Senaste kommentarerna i forumet

Det kändes ju lite tungt för någon vecka sedan m-m. Hur känns det nu? Går det åt rätt håll för dig?

Stor bamsekram

Gott och 'se' dig igen LP. Har saknat dig här.

Kram till dig

Men precis! Tonic har ju dessutom flera goda saker som funkar alldeles utmärkt utan 'G'. Själv var jag under semestern hooked på Tonic Lemon. :-)

Jag ryser och det ångestsuger i magen bara av att läsa din senaste rubrik. Nä, vi ska vara så glada och tacksamma för att vi kommit dit vi har, eller hur SL?!

Så härligt det låter - sticka på café!! Så underbart...!

Kramis

Som så många andra blir iakttagelserna på Systembolaget annorlunda efter att ha hängt här och efter att man börjat reflektera över sitt drickande. Igår när jag gick förbi ett så kunde jag inte låta bli att fundera vilka var där för att de var tvungna pga alkoholdjävulen, vem som inte har några som helst problem att hantera kvällens festvin, vem har skramlat sina sista slantar för att få ihop till en flaska. Kunde konstatera att jag absolut inte har en aning. Vi kommer i alla skepnader.

I morse när jag lämnade mitt favoritcafé efter söndagsfrukosten såg jag en ung kille som bar på en McDonald's påse. Han hade garanterat varit ute igår. Jag var så förbannat lättad över att inte var han idag. Ångest i själen och en burgare i näven. Vilken standardsöndag det varit tidigare.

Jo, jag håller med. Det konstanta trycket av ett behov av förändring. Jag upplever att det, som du också säger, delvis kommer utifrån. Det SKA hända saker. Men jag upplever det inifrån också. En oro - myror i brallan. En orolig själ. Men egentligen är jag en trygghetssökare. Så min förändring går ofta ut på att försöka öka på min trygghet. I våras fick jag dock mer förändring än jag knappt klarade av. Flytt till ny stad, byte av jobb, dra upp hela familjen med rötterna... Sviterna sitter fortfarande i...

Du är inte ensam. Vi är med dig. Kämpa på och fortsätt gärna skriv!

Skickar styrkekram

Sådär, hur är det själv? Tackförattdufrågar

Det gick alltså inte så bra och helst skulle jag vilja stoppa huvudet i sanden eller bara försvinna. Det ska jag INTE göra. Jag erkänner och ska försöka acceptera att jag misslyckades men att det inte ger mig rätten att fortsätta misslyckas. Läste att någon av er skrev"att uppleva sitt barn ska man unna sig att göra nykter", det gick verkligen rakt in i hjärtat på mig. Timern nollställd och nu jäklar anamma ska jag ge mig själv och de runt mig den bästa gåvan vi någonsin kommer att få. Jag ska från och med nu leva ett nyktert liv!

... tycker jag var ett klockrent svar. Det finns en tid för allt, förvisso, men det gäller att vara uppmärksam på vad förändringsviljan vill manifestera sig som. Yttre förändringar kan ibland bara vara pseudo-, en temporär makeup man tar till i egen frustration, bara för att man är så angelägen om att något ska hända. Det är kanske övermodigt sagt att allt man söker skall man finna på sin inre resa, men jag tror förbaske mig att det är så. På riktigt.

.

... jag älskar också julmust. VRÅLÄLSKAR! :)

Lucas kommer hem i dag.
Det är dag 37.
Jag har sovit ensam och med sänglampan släckt.
Dag 37 är en bra dag.
Det tackar jag för.

... men vadan den ledsna smileyn i rubriken?

Jag bara ler när jag läser dina rader. Ler, ler och ler.
Skulle bara säga det.

/Leende Lena

om en kvinna som beskrev just denna jakt och hets.-Varför har alla så bråttom.Vars ska dom? Till och med brevbäraren,slaktaren har bråttom.Till vad?

Centrala frågor och vi alla är väl i olika faser av livet upptagen med just detta.Var är jag på väg,vad vill jag och varför.Och hur svarar man på det på ett enkelt sätt.Hur mycket är som du beskriver påverkan utifrån,ekonomiskt tryck eller påverkan av den man lever med.
Och om det nu är ett inre tryck,vad grundar det sig i?

Vill jag verkligen ha den förändringen eller är det just det yttre trycket som liksom gjorts om till ett inre tryck som jag nu inbillar mig är mitt inre tryck.Inte lätt och att förändra sig själv eller delar av sitt liv tar mycket kraft och energi.
Kanske framför allt att våga och orka stanna upp i den känslan och ta rätt på vad det egentligen står för.
Jag tror att när man gång på gång kommer fram till en viss slutsats när man ventilerat det med sig själv och andra till slut måste tro på att det är en inre önskan.Men om man då är lättpåverkad av trycket utifrån,eller om svaret faktiskt kommer inifrån en själv måste nog varje person själv avgöra.Hur stark kontakten är inåt och hur pass påverkbar man faktiskt är av yttre ting.Det här svaret blev du väl mycket klokare av Stingo.

Snillen spekulerar...

Det var så förbannat skönt. Människor ler när de ser mig sticka. Någon frågar vad det ska bli. Jag tror att människor tror att man är en bra och snäll person bara för att man stickar (de skulle bara veta). Jag känner till 100% att jag är den personen jag vill vara när jag stickar. Herregud har det någonsin hänt tidigare? Varför beter jag mig som en nyfrälst människa men det fullkomliga lugn som kommer över mig är helt otroligt. Det faktum att jag inte dricker har blivit sekundärt efter att jag börjat med detta. Och snyggt blir det också!!

Det är väl det som är livsmantrat i samhället just nu. Man skall hela tiden hitta nytt, utvecklas, byta arbete, omskolas, resa, vidga vyer, hoppa av. Vad som helst duger bara man inte stagnerar. För bara 50 eller 100 år sedan skördade bonden samma åkrar med samma redskap, hela livet ut. För 30 år sedan fick man ett jobb som ung, som man antingen höll till pensionen, eller kanske man avancerade några pinnar inom samma bolag. Nu ser folk snett på en om man haft samma arbetsgivare i 10 år, oberoende av hur varierande arbetsuppgifter man kanske haft. Vilken sjukt stor förändring som har skett på bara några få decennier.

Också här är det många som talar om egna tankar på förändring, nu senast i LillPers tråd. Själv känner jag också ofta av samma tryck, men om jag sätter mig ned och tänker efter, så upplever jag att det mesta av det trycket kommer utifrån. Inombords är jag faktiskt ganska nöjd som det är. När jag säger utifrån, så menar jag inte att någon konkret skulle ställa sådana krav på mig, utan att någon del av mig själv tror att det är det som förväntas av mig och tänker att jag borde göra så, för att det förväntas av mig. Sen när "mitt verkliga jag" säger ifrån och påpekar att det jag själv vill är väl ändå viktigare än vad jag tror att omvärlden förväntar sig av mig, så uppstår en inre konflikt, som jag just nu när jag skriver det här kan känna som ett tryck i halsgropen, jobbigt. Hur är det med er andra, som funderat på stora förändringar. Har ni funderat över varifrån de tankarna kommer? Hur känns det när förändringsviljan är verklig och kommer inifrån en själv?

Förväxla inte det här med det jag nyss skrev om parterapi. Att försöka få ordning på äktenskapet är en helt annan process, som jag ser mera som återuppbyggande (renovering) än förändring. Visst vill man ha nytt och fint när man renoverar, men grunden är ändå samma gamla. Just nu tar den här processen all min energi, tillsammans med ovanligt mycket att göra på jobbet. Jag värnar svartsjukt om mina lediga stunder och kryper hellre inåt än utåt. Tyvärr har jag också svårt att komma fysiskt i gång och få praktiska saker gjorda, men det beror nog delvis på årstiden och vädret (man kan inte klippa gräs i duggregn).

Oj oj oj jag älskar att glädja folk.
Har inte ritat på tolv år men här i slottet finns inte mycket annat att göra. Ska åka och köpa lite egna pennor idag. Puss.

Sticka på kafé låter skönt, tycker jag.

När suget kommer bör du ha en beredskap. Gör något, håll dig sysselsatt ha en strategi så kanske det går lättare. De första tre dagarna är värst, sedan avtar suget succesivt. Du är som jag en periodare. Jag drack också i omgångar. Till en början blev jag onykter, senare full, senare kalasfull och senare så jävla full att jag däckade och inte kunde ta hand om mig. Sorgligt men sant. Lycka till.

/SL

Fortsätt skriv för bövelen, du träffade rätt direkt.

Det är väl hela syftet att man bryts ner tillsammans och det värsta dras fram i ljuset men sen så byggs man åter upp och får en starkare grund att stå på än någonsin tidigare? Jag tycker att alla som går i terapi är hjältar oavsett om det är som par eller själva. Att våga vara så nära sig själv och sina demoner. När de kommer upp till ytan är det som att de är på riktigt (som att de inte finns där bara för att man inte pratar om det). En dag ska jag också sätta mig i soffan. Tiden är inte inne för min del än men jag har fått ett namn och snart kanske jag ringer.

Babel ikväll Nyman! /SL