Senaste kommentarerna i forumet

(Så länge jag andas, hoppas jag - Latin)

...."Varför ska vi dämpa oss hela tiden?"...
Det enkla svaret till det Minz, är just att undvika förmaningar, dömandet från själar som egentligen inget hellre vill än att våga leva med allt vad det innebär. Man dämpar sig för att följa en social kodex? Den har jag tappat men förstår idag däremot att - social kompetens - behöver inte betyda att klättra på karriärstegen utan att - se - människor bakom attityden. Social kompetens även att kunna förstå sitt eget sammanhang i en miljö eller situation och därefter handla enligt det. Jag lever hellre än sover.

Inte alltid jag har den kompetensen eftersom jag inte förstår mitt eget och var det kommer att föra mig. Bli ännu mer älskvärd mot T. Ännu mer varsam i odlingen.
/wolf

förbannat bra Berras inlägg. Grillglädje till er båda! / mt

är det idag. Var ute på balkongen och kollade in tempen, kan bli en varm dag.
Ännu en lördag morgon utan bakrus och det börjar kännas som vanligt. Vant mig med
andra ord. Har inhandlat en liten grillhink och den ska användas någon gång idag.
Köpte grekiska grillspett att grilla och när jag stod i affären kändes det som jag
glömt något. Det var vinet, blev stående en stund och vände och vred på lite varor och
tänkte, varför såna tankar nu. Därför det har alltid hört till, men nu får det inte följa
med mig hem. Vemod, ja. Vemod en kort stund att jag tillhör den skaran som inte kan ta ett
eller två glas. Samlade ihop mig och gick till utgången, vad kände jag, jo att jag kommer
från en annan planet. Utanförskap när folk svischade förbi med sina gröna plastpåsar.
Varför måste påsarna se så tråkiga ut, kanske en dödskallemärke på dom istället.
Nej nu får jag lugna ner mig. Idag lugn och bekväm med tillvaron. Ska åka till LIDL idag
och inventera lite alkofritt. Mannen är på rätt sida just nu. Han har faktiskt varit inne
på forumet och läst Berra sista inlägg. Förbannat bra var hans kommentar, en liten glimma
hopp tändes hos mig.
Ha en skön lördag alla
Konstnäre

Är jag egentligen eller är jag bara en illusion av det jag vill vara? Så mycket vet jag, jag tänker för mycket. Min käre man tycker om mig när jag är helt vanlig. Helst en supermama, inbillar jag mig iallafall. Jag kan ha helt fel. Vad vet jag om hans inre, lika lite som han vet om mitt. Mina barn vet ännu mindre, men min uppgift är att försöka få dem att känna sig älskade oavsett vad och inse att kärleken är ovillkorslös. Oavsett om jag är hel eller inte så ska vi kunna diskutera känslor, kanske inte just mina just nu, men alla känslor är tillåtna. Även om vi med försöker dämpa värsta raseriutbrott och skrik av sorg. Jag vet egentligen inte om det är rätt, för vi har rätt till våra känslor även de som inte faller inom ramen. Varför ska vi dämpa oss hela tiden? Ja, jag håller med, det är jobbigt att lyssna till intensiva negativa känslor. Det skulle inte behöva vara så. Jag tror inte att vi har fått ett helt känsloregistrer bara för att uttrycka glädje och i vissa enstaka fall sorg. Vad vet jag? Inget. Tänker desto mer.

Jag själv har varit en "partypingla". Beroende av den uppmärksamhet jag fick ute. Däremot har jag mestadels varit blyg annars. Min första sambo var jag otrogen mot ett par ggr när jag väl var full. Han o sin sida var inte helt trevlig själv, men det är en helt annan historia. Jag har varit med om saker som jag aldrig hade sett utan alkohol och jag kan instämma i att jag är"glad" att jag är i liv. Tyvärr har jag inget svar till dig, men läs min tråd och begrunda. Vill du hamna här? Vart vill du egentligen utan festandet? Jag hade aldrig i livet gett upp de sköna festerna (de som slutade bra) med morgondopp i havet efter en härlig kväll ute med massa människor, dans och uppmärksamhet. Kanske kan du vända det än, efter att ha tänkt igenom saker. Jag kunde det inte. Det blev värre. Kanske sitter du där sen som medelålders tvåbarnsmorsa med ångest över allt du kunde gjort istället. Skönheten är dessutom flyktig, ungdomen likaså. En kort del av livet. Resten har du framför dig. Nu var jag hård, men jag ville få dig att tänka efter. Så klart att du fixar detta! Det har så många gjort före dig!

Känner igen mig till viss del. Har ibland tänkt att en ensamtillvaro ute i skogen vore det bästa för mig, men samtidigt längtar jag efter mänsklig närvaro. Någon att dela mina innersta tankar med utan att bli dömd. Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter. Själv blev jag så ledsen idag när vi hade en diskussion, i glad håg, på jobbet och slutkommentaren blev från den nye, att jag har nu lärt mig att du är litet speciell. Hon menade inget illa. Men det var som en bekräftelse på mitt annorlundaskap. (Jag ser tyvärr ut som om jag inte var det...) Det är väl för att jag är timid, men ändå ska hela tiden vara litet på tvären. Svårt att helt ge upp och foga mig till massan. Wolf, det kommer att gå bra! Jag hade tänkt skriva i min lilla tråd idag och be om ursäkt för att jag inte orkar svara, men prio blir här. Nu är jag helt "opassande", men jag vet att du förstår. Kram på dig! !!

Jo, den notan kan bli väldigt dyr.
/wolf

Hej Konstnären!
Utlandsresa var inget bra beslut. Det blev mycket vin varje kväll och litet där emellan. Men det var skönt med sol och värme efter den långa vintern. Jag trodde att det skulle gå enkelt att låta bli vinet när jag kom hem, eftersom jag varit utan alkohol ett bra tag. Det var ju bara dumt. Nu är jag tillbaka med att dricka vin varje kväll. Jag vet ju att det blir så. Men jag måste sluta med det här. Jag märker att jag blir glömsk och slö nästa dag. Huvudet hänger inte med och jag drar mig undan från folk. Nej, nu får det vara slut på detta!

Det svåraste är att få min gubbe att förstå att han inte får fresta mig och att jag mår dåligt av att dricka varje dag. Nu ska jag ta en dag i taget och inte avge några andra löften än att jag ska klara av den här dagen utan alkohol. Jag måste hitta min inre styrka. Det har jag gjort så många gånger förr. Varför är det så mycket svårare med alkoholen? Sedan ska jag passa mig för att hamna i situationer där man förväntas att dricka.

Tack för att du tror att jag klarar av det här!

Lilla Anna

Absolut förbättrad, jag har blivit en lugnare och mindre snarstucken person har mer tålamod och förståelse.

Hon dricker mindre också vilket gör att det aldrig blir några fylldispyter alls längre.

Det har blivit en lugnare familjeliv på naturligtvis ont och gott men när man får välja. Absolut det lugnare livet.

Har sagt det många gånger förut men utan min nykterhet hade det knappast funnits något familjeliv eller ens ett liv att tala om, det var nog min sista chans och jag tog den lyckligtvis.

Jag visst känna ett sug efter rus och lycka, men vad är det när lyckan är konstlad och notan så otroligt mycket större än värdet på det som kändes bra.

När ingenting händer emot när allt händer är så mycket mer värt, speciellt när det som händer oftast blir en olycka i sig.

Berra

...tills igårkväll, då morskheten rann ut genom tårna. Jo, jag svepte vin som om det vore vatten.
Hur mår du då wolf?

Inte så bra, seg, trött och framförallt besviken på mitt positiva pladdrande om att vara nykter.
Ja vet int, men tror det beror på föreställningen om min ensamhet. Ärligt, så klarar jag inte av
att vara ensam längre. Att vänta. Kanske det vore lättare att bo ensam, för då väntar man inte alls,
eftersom ingen kommer att knacka på dörren. Eftersom det inte finns någon därute som jag känner.

En sida av mig vill så gärna umgås med andra, vara glad, tillgänglig, ta fram min humor, kunna lita på människor.
Den andre sidan skyggar för folk, för deras blickar, gester och kallprat.

Spiken i min kista blev när Latin kursen i Lund slutade pga för få deltagare. Det ångade ur mina öron av ansträngning,
det var jättesvårt, men roligt. Jag tog mig till kursen i ishalka, trots att min balans var usel.
Varför kan du inte gå någon annan språkkurs? Portugisiska, isåfall. Varför kan du inte börja träna på gym? etc.etc.
...det blir många varför hela tiden. Men inget händer av värde. Just nu, är odlingen prior nr.1 och det kanske kan
bringa mig ordning. Ta sats, med fingrarna o jorden, se fröna växa, plantera ut sticklingar..

/wolf

Läste just nattens inlägg från Berra om hur snedvriden verklighetsuppfattningen blir hos den som dricker, och hur lång vägen är tillbaka. Mycket igenkänning och bra inlägg. På något sätt är erfarenheterna i inlägget något som både ingjuter hopp, samtidigt som det i min situation kan te sig lite hopplöst.

Hopp därför att jag så tydligt ser att allt egentligen är möjligt, och även hopp för jag känner igen mig mycket i hur jag sökt anledningar och problem hos andra för drickandet. Självmedicinering mot vad? Mot andra, eller mot mig själv? Ja med facit i hand "om ett par år" kommer säkert bilden att ha omvärderats ett antal gånger. Tycker mig redan idag se saker och ting med annorlunda ögon, men hur ska man veta att det redan är med de rätta ögonen? Förmodligen är det inte så utan resultatet av mina tankar är bara en "ögonblicksbild" som är resultatet av var jag befinner mig i processen mot ett nyktert liv. Det är kanske resultatet av vad jag hittills varit beredd att förändra? Hade jag haft kraften att göra ännu mer hade kanske ögonblicksbilden varit ännu friskare?

Oavsett om man gör mycket eller lite, sakta eller fort, så kanske det handlar om att försöka att helt enkelt gilla läget och försöka göra det bästa av situationen där jag befinner mig just nu? Har funderat mycket på det de gångna månaderna och helst kanske man skulle vilja frysa verkligheten runt omkring sig ett par år, så att man har tid att kurera sig själv i lugn och ro? Kanske skulle man då vara säker på att man inte fattat några knasiga beslut under resans gång? Har nog tagit upp den frågan tidigare. "När kan man börja ta rätt beslut"? Förmodligen är den omöjligt att svara på.

Så funkar nog inte processen. Den fortsätter oavsett om vi vill eller inte, och är helt klart inte färdig efter ett par månader. Känner själv att det enda jag kan göra är att fatta mina beslut på bästa möjliga vis, utefter mina givna förutsättningar - just här, just nu.

Säkert kan jag se fram mot en mer "frisktänkande" Pellepenna låt säga våren 2016 eller så, men han finns ju inte i så fall tillgänglig här och nu att rådfråga. Om det nu är så får jag helt enkelt nöja mig med att bolla med han som finns, och samtidigt lära mig av andras erfarenheter och jobba vidare på mig själv. Vad annat återstår? Att helt enkelt fokusera på det jag kan påverka och inte lägga energi på det som jag inte kan påverka. Försöka hitta ro med alla brister som förmodligen fortfarande finns. Är man enbent så får man väl lära sig att hoppa på det då...

För mig är det så mycket framåt som möjligt som gäller just nu. Bara genom att göra saker lite bättre mot mig själv och mina nära kan jag bygga ett bättre liv i framtiden. Spilld mjölk och smält smör ger just nu inte så mycket energi, och energi är just vad jag behöver.

//PP

Hur har din relation förändrats, efter dina år med blicken för djupt ned i alkoholen?
Är den bättre - sämre? Status quo? eller förnyad av - din förändring?
/wolf

Kul att se dig här igen och tack för dina värmande ord. Du verkar bestämd med att
du ska borsta av knäna. Jag tog felsteg många ggr. i början på mina s.k. försök.
Kul att du har hemligheten på nattduksbordet det är en fin bok som hjälper mig mycket.
Skulle nog inte våga mig på en utlandsresa ännu, kanske skulle det bli för frestande, vet
inte. Blir i varje fall ingen sommarstuga för mig i år, den är bara så förknippad med alkohol.
Fegt kanske, men tror det får vara så denna sommar.
Jag har haft tunga dagar om ofta har det varit när jag inte uppdaterat mig i boken hemligheten.
Så så blir det att ta fram den.
Vet knappt hur min resa gått till, snurrig har den varit, känslosam och ett jävla anamma.
Känner mig nästan för frisk, varför blir människan aldrig nöjd. Men för det mesta är jag fri, lycklig
över att slippa planera, gå till bolaget, usch nej får rysningar när jag tänker på det.
Du är stark du klarar det
Ha en fin dag
Konstnären

...hur min världsbild förändrades av alkoholen, hur den förvreds och manipulerade mig i drickandets slutskede.

Minns mina två sista somrar i stugan på semestrarna, efter några veckors hårt varjedagkrökande så blev jag en bitter man som valde att lägga över ansvaret på min kära hustru för allting som var dåligt i mitt liv, men mest indirekt...

Just en kylig och myggrik sommarkväll sitter jag vid uteplatsen och dräller med det sista vinglaset, duktigt packad sedan grillen tändes på sena eftermiddagen.
Sitter ensam kvar med svägerskan vid utemöblerna de andra har gått inomhus för att det har blivit för kallt och för mycket mygg ute.

Jag är irriterad över att ha en tjatig och bestämmande kärring som har kört med mig hela semestern, och fyllpladdrande berättar jag att hon får se till att hennes syster tar och skärper till sig, för så här kan jag inte ha det längre, jag är t.om. villig att ta ut skilsmässa om hon inte ändrar på sig, så det så...
Jag är högst allvarlig med min betoning, och är rätt trött på hela skiten, det går nu inte att leva med en sådan kontrollerande person.

Dagen efter var jag bakrusig och fyll av ångest som vanligt, och då frågade frugan vad det där var frågan om?
Hade inte en aning svarade jag, det måste hon ha missuppfattat, hon var nog mer full än vad man kunde tro, hö hö...

Fortsatte att köra i mina ångestsvall, och plötsligt så kom minnesflashen tillbaka, men det var försent att ta upp den diskussionen längre.
Satt och funderade på vad det var som hade gjort mig så förbannad kvällen innan, men fann inga direkta anledningar.
Blev lite rädd för vad alkoholen ställde till det för mig, tänk om jag skulle bli aggressiv och våldsam?

Detta hände ännu en gång semestern året efter, det var dags att prata allvar med svägerska om hennes syster som var så kontrollerande.
Det gjorde mig ännu mer konfunderad, jag hade ju redan skrinlagd alla dessa tankar från året innan, de var ju avklarade och arkiverade!
Men att de skulle återuppstå ännu en gång förvånade mig ordentligt, på samma premisser, tog jag ingen lärdom året innan?

Det där skrämde mig, jag tappar kontrollen och återupprepar samma misstag igen...

Idag så är hela situationen helt glasklar, inför varje semester bad frugan mig att ta det lugnt med drickandet under våra semesterveckor.
Självklart svarar jag och bunkrar ändå upp med ett par backar öl redan innan vi åker ut, det kan ju komma många gäster i sommar.
När jag sedan efter en vecka behöver åka till bolaget för att bunkra upp på nytt så brukar samma visa gå i repris igen,
-men du köpte ju två plattor hit ut när vi åkte, är de redan slut?
Nja jo har bara en halv kvar, vi måste ju ha till helgen vettu, då kommer ju ditten och datten på besök.
Lite putt brukar hon vara, men tillåter mig att köpa mera öl, två plattor till...
Behöver man påstå att hon blev ännu surare andra helgen, och för att man knappt vågade säga något tredje helgen...

Hon ifrågasatte mitt drickande och blev därmed min motpart, HON blev den onda människan som ville hindra mig ifrån att dricka.
Alltså tredje och fjärde veckan inföll detta, vi var rejält oense om mängden alkohol som skulle förtäras under semesterveckorna.

Och där hade vi anledningen till mina bittra diskussioner med svägerskan, säg till din syrra att ge fan i att kritisera mitt drickande!!!
Där hade vi kärnan till allt det onda varför sista semesterveckan alltid var gråjolmig i minnena.

Alkoholen är lömsk och listig, inte kunde jag tro att jag skulle förändras till dess försvar att jag t.om hotade om att ta ut skilsmässa.
Alkoholen förändrar på sikt människor till skyddande personer av sitt missbruk, de gör allt som står i sin makt och mycket därtill,
T.om personlighetsförändringar de inte visste att de besatt, det växer horn i pannan på dem till alla som hotar deras konsumtion.

Vi gör våra nära till medberoende oavsett om vi vill det eller inte, dessutom anklagar vi dem helt orättvist när de försöker hjälpa oss.

Vågar jag påstå att mina senaste fem somrar utan alkohol har alla avslutas i bästa sämja med lilla frugan.
Irritationen har inte varit speciellt hög alls, man kan känna sig mer utvilad och ostressad.
Nykterheten gör skillnad, men det tar lång tid innan man upptäcker dess fördelar.
Tog mig flera år innan jag fattade att de senaste årens sista semestervecka inte var som de brukade, de var bättre...

Allt detta slog mig i mina tankar som jag ansåg värt att skänka en tanke efter att ha läst en hel del på anhörigesidorna.
Kanske inte svar på en svår fråga, men nog en förklaring till hur det funkar i en beroendes tankegångar.

Vi är sjuka utan att veta om det, ibland är vi medvetna om det men vill inte få någon behandling, hur sjukt är inte det?

Alkoholen är lömsk och manipulativ, den kidnappar vår hjärna, söndrar och förstör, och vi förstår inte vad som händer.
Först när vi har blivit friska kan vi se hur sjuka vi har varit, tankarna har varit omhjärdade av alkoholdimmorna.

I morgon är det en ny dag, vi har varje dag makten att påbörja en förändring.
Vi hoppas på en förbättring, om den inte infinner sig, så kan vi åtminstone under tiden ta bort det som skapar en försämring,
Bara det är ju en förbätterlig förändring...

Berra

Musik och ibland musikvideos hjälper mig mycket i mitt välmående!
Hittade den här låten efter ett tips här (tror det var konstnären?) och tolkade in den på min situtation. Senare kollade jag den på YouTube och grät nästan en liten skvätt.
Dagens tips. Den har gått på på repeat en del senaste tiden. :-)

Edit: Santorini var det som hade den goda smaken att peka mig mot Rascal Flatts. :-) Tackar så mycket.

Rascal Flatts

Låter som en bra bok, LNA69

förresten jag är absolut ingen förebild.. för någon.
/wolf

Har läst Marcus Birros bok "Flyktsoda". Träffar verkligen rätt! Flyktsoda är så j-a bra namn på A. Men vad är det jag flyr ifrån!??
Mig själv?
Inte druckit sen i söndags, men måste säga att idag är jag väldigt sugen...
Bara lycklig när jag dricker ... Det är ju helt sjukt...
Beundrar er alla här som tagit steget att ta ansvar och ta hand om er själva och era liv. Här inne finns många förebilder.

Har precis avslutat en kur antabus. Upplevt att metallsmaken har funnits där hela tiden samt problem med magen och får springa på toaletten en hel del. Tröttheten har däremot avtagit efter ngn månad. Manisk är jag väl lite ändå haha för jag får så mkt mer gjort nu än innan och vill ha mer gjort också.
Tanken med att gå till vårdcentralen och få antabus är väl så att de ser att man mår bra med mera. Att köpa det utomlands känns mer som att greppa efter ett halmstrå men inte gör ALLT arbete. Jag går och pratar med en KBT terapeut och har gjort det hela tiden med då jag tagit tabletterna. Det har fungerat för mig för jag kan se mina mönster och bryta dom (och de mönstren har ändrat sig genom åren och med min ålder). Antabus är inget läkemedel som man bör experimentera med själv bara, anser jag. En tanke blir lätt till handling och har man inte sjukvården bakom sig så är det nog inte lätt om "ngt" händer under tiden.

Vill gärna använda det ordet - brutal - det blir så oåterkalleligt sant. Att vara brutal ärlig sätter ofta tankar på sin spets.
jag kan inte ljuga eller bevara lögnen eller bibehålla självömkan vilket lätt händer när det blir en kris med efterföljande beroende.

Att min partner och jag bråkar, är som sig bör, i relationer som går över i en vardag. Den första tiden rullar ju allt bra, eftersom det är nytt, men sen...vad händer då? Jo, den grå vardagen dyker för eller senare upp med alla små ilskna taggar av otillfredställelse och det från bägge håll. Jag kan se i backspegeln idag, att kommunikation är viktig, rentav den springande punkten.

Finns ingen relation som blir besparad gräl, ett gräl, många gräl
men också solskenshistorier, att vara tillfreds tillsammans, planera ihop och bolla tankar mellan varann. Och där hitta, det gemensamma.
I den övertygelsen, är eller förblir ett par oskiljaktliga. Det är min romantiska syn på tillvaron.

/wolf

..."Syftet var att vädra en tanke som hade med medberoende att göra. Således var den kopplad (kanske lite yvigt och långt borta) till alkoholproblem."....

Jo det förstår jag //PP men i en sådan diskussion är det lätt att ta upp andra spörsmål som är närliggande, t.o.m kanske hör ihop fastän att man inte ser det.
Och ja - att skuld läggs på närstående istället för att missbrukare tar sig en liten titt på sig själv tror jag är mycket vanligt. Det har jag ju gjort bitvis, skyllt på min partner för mitt beteende. Men där gäller det att bli - brutalt ärlig - till sig själv och sin egen attityd.
Medberoende och missbrukare har en koppling mellan varandra. Det är inte ens fel att två trätar.
/wolf

Hej!
Så var jag då tillbaka på forumet. Vi har varit ute och rest söder ut och sedan kom påsken, så det där med nykterheten har jag glömt bort. Nu är det dags igen att tänka på hälsan. Det måste bli slut på att dricka vin igen. Forumet hjälper mig att hålla till på den rätta vägen. Nu har jag snubblat lite. Men nu är det dags att borsta av knäna och resa sig.

När jag gick in på forumet så ser jag att du fått beskedet att allt är bra med levern. Grattis till dig!! Jag har läst hur du har kämpat och du är en inspirations källa för mig.

Boken Hemligheten ligger bredvid min säng. Det är en fantastisk bok. Tacksamhet gör så mycket med oss. Jag försöker tänka efter varje morgon vad jag har att vara tacksam för. Man får ett annat perspektiv på livet då. Dessutom fungerar det och man känner sig lyckligare. Det är när an glömmer bort att tänka till på allt positivt som man har runt sig som livet blir bökigt.

Du ska verkligen veta att jag blir glad över dina "smickrande" rader. I synnerhet att du trodde/tror på att jag kan lyckas. Tvivlet fanns ju där i början, och finns ibland även idag. Men jag är fast besluten att jobba vidare på nykterheten. Berra skrev en gång att typ: tiden är på vår sida, och så länge man är nykter så kommer man till nya friskare insikter. Fast, det gäller att inte ha brått :-)

Ja Fia, det mesta kanske är skrivet och det mesta kanske finns att läsa här inne nu. Den egna verkligheten - och var min står i nykterheten - eller fyllet för den delen, kanske inte känns så spännande att berätta om var dag. Kruxet är kanske att JAG aldrig har varit på exempelvis dag 164 på väg in i ett nytt liv innan, så för mig är det nytt:-). Man behöver ju bara läsa och skriva så mycket man vill och behöver, och alla gör det mest för sin egen skull. Mycket av det du skrivet genom tiden sen jag kom hit (och även vad som finns i din tråd sedan tidigare) har varit både mycket underhållande, men även lärorikt. Du har redan delat med dig så mycket av dina tankar, och vi får vara tacksamma för det! Kan nog ibland tycka att vi är en samling härliga "knäppgökar" här inne, men det vi jobbar på är allt annat än knäppt! Att genom oss själva, och med andras erfarenheter ta ansvar i livet och skapa en stor förändring.

Ta vara på dig FinasteFia!

//PP

Så sant som du skriver så finns det en massa snårigheter att fånga in sig i, i synnerhet när personer är olika och livsåskådning skiljer sig åt. Anledningen att jag tog upp detta var inte i första hand att bearbeta saker som man kanske borde göra i en parterapi, eller kanske i egen terapi. Man kan ju även fördjupa sig i detta genom att exempelvis läsa litteratur om relationer och det faktum att vi människor ibland har svårt att förstå varandra i livet. Syftet var att vädra en tanke som hade med medberoende att göra. Således var den kopplad (kanske lite yvigt och långt borta) till alkoholproblem. Med andra ord om det kan finnas något i tanken att men kan hamna i en form av medberoende genom att man lever med en person som uppvisar andra egenskaper än man själv har? Att en person som lever med en person som dricker för mycket utvecklar ett medberoende står ju liksom utom allt tvivel, och är illa i sig.

Frågeställningen jag hade in mina funderingar var: Är det en liknade situation "företeelse" som en person, (alkoholist eller ej) som lever i en nära relation till någon som mår psykiskt dåligt, som att vara medberoende till en missbrukare? Missbrukaren är självupptagen och egoistisk på grund av sin sjukdom. Kan även uppträda hotfullt mot sina nära. Om någon mår dåligt psykiskt kan det enligt mig uppstå situationer som jag tycker mig se är liknande. Den andre bär skulden för att personen i fråga mår dåligt. Skuld läggs på den närstående ibland för detta. Ibland uttalas säkert även hot, typ: Du får mig att må så dåligt så vill inte leva längre! Frågan var egentligen riktad till "andra sidan" eftersom jag tror att även det kan vara en form av medberoende. OM det nu är så att det kan definieras på det sättet. Med andra ord är det inte en direkt alkoholrelaterad fråga, det är en fråga om fenomenet medberoende. Att vi alla är olika är helt en annan sak, och inget konstigt. Tankespåret handlar alltså inte om vem/vilken personlighet som har rätt eller fel. Att det kan var klurigt att kommunicera mellan personer i en nära relation tror jag för alla är relativt klart.

Ha en fin dag Wolf, Idag ska min vara garanterat alkoholfri!

//PP

Jo, känner mig också rätt tillfreds med att ha hittat ut, hittat in, till en aha! upplevelse i att inte bo på en annan planet.
Som du nämner, hittat en flock att springa med..
/wolf

Jo, har hört om det att kaka söker maka, lika söker lika. Är min far lik min partner? Är min hustru lik min mor? etc etc.
Det är en trygghet i att forslas från boet till världen som en förlängd arm.

..."Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv)"...
Om sanningen är vederhäftig så bär sanningen sig själv.
Frågan är ju hur långt ska man själv förlikas eller möta en annan människas definition? Halva vägen eller inte alls? Eller ska man nöja sig med utbytet av information? och få mer erfarenhet på det sättet.

När grundtonen i en relation är bra, hyfsad stark, kan bananen/apelsinen/päronet skifta i snabba definitioner och med mycket skratt i pausen eftersom allt är relativt. Det där att begära för mycket av sin partner, tror jag kan handla om att befinna sig på olika själsliga/mentala nivåer i livet och när man vill, delge det till sin partner som befinner sig på en helt annan nivå, omtolkas det, t.o.m misstolkas. Jag själv funderat mycket på att begära för mycket. Vad är att begära mycket?

Varför man upprepar samma mönster, är för att man inte vågar bryta sitt mönster, för man vet helt enkelt inte vad som väntar bakom husknuten.
/wolf