Senaste kommentarerna i forumet

Hej alla

Har inte hittat tillbaka på år, och trodde att forumen var borta. Har sökt någon gång, men då var allt under bearbetning. När jag nu lyckats hitta tillbaka, efter att ha provat en massa olika inloggningsuppgifter, och hittar min tråd blir jag mörkrädd när jag ser hur länge sedan det var den startades. Jag läser hur otroligt glad jag var över att vara på rätt väg, strax innan jag tog mitt första återfall, där och då. Jag minns hur mycket det betydde för mig då att läsa om era erfarenheter, och att det var stöd jag kände från er i dom svar jag fick. Kanske, kanske kan det vara vägen som gör att jag kan klara ett nytt försök. Naturligtvis har jag kämpat till och från.

Jag bläddrar i trådar från "nya" som hittat hit och alla svar från dom som varit med länge. Tänker att det säkert även finnas sådana som jag. Som var på väg, men kom av sig. Och så finns det säkert dom som jag som kom av sig, men inte ens kan logga in längre...

Ytterligare tre år av livet har passerat och naturligtvis är ju oddsen att det ska gå inte bättre idag. Men vad ska man göra? Att försöka med beslutsamhet är väl det enda man kan göra, och det gör jag nu. Strategin blir som sist. En dag i taget. Försöka stå ut dom första veckorna, det gick ju sist? Hoppas bara inte att det händer något otäckt under veckorna som kommer den här gången. nytt försök, bygga motivation och göra det jag kan för att återerövra livet.

Så går mina tankar när jag kommit till dag tre.

Möjligen om du kan hålla dej till ett, två glas om du blir bjuden, men se upp... Jag vågar inte heller testa, jag är alldeles för rädd om mej nu. Alternativet att "ha roligt" en timme eller två då och då ställt mot risken att jag åker tillbaka i missbruk och fortsätter utförsbacken där jag var - då vågar jag inte chansa. Jag mår hellre stadigt och jämnt bra utan några överraskningar.

Kram!/MB

Jag längtar hem! Jag vill hem till badkaret och till min säng. Hem till min tjej. Jag har den värsta baksmällan på länge. Jag hatar mig själv för att jag gör så här! Jag skulle ju inte dricka. Jag ska klara mig utan resten av veckan! Jag måste, måste måste klara det! Jag vet ju att jag blir så här dålig efter varje gång. Varför kan jag inte minnas den känslan när suget kommer smygande om några dagar?

Jag är så äcklad av alkohol nu. Känner ett sådant obehag inför att dricka igen. Jag hoppas jag kan hitta motivationen att stå emot nästa gång suget kommer.

Dagarna går och jag mår riktigt bra. Känns som jag har läget under hyfsad kontroll nu men är inte så dum att jag inte förstår att jag kan vara tillbaks på noll hur enkelt som helst. Men ändå, just nu njuter jag, uppskattar det vanliga i livet, älskar min underbara nyktra sömn, mitt kvällsthe och börjar till och med längta efter att gå snabba promenader (då har det gått långt ;), jag som vanligtvis är slöheten personifierad).

Jag känner inte så ofta sug och kan se fram emot kvällen och riktigt längta efter tv och te. Tidigare har jag mest bara velat sova de gånger jag hållit upp, sova bort det grå tråkiga alkoholfria livet som kändes påtvingat. Så känns det inte, just nu iallafall. Nu VILL jag inte dricka, det är stor skillnad! Vinsterna är större än förlusterna.

Jag tar en dag i taget och har lyckats bättre senaste tiden än jag någonsin gjort. Även om jag haft ett par uppehåll på 2-3 veckor som mest tidigare så har jag aldrig klarat mig så här långt (även om jag har haft ett par dagar då jag druckit även denna gång) och jag har tidigare inte klarat uppehållen utan antabus vilket jag gör nu. Det känns som om min hjärna är på väg (på väg!! inser självklart att jag har långt kvar) att omprogrammera sig själv. Från att ha haft totalt fokus på alkohol så finns det nu plats för annat. Härlig känsla!

Har läst klart Anfäkta och AnsvarsFULL och det är skrämmande och bra läsning för mig. Känner igen mig i en del, men framförallt är det där jag skulle hamna om jag fortsatte som jag gjort. Det vill jag inte!! Skulle så gärna ha fler böcker att läsa, är det inte märkligt hur det finns tusentals 5:2 och LCHF böcker men när det gäller ngt så viktigt och vanligt förekommande som alkoholism så får man leta länge. Skumt och dumt!

Igår var jag på ölen igen. Var hos en kompis. Ville vara avhållsam men samtidigt ville jag dricka. Vi åt middag och drack. 5 öl. Blev ganska full. Bakis som satan idag. Så sjukt djävla onödigt! Hur fan kan det vara så svårt?!?!
Det som var positivt var att jag tog upp mina problem och tankar för min vän. Han sa att han inte hade samma sug efter alkohol som jag och att han bara drack för att jag drack. Vi lovade att vi skulle köra alkoholfritt när vi ses i fortsättningen. Tog i hand på det. Det känns bra. Då vet jag att det inte blir något när vi ses. Vi gör det vi brukar fast utan ölen. Innan har man alltid överlagt med sig själv inför varje möte med min vän. Ska vi dricka eller inte? Nu behöver jag inte undra mer.

Hade varit skönt att kunna säga att man varit helt vit sedan i torsdags men nu blev det inte så. Nu börjar vi om.

God morgon
Tänkte bara säga till dig att jag mediterar 9 minuter varje dag.
Har lärt mig det på nätet. Hjärnan får vila och man känner ett inre
lugn.
Sätter mig på en stol handflatorna på låren, blundar och tänker att
jag sitter i en solstol i ett varmt land, blundar ser för mitt inre
en stor solnedgång, ser hur den sakta går ner. Låter solstrålarna smeka
ansikte först, över-underarmar, bröstkorgen, magen, låren, vader fötter.
Upprepar detta sakta och tänker på att andas lugnt. När solen gått ner
över horisonten är jag klar att ta itu med vardagen.
Du kan ju prova om du känner för det
Ha det bra
Konstnären

Jag skrev i någon tråd att jag "aldrig" dricker annat än för att förhöja mitt goda sinnesmod ytterligare.
Det stämmer inte alls.
Jag är en Person som bär på mycket frustration och ser så mycket amatörmässigt på min arbetsplats, på TV, på jorden.
Vaknar på nätterna och ältar saker till förbannelse.
Hjärnan på högvarv både natt och dag.
Små saker som blir stora under natten.

Jag vet att sinnesro är mitt mål. Jag jobbar på det.
Mitt mod att förändra där jag kan blir kanske lite för stort och övermäktigt för mig.
Jag ger mig inte i första taget.
Bra egenskap ibland, men jobbigt för mig. Väldigt ofta.

De stora och små tingen jag inte kan förändra försöker jag helt enkelt släppa numera.

I vilket fall som helst så är min frustration och maktlöshet en trigger till att fly in i det som kortvarigt ger mig avslappning.
Bra att veta, eller hur?

Det där med meditation är nog ett rätt bra verktyg för mig.
Inte bara springa sig trött i skogen.
Jag måste få vila ibland också.

LillPer

God morgon fia
Skrattade här på morgonen när jag läste din text. Tror att jag oxså
ska ta en svängom ibland. Du verkar så positiv och glad piggar nog upp
på arbetsplatsen.
Men visst känner man sig gladare utan alkohol har tänkt på det mycket
hänger inte upp mig på småsaker längre. Idag är det 9 veckor och en dag
sedan jag var i närheten av en flaska. Fattar knappt att det gott.
Men jag tror vändningen kom när jag lyckades styra tankarna bort från
den där tjatiga rösten, 2 små glas är inte så farligt.Visst har jag
sug ibland men inte värre än att det går att hantera. Det enda som
gnager lite i mig är julen. Jäkla alltså att den är så förknippad med
drycker. Men det får bli en antabus kvällen innan julafton.
Önskar dig och alla en skön dag
Spegeln har blivit min vän tittar i den varje morgon och säger högt
VAD SOM ÄN HÄNDER IDAG INGEN ALKOHOL.
Min man sa till mig i går att han tycker jag har blivit tio år yngre
sedan jag la av spriten. Jag lapar i mig som en katt.
Dansa på nu jag ska göra detsamma
Kram
Konstäre

Jag är också snart 50 och spelar fortfarande luftgitarr offentligt och försöker låta som Ian Gillan i Deep purple.
Det skär sig ibland, men så befriande att vara sig själv.

Jag möts oftast av väldigt glada ansikten och skrattande människor pga min "galenskap"
Det är rätt gott att kunna vara lite galen i nyktert tillstånd!

I´m a highway staaaaaaaar!

Ride on, ride on everybody!

LP

Vaknar så utsövd! Före 04 på morgonen och börjar inte jobba förrän 08. Härlig morgontid med långkaffe och forumläsning.

Igår var det så vidrigt väder ute så till slut gav jag upp promenadtanken. Det fick bli en lunch med mannen istället (där vi än en gång fastnade i den där trista resebråket) och sen kröp jag i säng redan vid 16-tiden med katter och böcker. Så skönt att ligga där och lyssna på regnet.

Jo du, LillPer. Du har nog förstått det mesta rätt. Jag vet inte mannen medvetet vill locka tillbaka fyllot i mig. Det tror jag dock inte, han är ingen elak man. Men han saknar mig och den "gamla goda tiden". Fattar inte riktigt fast jag förklarar om-och-om igen att jag har förändrats, jag vill förändras. Jag har aldrig sagt att vi aldrig mer ska resa tillsammans, eller för den delen ta en drink. Bara inte än.

Resandet har alltid varit vårat stora delade intresse. Barnlösa som vi är och med hans relativt fria arbete har vi rest mycket och ofta. Men aldrig till ställen med för lång flygtid. Min mans smärtgräns har gått på max 8 timmars flygtid. Men nu försöker han locka mig med sånt jag velat, men inte tidigare gjort tillsammans med honom. Respektlöst? Eller bara dumt? Desperat? Jag vet inte.

Precis som du har jag varit/är likadan. Själva upplevelsen har aldrig "räckt" utan ska toppas. Har exempelvis legat 300-400 meter ut till havs på en luftmadrass med en kall öl. För havet, solen och vågrörelserna räckte inte till? Galenskap.

Nu kattlådor och dusch. Tror det blir en bra dag idag.

Fia

Hej Santorini och NyMan! Även jag gör det. Dansar ensam hemma i nyktert tillstånd. Ibland lyfter jag upp en kisse och svingar runt. Men jag har inte vett att släcka eller dra för gardinerna. Efter att jag börjat nyktra till har jag blivit ganska skamlös. Skam-lös i ordets rätta bemärkelse. Jag kan även rocka loss på arbetet. Om radion spelar något bra så höjer jag ljudet. Dansar och ylar med falskt i texten. Vilket kanske ses som normalt om man är 20 år och jobbar i en bar. Jag är strax 50 och har en slags ansvarsposition. Men nu dansar jag för att kan utan att skämmas. Jag vågar "göra bort mig" och min eventuella värmehöjning alstrar inte fyllesvett. Och jag har märkt att om man är glad så blir andra bara glada. Dans är som Santorini konstaterat också en jättebra träning. Ett mycket bra drogfritips!

Fia

...men så jävla gött att vi är fler som går bananas till den där musiken som bara är så rätt vid vissa tillfälle!

Livet behöver inga droger, so you go girl! Party On! Jag dansar med härhemma;

'Cause you know (sjung med Santo!) Tramps like us, baby, we were born to ruuuuun!

Enjoy Your Night!/NM

Livet behöver inga droger har jag läst som slogan nånstans! Ikväll har jag dansat loss på köksgolvet till Lady Gagas "Born this way"! Ensam hemma, släckte lampan så jag inte syns utifrån och så har jag kört den på repeat! Härligt motionspass också! Gratis! Hitta din favorit och kör så det ryker!

Jag vill bara kommentera din kommentar.
Nej, jag har nog aldrig upplevt det som att jag använder det som en ursäkt att dricka vidare. Har aldrig tänkt på det viset.
Men jag förstår hur du menar. Det får jag reflektera över lite.

Jag kan göra mer åt mitt missbruk och det jobbar jag på varje dag.
Ganska bra jobbat emellanåt.

Ha det gott Santorini, och förlåt Bergkamp att jag "snodde" plats i din tråd.

Mvh
LillPer

Klampade in i din tråd utan att säga välkommen eller presentera mig! *skäms* VÄLKOMMEN! Jag är inte jätteaktiv här men läser ofta.

Om du/jag/den/Det om och om igen behöver göra ursäkter så kanske din/min/hans/hennes självinsikt sviktat lite ;) Och återigen, framtidsutsikterna tillhör väl den som gör något åt dem? Gör du något åt ditt eget liv kommer det avspegla sig på alla dina relationer på olika sätt?
Jag förespråkar inte egoism men fokusera först på ditt eget välmående sen får andra följa, tänkter lite på säkerhetsinstruktionerna när man sitter på ett flyg.. sätt först syrgasmasken på dig sjäv sedan på andra.

Alla här är mer eller mindre i samma båt, häng kvar här ;)

Förändringen måste komma inifrån en själv annars lyckas det nog inte. Men man kan inte förvänta sej eller begära att ens partner gång på gång ska förlåta en för att man är "alkoholist". "Hoppsan, nu blev jag för full igen men jag är ju alkoholist". Då används det som en ursäkt för att inte göra nåt åt det. OBS! Nu säger jag inte att nån i denna tråd gör det utan det här är bara allmänna reflektioner jag gör.

Och visst är det dåliga framtidsutsikter att försöka bli nykter för att blidka eller göra någon annan till viljes men hur ser framtidsutsikterna ut om man inget gör? Då partnern får nog?

Måste väl ändå vara en alkoholists starkaste egenskaper..? Oavsett så kan man inte göra en förändring för någon annan så länge den inte verkligen är förankrad i sig själv. Viljan måste komma inifrån en själv och inte för att blidka eller göra någon annan till viljes, något annat har nog dåliga framtidsutsikter...? Självklart kan utomstående ha en otrolig positiv påverkan! :)

Jag reagerar på en mening du skriver "Jag har också förklarat att jag är alkis och inte klarar av detta med alkohol. Men det har inte riktigt bitit på henne.". Förlåt mej, jag kan tolka fel, men för mej ser det ut som om du använt det som en ursäkt? Jag menar, att du är alkis ursäktar inte att du dricker för mycket. Tvärtom, om du inser att du inte klarar av alkohol så måste du göra nåt åt det. Vilket jag ser att du gjort och gör.

I all välmening och med önskan om god fortsättning:)

Du ska veta att många blir nyktra helt på egen hand. De allra flesta läste jag nånstans. Det var en stor lättnad för mej när jag förstod det för AA passar inte mej. Med all respekt för dom som gillar det, vi är olika. Men jag vill inte bli beroende av möten istället. Läs böcker, läs och skriv här, psykolog blir perfekt. Du kan sluta om du vill. Väg in vad du har att förlora, kostnaden, mot "obehaget" att inte få dricka. Det finns så mycket vinster i nykterheten som man inte tror förrän man prövat. Visst känner jag ibland ett litet hugg vid tanken på att aldrig få ett glas igen. Men väldigt sällan och väldigt snabbt går det om. Den som är allergisk mot jordgubbar vet också att det inte går att äta det.

När din fru ser att du verkligen menar allvar så tror jag att hon kommer att förlåta dej. Om inte så har det gått alldeles för långt. Jag vet själv hur jävla förbannad jag varit på min man ibland, då har han inte haft det lätt. Även nu om han dricker för mycket men nu ids jag inte prata med honom för han blir så fånig att det är meningslöst. Sen går jag och lägger mej i gästrummet. Han blir ensam i sin fylla istället för att umgås med mej. Jag känner mej bortvald, trots att jag själv haft alkoholproblem och borde ha förståelse. Det är förbannat komplicerat det här.
För varje dag du visar din fru att nu har du fattat, nu menar du allvar med en förändring, så kommer du närmare en bra lösning. Det är upp till dej främst, hur hon gör kan inte du styra nu på annat sätt än genom att hoppas att dina handlingar och ditt sätt ska visa vad du tycker. Lycka till.

Tack så mycket Lillper.
var på ett AA-möte igår. Men gud vad jag kände mig på fel plats. Visst har jag problem men det där är en helt annan nivå.
Ska få hjälp från jobbet att komma till psykolog. Hade ett samtal med min chef. Nu när jag lugnat mig en aning inser jag att det ligger så mycket i mig som triggar den elaka personen när jag dricker. Men det är definitivt slutfestat för mig. Just nu vill inte min hjärna hänga på men slutar jag inte kommer jag bli ensam. Så pass stora är problemen när jag festar. Tur är att jag sällan festar så lockelsen är inte runt nästa helg iaf. Man kan ha ett så stort och roligt liv utan sprit.
Tack för alla era ord.

Bra jobbat Mia!Jag kör också på med gympapass för att se till att jag har något att göra på kvällarna. Precis som du tyckte jag att suget var störst vid 17-tiden och en stund framåt. Fick tänka till innan jag skrev tyckte - är det tyckte, eller tycker? - men faktiskt har suget, det mentala gett vika, åtminstone på vardagskvällarna. Det känns skönt. Känner också igen mig att inte ge sig ut på kvällarna, det har ju varit så mysigt (?) att sitta hemma med sitt vinglas, att det känts uteslutet att göra någon annan aktivitet. Det är nog bra att ha lite inplanerat för att dämpa suget och få nya vanor, och att fylla upp all den där tiden som gått till att dricka och planera och handla hem.

Jag vet inte vad jag tror om att aldrig mer... För ett år sedan, när jag först på allvar började tänka på alkoholen som ett verkligt problem, som jag var tvungen att göra något åt fick jag panik (nästan) vid tanken. Tänkte mycket på det fram och tillbaka. Det gick lite som det gick, under året har jag hållit upp en, kanske två veckor, och sedan tänkt att jag kan visst dricka måttligt, och bara fre-lö, och inte köpa hem bib. Det kan jag visst klara, men det kändes som att det gick mycket tid åt att förhandla om 1. vad som var måttligt och 2.om jag nu hade som mål att bara dricka två kvällar i veckan, och det blev någon form av utgångskväll med jobbet och det då blev vin en onsdag, var det då ok att dricka på fredagen också, och vips hade jag köpt hem en vinbox, och drack både ons, tors, fre och lö. Min känsla nu är att jag inte vet exakt vad framtiden ska bli. Men, jag har bestämt mig för att inte dricka något den här veckan, eller nästa. Eller framför allt idag. Det känns som att det är mindre besvär att låta bli, än allt planerande, förhandlande och alla skuldkänslor över alkoholkonsumtionen.

Det kanske är möjligt att dricka måttligt så småningom, men det vet jag inte just nu. Å andra sidan vet jag inte exakt vad för andra saker jag kommer att göra och inte göra i framtiden. Jag känner mig nöjd just nu med att inte dricka något, och det är det viktiga för mig just nu. Jag tror att det är bra om man kan släppa det där med aldrig mer, eller om två månader ska jag...

Ja, det var lite tankar från mitt håll. Ha en bra kväll och hoppas du inte har för mycket träningsvärk :)
/m

Tack för alla positiva tankar och värmande ord! Kom igen Steven, du är bara en dag bakom mig :) Igår kväll tog jag mig i kragen och körde till ett härligt friskis och svettis pass, det har nog inte hänt på 15 år. Jag måste bryta alla invanda mönster. Innan har jag inte lämnat huset efter halv 6 på kvällen för då startar mitt drickande. Jag känner klart att mitt värsta sug kör igång efter kl 17 och lägger sig vid halv 9-9 på kvällen.

Gympa passet gjorde riktigt gott och kom hem med endorfiner i kroppen. dessutom gick kvällen fort, DVS jag kunde hoppa i säng rätt snabbt och få sova. Jösses, va trött jag är! Jag sover fantastiskt gott på nätterna men jag är ändå trött.

imorgon jobbar mannen natt och det har ju varit "fredagsmys" för mig innan. Ingen som kollar och jag behöver inte vara skraj för att bli påkommen...Imorgon har jag därför planerat in ett nytt gympa pass så jag kan komma hem full med endorfiner igen, smart va?

Läste på en annan tråd gällande "aldrig mer kunna dricka". Det kan jag bara inte ta till mig, jag vill så gärna kunna vara med i det sociala sammanhanget och vara som alla andra. Vad säger att inte det går, om jag gör ett längre uppehåll och tar kontroll? Eller är det så att vi som ändå tillslut vågar skriva och vara inne i detta forum redan har gått för långt? jag menar inget illa men jag skulle vilja lyfta frågan, hoppas ni förstår hur jag tänker..

Hur somhelst hade jag aldrig klarat dag 6 utan detta forum (Tack till Er!)det är jag övertygad om. att kunna läsa alla uppmuntrande ord och alla bekräftelser på att jag inte är ensam ger en väldig styrka mitt i mitt kaos.

Tips: ut och rör på sig är riktigt gott för själen och bryter trista tankemönster..
Kram På er i höstrusket!

Kära Bergkamp,
Jag har varit i typ samma läge för många år sedan, men jag har min fru och barn kvar. Vi älskar varandra väldigt mycket. Men det har varit så jävla nära många gånger att hon flyttat med förtvivlade barn som sett hela historien rullas upp. Jag har lovat och kämpat. Hon har stannat. Jag har fallit. Hon har hotat. Jag har slutat. Fallit igen. Reser mig, kämpar vidare.

Jag har också flera gånger känt mig precis som du gör nu. Så förtvivlad, så meningslöst. Man vill att tiden ska passera jäkligt fort, men det gör den inte vid såna här tillfällen.

Jag har också förklarat att jag är alkis och inte klarar av detta med alkohol. Men det har inte riktigt bitit på henne. Hon har trott som din fru att jag bara är jävligt glad i att bli full, och där har hon ju rätt på många sätt. Men det ligger djupare än så.

Nu har jag på de senaste åren lyckats ta mig i kragen och varit vit längre perioder typ 2 - 4 månader åt gången. När jag fallit i diket igen har jag gjort det på mina många långa utlandsresor i jobbet. Inte bra, men betydligt bättre än det var förut. Så nu är jag mycket försiktig med drickat hemma, och det är enbart skönt för mig och familjen.
Nu finns det sedan länge ett förtroende mellan oss, och hon vet att jag inte är nykter på heltid. Men jag har faktiskt insett att jag inte klarar av att hantera det och allt här hemma har blivit minst 95% bättre än det var förut.

Mitt mål är att klara av att avstå helt i alla lägen. Men "aldrig mer" är för mig allt för svårt att hantera.
Vad som krävs av dig nu är att du verkligen genom handling visar vad du vill. Oavsett hur jobbigt tids perspektivet är.

Jag bokade in mig hos kommunens beroende enhet och fick givande samtal där. Allt med min frus och barns vetskap.
Det var glädjande och närande.
Jag har fått ett annat beteende, men missbrukar ibland. Fester är svårt för mig. Wow, jag går igång alltså.

Det du nu måste göra är att ta tag i saken och göra det som måste göras. Du vet att du vill ha din familj kvar hos dig. Då vet du även vad som krävs. Inga genvägar som i mitt fall. Jag är en mycket lycklig man så länge jag inte dricker, har haft sagolik tur och flyt. Det kommer jag aldrig undan med igen.

Jag har också skickat ut märkliga, idiotiska mail och sms i fyllan som gjort så ont dan efter. ÅNGEST!
Även där har jag lärt mig behärska lusten att skicka några väl valda rader på småtimmarna.

Jag tror på dig! Otroligt tungt just nu, men du klarar det!

Kram LillPer

Avskyr den där lilla hornprydda mannen, less på hans manipulerande och ständiga dividerande! Har gjort allt för att uppbringa styrka att så emot hans ständigt viskande i mitt öra, men han är uppenbarligen inte bara egoistisk utan efterbliven också..

Ensamkvällar är absolut största fallgropen, då knackar han väldigt bestämt på axeln.. klart du ska unna dig Shiraz, riktigt få koppla av.. Idiot djävul! Kan du inte unna mig en egen stund på gymet istället nästa gång??

Men tycker ändå att jag gjort framsteg, tre-fyra (fem?) BIB:ar i veckan är sista halvåret nere i en! Önskar att jag kunde stoltsera för mig själv och säga INGEN men tyvärr, inte än. Tog också ett mentalt beslut i att inte smussla och gömma alkohol som jag faktikst lyckats hålla.

Nåja, även små framsteg är FRAMsteg och detta forum hjälper otroligt mycket för att bibehålla fokus :)

Hepp!

Tack Steven!
Det känns faktiskt bra att känna att man inte är ensam i detta vansinne som man håller på med. Jag har förstått att jag ät i gott sällskap med mitt drickande, men det är en annan sak att få kontakt med likasinnade. AA finns inte som alternativ för min del, en anledning är att jag vet ett antal som går på deras möten och det är inte speciellt sympatiska personer, det är en anledning av flera. Därför hoppas jag på det här forumet.
Speleman