Senaste kommentarerna i forumet

nu börjar det bli stressigt, jag har missat en massa klokt i flera trådar som du och ni andra har skrivit för att jag inte har haft tid att läsa allt. Men så är det väl, jag hör inte alla samtal i världen heller. DU har väl inte missat #450 i one more cup of coffee....

... när jag går runt i mitt hem och släcker ljus och lampor. Sovrummet är städat, jag andas in lugn, ut lugn och om bara en liten stund kommer jag att ligga mellan nytvättade sänglakan med en god bok och känna mig alldeles, alldeles trygg. Så får det bli. Så får det vara. Så är det.

Natti.

Ligger och funderar på ett svar jag fick av kloka Santorini."När man väl fattat beslutet att aldrig mera dricka ska man inte tvivla på det". Idag känns perioderna med funderingar att dricka alkohol mycket avlägsna. Lusten är obefintlig och det krävs ingen kraftansträngning att säga nej. Förra veckan var jag iväg på konferens och oavsett om det serverades fördrinkar vin och bar så var självklart och enkelt att hålla sig till alkoholfritt. Fördelarna finns, när de andra fick var sitt glas Champagne, fick jag en hel flaska alkoholfritt bubbel för mig själv ;-) Många unga var med och många som frågade varför jag inte dricker. I sådana arbetssammanhang är det fortfarande otänkbart att visa att det är på grund av problem med drickat som jag inte dricker alkohol. Blir mest något i stil med "har slagit vad med en vän att vi ska" eller något i den stilen. Någon sa att det hade jag redan sagt i somras..... Vill minnas att jag läste här inne att någon skrev att det tagit flera år innan allt lägger sig på plats i nykterheten. Upplever idag att visst har jag kommit en mycket lång bit på vägen, men känner jag mig klar? Absolut inte! Jag hoppas att det finns många fina steg att ta i den personliga utvecklingen och att det nyktra livet ska bli ännu bättre.
Molnen på den alkoholfria himlen finns kvar, men de har blivit så mycket lättare att leva med. Just nu skrivs det och talas det en del om medberoende i media. Även om jag inte vill se att det varit lika fasansfullt för mina nära som en del av berättelserna skildrar, så vet jag ju inte hur dom har uppfattat det. Försöker fokusera på positiva tankar som får mig att känna mig nöjd med den förändring jag uppnått. Mina barn slipper ju uppleva en personlighetsförändrat pappa.

Men ändå känner jag mig ibland förändrad i min personlighet. Även om jag avskydde mig i mitt drickande så var jag aldrig direkt självkritisk. Idag är jag nog mer självkritisk fast jag säkert blivit en vettigare person. Fortfarande är jag nyfiken på vad de riktigt långsiktiga positiva konsekvenserna som nykterheten kommer att ge.

Många har skrivit att man måste ha stort tålamod och inte skynda på nykterheten.

Ta vara på er!

//PP

Hoppas det går bra för dig, mina första nyktra dagar och veckor var väääldigt omtumlande. Det var både en befrielse och jobbigt. Alla minnen, all insikt och sömnproblem. Håll ut.

Kram från mej.

Jag mår också bra vid havet, tycker det känns som att man "har kommit fram" när man står vid havet, som att man befinner sig just där man ska vara, för en gångs skull.

Jag önskar dig kraft och styrka att stå emot alkohol, så att du får känna äkta ro med ditt hjärta som slår lugna och harmoniska slag.

Kram Ebba

Jag kör också 5:2 men tyvärr så hindrade det inte mig från att dricka de dagarna... Bestämde mig dock i fredags för att inte dricka mer alkohol igen. Det har bara fört med sig så mycket elände... Dåliga levervärden, minnesluckor, nästan förstört förhållande, ångest m.m., m.m. Men jag vet att det är lätt att bortförklara allt gång på gång. Alkoholens makt är för stor...
Det är inte så lätt att hitta något alkoholfritt alternativ och för dig är det ju ännu svårare. Kanske du kan prova en råsaftcentrifug? Utvinna saft/juice från frukt och grönsaker?
Sänder en kram och hoppas att du hittar styrka och motivation att stå emot alkoholen!

Åh Tack! Ja det är det sannerligen, äntligen börjar jag komma ner i varv! :)

Ja visst! Tack! Skrattade gott jag med :-D

PS. En dag utan ett asgarv är inte värd och leva!

Kikar in och skickar en kram till dig! Skönt att det blev kväll även idag :-)

Välkommen hit igen. Det är ett första steg i rätt riktning. Tänk på att en väldigt stor del av all den där ångesten du nu har och försöker dricka bort - orsakas av alkoholen själv. Det är svårt att tro det när man sitter fast i träsket, men efter ett tag syns det rätt väl. Du kommer kunna må bättre. Ditt liv kommer kunna bli bättre. Men då måste du sluta med skiten. Ta hjälp kära du!

Det känns som att du sökt så länge efter en väg ut. Och så hittar du ingen och då föds en massa frustration. Eftersom du inte är där du vill vara.

Jag vet inte vad du ska göra och jag har inga svar. Jag vet bara att du är en tänkande, reflekterande person som ändå inte mist det här lilla, sista hoppet. Och det, kära Pontus, är minst av allt tragiskt. Välkommen hit igen. Om jag får ger jag dig bara en lätt strykning över din vänstra kind.

/brakfylld

I morgon börjar dokumentärserien Djälvulsdansen på SVT1 som handlar om medberoende. För mer info se http://www.svt.se/djavulsdansen/

Jag vill ha en jättelång, du kommer att vara sysselsatt till våren!
:)
Trevligt att läsa om hur du tänker om mötet. Prestationsångest är kontraproduktivt men revanschlusta ger utrymme för gammal hederlig jävlar anamma.

Det var länge sen jag skrev här. Önskar jag kunde skriva att jag blivit nykterist. Nej det har jag inte. Året har varit jobbigt inombords, vissa stunder har gått bättre andra perioder har jag fastnat i flaskan. Jag kan inte sluta när jag börjar helt enkelt. Har nu en bättre period och tränar som en tok, det känns bra för mig. Jag funderar mycket hur jag ska övervinna mina demoner och sluta dricka alkohol. Känns som jag försökt allt och hatet och frustrationen bara gror i mig. Och det sliter på min kropp både fysiskt o psykiskt. Sömn besvären driver mig till vansinne. Jag orkar verkligen inte längre. När helgen kommer och demonerna kryper sig på, så vet jag hur jag ska försöka styra bort de. Och ibland fattar jag inte hur i helvete jag kan bli lurad i skiten.hatar när jag börjar bete mig som ett jävla barn för min fru, inget duger allt är skit ändå vet jag inuti att det bara är alkohol demonerna som försöker tränga sig på. Det är helt jävla sjukt hur man kan manipulerad av sin hjärna gång på gång. Rädslan för om jag slutar dricka, kommer jag föralltid vara bitter och känna mig utanför ellet ohel på nått sätt? Det kommer inte hålla i längden det här livet för mig med alkohol. När jag känner mig stark är jag fokuserad och glad, inget är så härligt som nykterhets rushen man får ibland och allt känns så jävla underbart. Vill ibland bara gå ut inför mina vänner på nätet att jag inte vill dricka längre, men det gör jag inte. Jag skäms. -jaha han är alltså alkoholist!? Ja va fan jag är ju de.. är det en sjukdom? Är jag bara svag? Varför i helvete kan man inte minnas/känna den fruktansvärda känslan dagenefter när suget kommer. Ibland är jag inte ens så sugen bara ett gammalt mönster. Helvetet så tragiskt jag är. Hatar att vara så jävla jagad av detta. ska det vara så jävla svårt att inte dricka gift. Jag vill inte hata, skamsen, skulden, ångesten, rädslan, den paranoida skit man blir nå mer.. hoppas allt går bra för er mina kämpande vänner!

... är jag större i bröstkorgen, yr och syresatt.
Jag tänkte först bara sätta mig ner på golvet och låta mobilen pipa till efter fem minuter men det kändes så stressande och brutalt (avskyr pip) så jag googlade och fann "Mindfulness Guided Meditation - 5 Minutes", http://www.youtube.com/watch?v=dEzbdLn2bJc

Och nu är jag själv i huset. Hemmet. Mitt hem. Där tryggheten ska få utrymme och en rättvis chans att bygga bo.

Min första halsduk är snart färdigvirkad och den blir urtjusig om jag får säga det själv! Jag säger; Winter, bring it on! Ska göra ytterligare en, sen tar jag beställningar ;)

Tack Vickan! Nu är dagen över och jag är helt utmattad. Utan att gå in på närmare detaljer så var de ett stort möte med ett gäng människor (mest göbbar) som tycker saker & ting och som gärna klampar in på mitt område. Det vet ju alltid hur man ska göra saker och ting bäst. Stundtals var det jobbigt för jag är fortfarande så pass grön i min yrkesroll att jag tar kritiken personlig och framför allt så tror jag att all kritik är rätt.Jag tror dock att min chef har min rygg och det känns ändå viktigast. Men det kommer det bli dags för mig att bevisa mig i höst. Jag ska försöka omvandla detta till revanschlusta istället för prestationsångest. I höst ska jag äga. Och vara nykter.

... väl aldrig varit någon stor förespråkare av det symboliska. Tyckt det mest varit snömos. Därför är det så härligt att märka att man inte är gjuten i sten, att man kan revidera gamla uppfattningar och i det stilla notera att föränderligheten verkligen är den enda sanna konstanten i detta liv.

Det är faktiskt ett stort steg att byta tråd/plats! Så kändes det för min del i alla fall. Gratulerar! :-)

<3

Tack.

Kram Ebba

Det, Villmåbra, låter bra. Det tar bara lite längre tid för vissa.
;)

.

Den här mörkrädslan är verkligen skitjobbig. Att jag känner mig ensammast i världen nu när Lucas åker iväg är förstås eländigt värre och en nog så bra anledning för min del att duvetvad. Men den är tacklingsbar. Mörkrädslan däremot är irrationell och ohanterbar.
Jag är inte rädd för inbrottstjuvar, mördare eller våldtäktsmän. Just bring them to me, skulle jag då (fast förmodligen inte) tänka och beväpna mig med luftgevär, visselpipor och nyslipade köksknivar.
Jag är rädd för onda andar och demoner.

Jag hade en dröm för några månader sen. Tror iallafall att det var en dröm; den var så oerhört verklig så jag vet faktiskt inte. Jag drömmer att jag plötsligt vaknar i nattdunklet av att en liten tjej med hängande huvud och mörkt axellångt hår bara står där vid min sida av sängen. Jag kastar mig upp, fram och över henne, livrädd är bara förnamnet. Hon gör inget som helst motstånd och vi hamnar i en hög på golvet. Jag ser fortfarande inte hennes ögon, men jag vet att dom är lågande isblå. Jag skriker efter min pappa men han hör inte, kommer inte. Och plötsligt vaknar jag, i nattdunklet, och stirrar panikslaget efter den lilla flickan.
Varje natt sedan dess har jag varit skräckslagen för att se henne stå där igen och otaliga är dom gånger jag hastigt öppnat ögonen för att kolla. Sänglampan har förstås fått vara tänd nätterna igenom. Till slut var jag bara tvungen att möblera om i sovrummet och ställa sängen på motsatta sidan så nu går det bättre. Jag är inte LIKA rädd för att hon ska "dyka upp" igen, men så har vi ju då den här befängda rädslan jag har för hela jädrans den onda after life-dimensionen...

Herregud, jag låter totalt obotbar.
:(

Jag har precis bytt forumställe, tryggt assisterad av kära madame Muränan. Och det gör något med mig, flytten alltså. Mentalt.
Nu minns jag inte längre varför jag hamnade under "Dricker jag för mycket", förmodligen by accident. Men nu..! Nu är jag på precis rätt ställe!

"Förändra sitt drickande". På precis det stället är jag nu.

Kram M
Såg du mitt inlägg om ditt nick i din gamla tråd? Skrattade också när jag löste Fenix? Inlägg. :-D

Stor bamse och blåbärskram!