Senaste kommentarerna i forumet

verkligen tvära kast.

Ja att dricka med förstånd innebär olika för olika personer, själv har jag insett att den enklaste vägen för mej är att inte dricka alls, jag behöver på det sättet inte föra några debatter med fågelskrället på axeln. Gott att slippa det.

Sommaren är kort, men det kommer en ny nästa år som jag kan njuta av helt och fullt. Nyktert förstås!

Sköt om dej!
Kram!/MB

Tack :)

JA ångesten ja... fy fan, vågar inte öppna den burken än känner jag :/

Fan vad man ljuger för sig själv och andra hela tiden... usch!

hit och häng kvar och skriv av dig ångesten så har du kommit en bra bit på väg !

Helt otroligt vad den här sjukdomen följer samma mönster! "Moderat drickande" tror nog jag försökt med det minst 4 gånger nu och det fungerar ju typ inte alls!

Men även en hel drös med gamla som sladdade förbi och stannade till.
Sista semesterveckan nu, begravning på fredag, bröllop på lördag. Tvära kast mellan lycka och sorg.

Jag håller mig på rätt köl.

Livet rullar på ett vansinnigt sätt imellanåt.

Säger som Dompa brukade avsluta sina meningar.
Drick med förstånd.
/A

nog det mest vanliga att man får gå och ta Antabus på mottagningen och det ska vi nog vara tacksamma för. Det händer en hel del i kropp och knopp när vi bryter fyllan så det är en fördel att de tar allvarligt på saken och vill ha lite koll på dig. Det är en sida av saken !
Den andra sidan av saken är att vi är mästare på att manipulera och tas det hemma i början så är det inte helt ovanligt att många micklar med dosen så att den hamnar nån annanstans än i magen :-)) Även fast de gått ditt för egen maskin men kanske pushade av anhöriga, man har ju gjort momenten och det lugnar ner sig ett tag.

jag har varit med om båda sätten. Först knalla och få dosen under ca en månad och sen sparkade de ut mig med ett recept i handen och det gick ju som det gick då. Några år senare var jag hos en distriktare och fick ett recept av honom och vad jag minns så hämtade jag inte ens ut det receptet. Den läkaren kunde inget om beroende utan blev bara generad och uppföljning var således noll.

Men välkommen hit och häng kvar ! Det hjälper mer än vad man kan tro !

det som är tröttsamt handlar om allt spam som ramlar in.... är 99,999% övertygad om att Berra påtalade detsamma.
Kämpa på mot alkoholen! heja, heja! / mt

Har efter många års för mycket drickande, ÄN EN GÅNG bestämt mig för att ta tag i det, vilket jag gjorde i förrgår.
Sist höll det i 24 dagar, men sen, "bara för att" jag fick bra besked av min vårdcentral att de leverprover jag bett dem ta, (där jag också helt öppet berättade att jag druckit alldeles för mycket, särskilt det sista halvåret och var rädd att min lever tagit stryk)var helt normala, så höll min nykterhet bara till dagen efter beskedet!

Ja, så blev det Bolaget igen! Så sen drack jag i två veckor, visserligen inte varje dag, men alldeles för mycket. Så i måndags, efter att ha druckit en hel flaska vin, redan till lunch, bestämde jag mig för att söka upp Beroendeenhetens akut, för att be om att få Antabus utskrivet. (Brukar inte dricka på f.m., och nu kände jag att botten var nådd.)

Där blev jag inlagd över natten, för att sen skrivas ut dagen efter, alltså igår. Men tyvärr fick jag inte med mig nåt recept på Antabus, utan måste gå dit 3 ggr/vecka och inta det där. Liite irriterande kändes det, då jag själv tagit initsiativ till detta, för jag vill verkligen inte dricka mer! (Eller jo, egentligen önskar jag att kunna ta en öl eller två till pizzan på fredag kväll, eller ta några glas vin till maten en lördag, men jag inser att det inte går! För jag vill ju alltid ha mer!)

Har nu varit iväg och fått min dos Antabus idag, kändes lite konstigt/skämmigt att inta den i väntrummet bland andra människor, men det visade sig att även de skulle få sin dos.

Nu undrar jag om någon av er har erfarenhet av att gå på mottagning och få Antabus, eller har ni fått ett recept som ni själv hanterar hemma?
Jag sa till läkaren att min man kan ju övervaka mig, så att jag tar det, för ingen har blivit gladare än han att jag tagit det här steget. Men läkaren sa att "vi vill gärna ha lite koll på dig", vaddå? Det var ju jag som gick dit av egen fri vilja för att få Antabus. OK, jag fick veta att man behöver ta leverprover var 3:e vecka, för att se att inte levern blir påverkad av Antabusen, för 1 av 1000 kan få svåra biverkningar av det, men det hade väl räckt att jag går dit var 3:e vecka och tar proverna, eller?

Oj, det blev en lång kommentar, men behövde skriva av mig lite, tydligen...

Kram från en som är glad att äntligen på riktigt tagit steget.

Heter Ny Man. Bara så ni vet om ni vill "adda" mig där....

Ha de gött!/NM

Underbart att höra ifrån dig och att du tar dig tid att skriva så mycket i min tråd efter mitt klavertramp betyder oerhört mycket för mig, det vill jag verkligen att du ska känna!

Kan inte skriva mer nu, då jag sitter "knee deep" i arbete på jobbet, men jag ska skriva när jag får tillfälle.

Fortfarande nykter och i rätt bra balans. Kram på dig, påg!/NM

...på gott och ont. Fick i helgen tillgång till min mors dagböcker. Min syster hade behållit dom för sig själv i nästan 15 år då hon inte såg mig "vara redo" för dem. Det är ett antal böcker och gåvan jag fick är fantastisk. Ser fram emot att lära känna min mamma som 16-åring. Men jag började i mitten...typ när jag och syrran kom till (att man alltid vill läsa om sig själv! Mänskligt? Svagt?). Mamma berättar ingående om drömmar kontra levendet med "sin" alkoholist. Stark läsning, bra prosa, en chock för mig som bara såg "mamma-figuren". Jag postar detta till dig eftersom jag än en gång har fått en inblick i de anhörigas värld. Take care. Ska försöka göra kväll nu, klockan är på ren svenska dretamkt! Ja inte riktigt...men jag är en early bird. /R

nog att kroppen är jättenöjd med att få leva ett vanligt, normalt, liv utan att överraskas mer :-) Vanlig husmanskost och gott vatten gör susen tillsammans med massor av vila. Ta det lugnt och njut av att få tillbaka dina kroppsfunktioner fullt ut !

Ha, ha. Hur pretto lät inte det ämnesvalet? Nåja, börjar med de svikna löftena jag givit. Nu var jag klar med Forum men av gemensamna vänner hörde jag att du hade det lite tufft just nu. Vet ju inte hur mitt skrivande skulle kunna underlätta men jag vet att du bor i mitt hjärta så alltså kan jag inte låta bli så nu ska jag svamla lite... I nummerordning till att börja med;

1: Gå vidare och förlåt dig själv. Alkoholen är en listig fiende, men du om ngn kan besegra den. Tänker på din historia; Din första fru, din sons sjukdom. Att nyktra till är en piss i sjön mot det du har gått igenom/fortfarande lever med.

2: Bra att du talat klarspråk med din älskade. Hon kommer att hjälpa dig OM du är redo att ta emot hjälpen. Läs anhörigsidan.

3: Bra att du kan bolla med Santo - där har du en kvinna med huvudet på skaft. Hon har varit där med råge. (Dessutom är hon en pudding - inte för att det ska spela ngn roll, men nu vet du.)

4: Jag och några andra finns som mt skriver på fb. Vi kallar oss "Vännerna från Alkoholhjälpen" (Stigsdotters idé) och vi skriver inte så ofta. Men alltid ärligt och ibland alldeles för rakt. Vi skriver om det lilla, det stora och ibland skvallrar vi (oh, yes. Jag vet ju om ditt fall). Du är varmt välkommen dit - jag tror jag talar för hela gruppen.

5: Du har en otrolig förmåga i att kunna uttrycka dig i dina texter. Drick inte bort den. Sant är att hjärnan urlokas (är det ett ord?) när man dricker under en längre period. Man vill fortfarande och idéerna finns men man (läs; jag) kan inte längre förmedla vad man vill. Exakt det hände mig förra sommaren/hösten. Som tur är så hade jag varit rak och hade en förstående (till viss mån) arbetsgivare, så jag fick ta min tid.

6: Ta din tid! Med eller utan omvärldens medgivande. Vem vill du vara? Bli honom! Det enda som kan stoppa dig är din egen rädsla. Och vad beror rädslan på? Omvärldens blickar? Så var det för mig. Skit i det, du har ett liv och tre skyldigheter. Var sann mot dig själv och ge dina två pågar den bästa pappa du kan producera. Skitsamma om pappan "nästgårds" är "bättre".

7: Jag tror på dig. Jag har alltid trott på dig. Du har så mkt i dig. Jag är också medveten om att det är just det som "stökar" till i dig. De flesta alkoholister är överkänsliga och ganska smarta. Att inta drogen gör att vi kan döva smärtan som det innebär att alltid veta/känna/kunna. Ett sätt att döva tycks ju vara idrott. Inget jag själv praktiserar (jo, jag simmar lite) men ett tag tog jag långa snabba promenader som jag kombinerade med att jogga. Vilket måste ha varit en rolig syn eftersom jag är så lång och ranglig, men den bjöd jag på.

8: Vem är jag att råda?; Ingen! Vem är jag att stötta?; Någon, jag har varit där. Nu kommer jag tala klarspråk vilket inte alla kommer att uppskatta. Jag är en av dem som kanske varannan månad, var sjätte vecka kan ta sig en öl eller två. Jag är en av dem som hitintills klarat av det. Jag rekommenderar det verkligen inte och jag tror att du är inne på samma linje med ditt välmenta råd till Maria. Men jag tragglar vidare...jag har satt upp enkla regler, de flesta kommer från vännen Villervalle. Dricker inte när jag är ledsen/arg/frustrerad. Dricker inte när jag har ansvar för barnen (nästan alltid) eller de kan se. Men jag har aldrig haft den där önskan att "kunna dricka socialt" så det kanske gör det lättare.

Ja, du, nu har jag svamlat färdigt. Men det som är kontentan i det hel är att ; Jag tänker på dig och fixa detta. Drick med f...
Kram liksom/ R

att sidan är uppe igen !!! Tack till den som fixade det !

det verkar väldigt osäkert med forumet - vi är fler som varit i kontakt med FHI och de anger administrativa oklarheter - vill jag (igen) tipsa dig och ev andra läsare att skapa ett fb-konto. Då kan man i alla fall nå varandra. Dompa läser inte här längre, men finns på fb. Jag tog mig friheten att berätta för Dompa att du frågat efter honom - han frågade efter dig nämligen. Det känns hemskt när mänskor som mår bra av varandra tappar kontakten och kontaktvägar faktiskt finns.

Fint att du är nykter, att du dragit lärdom av erfarenheten. Kram och lev väl / mt

Vi får se hur länge det funkar... Glad för att vi har tillgång till varandra igen är iallafall jag. Fortfarande nykter och mitt i livets flöde.
Maria; Glad för din skull att det funkar, men lova mig att vara försiktig! ? Monstret är lömskt och är mycket svårt att tygla... Enligt min erfarenhet kan det funka riktigt bra ganska länge för att på ett ögonblick förändras till något man inte alls har någon kontroll över, so please be careful!
Kram till er alla och drick med förstånd! (Ja, jag lånar den Dompa. Saknar dig...)

Hur är det nu då? /M

Hej! Efter lång tids frånvaro så får din berättelse mig att vilja vara delaktig igen. Jag känner igen mig så mycket i din berättelse, efter 1,5 års nykterhet så har jag nu druckit vin när maken och jag är ensamma på semestern. Det går jättebra, dricker bara lite, inget sug efter mer och det känns som om jag verkligen fattat!!. Detta att alltid supa sig kanon och alltid vilja ha mer är helt borta.
Din berättelse är viktig för den får mig nu att bli extra vaksam, vill absolut inte hamna där. ( ni som följt mig förr vet att det vill inte maken heller, men han är jätteimponerad över hur bra det går).
Min utsvävning är bara tänkt att vara nu när vi är utan barn, jag är väl medveten om min historia och vet hur lätt jag kan hamna där igen. Tack igen för att du påminner mig om hur sköra vi är.
Kram!

inlägg som dina som jag försöker vaccinera mej med. Vem är jag att tro att jag skulle klara av att dricka måttligt när jag har varit så djupt nere i skiten? Nej, jag må vara duktig på mycket annat, men det klarar jag inte. Åtminstone är det det som håller mej kvar här på forumet. Underbart att du och andra som fallit tillbaka faktiskt skriver om det här, så ärligt och naket. Det är den absolut största fördelen med detta forum!

Och Santorini är också en klippa!

Kram på er!
/MB

Olika människor är vi i varierande åldrar och med olika bakgrund, men historierna är nästan skrivna med karbonpapper.

Citat ifrån dig, som lika gärna skulle kunna vara ifrån mig:

"Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen."

"Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol... ett socialt litet handikapp."

"Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten."

"Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit."

Grejen med mitt nedtrillande i virveln var att jag under ganska lång tid verkligen fixade att dricka normalt. Drickandet accelererade inte, utan jag drack måttligt och aldrig ensam. Inget smygande, inget gömmande och inget ljugande. Var inte alls särskilt fokuserad på A utan levde mitt liv och trivdes med vem jag var. Det var det som var så förrädiskt, för det känns nu så här efteråt som om monstret gömde sig någonstans därinne, slipade sina knivar och bidade sin tid... och när han satte sig i förarsätet blev det åka av. Ja, jävlar vad jag hann få i mig på en och en halv vecka innan den helvetesresan slutade med en krasch som hette duga. Jag minns nästan ingenting... Mycket, mycket skrämmande och en synnerligen god motivationsfaktor att ta till i stunder av nöd. Jag kunde mycket väl ha dött och lämnat min familj med en förnedringens sista suck. Nu var det en ångestattack som utlöste detta hejdlösa supande, men jag förstår nu att; hade jag inte druckit alls innan detta slog till, så hade inte smällen blivit alls lika stor. Jag är övertygad om att jag hade hanterat det på ett helt annorlunda sätt.

Och jag ställer givetvis frågan, precis som du: Varför skulle det vara så viktigt att dricka alkohol???

Jag hade ju kommit till den platån när jag hade accepterat vem jag var; en människa som hade valt bort alkoholen ur sitt liv och mådde bra och kände sig stark av detta beslut. Nu är jag tillbaka i utgångsposition igen, något mer tilltufsad och med ett par nya ärr i själen, men förhoppningsvis ännu lite klokare och ännu lite mer målmedveten i ombyggnationen av min fortsatta varelse. Jag vet vad som krävs, vet inte om jag har kraften att helt själv fixa alla mörka stunder och därför återvänder jag till den plats där jag kände mig trygg när jag arbetade med mig själv förra gången: Forumet.

Den fysiska träningen är igång, jag försöker äta lite vettigt (och ja, jag försöker också begränsa kolhydratintaget, förstår sambandet), viktnedgången är redan markant. Har nog tappat 5-6 kilo på två veckor. Och min mentala träningsplan innehåller en stor del forumaktivitet. Ska framförallt skriva ner mina tankar och reflektioner så att jag aldrig glömmer vem jag är igen.

Återigen, tack Santorini för att du tar dig tid att bolla lite med mig här. Det kan vara helt avgörande för min fortsatta resa att jag får lite respons på mina funderingar.Stor kram!/NM

PS. Jag är jäkligt imponerad av din beslutsamhet och gratulerar dig till dina 14 månader. Mycket starkt och jag förstår på alla de inlägg jag har läst ifrån dig att du mår riktigt bra av ett alkoholfritt liv. Det tänker jag också försöka göra!

på att alla vi som nu är nyktra har testat detta några gånger först. Så du är inte ensam eller unik på nåt sätt. Tror det är en del av processen, att vilja tro att man ändrats och plötsligt lärt sej dricka moderat igen. Det jag inte fattar nu är varför det känns så viktigt men det är förstås för att alkoholkulturen är så stark. Vid alla tillfällen ska det firas och drickas alkohol och när man är yngre och mer i svängen så är det säkert ett socialt litet handikapp.

Själv har jag slutat flera gånger. Redan hösten -99 slutade jag första gången så jag firade in millennieskiftet nykter och skjutsade på goda vänner till fyrverkeriet. Stolt och nöjd. Höll nog upp ett helt år och jag minns inte ens längre av vilken anledning jag då föll tillbaka. Men det gjorde jag och det blev snabbt mer och mer. Sen tog det fem år och en olycka i stil med din fick mej att sluta. Det gick bra, mådde bra, nöjd med mej själv. Skulle inte dricka igen. Så blev jag mer eller mindre överrumplad på en mindre familjefest och fann mej stå med ett glas champagne i handen. Äsch, det går nog bra efter så lång tid, närmare 1,5 år var det. Och det gick bra, inget sug, så en månad senare tyckte jag att då kan jag dricka lite vin ibland. Det blev ännu snabbare ännu mer än tidigare. Började då även dricka vardagskvällar, smyga, ja ni vet, undan för undan mer och mer. Och ångesten blev värre, vikten ökade, skammen, tillbuden, you name it. Sen ramlade jag igen. Ja faktiskt tre gånger har jag slagit mej rejält, jag kunde ha dött lika fort faktiskt eller slagit ut tänderna men jag kom undan med lindrigare skador. Jag kunde åkt för fylla med dagen-efter promille i kroppen också. Nå, det tog igen nära fem år innan jag nådde botten. Min livssituation blev alltmer ohållbar och jag kände att jag måste sluta annars dör jag av det. Jag hade nått min botten.

Så här är jag nu. Ett år och två månader utan en droppe och faktiskt, utan att sakna det. Vad får mej att tro att det ska gå bra nu? Ja, känslan är annorlunda. Jag har verkligen varit så lågt ner så enda vägen är upp eller dö. Och jag vill leva ett bra liv. Det grämer mej förstås att jag inte slutade för gott vid första försöket. Det hade besparat mej mycket elände. Men jag försöker se det som lektioner i livets skola och nåt nödvändigt för min personliga utveckling. Jag jobbar ännu på att förlåta mej själv. Jag vet också och har verkligen accepterat att jag aldrig nånsin ska dricka nån alkohol mer. Men det viktigaste är ändå min egen inställning. Jag litar på mej själv igen och så ska det förbli. Men jag får heller aldrig glömma var jag kommer ifrån och hur det varit.

Ja det var min historia.

Jag är genuint ledsen för att jag kände ett behov av att testa experimentet med att dricka "normalt", men det är det kanske fler som har gjort före mig? Jag vet nu vad detta leder till, i förlängningen, och det skrämmer mig nåt kopiöst. Någon annan som kört detta experiment? Erfarenheter? Dela, snälla!

Jag har emellanåt saknat forumet och mina forumsyskon jättemycket, men när man är mitt uppe i livet och man tycker allt flyter på, tror man sig inte behöva delningarna och att själv dela; man klarar sig ju själv!
Visade sig att jag hade fel...
Nu ska jag försöka vara en människa ibland människor härinne igen. Har precis kommit tillbaka till den statusen, efter utflykten med monstret.
Hoppas vi är många som kan hjälpas åt att hålla honom/henne borta.
Just idag mår jag bra och tänker inte ta första glaset, vad som än händer.

Återigen tack för välkomnandet! Jag uppskattar det oändligt mycket! Kram på er!/NM

bra att du skriver och berättar. Det är det klassiska misstaget att man börjar tro att man är botad. Man vill så gärna för det skulle vara trevligt i så många sammanhang att vara "som andra" inte sticka ut. Bra att du är tillbaka nu när du nått din botten. Du har lärt dej en läxa som jag tror vi alla prövat på nån gång under resan

Det viktigaste i min nykterhet är också därför att vara inställd på att jag ska aldrig dricka alkohol igen och att acceptera det och lära mej leva med den tanken. Det är väldigt befriande att inse att jag inte behöver det nåt mera. Jag vill inte ha det paketet längre, har ett bättre liv nu. Det är ett avslutat kapitel. Min allergi.

Så bra att du tog steget hit igen, du kan!

tillbaka och tack för att du delar om ditt liv ! Du hjälper mig att tänka på hur det går för mig om jag tar första glaset.

En varm kram får du av mej, jag vinglade in på forumet efter att du nyktrat till om man säger.

Jag jan bara tacka för att du delar med dej av din bistra verklighet, det är ju ännu en rapport från Verkligheten, den verklighet som vi alkoholister lever i. Ett ytterst fåtal kan återgå till normalt drickande. Du kunde inte, då kan förmodligen inte jag det heller, för hur många känner en lotto- miljonär?

Kramar!
/MB