Senaste kommentarerna i forumet

Har inte skrivit på några dagar, livet rullar på i ganska hög hastighet. Är detta sant
konstnären 7 månader på torsdag. Skriver detta med lätt darrande hand, kan knappt tro det
är sant, och lätt går det just nu. Mallig är jag, speglar mig och säger till mig själv, faan
vad du är bra, och tio ggr snyggare. Innan var det påsar under ögonen och en lätt dimmig blick.
Känner mig fokuserad nu och glad över mitt nya liv. För nytt är det ofta ofta är jag som ett
litet barn i sandlådan. Går just nu på upptäcktsfärd genom livet och tycker det är ganska
fantastiskt. Vissa dagar är mindre bra men försöker ta dom med en klackspark, Min fina svarta
cykel står i cykelstället och nu ska jag snart ut på en motionsrunda med hunden.
Vi brukar cykla ut till en udde och det är bara så vackert. Där stannar jag tänder en cigg för
den lasten har jag kvar. Tittar ut över sjön, horisoneten och allt och bara är här och nu.
Försöker, och jag har kommit ganska långt, att det finns inget bakåt och inget framåt att hänga
upp sig på, utan bara nu. Inte så lätt, men när det går genomströmmas jag av glädje och energi.
Ni kanske tror att jag gått och blivit frälsare, men det har jag inte. Bara så skönt slippa
planering, ångest, inköp, pantning, ryser nu,
M-M och Pellepennan håll er bakom mig, vi har ju klarat hela vintern. Och nu är det inga vita knogar
som det var i början. Fyfaan vad vi är bra.
Flummigt kanske och lite skryt men det får ni ta.
Lördagskram
Konstnären

Men det är så svårt att hitta mening. Eller, efter mina barn så kallar jag det livsglädjen. Jag älskar mina kids och jag säger det. Är rädd för att dö, men jag verkar vara livrädd för livet...

Just nu behöver jag hänga här. Det känns tryggt. Har du känt att livet saknar glädjen och om - vad har du gjort för att vända känslan? A är en falsk djävul som luras mer än gärna och just nu är det svårt att greppa om "skiten".

Hur alkoholismen kommer smygande ibland nästan obemärkt in på livet.
Någonting oskyldigt och glatt blir med tiden provocerande intimt med sin egna livsstil, det påverkar en mer än man önskar,
Och till slut helt dominerande, och fortfarande ser man inte problemet.
Alkoholen skyddar sig själv genom att alltid ställa sig i första ledet, man kan kritisera allt, men aldrig trösten i berusningen.
Man kan ta ifrån en precis allting, men aldrig "rätten" att fly ifrån verkligheten, rätten att avstå ifrån allting, förutom fyllan.
Vår sista rätt att bestämma över oss själva, men gör vi det när alkoholen visar sig ta den yttersta rätten till livet?

Med näbbar och klor slåss vi för rätten att dricka oss fulla, att ta oss bort ifrån livet som kommer en allt för nära.

Alla blir inte alkoholister på en gång, en del lär sig att inte dricka oftare och mer än vad de hade tänkt sig,
men en person med beroendepersonlighet, märker inte hur ribban som man hade tänkt sig från början hela tiden höjs.
Man umgås med de som dricker mer än man gjorde från början, och på så sätt "rättfärdigar" sitt drickande.
Jag dricker ju inte mer än de andra, ja vilka "de andra", du väljer ju naturligtvis vilka du jämför dig med.

På något sätt slingrar vi in oss i tankar som ger oss jämförelsevis lättare ribbor att jämföra oss med, lättare för oss själva,
men oj så förfalskat att vi inte bara övertygar andra, utan vi tror på det själva så hårt för att försvaret ska funka per automatik, alltid.

I min värld kom det sig att jag ville avslöja självbedrägeriet, vad var det som jag trodde på, men som inte stämde med verkligheten?

Att sätta dit varje självlögn var det viktigaste drivet i min nykterhet, och att finna mina fallgropar.
Försöka förstå vid vilka tillfällen jag möjligen skulle tillåta mig att dricka, och varför...

Därför envisas jag med att påstå att alkoholen "ljuger" för mig, den säger saker till mig, gör saker med mig som är så långt ifrån verkligheten som det bara går.
Ett enkelt sätt är att spela in fyllan på film, titta på den när man är nykter, och jämföra, var det så härligt som mitt sinne sa att det var.
Kul?, nej oftast otroligt skämmigt att se sig full i efterhand, hur tänkte jag där?, inte alls skulle jag tro.

"Otroligt fina pattar du har, får man smaka?", inte kul att få höra som tjej, det är sexistiskt och onödigt, svårt att få det osagt om man påstår att man bara skojade till det.
Tillkortakommande i sitt tänk blev bara helt plötsligt blottlagt, vad svischar det igenom tarmpaketet i skallen när man är full?
Ingenting, en massa stormiga virrvarr av sinnesimpulser blandat med en obehärskad berusad personlighet...
Hallå det var kul!, inte?, ni fattar ju inte ett skämt , torrbollar! ...Säger man till de nyktra som inte alls fattar tråden.
De som är fulla garvar bara för att påstående var ju bara så helt galet taget ur luften, vad fick han det ifrån..?
Kul på fyllan, ja kanske, i verkligheten var det bara plumpt och dåligt, därför ljuger fyllan för mig.

Med tiden bli man mer och mer plump i sitt framträdande varje gång man dricker, man tycker till slut att ingen förstår sig på en längre.
Det är vid sådana tillfällen man drar sig undan, man har blivit tjatigt och förutsägbar, och man dricker i fortsättning för sig själv.
Ingen kan klaga längre, det är så man börja sin solokarriär som hemmadrickare i det fördolda bakom fördragna gardiner och persienner.
Om folk fick se den verkliga situationen och mängden alkohol så skulle de...häpna.
Och vi vill inte att vår förbrukning ska blottläggas, vi vill inte synas när vi försvarar vår rätt att få supa oss fulla.
Vi hävdar den, men vill inte visa den, då blir den plötsligt hemlighetsfull.

Känns det inte lite tveeggat på något sätt.

Det där med den lilla trevliga stämningshöjaren på middagar känns plötsligt avlägset, drickande har gått in i en mer destruktiv fas i livet, ett tyngre beroende.
Tanken bakom drickande som ett socialiserade verktyg blev liksom pyttigt, ett bläckhorn blev plötsligt till en tiolitershink med husfärg.
Normalt för de som målar hus, men överdrivet för den som ska skriva ett brev, vad var självaste tanken bakom sitt drickande?

När man tänker igenom hur mitt drickande var tänkt från allra första början, så stämde det inte ett uns mot hur det slutade.
Det blev en aha-upplevelse om något för mig, gränserna töjdes och töjdes och töjdes tills de blev absurda.
En bil som kommer sakta i rullning med en konstant hastighetsökning når efter 25 år en abnorm hastighet, även om den bara ökar med 2km/h på en vecka.
52 x 25 x 2 = 2600 km/h, inte ens JAS'en når dessa hastigheter, och när den når väggen så återstår inte ens dammpartiklar kvar av hela lasset.
Men hastighetsökningen var ju konstant, ökar väl inte mer än andra hastighetsökningar, eller?

När någon ljuger, så kvarstår det för åhöraren att avslöja sanningen, och var gränsen för osanningen och verkligheten möts eller skiljer sig åt.

Alkoholen ljuger, verkligheten är sannare...

Berra

Hej PellePenna! Tack för ditt inlägg! Läste Berras inlägg nu och visst är det så att man måste vara redo och mottaglig för hjälpen. Jag hoppas verkligen verkligen VERKLIGEN att jag är det! Jag hade ju nån förhoppning om att min psykolog, när jag berättat min historia, skulle säga att "jaja men du kommer ju kunna lära dig att dricka med måtta!" Istället var det "Du måste göra ett aktivt val innan du kan bli frisk och må bättre. Du måste sluta dricka alkohol över huvudtaget. Inga vita månader eller dra ner." Men jag VILL må bra! Jag ska må bra och jag inser att jag måste sluta dricka helt och hållet eftersom jag under så lång tid använt alkohol felaktigt. Det smärtar, men innerst inne vet jag det. Undrar vem som ska få äran att överta mina fina viner som jag sparat i flera år...! Skönt att inte behöva tänka på presenter på ett tag framöver! :) Ha en skön helg, njut av att inte vakna upp halvdöd imorgon bitti och önska livet ur dig själv! Det ska jag göra! Kram till er båda!!

att läsa när nån kommit några månader in i nykterheten och börjar se alla fördelarna. Grattis PP, visst är det en härlig frihet vi fått. Man får jobba på att komma över det som varit och se det som en livserfarenhet, förlåta sej själv och se framåt istället för bakåt.

Ett helt kvartal har redan gått av året vid är framme i andra kvartalet. Jag minns så väl hur jag på nyårsafton låg och läste på forumet. Stämningen var blandad av eufori hos dom som planerade inför ett nyktert 2014, och ett tarvligt groll som låg och förpestade här i gemenskapen. Sedan dess har det fallit av några skribenter, och ett gäng har tillkommit. Det är väl så det funkar med oss som har problem med drickat, och så forumet ser ut.

Ett kvarts år är ju ingen lång tid och det har verkligen gått så fort. Känner mig nöjd att jag har sluppit panta burkar, ljuga, planera förråden, ligga och må kass under den här tiden. Känner mig nöjd över att jag inte varit en del av den skit som detta medför under de månader som gick.

Jag börjar på allvar se tjusningen i att hålla mig nykter. Grämer mig - dag för dag - lite mindre över det pris jag betalat i livet på grund av drickat. Inget att ändra på nu, gjort är gjort och supet är supet :-). Jag är fast besluten att fortsätta färden på ett annat sätt.

Jag börjar med att belöna mig med en nykter helg. Önskar er vänner samma sak!

//PP

Läste ditt inlägg AttVilja. Igår skrev Berra ett inlägg som jag tycker beskriver mycket bra situationen och brottningsmatchen dom flesta genomgår innan man kan/vill/fattar att det är tid att sluta. Jag tror verkligen att Berra har rätt! Antingen slutar men efter en analys och med viljestyrka. Den modellen tror jag är relativt sällsynt ;-)

Många kommer till sin botten då vi av olika anledningar förstått att det är över. Inom AA tror jag det kallas det att inse sin maktlöshet inför alkoholen. Är nog samma sak. Man måste helt enkelt komma dit att man ger upp. Lägger sig på rygg helt enkelt.

Satt förra helgen och pratade med en granne som har tydliga alkoholproblem, och det har både han och många ikring insett tror jag. Reser till stugan låser in sig och grovkrökar framför brasankaminen börjar torsdag eftermiddag och slutar på morgonkvisten på söndagen. Han nämnde att det "kunde bli lite mycket" men att det var ok eftersom han kände att han hade koll...HALLÅ

Ja ni fattar vad jag menar. Insikten hade han nog, men han vägrade envist att medge hur det ligger till. Han får nog helt enkelt "dricka klart"
som någon här inne skrev. Ju längre det går, desto jobbigare blir resan tillbaka. Men når man dit innan man kolar så finns det ju en väg tillbaka. Jag kör på med min resa och förmodligen går det uppåt :-) Det jag behöver göra för att det ska fortsätta är helt enkelt att inte hälla i mer sprit i systemet.

Det är liksom bar att inse att börjar jag igen, är jag i nollkommanix tillbaka där jag började. Jag har liksom ingen lust längre att göra om detta en gång till!

Den uppgiften har för mig inget slutdatum, och den tanken känns bättre allt eftersom tiden går.

//PP

Tack för ditt stöd Fjodor! Jag har precis varit hos min psykolog och hon menade att "att försöka" sluta dricka alkohol innebär att man redan innan bestämt sig för att misslyckas. Enligt henne är det allt eller inget (som gäller för just mig iaf) och jag har inte sett det på det viset innan. Jag är väl inte alkoholist? Känner mig ledsen och sorgsen eftersom jag MÅSTE säga hej då till en vän (alkoholen) jag vet att det är en lurig jävla vän men är jag redo att ge upp den? Sjukt att jag ens ska behöva tvivla! Bara det gör ju mig till alkoholist! Nåväl, blir till att fundera och befästa att jag SKA sluta dricka. Eller faktiskt att jah HAR slutat dricka! (1 april 2014).
Usch det känns svårt och sorgligt och som ett nederlag att inte kunna dricka "normalt" men jag vill ju må bra!! Och det gör jag inte av alkohol annat än för stunden, sen blir det tiofalt värre dagen efter. Lite babbel från mig efter mitt första samtal... Keep up the good work!

...när jag är full?

Nej knappast, ingen bryr sig om jag är full eller inte, ingen vet om jag har druckit.
Det enda som spelar roll för dem i den ovan nämnda mening är just vad klockan är för dem.
Det påverkar dem om det är natt eller dag, om de jobbar eller inte, kanske sover eller äter.

Om man vänder på det, spelar det någon roll för mig vad klockan är i östra Tjervjustan när jag är full?
Nej knappast, vet inte ens var byn ligger, kanske i Östeuropa, känner ingen där, och vem bryr sig egentligen.

Det som spelar roll är om jag är full eller inte, om det är natt eller dag, om jag jobbar eller inte, kanske sover eller äter.
Det är värre om jag är full på dagen, och ÄNNU värre om jag är full på jobbet, och ganska så ofta blir jag full när man äter,
För det mesta av mat men på helger lika ofta av måltidsdrycken, och somnar ja det gör man ju när man har druckit.

Distansen håller oss ovetande om vad som händer, det som händer på lokal nivå är det som är det viktigaste för oss själva.
Jag kan göra bort mig när jag har druckit, det påverkar min miljö och närstående.
Men när jag dricker i min ensamhet så händer det oftast ingenting, inte ens grannarna vet vad som händer.
Jag mörkar och försvinner in i min ännu mer lokala dimma, ingen vet vad som händer.
När det barkar åt he..te så vet ingen vad som pågår, det kan vara fullt kaos i mitt hem, men ingen vet vad som händer.
När ingen annan vet, och den som vet vill inte se sanningen, inte ens röra vid verkligheten, hur långt kan det då gå?
När finns stoppet och den enda som kan rå på problemet är sjuk av ett beroende, var är då stoppet?

Många av oss lever med andra i sin familj, men när det börjar bli ett problem med drickandet så isolerar vi oss,
Vi vet att vi gör fel, men vill inte höra hur de andra oroar sig för vårat drickande, vi vill inte att de ska säga .....stopp!
Vi isolerar oss ännu mer, bara vi finns kvar med våra tankar för oss själva, ingen förstår oss, bara berusningen hjälper.
Vi släpper inte in någon i vår allra heligaste rummet, vi knäpper bort de som betyder något för oss, eller kanske betydde något...
Det är bara vi och berusningen kvar, och praktikaliteterna runtomkring som att införskaffa dryckerna och kanske äta någon gång då och då...
Inget annat betyder något längre, vi är ensamma i vår egna värld, fylld av förljugenhet, lögnerna och besvikelserna.
Jag förlorade mot mig själv idag igen, blev full och sitter där med självföraktet, duger inget annat till än att fortsätta kröka,
Fångad i min egna kropp av tvångstankar över att behöva dricka alkoholen för att få mitt lugna normaltillstånd.

Vet att det är fel, men känner mig hjälplös mot den större kraften som styr och äger mig, jag har givit upp det vanliga livet.
Mitt nya vanliga liv är att fortsätta leva i lögnen, så länge jag flyter med strömmen så gör det mindre ont.
Har inte kraft att ställa mig upp mot det onda som styr mig, inte krafter nog till att säga ens ett litet viskande ....nej!

Sakta bryts jag ner till ingenting, det glädjerika kraftfulla energiknippet till människa är borta, jag är förlorad i mig själv.

De runtomkring mig har bönar och bett om en ändring, inte ens min familj vet hur viljelös jag har blivit, jag är ingenting kvar.
Saker omkring mig faller i bitar, jobb, familj och körkort, hus och sommarstugan, fisket, kompisarna och livsglädjen.
Jag är ingenting kvar, jag har ingenting kvar, bara en sorts tomlöshet, men flaskan följer mig troget var dag.
Sitter och grämer mig, vad var det som blev fel, vad gjorde jag för sorts fel, NÄR blev det fel???

Aldrig, inte ens vid det här laget kan jag lägga skulden på drickandet, inte ens när livet håller på att rämna så kan jag inse problemet.
Jag har ett problem med alkoholen?, aldrig, dricker mycket men inga problem, bara dricker (kanske) för lite ....lite för mycket....
För ofta och helt sanslöst för mycket...

Ett tag skulle man fundera på om man inte skulle leta upp ett telefonnummer i telefonkatalogen, och ringa till Tjervjustan och fråga...
...hur mycket är klockan, jag är full, hjälp mig!

När man söker hjälpen och är mottaglig för den, inte förräns då kan det hända någonting, allt annat blockerar man bort...
Förändringen kommer när man vill och har möjlighet att ta emot den, när man har ingenting kvar förutom hoppet.
Ge upp och kliv upp, öppna dörren och gå i motsatt riktning, allt som är i en förändring är till det bättre.
Motsatsen till grubblandet över att man missade chansen är att skapa sig nya chanser.

Varje morgon ger dig en ny chans att testa på nykterheten, ta den!

Berra

Tack Pellepennan!! Skitbra jobbat! Jag riktigt längtar efter att kunna säga som du, "ett par månader sen sista fyllan". Och verkligen känna att det var just den sista. Det är skönt med det här forumet, alla är inte gjorda för AA-möten, alla är inte redo att "outa" sig, därför funkar det här så jäkla bra. Fortsätt i samma stil.
AttVilja: Superbra att du sökt hjälp. Jag gjorde också det tidigare, och det var riktigt skönt att ha ett bollplank. Men det mesta jobbet är ju upp till en själv, tror jag. Jag har i alla fall märkt att ingen har en mirakelkur eller någon sanning, det är upp till mig själv att ta tag i saker och att sen inte glömma eller börja glida åt fel håll. Ja, visst fasen är det trist att inte kunna ta "en öl eller ett glas vin"...? Men det slutar ofta i katastrof. Kanske inte första gången, eller andra...så då belönar man sig genom att flytta fram gränsen, tar en öl till eller lite mer vin. Det är ju så kul med sällskapet...och stämningen...så det fortsätter...maskineriet kommer igång, överjaget har redan slocknat...BANG! Var är jag? Vad hände? Varför är min skjorta så smutsig och vad är det för blod i soffan? Varför ligger det krossat glas på golvet? Nej fan, jag är klar med skiten, det är verkligen inte värt det.
Fortsätt kämpa du också! Snart är det måndag igen, och vi vaknar pigga och fräscha efter den första vita helgen.

Känner igen mig så mycket i detta, nickade igenkännande när jag läste ditt inlägg efter hemkomsten från semestern, Santorini. Har inte heller några bekymmer med vardagarna, eller vanliga helger, utan det är i vissa andra sammanhang som det kan kännas lite sådär. Försöker vända på det, bättre att känna sig lite off 10 ggr om året än att dricka för mycket och ha ångest 365 dagar...

Ha det bra båda, och starkt jobbat Konstnären :-)
/m

Har varit fri från A i fyra dagar nu.Är för mig helt fantastiskt. Har sovit som ett litet barn i natt. Inbillar mig ingenting, vet bara att jag tänker var fri imorgon igen. Har varit runt på forumet. Vilken otrolig erfarenhet och vilken utbildning om man ger sig tid att läsa och fundera.
Tack för att ni finns.

Jag brukar läsa dina inlägg och gratulerar dej till dina sju månader, starkt gjort! Det värsta är över. Du nämner också vemod och en känsla av utanförskap, ja det är precis det som är känslan! En närmast omedveten önskan att få vara som andra. Det är då jag/vi måste komma ihåg att så var vi inte när vi drack heller. Kanske det är den lilla känslan av sorg. Som man nästan får skämmas över för som någon skrev här, det finns ju faktiskt värre saker man kan råka ut för än att tvingas avstå från alkohol. Och till vardags upplever jag det inte som ett handikapp eller saknad. Det är väl i sociala sammanhang man är lite annorlunda. Det är klokt av dej att inte planera nån resa om du inte känner dej säker på att klara av det. Resor är en trigger. Stuglivet också, då kommer också vemodet. Men som du så bra uttrycker det, vi skulle inte byta tillbaka till vårt gamla liv. Jag önskar dej allt gott!

För dina tankar och ord, jo det är nog bara jag själv som kan hitta det inom mig, men det har gått vilse rejält och jag förmår mig inte att göra ngt för att hitta det. Jag har egentligen ett bra liv, man och barn, barnbarn.....Men gnistan har gömt sig. Och jag söker inte hjälp, skäms som en hund över hur mitt liv har blivit, erkänner nog inte ens för mig själv att jag har problem. tänker att det är väl bara att bestämma sig, och sluta med alkoholen, hantera mig och den så det blir bättre för mig att leva. Kloka tankar som inte fäster....Ja, ja....en dag i taget. Idag ska jag inte dricka, jag ska försöka ta mig ned i tvättstugan, och kanske ta en lång promenad med hunden. Gäller bara att ta sig över tröskeln och ut. ;-)

Du har varit med om mycket sorg, tänker på din son som omkom. Måste vara det värsta
som man kan hända. Motivationen kan du nog bara hitta inom dig. Har du sökt hjälp det
finns bra och proffsiga människor som hjälp mig. Har du människor omkring dig som du kan
prata med. För egen del störtade jag ner i avgrunden i september förra året, men jag hade
dock inte förlorat ett barn. Jag hade förlorat mig till alkoholen helt och hållet.
Var på väg att ge upp åt som en liten fena och bara drack. Till slut gick det inte längre.
Men det har varit en lång väg, och är.
Blir så berörd av dina ord. Försök att skriva här det har hjälpt mig otroligt mycket.
Tänker på dig
Konstnären

Tycker det är så underbart att läsa dina rader från semestern, och det där vemodet.
Fantastiskt bra gjort av dig och att du mår så bra. Börjar själv känna en stor frihet utan A.
Har nog aldrig mått så bra som nu, just nu inga tankar på A, och bara det är en befrielse.
Jag kan känna en slags sorg och vemod och lite utanförskap med andra människor i vissa situationer.
Men jag byter inte ut den mot det som var innan. Hu som jag mådde, jag levde inte gick omkring som
i ett töcken. Har just nu inga tankar på någon resa, har snart vari nykter i 7 månader. Jag tror inte
det blir någon visit uppe i sommarstugan i år, det är för förknippat med A. Där gick man och smådrack
hela dagarna, det var ju semester gud be vars, sjukt.
Jag blir stark av dina ord, stärkt attgå vidare i min nykterhet. Lukta på blommorna och bara vara.
Kram
Konstnären

Jag har varit här fram och tbx bestämt mig, ändrat mig, och nu ska jag försöka igen, men undrar lite hur jag ska få tillbaka min livsglädje..?
Den tappade jag för flera år sedan....den försvann totalt när min äldsta son gick bort i en olycka 2009. Har överlevt , men inte mer.....dricker mer än jag borde, sjukskriven nu.....ja ni hör....så jävla vidrigt...Var hittar jag motivationen..? Och var kan jag finna mig själv igen?

Jag ska aldrig tillbaka heller! Tänkte först ha en vit månad men nånstans inser jag ju att det nog behövs längre tid än så för att bryta en dålig vana. Kanske jag aldrig mer kommer kunna dricka, och egentligen, hur viktigt är det att dricka? Visst, trevligt att socialt kunna ta en öl eller ett glas vin men när man vet vad man riskerar är det inte värt det! Det blir ju aldrig bara ett glas... Vet ju, vis av erfarenhet hur lätt man glömmer eller ignorerar baksidorna med drickandet och vill "unna sig lite" efter en jobbig dag eller en jobbig vecka... Jag har till och med sökt professionell hjälp nu! Känns så himla bra, jag antar ju att det ligger något bakom det här självdestruktiva beteendet som behöver bearbetas på något sätt. Kämpa på!!

Hej Skammen!

Jag har precis samma problem som du (hade). Jag kan inte heller sluta dricka när jag väl börjat. Har också någon slags skev självbild pålagd av andra att alltid vara den "galna" och "roliga"... Nu har jag dock bestämt mig en gång för alla. Den här gången får det vara på riktigt! Fortsatt lycka till till dig!

Bara en reflektion

Insiktsfullt för mig att läsa din text. Vad man lägger märke till många små detaljer
när man är nykter. Självklart var du obekväm för henne, en människa som inte dricker.
Dom flesta av mina vänner, och det är egentligen inte så många har svårt att förstå
mig. Dom kanske inte säger det rakt ut, men man märker på deras sätt när vi ses, kanske
i mataffär eller ute på staden. Drar sig undan helt enkelt, ringer sällan och hoppas väl
att jag ska dunsta bort i dimman i mitt nyktra tillstånd, eller gå tillbaka till den
gamla konstnären för då var jag omtyckt. Fyra av dom har verkligen alkoproblem, men
det är inget jag lägger min näsa i. Jag har haft nog med mig själv att komma upp på den
rätta vägen. Men en alkoholist kan aldrig lura en annan alkoholist. Men jag tycket inte
att jag ska behöva försvar den väg jag valt, det är ju bara jag innerst inne som vet vad
A gjorde med mig.
Allt flyter på bra nu, jag tycker du är så modig med din nykterhet, och vilket arbete du gjort.
Jag håller fortfarande på med mitt inre förändringsarbete. Ibland går det inte alls, och då
blir jag arg och otålig. Men jag har inte tagit till A, snart sju månader nu och jag känner
att det är så rätt för mig.
Ha det fint
Konstnären

Det vet inte jag heller, Mic.
För min egen del alltså. Men jag har givetvis mina teorier och idéer om det också, som mycket annat.
Att bryta sig loss är svårt och att falla tillbaka i gamla gängor är lätt. Det vill varken du eller jag.
Så skönt.

Att leva i nuet och att vara uppmärksam på mina känslor, tankar och handlingar har faktiskt gått upp för mig ännu tydligare de senaste dagarna då min terapeut bett mig skriva om och analysera vad som sker med mig i olika situationer.
Det har bara det senaste dygnet varit ett par riktigt starka känsloyttringar som jag varit tvungen att bryta ner och försöka se i annat ljus.
Mycket lärorikt, jobbigt och skrämmande på samma gång.

Jag måste nog säga att de flesta dagar i livet som jag KAN leva och oftast lever är riktigt bra. Grymt bra till och med. Jag är tacksam för mitt liv. Mycket tacksam.
Så privilegierad och lyckligt lottad som jag är så är det ÄNNU svårare att förstå mitt val av väg ibland.
Men det är ju så det är i livet hela tiden, massor av val, motgång, medgång, sorg, lycka, tristess, leda, eufori, harmoni......
Det är absolut inte sorg eller nedstämdhet som gör att jag ofta tar av i fel riktning vid vägkrysset.

Tvärtom, men det som uppenbarar sig senare på den vägen blir sorg och elände för mig. Den oskyltade vägen är ibland mer spännande och oviss, kanske det finns lite kickar att få längs vägen? Nåt som höjer pulsen och adrenalinet lite för en stund? Men nej, det slutar alltid på samma vis.....alltid.
Återhämtning, ny motivation, svåra känslor att brottas med och nu då till slut(?) kanske inte kämpa emot och skamset begrava sig utan öppna upp och se på vad jag känner, varför, hur, när och vad skedde egentligen? Varför kände jag så efter just de tankarna och den situationen?

Nå, sorry för att klampa in i din tråd Mic och analysera mig själv så mycket. Men det gick inte stoppa just nu.
Jag upplever just nu en känsla av lättnad och tror att jag fått fler verktyg i min mentala låda än vad jag hade för ett par veckor sedan.
Återstår bara att skruva med rätt mejsel när fel tankar och destruktiva känslor poppar upp.
Om du behöver låna en skiftnyckel så säg till.

Lev väl, stor kram från
LP

Här är de, mina föräldrar, nyskilda. Ma försöker allt hon kan. Ta hand om vilda barn, baka samtidigt, vika tvätt, gå och se äldsta på hennes aktiviteter. Dricker ja, äter ja, jag märker att allt är en ansträngning utan att det syns. Pa deltar, men säger nej när äldste vill spela spel med honom. Hon gråter. Yngste säger godnatt, ögonen är fästa vid Tv:n, men han vinkar... Mannen är sur. Jag får ännu svårare att vara. Älskar dem, men känner mig ensam. Känner mig ensam överallt. Jag har inte lärt mig hur man deltar och bjuder in. Utan mina barn hade jag nog gett upp för länge sen. Sorgligt, men sant. Ibland är jag arg för att jag känner att det inte finns plats för alla sorter. Men det syns ju inte utåt. I yngre år trodde de som inte kände mig att jag var något annat. Idag med tror jag. Jag har börjat säga att jag har åsikter, men det betyder inte att jag tror att jag har rätt. För jag har åsikter och jag tror på att livet utvecklas med åsikter och diskussioner. Jag brukar inte låsa mig vid en. Förr kan jag ha försvarat åsikter som inte var mina bara för att belysa en annan sida, men det orkar jag inte längre och det roar inte heller. Jag är trött. Jag kommer igen. Men ibland tryter modet...

Jag fortsätter på den nyktra vägen. Tänkte skriva att jag kämpar på men riktigt så är det inte. Drygt tre månader har jag varit vit och det har gått över förväntan! Fester, födelsedagar, restaurangbesök och alla helger helt utan alkohol, chockerande för mig. Suget är borta sedan länge och jag mår bra. echange (karolinska institutet har ett KBT-program på nätet, tror det finns länk från alkoholhjälpen) hjälpte mig i början, och detta forum har hjälpt mig hela tiden. Jag är inne och läser ofta, skriver inte så ofta dock. Lycka till till er alla!

Kom på en sak till, kanske värt att tillägga. Mitt största problem är att jag har svårt att sluta när jag väl börjar dricka, jag dricker tills spriten är slut typ. Därför har det väl inte varit så svårt att hålla uppe så länge. Ett problem dock är min självbild, vem är jag nu, utan alkoholen? Jag som alltid varit så kul och lite galen (min självbild alltså, vet inte riktigt om alla håller med, speciellt inte mina barn...). Det har jag funderat en del på.