lätt i tvivel över mig själv. Ena stunden motiverad till hundra, sekunden senare ingen tro alls. Målar upp stora projekt som jag vet skulle lyckas om någon bakom mig viskade, peppade, höll mig mjukt och sa; Det går, du klarar det, vill man så kan man. Då gör jag det, oavsett vad det handlar om. Jag gör massor på egen hand, troligen så mycket mer än normala människor. Men mina krav på mig själv sträcker sig långt utöver det normala så jag tycker ju sällan jag skapat något alls. Jag är inte rädd för att kasta mig ut, men samtidigt är jag lite skygg. Vill gärna låsa in mig lite. Det låter kanske hemskt men jag vet inget annat. Jag ger mig själv beröm ofta men har väl svårt att ta den på allvar.

Jag berättade tidigare lite grann om min uppväxt och min mors mer eller mindre lyckade självmordsförsök.
Lyckat självmordsförsök?
Det var mitt fel att det var så jobbigt i familjen, det var jag som var hysteriskt arg ibland och kastade saker så de gick sönder, krossade fönster med bara händer i ren frustration. Varför var jag så arg?
Som ett litet barn som sakta blev äldre fick jag ibland höra att jag var taskig mot min morsa. Att jag skulle sättas på anstalt och låsas in om jag inte var snäll. Men vad gör man om man ständigt får stryk i det dolda och ibland även storstryk inför släkt och kamrater för att visa att jag inte var någon. Men varför var jag så arg? Det var en sjuk mental och fysisk misshandel som pågick.
Fy fan vad sjukt. Fy fan. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa, ingen förstod?
Att jag skriver detta visar att jag inte är färdig med skiten jag bär med mig. Jag har trott det.
Min fru klarar av min gamla mor i väldigt små doser och då helst med två, helst tre glas vin innanför västen. Hon tycker jag ska konfrontera henne med allt som skett.
Gör jag det så dör hon och då blev det mitt fel till slut ändå.
Jag har ju gjort om henne till en annan person och jag älskar henne som den mor hon är. Det är någon annan som gjort allt detta mot mig,
Nu kanske vän av ordning tycker att jag gör mig till ett offer? Jag vet i fasen, kanske. Men ingen annan vet hur sjukt det varit och vilken ångest och olust det skapat genom livet.
Jularna var de jävligaste, tänk att allt skedde utan droger, och nu sitter man här själv med en ironisk alkoholism som är nog så svår att kontrollera.
Jag vet inte varför jag skriver det här, det behövs kanske. Nu efter snart 4 månaders alkoholfrihet så vet jag inte vad som ligger framför mig, känner mig motiverad men skör. Vill helst lämna forumet och gå vidare oavsett vad som sker. Lämna det här bakom mig för gott och bara starta om någon annanstans på jorden med min kära familj. Leva enklare, leva mer med mindre. Sträva mot sanna värden. Ta hand om varandra. Lugn o ro i alla sinnen.
Till slut.

Er egen LillPer