Senaste kommentarerna i forumet

Ja, jag har full stöttning från min man. Naturligtvis så har även han lidit av mitt drickande, av att inte veta hur han ska hantera det. Jag har bett om ursäkt för det. Det minsta jag kan göra. Han sa genast att även kommer avstå från alkohol, att han bestämt sig för länge sedan. Både bra och dåligt känner jag...
Just nu känner jag mig gladare än på länge och njuter så mycket jag kan, för jag antar att svåra perioder kommer att dyka upp.

<3

Tack för ditt inlägg Santorini. Mycket läsvärt och jag behöver - som så många andra - en påminnelse då och då. Delar tanken om att det är nog nu, och varken vill eller saknar drickat. Trots det finns det en rädsla att det plötsligt ska bli annorlunda, att jag kan komma att glömma. Ja, att jag får hybris och tror att jag är större än det elände som var. När jag läser dina rader minns jag att så inte är fallet. Det läskiga är att de andra som landar i den situationen inte heller är några dumhuvuden :-)
Vid något enstaka tillfälle har personer med extremt lång nykterhet skrivit om återfall här på forumet. Jag har satt stort värde på det eftersom tankarna om det är något som jag varit upptagen av till och från. Ska kanske inte grubbla ihjäl mig. Tänker inte, och vill inte dricka. Men hade jag inte påminnelsen skulle risken vara större att hamna där. Tror att det är det som är grejen att fortfarande läsa på forumet, eller för vissa som fortsätter på AA. Om vi glömmer är vi illa ute.
Tack för boktipset. Tänkte ofta på Holknekts sommarprogram när jag hade mina första jobbiga veckor. Slutklämmen och beskrivningen av att sluta dricka gav mig kraft.
Kan jag, kan du, och då kan ta mig fan alla!
Ta vara på dig!

/PP

Tack för kommentarerna, jag undrar om Santorini förstod mig rätt om bore-out, min tanke var att det är något jag lidit av långt före jag slutade dricka, en del av min onda spiral.

Jag förstår fullt det ni skriver om det enkla och klara med att sluta helt. Jag skrev själv nyss en undran om varför brakfylld plågar sig själv med att hålla en vinlåda hängande framför näsan. Det här är ju mycket frågan om samma sak, bara på en annan nivå och med ett annat tidsperspektiv.

Min bakgrund ser ganska annorlunda ut än Santorinis. Jag upplever inte mig själv som en beroendepersonlighet, snarare en vanepersonlighet. Jag har sällan behov att tömma hela vinflaskan, men väldigt lätt att ta ett glas (till) av ren slentrian. En slentrian, som jag låtit bygga upp till ett problemdrickande. Det är här jag tänker mig att min möjlighet till måttlighet kan ligga. Om jag lyckas bryta en vana glömmer jag lätt bort den ganska fort och sedan tappar den greppet om mig. Men jag har fullt klart för mig att alkoholen kanske inte gör det och att om jag prövar på att dricka igen kan jag hitta mig precis där var ni beskriver - en jävla koll, eller träsket. Det låter inte som ett bra liv för mig heller, så i så fall får det bli noll-linje för mej med.

Må väl, båda två. En del av mig avundas er, för de beslut ni gjort. Varför tänker jag då annorlunda, jo för att för mig existerar ännu den där mysiga kvällen med en delad flaska, eller åtminstone inbillar jag mig det.

Jag postar detta under min tråd. Även fast jag druckit. Jag behöver veta vad som händer mig när jag dricker.
[Halvsju på kvällen börjar jag dricka. Hon är lite mer nu, strax åtta och jag är berusad. Jag känner det i min blick som ändå inte mött någon annans, jag känner det i mina ansiktsmuskler. Och det är precis i denna stund jag fattar varför jag ger mig hän åt alkoholen. Det är så himla skönt, där jag är, på min plats just nu. För just nu vilar jag. Jag drar efter andan och låter mina magmuskler slappna av. Jag ser mig om efter min familj. Ingen finns där förutom en förflugen fluga. Jag längtar efter sällskap. Vad jag längtar.]
[Kvart över åtta. Jag stryker mig oplanerat över ögonen. Har inga problem att hitta tangenterna och jag sörjer över vad som ska komma. Häller upp. Tar en klunk. Och specifikt: Jag är varm och torr. Inte kall och svettig som jag brukar vara när jag är nykter. Som jag längtar efter att vara varm, torr och trygg, alltid. Själen gillade inte när jag tog första glaset. Mycket tydligt fick jag det framfört för mig. Och jag drack det ändå, rätt upp i ansiktet på min egen själ. Nu är klockan kvart i nio. Jag har beslutat mig för att strunta i stycken och klamrar – det var väl en i början och det kommer en efter. Det är precis det här tänkandet, reagerandet… Man släpper bara efter. Och jag tar en klunk till. Och nu är allt tänkande meningslöst för nu är hjärnan dyngpackad. Nu är jag rov för alla slags känslor. Jag tar en klunk till. Batju. Nu kommer det här älskar du mig. När jag kan säga, vet du vad..? På fyllan. Och jag skulle så lämna det här stadiet och jag vill så komma in i det. Nio på kvällen. ”Låter jag packad? frågar jag min sambo. ” Det är klart du gör det.” Säg mer då. ” Så fort du dricker blir det så. Ingen ände.” Säger min sambo som känner mig bäst.]

Stolt över ditt mod. Bra jobbat och jag tror du har fullt stöd från din man.

Från mitt hjärta: Tack för att du gjorde det! Vet du, det gick ett jubel genom min kropp av glädje och lycka över att du lyckades prata om det trots att det är så fruktansvärt hemskt svårt och sedan - en sådan lättnad. Man dog inte, kräktes inte, svimmade inte - trots att det känns som att det just är vad som kommer hända.
Moa, jag skrev till dig för att jag för sex veckor sedan befann mig i ett helvete. Hade druckit så mycket och halva släkten var med om min brutala fylle-kollaps. Jag mådde så otroligt dåligt, minns det bara svagt. Var livrädd, darrade, var nästan paranoid. Du anar inte vad det betyder för mig att det jag skrev betyder något för dig <3

[Halvsju på kvällen börjar jag dricka. Hon är lite mer nu, strax åtta och jag är berusad. Jag känner det i min blick som ändå inte mött någon annans, jag känner det i mina ansiktsmuskler. Och det är precis i denna stund jag fattar varför jag ger mig hän åt alkoholen. Det är så himla skönt, där jag är, på min plats just nu. För just nu vilar jag. Jag drar efter andan och låter min mage släppa ut sig.Jag ser mig om efter min familj. Ingen finns där förutom en förflugen fluga. Jag längtar efter sällskap. Vad jag längtar.Jag tänker posta detta under min tråd. Även fast jag druckit. Jag behöver veta vad som händer mig när jag dricker.]
[Kvart över åtta. Jag stryker mig oplanerat över ögonen. Har inga problem att hitta tangenterna och jag sörjer över vad som ska komma. Häller upp. Tar en klunk. Och specifikt: Jag är varm och torr. Inte kall och svettig som jag brukar vara när jag är nykter. Som jag längtar efter att vara varm, torr och trygg, alltid. Själen gillade inte när jag tog första glaset. Mycket tydligt fick jag det framfört för mig. Och jag drack det ändå, rätt upp i ansiktet. På min egen själ. Nu är klockan kvart i nio. Jag har beslutat mig för att strunta i stycken och klamrar – det var väl en i början och det kommer en efter. Det är precis det här tänkandet, reagerandet… Man släpper bara efter. Och jag tar en klunk till. Och nu är allt tänkande meningslöst för nu är hjärnan dyngpackad. Nu är jag rov för alla slags känslor. Jag tar en klunk till. Batju. Nu kommer det här älskar du mig. När jag kan säga, vet du vad..? På fyllan. Och jag skulle så lämna det här stadiet och jag vill så komma in i det. Nio på kvällen. ”Låter jag packad?frågar jag min sambo. ”Det är klart du gör det.” Säg mer då. ”Så fort du dricker blir det så. Ingen ände.”

tack detsamma till dej Muränan! Så bra du formulerar problemet. Det känns att poletten ramlat ner för dej, underbart! Alkoholen är verkligen som ett destruktivt förhållande. Den har gjort en så illa men ändå längtar man tillbaka ibland och minns bara de goda stunderna. Håll fast vid dina tankar här och du är på den torra sidan, om man får skämta lite. Du har precis fångat in sanningen. Acceptera att det är slut och lär dej gilla läget så blir livet så mycket enklare. Man mår så mycket bättre när man inte förgiftar kroppen med alkoholen.

Sen att man ändå blir sugen ibland och saknar det, så är det. Acceptera det också. Det är inte farligt eller fel att bli sugen ibland. Man behöver inte agera på det. Sug går om. Även jag saknar vinet ibland, det kommer tillfällen då det överraskar mej. Men det jag saknar är ju den idealiska bilden, det mysiga att dela en flaska vin och bli lite lullig. Den falska bilden som inte fanns i min verklighet de sista åren. Det är en illusion, en fantasi bara. Så kan det aldrig mera bli. Så vi lär oss att gilla läget så här och jag kan ärligt säga att det är mycket bättre nu. Eller hur? Kram tillbaka.

jag har äntligen tagit mod till mig och pratat med min man. Gråtandes berättade jag om min insikt att jag inte kan hantera alkohol och därför inte ska dricka mer. Någonsin.
Jag var så rädd att han inte skulle tro mig och fortsätta hålla mig på avstånd! Men han lyssnade på mig och var förstående.
Det känns som om jag äntligen kan andas igen även om en svag ångest dröjer sig kvar och inte riktigt kan släppa taget. Antagligen för att jag börjar inse konsekvenserna i form av förklaringar som kommer att krävas från omgivningen när jag säger nej till alkohol...
Men att ha uttalat orden högt är en stötta på vägen. Nu finns inget kryphål. Det kommer aldrig mer att vara ok att dricka alkohol. Någonsin. Punkt.

Tack Ebba och tack Muränan! Jag har gång på gång under dagen läst era inlägg här och det har hjälpt mig att änrligen ta mod till mig och ta steget.
Jag hoppas att ni förstår vad ni har fjort för mig! <3 <3 <3

Vilka val har du att tänka på? Chansa att dricka kan gå illa? Vara nykter och ha ett bättre liv. Jag hoppas att din man inser att du är lika bärdefull som nykter. Du ska inte skämas för att inte dricka. Var nykterist och var stolt över det så får de andra hälla i sig det cancerogena nervgift som a är.

[Halvsju på kvällen börjar jag dricka. Hon är lite mer nu, strax åtta och jag är berusad. Jag känner det i min blick som ändå inte mött någon annans, jag känner det i mina ansiktsmuskler. Och det är precis i denna stund jag fattar varför jag ger mig hän åt alkoholen. Det är så himla skönt, där jag är, på min plats just nu. För just nu vilar jag. Jag drar efter andan och låter min mage släppa ut sig.
Jag ser mig om efter min familj. Ingen finns där förutom en förflugen fluga. Jag längtar efter sällskap. Vad jag längtar.
Jag tänker posta detta under min tråd. Även fast jag druckit. Jag behöver veta vad som händer mig när jag dricker.]

Ingen ogillar dig för dina inlägg, tvärtom. Man märkerbofta om någon skriver på fyllan. Tonen är hårdare, språket sämre men det är åndå en vilsen själ bakom tangenterna. Det är handlingarna vi ogillar, inte människan bakom. Du är en superb människa men a säger något annatnåg dig och du har tyvärr fallit för det.

MEN SNÄLLA RARA DU: HÄLL UT SKITEN FÖR FAN!!! :-(

Men om du nu inte läser detta förrän på söndag... HA INTE VIN (eller annat) HEMMA!!! Det är bara till att göra livet onödigt jobbigt. Det blir bara svårare för dig.

Kram till dig

Så bra skrivet m-m. Har inte tänkt på alkoholen på det sättet. Att jag inte uttalat om något annat - jag ska aldrig göra X. Men att det kanske faller sig så i längden. Intressant tanke.

Mycket insiktsfullt skrivet av dig Santorini! Håller med om varje ord och stavelse. Särskilt: "då kretsar tankarna fortfarande ständigt kring alkoholen".

Det är den polletten som äntligen så smått börjar ramla ner hos mig. Så länge jag tror att jag någon gång faktiskt ska kunna dricka igen - då kommer jag hela tiden tänka på alkoholen. Den finns hela tiden i mitt huvud. Jag behöver verkligen inte påminna hjärnan om den, om man säger så. Men om jag tar ETT glas vin så kommer förhandlingarna igång igen och alkoholtankarna kommer kretsa i huvudet som gamar runt ett as.

Alltså måste, i var fall jag, inse att jag ska inte dricka nu, sedan eller längre fram. Då är det inte så mycket att grina över längre - bara att gilla läget - deal with it. Om man, som du skriver, har bestämt sig - jag dricker inte - då blir ju livet mycket enklare. Jag behöver inte undra, tänka, fundera. Jag dricker inte. Punkt. Det gör faktiskt livet väldigt mycket enklare. Sedan kan man väl så klart fortfarande få SUG eller sakna det osv. MEN man behöver åtminstone inte tänka på det hela tiden. Man blir kanske för första gången fri att gå vidare. Ungefär som att göra slut. Inte hålla på och halvträffas, utan bryta förhållandet och gå vidare. Ska väl erkänna att mina funderingar går sådär, men jag dricker i alla fall inte ;-)

Hej Stingo förresten! Du har många bra och intressanta funderingar på gång.

Ha nu en skön kväll båda två! Kram på er

Heja på Wilja! Idag är det fredag och vi är glada & nyktra. Imorgon bitti vaknar du och är pigg och fri att göra precis vad du vill. Ingen ångest, bara må-bra-känsla i hela kroppen!

Bamsekram

... när man hänger här. Jag kan inte ha alkohol hemma för jag dricker bara upp den. Den står där som en stor, härlig jordgubbstårta; omöjlig att motstå. Och jordgubbstårtan skulle inte ens stå på hallgolvet just nu. Den var avsedd för annat evenemang som ställdes in i sista stund. Så den står på mitt hallgolv, okyld och dan. Och jag vill inte hälla ut den i slasken eftersom jag inte tagit beslutet om att inte dricka. Och i mina öron låter hela resonemanget som att jag är en alkoholist som inte nått min botten än. Rätt skönt att sätta ord på tillståndet.
Det "lustiga" är att jag nu tagit fram glaset och hällt upp (inte druckit, dock, för då skulle jag inte sitta och skriva här) med någon slags resignerad gest. Och jag undrar vad som gör mig resignerad. Det ena är:

"Men, herregud, låt oss få den här jävla fyllan överstökad nångång nu då."

Det andra är:

"Där ser du, LenaNyman, du var alkis trots allt."

Så jag återkommer men inte mer ikväll. Kram.

Jag tycker du har intressanta frågeställningar. Det där med bore-out, jag undrar om det inte drabbar alla oss som slutar med alkoholen i början. Åtminstone jag fyllde kvällarna med att dricka vin, såg fram emot det under dagen, att få komma hem och hälla upp "ett glas". Sen gick man in i dimman. Så det gäller att hitta på ersättning och så småningom gör man det. Sitta vid datorn blir en ersättare ibland, som nu t.ex.

Det där med måttlighet och totalnykterhet kan säkert diskuteras. Innan man blivit beroende och "bara" dricker för mycket går det säkert att vända skutan. Hur vet man vad man är? Ja jag har vetat länge att jag är en missbrukspersonlighet. Det känns i den där önskan att alltid dricka mer. Två glas är aldrig nog. Samma för mej med en godispåse, äter tills den är tom fast jag mår illa. För mej är glaset alltid halvtomt, jag gillade att fylla på, det skulle alltid vara fullt. Jag tror man kan dricka för mycket bra länge utan att bli fast, man känner att det blir för mycket och så drar man ner. De jag anser måste vara nyktra resten av livet är såna som jag. Som druckit mer och mer genom åren, ökat toleransen. Får black outs, ångest, bestämmer sej för att sluta och dricker ännu mer efter några dar. Vi som är beroende kan inte lära oss dricka moderat. I såfall måste vi ha en otrolig koll och självdisciplin hela tiden och då kretsar tankarna fortfarande ständigt kring alkoholen. Att inte dricka för mycket. Ständigt vara på vakt. Och då är det så mycket enklare att bestämma sej för att inte dricka alls. SÅ skönt tycker jag, då kan det aldrig gå över styr igen. Ha det bra!

Ge vinet i ett paket till nån du hatar nu genast. Nej det är för elakt. Häll ut det annars bussar jag hunden på dig. Lugn, jag har inte ens en hund men jag vet att du förstår.

I vasken med det bara. Varför pinar du dig själv med att hänga upp det framför dig?

Läste nyss en artikel som handlade om bore-out. Bore-out är ett tillstånd, som i väldigt mycket liknar burn-out, men där den som drabbas inte har jobbat för mycket, men haft för tråkigt. De som har undersökt tillståndet märkte till sin förvåning att det inte drabbar bara mänskor med enahanda jobb, utan också många "vitkragar" som utför kreativt arbete. Ett speciellt problem med bore-out är att det följer ett stigma med det, den som har burn-out har i alla fall försökt att ge sitt alt, men om man har man bore-out stämplas man lätt som lat.

Usch, så jag kände att det där träffade mig. Både på jobbet och hemma. Och usch så lätt det har varit att dricka för att dölja tristessen. Det blir väl som så många säger: att lämna spriten är bara början, sedan får man lov att ta tag i sitt liv. Inte för att jag har en aning i vilken ända jag skall börja.

Jo, förresten. Jag skall börja med att googla på avslappningsövningar. Dem kan jag ha nytta av i allt det andra, och så är de ett direkt motgift mot alkoholbegär.

Ja, det tar verkligen tid! Och det är bl.a. det som är så bra med forumet. Gå tillbaka och läsa gamla inlägg och faktiskt se att en och annan pollett trillat ner, det kan ju kännas bra då och då, när det känns tröstlöst. När jag slutade med alkoholen för snart ett år sedan så var det också impulsivt, jag hade fått nog en dag helt enkelt. Och min man var verkligen inte med i tankegången just då, med att jag faktiskt menade allvar och att det skulle vara på allvar en längre tid. Jag minns att vi stod i köket och pratade och han undrade lite försiktigt, när jag hållit uppe någon vecka hur länge jag tänkte... en månad, fram till jul? Jag vet att jag grät och sa att jag har ingen aning, bara att jag kan inte ha det som det varit och att uppehållet måste vara länge. Typ minst ett halvår... men att jag inte ville tänka i några tidsperspektiv eftersom det då känns meningslöst att hålla uppe alls - om jag ändå ska dricka på fredag så kvittar det om jag dricker på torsdag. Det var ju så det blivit alla andra gånger jag slutat. Nu har det snart gått ett år och jag har inga planer på att börja dricka. Däremot tänker jag inte "aldrig mer". Jag tänker inte så om... läsk, jag dricker nästan aldrig läsk, men jag har inte fattat något beslut om att jag aldrig ska dricka läsk mer. Jag gillar inte sushi, men jag har inte fattat något beslut om att aldrig äta sushi. Jag har heller inte fattat beslut om att jag aldrig ska prova några droger eller röka. Jag VILL däremot inte prova några droger eller börja röka (eller dricka alkohol). Jag vet inte heller om jag kommer att dricka kaffe resten av livet, eller äta kött, eller bo i stan eller i Sverige, eller vad vet jag överhuvudtaget om vad jag vill eller kan eller gör om 5, 10 eller 15 år. Däremot är jag livrädd för att om jag skulle börja dricka ett glas vin då och då, skulle trilla tillbaka fortare än kvickt till gamla vanor och att behöva göra den här resan en gång till. Därför känns det inte alls lockande att prova och riskera detta.

Ja, det var ett långt inlägg i din tråd, Akvariet, hoppas att det är ok... Känner med både dig och din hustru och hoppas att hon kommer ifatt dig tankemässigt när det gäller alkoholen.
/m

... det är att inte ha mer, ibland, att sätta emot sitt sug. Jag har alltid varit en quick fix-are. Livet ska vara lätt att leva, ah, ha-ha, ha... :/

När jag vill ha något så ... ja, det heter väl dålig impulskontroll, kanske, det här på studs-beteendet. Och nu har jag börjat snegla på det här rosévinet. För goddammit, vad duktig jag har varit idag! Och jag blir så fascinerad av mig själv. Inte går jag omkring och mår dåligt just nu, ingen ångest, ingenting. Men det är ju fredag, goddammit! Och än är jag inte sugen på allvar. Jag iakttar mitt eget resonemang och blir närapå full i skratt över att jag frivilligt kan tänka mig att styra över på andra sidan när jag så många gånger förr fått det bevisat för mig att det är mycket bättre att hålla sig kvar på den ena sidan. Man är inte speciellt smart då. Det finns inte tillstymmelse till sensmoral, att lära sig av sina misstag. Hur kan detta komma sig, undrar jag för mig själv, och där går jag bet. Är det för att jag är alkis? Eller bara totalt ologisk? Eller inte mer rädd om mig än så? Är det ens intressant varför?

"Jo, förstår du, LenaNyman, när du häller upp den där rosén så vaknar du och mår skit på söndag."
"Va? Är det sant?! Nej, det kan inte stämma! Måste testa." (Testa igen.)

Men än är jag här på forumet. Spikans nykter. Och glad över alla människor som är dess förutsättning. Tack!

Ja, Muränan. Det där med att skjuta upp gör jag. Fast inte tillräckligt länge för att det ska bli dags att gå och lägga sig utan vin, suck. Jag får träna mer på att skjuta upp och distrahera mig.

Belinda: ja, jag börjar bli väldigt trött på detta tjatiga vindrickandet (både drickandet och förhandlingarna med mig själv). Tack för tipset om att säga till på skarpen!!!

Och Stingo: tror på det med regelbundna vanor med mat och sömn. Fast det har jag redan... Jag kanske borde testa ditt chilitrick. ;)

En kvart till....och sen en till...