Senaste kommentarerna i forumet

- jag som följt dig länge ser skillnaden. I början av mitt forumliv levde du i ångest över ditt jobb: fredagsfrid och måndagsångest (eller kanske var det söndagsångest) inför arbetsveckan. Redan då kom ofta förslaget att du borde ge ut en bok, du når fram till så många. Så fint att du finns kvar här och delar med dig. En levande, belysande motkraft till det falska förgyllandet av alkoholens fördelar och glädje. Kram / mt

Det stämmer, jag brukar se dig ofta inloggad längst ner som aktiv användare, men mycket sällan dina kommentarer.
Tackar allra ödmjukast för att du ville vädra några rader hos mig, det värmer...
Ibland, eller t.om ofta brukar jag fundera på om mina romaner/krönikor verkligen spelar någon roll, eller kanske mer har spelat ut sin roll för er andra.
Det finns få som fortsätter att berätta om fördelarna även efter en lång tid efter sitt aktiva val att inte dricka, jag gör det i min enfald.
Det som skiljer mig nu mot då, är att jag har sadlat om till en "observatör" och skildrar det som jag ser och känner.
En väldigt viktigt del i mitt egna välmående, att förstå varför jag mår som jag gör.
När jag drack tänkte på i stort sett...ingenting, lät bara livet dras med som det gjorde, tänkte aldrig på varför det blev som det blev.
Idag har förståelsen ökat för varför jag känner som jag känner, en ökad medvetenhet, en livsinsikt, inte bara att sluta dricka alkoholen.

Det började med att jag slutade...dricka alkoholen, livet kom ifatt mig och jag tvingades ta hand om det.
En livsomvändning som fortsätter, och det bara rullar på, tidigare tog man allt för givet, feed me!

Idag har jag en ökad livslust och en nyfikenhet på livet, har släppt på tyglarna av vad som förväntas av mig, och har istället börjat fråga mig, varför?

Hörde på riksradion program tre i Söndags på hemvägen i bilen om en ung kille (runt 25 år?) som aldrig hade smakat alkohol,
men trots det hängde med på alla studentflak och fester, han råkade också ut för samma frågor och bemötande som jag.
Det roliga var att han vände på det, gick till motattack och ställde frågorna varför har du valt att dricka?
Reaktionerna blev faktiskt riktigt intressanta, de såg inte det konstiga i att dricka, men det konstiga i att inte dricka.
När det normala är onormalt, vad är då det normala, varför faller vi alla för en sorts grupptryck som inte kanske alla gillar?
Skulle vi alla kapa av oss ena benet om vi kom till ett land där alla andra gick med proteser, nej knappast.
Men att kidnappa hjärnan i ett felaktigt tankemönster går tydligen väldigt bra, eller?

Man ska inte göra som alla andra bara för att passa in, man ska gör det som passar in på en själv.
Man kommer en dag att ångra att man inte följde sina egna spår, utan valde att passa in i ett sorts mönster.
Pionjärer har alltid folk sett upp till, inte den som följer den grå massan, att våga stå för det man tror på.
Jag tror inte på alkoholen längre, den har ljugit för mig tillräckligt länge, och ljuger för mina vänner fortfarande, men det är upp till dem att upptäcka.
Jag rår om mitt egna hus, det är så långt min makt sträcker sig, vill grannen ha det sopat framför egen dörr, kan jag visa dem var kvasten står.

Berra

Måste bara säga det.Du ger oss alla som kämpar en otrolig massa inspiration att hålla oss nyktra. Skriver sällan men läser allt här. Har följt dig sen du började här för tre år sedan och har läst varenda rad du skrivit. För mig är du en förebild, du är bättre än både antabus o andra mediciner hoppas verkligen du fortsätter med dina berättelser från det nyktra livet. Framförallt dina tankar kring alkoholen, jag tror själv att det sitter i vårt sätt att tänka om man skall klara av nykterheten Rätt tankesätt=nykterhet Felaktigt tankesätt=återfall.

Måste ge dig cred tillbaka, de är få som ger helheten i sina berättelser, och där man får god story i återgäld, det ger du,
Därför tycker jag att dina inlägg är mycket läsvärda och givande, tack ska du ha, du är också en stor tillgång på forumet.

Åter till min rullande livsstory, femtioårskalaset under gårdagen...
Vi var fem par som inte hade träffats förut, samlade på deras sommarställe med tema på campingoutfit.
Jagade som en galning efter rekvisita, så framför mig en sekvens ur filmen Macken där de sjunger "...man ska ha husvagn..."
Precis så skulle vi se ut, likadana klarblå gympadräkter med vita revärer, en ful solhatt (potta?) på skallen, med det gick inte att uppbringa på en enda secondhandbutik i våra områden.

Det började bra med att lära känna varandra, vi turades om att basta ihop, tjejerna för sig, och sedan karlarna efteråt.
Mycket karlakarlsnack som det brukar när man går runt gröten som en het katt.
Grabbarna drog några bira i bastun, så gjorde även jag men med 0,5%.
När vi var klara så var brudarna redan packade och klara i stugan, de dansade för fullt med rödvinet skvalpandes i ett plastglas.
Sedan började det...
En kvinna blev för full så hon leddes av de andra runt stugan ett par varv i ett försök att få henne nyktrare, hennes man grinade till och satt och morrade över att hon inte kunde sköta sitt drickande, själv slutade han nästan att dricka för att kunna ha kontrollen över henne.
Min fru blev packad hon också, lite zombievarning på henne som bara glider runt med ett fånigt smil på läpparna.
En kvinna blev mer eller mindre elak, kallade karlarna för bihang och menade att de inte var värda ett skit, de var bara tjejerna som räknades.
När vi skulle gå igenom svaren på frågesporten kunde hon inte acceptera facit, utan vill ändra på svaren, stora protester uppstod, det blev nästan hotfullt.
Likadant vid femkampen, hon kunde inte acceptera spelreglerna utan skulle ändra och domdera, hon påstod att hon var en vinnarskalle.
Jag skulle vilja påstå att hon var en bråkmakarskalle istället, allt hon gjorde var att skrika och att opponera sig hela tiden, det blev till att avbryta lekarna när det blev en massa oliktänkande runt hur det skulle gå till, de blev ingen femkamp, det blev en tvekamp istället med två lekar under ständig meningsskiljaktighet.
Jag kunde inte med denna vräkiga kvinna, hon tog plats och förstörde stämningen, vid ett par tillfällen lackade hon till och blev aggressiv och klappade till sin man i bakhuvudet med öppen handflata, så det är inte bara män som blir helt uppenbart dumma i huvudet av spriten heller.

En snubbe som sade till en början att han skulle börja med rödvin och sedan gå över till ölen vid middagen glömde bort vad han hade lovat,
Han blev snorfull och såg ut som någon som hade ett CP-anfall, flängde med armarna, kunde inte prata sammanhängande, välte ner saker, ramlade omkull,
Gick i slowmotion med böjda knän under hela kvällen med basebollkepsen bakochfram, juckade med partytältets ena ben på dansgolvet så det höll på att braka sönder.
Snygg?, nej knappast, inte ens roligt att se på bara så förbannat förutsägbart och egennedvärderande, tragiskt på något sätt.
Och mitt uppe i alltihopa sitter jag, helt nykter, ser cirkusen och pajasarna håller igång.
Jo jag vet, jag känner mig så väldigt ensam ibland, mentalt när aporna håller hus.
Låter dem hållas, går runt i mörkret och inspekterar ägorna, röker lite och som vanligt, tittar på stjärnorna, mina ledsagare i livet.

Dagen efter är naturligtvis lite moloken, ingen större roffande på frukostbordet, mest kaffe.
Frugan inspekterar vindjackan som har en märklig smutsrand på ryggen, hon måste ha vurpat när hon satt och pinkade på natten, ingenting hon minns.
I bilen hem upptäcker hon stora blålila blåmärken överallt på kroppen, jag ser på henne att hon inte heller vet hur de har uppkommit,
Ser igenkännande i hennes ansikte ett välbekant oroligt kännetecken, hon börjar få panik och ångest över att inte veta allt vad som hände under gårdagen.
Jag lutar mig tillbaka emot nackkudden i förarsätet, ler inombords och tänker jaja där kommer det, den välbekanta ångesten...
Men den är inte min, jag kör säkert bakom ratten och bara hoppas på att farbror blå ska stoppa mig de 20 milen hem, inte för fortkörning men för en nykterhetskontroll.

Jag har kontrollen, jag mår bra för att jag inte låter mig luras av alkoholdimmorna, står stadigt på jorden även när det blåser kraftigt.
Den här helgen en vinnare, precis som alla de andra helgerna, så länge jag håller mig nykter...

Berra

Hej, det e intressant det där, hönan, äget, ångesten, alkoholen.
För mig personligen varvdet min ångest som började och därför dricker jag för mycket.
Det tuffa för såna som mig är att först sluta med alkohol, men sen också tampas med ångesten helt nykter, vilket faktiskt är ett helvete,
Aja, lycka till allihopa

Vad glad jag blev när jag loggade in och du, Muränan, undrade hur jag mår och hur det går.

Det går inte alls bra. Jag har ändå haft kvällar med "bara" 2-3 glas vin och känt mig helt nöjd med det.

Vanligtvis dricker jag ca en flaska per kväll. Ibland lite mer, ibland något mindre.

Livet känns övermäktigt just nu, och jag vet att det är därför jag dricker.

Det vore fint med lite peppning!

Glad för alla er som det går bra för!

Kram Wilja

Ja, man får se upp så att man inte trillar tillbaka. Vet när jag hade ett antal fall att det blev värre och värre. Du låter såå ensam och det kanske
inte är så bra. Försök att inte ta för mycket hänsyn till andra, försök att rikta tankarna till dig själv. Jag tror du kan ta dig ur det här, visst är det
ett riktigt stålbad men det går ju. Även om det är skitjobbigt i början så går man ju inte under, men om jag hade fortsatt då i september kan jag lova
att jag inte suttit här idag. Kanske hade jag det lätt som lät det gå så långt att det blev inläggning. Jag glömmer aldrig den läkaren som gick ronden.
Han lyfte lite på sina glasögonen och tittade mig rakt i ögonen. Han sa, ja du konstnären nu är valet ditt, så dålig var jag. Kan höra rösten som igår.
Jag tycker inte du ska känna dig svinig, du mår inte bra. Alkoholen lindrar en stund, men det är bara en stund. Själv är jag väl en person som vill
hjälpa andra och ibland glömmer mig själv. Kan du inte försöka att lägga fram en plan för dig själv, att då ska jag försöka, men helst idag.
Kram Konstnären

känns bara hopplöst just nu.. jag vet att jag har lyckats innan och att jag kan igen! Men nu..i denna stund känns ljuset så långt borta,..Jag vet att det är så man känner, och att det är svårt att att sig tillbaka på banan. Tungt helt enkelt, och som den där jäva alkoholen fungerar, gör den det lättare för mig just nu.. Men jag vet att det inte är långvarigt, för eller senare måste jag bli nykter och känna efter. Men det gör så ont.. Jag har verkligen stängt av i min relation till mitt x. Han har varit helt förkrossad och inte förstått varför jag inte ens har velat prata.. Men han har varit så kontrollerande så länge att jag nu inte ens kan lyssna när han vill förklara sig. Jag orkar inte.. Jag vill vara fri och vill inte behöva ta ansvar för andras känslor, bara mina egna.. Men samtidigt är jag medveten om att jag druckit vare dag sen jag tog beslutet..vilket skrämmer mig.. Jag har inte känslomässigt utrymme att ens tänka över situationen nu. Jag vll inte..jag vill bara vara och leva ut vad jag vill göra. Vi har ju bott på distans nu i 9 månader, vilket gör det hela lättare.. men jag vet vet att det är rätt beslut..men ändå bedövar jag mina känslor med alkohol.. Vilket gör mig så arg och frustrerad..Jag känner mig lättretlig och förbannad..frustrerad..jag orkar inte. Kan inte ta hänsyn.. och för det hatar jag mig själv. Jag borde vara där för honom och lyssna.. jag vet att det här är jobbigt för han men på nått sätt bryr jag mig inte.Förstår inte vad som händer, mer än att jag verkligen inte är i kontakt med mina känslor.Känns tungt..Känner mig svinig och som en svikare. Efter alla år..ja det är taskigt. Men min kropp skriker att jag inte orkar..Kan inte ta på mig en annans persons mående igen. Även om jag har mina problem så har lixom min omgivnings problem alltid varit större, och ju orkar jag inte stötta längre. Det jobbiga är att samtidigt som jag brutit mig loss från människor, har mitt beroende blivit värre..Jag behöver inte oroa mig att nån ska ringa.. osv..vilket tidigare har begränsat mig en hel del..ush ush men jag tror på mig själv och litar på att jag tar mig ur den här krisen..
10 månader!! Grattis, du har gjort det största jobbet nu, och se till att du inte trillar tillbaka för jäklar vad svårt det är att börja om!

Tack! och kärlek!!

De fysiska skadorna på i princip alla organ i kroppen. Det tar 3-5 år efter att ha slutat dricka som en typ av hjärnceller börjar komma tillbaka som ett ex. Övriga är både livshotande och permanenta förutom alla hemska symptom och biverkningar. Det hjälpte mig att verkligen läsa på om hur kroppen påverkas.
Är i din ålder, kanske något yngre med familj och jobb men det knakar på många ställen och inte minst i själen. Vilken djävla förebild är man för sina barn??!!
Tycker bara man blir impad på folk som inte dricker. Jag slutar på semestern då vardagsstressen inte ligger på mig också.
Lycka till och ha en fin semester!

Trevlig med besök i tråden :-)
Läste den senaste av dina trådar och förstår att du har slutat förr. Du har skiljt dig och nu bestämt dig för att sluta dricka igen. Nyfiken vilka dina tidigare trådar är. Vad skönt att du kunde tacka nej till öl!! Jag åt middag på restaurang och kände mig så eländig när jag insåg att jag inte kunde beställa vin till maten. :-( frågade om de hade alkoholfritt vin och fick ett riktigt gott vitt som inte smakade sött alls. Avskyr sött till maten. Nöjd att jag hade bestämt mig för att även denna dag skulle vara vit! :-)
Nu på semester och kommer inte att ha så mycket tillgång att skriva.
Ses igen!

Det är svårt och nu på sommaren då alla dricker alkohol i tid och otid. Känner igen mig. Har haft kontroll bland andra men hemma kunde jag till slut stanna förrän det var slut eller jag slocknade, tom på vardagar. Jag har ett krävande jobb. Som du säger så har man tappat bort det måttliga drickandet och gett efter för nervgiftet som jag kallar det. Har aldrig lockats av andra droger pga av att jag inte gillar att tappa kontrollen och nu har A kontroll! Du verkar ha kommit en bit på väg och jag tror du klarar det. Jag tror också verkligen på att livet blir bättre utan!
Vickan

Hej!
Välkommen hit :)!
Känner igen mkt i det du skriver. Har gått igenom en skilsmässa med allt vad det innebär (skrivit om det i min tråd om du är intr. ) och har hela tiden försökt balansera mitt drickande sen första gången jag sökte hjälp. Jag vill inte sluta dricka vin,men jag vill inte dricka som jag gör i perioder nu....
Jag hoppas att du finner din väg och tycker du är stark som är här o berättar din "story"!

Det går upp o ner det här....som för många andra här. Det gick bra ett tag med mina intentioner, sen kom sommar, resa o vin. Spårade o ångesten kom tbk. Börjat med antabus för tre dagar sedan, första gången. En konstig känsla, sitta varje kväll med folk som har vin i glaset, inte jag men suget finns där, mer eller mindre starkt.... Hade aldrig kunnat avstå utan antabus o känner mig väldigt nöjd o glad på morgonen när jag vaknar, men ack så svårt det är! Saknar verkligen att sitta där med ett glas vin i handen...men inte ångesten.... Hatar det här!

Känner jag mig också i ruset men när mängderna ökar blir man slö, minns inget och tappar den egna nyktra inspirationen. Den finns ju där egentligen. Dagen efter är man ju verkligen inte full av energi. Jag får mer gjort och upplever mer i nyktert tillstånd. Tyckte tråden; alkoholen min älskarinna, var inspirerande att läsa.
Ge det en chans. Du har allt inom dig!
/V

... både här på din egen sida och på andras sidor - så medkännande, utlämnande och öppet! Det är läsvärt på många sätt - som beroende, medberoende, kämpande och för alla andra också tror jag!

Tack för att du ger av dig, din tid och dina tankar!
Kram!

Hej, fan vad jag känner igen mig i det TS skriver.
Att glida in i en lyckobubbla allteftersom alkoholen går ut i kroppen, hur den annars så slumrande inspirationen kommer till en direkt.
Jag känner mig mycket mycket mer inspirerad när jag är berusad, jag bryr mig om politik, bryr mig om att skriva musik/spela gitarr, bryr mig om framtiden, bryr mig om saker, sen dagen efter är allt bara ett stort svart hål.
Är i skrivande stund nästan nykter, kl 18 har alkoholen sen igår helt gått ur kroppen, enligt min app på ipaden. Jag önskar att igår var sista gången jag drack. Det är planen i alla fall...

Kikar in och inser att det nu gått 10 v sedan sista intaget. Tänker mindre och mindre på biran och vinet. Men ibland slår suget till när jag minst anar det.

Var på puben med några vänner häromdagen och det gick fint. Faktum är att mina gamla dryckesbröder accepterar att jag numera håller mig vit.

Ha det fint alla!

Häftig att följa med Fredde-s. Så många tankar han förmedlade som jag känner igen. Kopierade ett stycke jag tyckte berörde extra mycket;
"Och sedan grundbulten tror jag, det är tristessen. Dvs, lära sig göra något när suget kommer. Jag tror suget är ett av hjärnans sätt att "bota" inaktivitet. Vi har en inomboende kraft att göra något, att vara aktiva, att skapa. Den kraften kan användas eller dämpas, och hjärnan bryr sig inte så mycket om vilket... Bara tristessen eller känslan av oförmåga släpper. Gärna med hjälp av alkohol."

Jag tror gammal sorg och ensamhet är min största fiende. Har varit mer aktiv sista tiden men också hunnit fundera mer. Idag ingen alkohol. ;-)

Jag är ny sedan en vecka i forumet och har läst hela din tråd. Du är en inspiration för så många. Det som slår mig mest är din förmåga att resonera med dig själv och kunna uttrycka dig så klart. Det blir så talande och levande.
Du verkar ha mycket konst i dig. Jag själv älskar att dansa och måla men det var länge sedan. Tror också på att rastlösheten och tristessen började dövas med alkohol för min del och gamla sår och knutor som var svåra att nå.
Tänk att det är svårt även efter så lång tid i nykterhet men det är väl symptomen vi har lärt oss fly ifrån helt enkelt. Hoppas att du nu reder ut dina egentliga problem och hittat knuten som skaver i din själ! Hoppas verkligen inte du har gett upp din frihet och glädje till livet.
Vore trevligt med ett litet livstecken Fredde-s oavsett ;-)
Kramar

på alkoholhjälpen för att kunna komma tillbaka, och det gick efter mycket om och men. Saknar som du skriver mulletant den första sidan.
Ha en fin dag Konstnären

och som jag skrivit tidigare tycker jag inte om söndagar. Känns avslaget på något vid. När jag tittade ut nu på
morgonen var det sjöar ute. Måste ha regnat enorma mängder i natt. Ingen goja har varit på besök och skönt är det
Ingen alkohol här hemma nu och ännu har jag inte vågat hoppas på en förändring. Men ev. denna gången.
Det förrädiska är att lugnet börjar lägga sig inombords nu när inte mannen dricker. Orkar inte en gång till.
Min egen nykterhet går just nu alldeles utmärkt och tankarna flaxar inte lika mycket. Precis som jag nu vet att
glädje, sorg, motgångar får jag nu lösa i nyktert tillstånd. Går inte att fly undan som innan. Jag hade gömt en massa
skräp som lite pö om pö fått jäsa ut.
Fin söndag mina vänner, förresten håller med Adde, Berra och Mulletant att det blivit krångligt här inne.
Konstnären

om det det uppgraderade Forums (heter det så?) nackdelar. Jag saknar också översikten på startsidan där jag ofta bara kollade av vad som hänt, den är helt borta. Och så saknar jag möjligheten att redigera. Nu hittade jag möjligheten till "Snabbsvar" och testar det - här finns ett "förhandsvisa" och därmed kanske möjligheten att redigera. Vet ni, ni båda A(dde) och B(erra) hur outsägligt mycket ni betyder för mig - nej det kan ni förstås inte veta. Men det var ni som gav mig hopp då när jag började skriva här, såg nyss att jag varit medlem 3 år och 6 månader. År som förändrat mitt liv! Tack för att ni finns och tack för att ni delar med er! Sommarkramar / mt

Nu är jag inne på tredje nyktra veckan och det känns fortfarande härligt bra. Men tredje veckan brukar ju vara en sådan period där suget kommer, så nu får jag vara på min vakt. I torsdags var jag ute på stan med gamla kollegor och skulle äta lite gott o fira sommaren. Så skönt det kändes att kunna ta bilen hem efter det. Nackdelen är att jag möjligen känner mig lite "låg" och sitter mest tyst och säger inte så mycket. Kommer liksom bort i stora sällskap, men tur är kanske det.
En annan sak som jag tycker är tråkigt, det är min förb.... migrän. När jag inte dricker någon alkohol så kommer efter någon vecka min migrän tillbaka och jag har nu fått ta migrän-medicin varje dag. Jag vaknar oftast med huvudvärken och eftersom jag vet av erfarenhet att den inte går över av sig självt, så tar jag en migräntablett direkt. Är det någon annan här på Forumet som har upplevt detta och som har något råd att ge mig?

Nu vill jag inte ens ha alkohol när det bjuds... Det lockar inte längre.

Tack för din kommentar Fingal. Hur länge har du varit nykter? Ja, jag kan inte säga aldrig, då blir det för definitivt och deppigt. Tänker åtminstone tre veckor som perioden leverprover visar på alkoholintag he, he. Helst längre för att läka och bli av med suget. Kanske alltid. Igår när det var sådan fin em. så fick jag en enorm längtan att sätta mig på verandan med ett kallt gott vin. Bilden är helt klar. Saknar många tillfällen som när jag lagade underbar god mat på kvällen och längtade så efter ett glas gott rött. Samtidigt säger jag till mig själv att jag hade inte mått så bra, inte tränat, inte lagat god mat i flera dagar och varit helt närvarande vid middagen om jag INTE varit nykter. Hade varit slö och halvfull innan middagen säkert.
Det som är så svårt förutom vanan, symboler och belöningar som underhåller suget, är att jag blir ännu mer klar över att jag vantrivs i min relation och har gjort så länge. Tänker att jag ska vänta med beslut. Fick med man och hund på en lång promenad i kvällssolen. Satt på en brygga och försökte prata, nu när jag är lugn och nykter. Mannens reaktion gör mig bara ännu mer sorgsen och ensam. Jag vill inte längre ha dessa idiotiska samtal som inte leder någon vart, som bara slutar med att han anklagar mig, försvarar sig och aldrig kommer med ett jag-budskap. Han slår ifrån sig, bli hård och elak. Han flyr alla samtal och så har det varit länge. Klumpen växer och jag ska på familjesemester i tre veckor med honom. Åh, vad jag ville dricka vin nyss! Dämpa ångesten och förtvivlan. Vet att det inte hjälper. Vet att jag måste bestämma hur jag vill ha mitt liv. Det är bara så tungt och ensamt. Vet inte hur jag ska orka med en separation med en man som totalt vägrar samarbeta. Å, andra sidan blir ju inget bättre att jag dövar med alkohol och kryddar med ångest.
Glad att jag tog mig hit. Jag vet att det kommer att bli tufft!! Det hjälper att ha cyber-vänner som följer ;-)
//V