Senaste kommentarerna i forumet

Jag önskar dej en god fortsättning på det nya året.

Håller på att försöka "läsa ifatt", men har inte så mycket tid som skulle behövas. Dessutom verkar många vara storproducenter av inlägg... ;-)

Skrattade så tårarna rann när jag läste Vintersaga från 5 dec.

Allt gott till dej!/MB

Hej!
Det är inte bara att hälla ut spriten-vinet. Det är någon som bär in mer alkohol då. Det är där problemet ligger. Jag har inte en papegoja på axeln. Jag har en man som gärna ser att jag tar ett glas med honom. Jag måste vara så stark så stark för att stå emot. Det går faktiskt bra när jag är ensam att låta bli vinet. Men det är ruggigt svårt när man blir frestad.
Hur som haver, det gick bra i går och jag känner mig stark och nöjd med det. Jag tror att total alkohol frihet är enda vägen för mig. Då är det ju ingen ide att försöka fresta mig.
Nästa vecka åker vi till solen och värmen i två veckor. Då kommer nästa prövning. Jag ska träna framför spegeln att säga NEJ TACK. Semestern kommer att bli så mycket trevligare utan huvudvärk.

Men det kan jag ju inte VV. Grubblandet ligger liksom lite i min natur. Det är där cirkusen gör nytta för mig...jag hinner inte tänka :-). Men visst gör dom det...barnen. Älskar oss trots våra tillkortakommanden. Det tvivlar jag inte på. Snarare om det ska bli folk av dom. Hur de ska klara sig i världen. Om de blir kloka nog för att möta en allt kallare omvärld? Om det blir puckon av dem? Nej så får man inte tänka...osmarta människor behövs de med...men det är inget man önskar sina ongar.

Flashbacksen är kanske en gåva...som gör ont. Men jag tror nog att jag kan se det annorlunda om en tid. Nu är jag ju alldeles nyskild och Rom-resan var inte mitt smartaste drag. Inte alls, den lägenheten där vi var kära...all ensamtid. Men jag drack iaf. inget för att dämpa. Min lilla utsvävning kom innan flashbacksen.

Nu sticker jag till Bologna. Planen landar först i eftermiddag men jag har ingen ro i kroppen. Så jag kan lika bra se staden B tänker jag. Alternativ två vore att städa. Här behövs alltid städas...men jag vill inte. Så upptäcktsresa får det bli. Kanske lite shopping. Skulle vilja hitta ngt fint åt Rivis så hon fattar hur mycket hon behövs. Vad ger man en 50 + kvinna? Vin? Skojade bara...dumt men så knölar det i min hjärna. I värsta fall får hon bara en stor blombukett. Ett finskt-italienskt lexikon kanske...hon ska börja plugga italienska nu...så hur det blir med finskan i hemmet i fortsättningen vet jag inte. /R

Hur är det idag? Flickan min...tänker jag...men så får man inte skriva. Så hur är det? Har skrivit ett bluddrigt inlägg till dig i min egen tråd...då jag inte vågade posta det här. Hoppas du är lite gladare idag. Kram och så/R

Ingen är perfekt. När jag ser tillbaka på min tid som förälder så var jag långt ifrån perfekt men konstigt nog så älskar mina barn mig i alla fall. Jag var aldrig elak som förälder och försökte göra mitt bästa men kunde med facit i hand kanske varit en mer närvarande förälder. Fyllekalas var också sällsynta eftersom vi brukade lämpa av barnen hos mormor eller farmor när det var dags.

Jag förstår precis hur du känner det med flashbacks från din bästa tid med J och minnena av den kärleken kommer du tursamt nog att få leva med resten av ditt liv. Det går aldrig att vrida klockan tillbaka men när jag tänker på mina två tidigare förhållanden så blir jag varm i hjärtat än idag.

Ha det Gött

VV

Mkt klokheter i ditt inlägg mt. Det som golvar mig är dina rader om hur ens bästa jag kommer till uttryck på jobbet. Jag är likadan...arbetar inte ens med människor. Ja, det finns ju människor där men jag behöver inte ta hand om eller vårda ngn. Ändå är jag Mr Nice Guy på jobbet för att sedan åka hem och småputtra. Fattar ju att hämningar släpper när man är "trygg" men ibland är det rent av löjligt. Att inte orka ge sin familj den bästa biten? Sjukt!

Äktenskapet med J...de sista åren. Inte var det många varma ord där. Orden gällde inköp och annat trist. Vi talade aldrig med varandra...nu när jag tänker tillbaka så gjorde vi nog inte det i början heller. Talade...men då var vi åtminstone kära. Vi drömde mkt om framtiden (Minst sex barn och fly undan i ngnslags kärleksoas på landet :-)). Men talade allvar? Jag tror inte det. Det slår mig att jag inte ens känner kvinnan. Jo till viss del...jag kan läsa av hur hon mår...men jag kan inte läsa av vad hon tänker. Det är nog där talet kommer in tänker jag. Nu kom jag helt ifrån ämnet...men jag tror jag är på spåret till en av de stora sanningarna. Tala med varandra. Lyssna på varandra.

Ikväll ska jag verkligen lyssna på ongar...även om det kommer mkt dumt ur dem mellan varven. Bara lyssna...kanske förbehållslöst. Det blir min kvällsövning ;-). Tänker på att det går som en röd tråd i din mt:s tråd. "Talade med mannen...". Så får det bli. Nu har jag mitt Nyårslöfte; Tala mera med ongar. Inte bara sitta/ligga på kammaren med Lusekatt och bok.

Hundrunda känns det som. Miss Pudis kastar elaka blickar på mig. /R

Hur kom glaset dit??? Och så rasande fort det går...

Men jag var inne på Fass.se igår och läste om Antabus, biverkningarna verkade stämma för att de har varit triangelmärkta förut, vet inte om de varit det, men jag bör undvika sådana mediciner pga mitt arbete. Hoppas innerligt att jag har fel!

Lusekatten med dig. Det gör dom - mer eller mindre högljutt. När du skriver att din lillasyster pekar med hela handen och pekar på felen tänker jag - helt ärligt - att det kunde (vara) varit jag... Det är en sida jag jobbar med hos mig... jag har lätt att se det som är fel (i mina ögon) och svårt att låta bli att peka på det när det gäller mannen och (usch) har även varit så med barnen alltför många gånger:( Ändå vet jag att jag inte är/varit det minsta perfekt själv... Och visst får man skörda det man sått... men har också möjlighet att rätta till, stå för sin brister och säga förlåt. Det ÄR så - det är min erfarenhet. Mullegubben och jag har många gånger pratat om att vi är mycket bättre på våra jobb än hemma... (vi har båda med människor att göra) Nu när jag skriver vill jag formulera det så att våra bästa sidor kommer till uttryck på jobbet och familjen har fått det som blev över:( ... Nåja inte har det varit så illa - men ditåt.

Annars är jag synnerligen medveten om att vi är långt bättre som mor- och farföräldrar än vi varit som föräldrar. Det finner jag idag ganska naturligt - vi lägre stress, livet omkring kräver mindre, vi har mer tid och mindre ansvar. Och jag tror vi blivit klokare med åren (denna mening ett tillägg för att vara ärlig:) Visst behöver vi alla våra barnfria tider! Jag var väldigt mycket med min mormor som barn och hon betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod som vuxen att hon inte hade samma tålamod och ork när min mamma var liten - lätt att förstå och en vetskap jag har med mig nu.

Det här var morgonens reflektioner - skickas oredigerat till dig! / mt

Förr eller senare kommer polletten att trilla ner. När man som du har börjat räkna timmar för att kunna köra...då har man börjat fundera. Låt det ta sin tid. Att hastigt och olustigt bestämma sig brukar inte hålla mer än ett par veckor max. Insikt tar tid. Så traggla vidare och tjata gärna...vi har alla varit där. /R

...och jag har talat med den som känner mig bäst. Min lillasyster...fast bara till åren är hon lillasyster. Hon kan verkligen peka med hela handen och då pekar hon på felen ;-). Dom finns där....jag ser dom. Försöker förändras. Tar dock till mig vad ni skriver...kanske är jag inte världens största skit...men osäker är jag...som förälder. Det är ett sånt oerhört ansvar att odla sin avkomma. Ibland tänker jag att jag kanske har gjort fel...som lämnade deras mamma. Att jag borde ha kämpat mer för henne...för deras skull. Tvingat in J på behandling...trots att jag vet att det inte funkar så. Och jag ville/orkade inte bry mig.

Ja, J ja. Enligt svågern var hon inte packad över helgerna...snarare salong. Men det stör mig, störde svågern och hur det landade hos ongar vågar jag inte tänka på. Men vi får ta den diskussionen senare...kanske ikväll. När jag en än gång förklarar att mamma älskar er men hon är sjuk. Aldrig elak...bara trasig. Min yngste mår så skit av det...mammas pojke. De andra två tycks klara det bättre. Kanske en åldersfråga? Där kommer osäkerheten igen. Vad är normalt? Jag har bara min egen barn/ungdom att jämföra med. Hur tänkte jag? Minns ju inte!

Idag kommer de iaf. hem. Vare sig jag är redo eller inte. Enligt telefonsamtalen så har de haft det mysigt. Träffat gamla kompisar och gjort de gamla grejerna. Ridit, spelat hockey och jag misstänker att den äldste har fått "till det" med sin flickvän. Oj...men han är 14 år. Bara ett barn tänker jag...men så tänker nog inte han. Den biten minns jag...att var 14 år och redo för kärlek :-). Ska bli skönt att se dem igen...samtidigt som jag inte förneka att jag behövde denna egentid. Tid att tänka destruktivt.

Idag ska jag glädja mig åt det. Ongar och Rivis är på ingång! Imorgon kommer barnflickan som har blivit som en bonusdotter. Tänker att hon är bra för balansen. Hon är bra med Strawberry...ser de där tjejgrejerna som jag inte riktigt fattar. Mitt liv ÄR rikt...det ska jag försöka komma ihåg. Joho däger Lusekatten :-). Jag tror på fullt allvar att hon talar med mig! /R

Jag är ju allas bäste vän, har du inte läst vad som felas mig? Men jag kan även bli din värsta ovän.
Men det vill vi inte skall ske.
Denna korta tid med diverse reflektioner och åtankar och hur jag får sätta ord på allt
GER mig så mycket. Läs tillbaks i trådarna av
"Di gamle" så ser du hur folk förändras efter en tid här. Så även jag, till det bättre hopas jag?
Trollmorsan skrev en hygglig analys för en tid sedan om att hjälpa och peppa.
Nu jobba, sovit såååå bra.
Nu kör vi brorsan!
/A

Maria,

Nykterheten har sitt pris. Man ifrågasätter allt. Konstigt vore annat.

Man har alltid varit i skuld. När vågar man ta plats, när vågar man anse sej vara i jämvikt? När nollar man skuldkontot?

Jag inser att jag dragit tyngsta lasset även som fyllo? Kanske. Men alltid gått omkring med dåligt samvete för att jag är ett fyllo. Men jag vet att sambon tagit skit. Visst.

Mitt skuldkonto finns där...men det finns en andra part med skuldkostym. Hur möts man? När väljer man? Hur bryter man?

Jag hade inte räknat med dessa känslor. Därtill kidsen. Jo, man nyktrar till. Dubbelt.

Jag är med.

Och vill tacka A för peppning. Du bubblar. Gillar. Ibland tror jag du är min förvirrande bästa vän. Som inte fattar att jag fattar att vi båda är fel på det.

Väl. Må. /Putte

Trollet får jag inte glömma!

Du har varit med och rotat upp mej från botten.

Kramar och ett gott nytt / Putte

Tack Dompa!
Börja om är inget svårt har jag märkt!
Skjuta upp och ta nya tag nästa dag eller en annan dag! Detta har visst blivit min specialitet.
Men visst det är bara att traggla på, någon gång kanske det lyckas.
I morse innan jag gick upp ur sängen låg jag som många gånger tidigare och räknade på hur dags jag vågade köra bil. Borde nog tänkt på det kvällen innan kan man tycka.
Dessa tillfällen borde fastna i skallen så att man slapp vara orolig och rädd för att mista sitt körkort, och där med förmodligen mista jobbet.

Mingel låter ganska ofarligt.
Minglet leder ofta till att det skall tas ett par stänkare innan minglet, sen blir det några efter minglet. Sedan är dit ingen mingel längre utan Vingel i dimman också vidare...

Med risk för att bli tjatig så ska jag nu ge detta ytterligare en ärlig chans att bli vitare och vitare. (Kanske helvit, vore häftigt)

// Paron//

Att ge sej in i denna tråd ger mej svindel.

En avgrund. Omöjlig att läsa fatt.

Ville iaf bara tacka dej. För att du funnits. Och tittat in.

Tack!/putte

kloka du! Du får kalla mig vad du vill:) Kram / mt

ge dig en varm systerlig kram... här kommer den!
Sov gott! / mt

är det sunt att inte var tvärsäker i vår komplexa, föränderliga värld... Kanske du är burdus (ibland)... då kan du ju säga det till dem som du tror kan fara illa av det - så som du gör här. Om du vill kan du fundera över om du vill ändra på det... och så kan du ju fråga nån som känner dig irl och som du liter på om h*n upplevt dig så. Ifall du funderar. Vi har väl alla våra sidor som vi gillar mer och mindre. I min och Marias värld, så som vi mött dig här - dessutom oredigerad - är du tillräckligt bra... ta till dig det! Det är en konst att ta emot också:) För övrigt tror jag att vi inte kan undvika att påverka våra barn - det är en möjlighet också - inte enbart en risk... De påverkas av många, många andra också. Ge dem det du tror på och tala gärna om att du kan ha helt fel... för så är det - tror jag.
Sov gott med Lusekatten

Du tycker att du är burdus och osäker, har ju följt dig här i snart ett år och det är inte den uppfattningen jag fått om dig, tydligen inte mt heller.
Ibland har vi uppfattningar om oss själva som inte stämmer, du kanske har varit sådan men är det definitivt inte längre.
Jag känner ingen oro för dina barn när de är med dig, de kommer att få sunda värderingar.
Tråkigt att höra att inte J tog tillvara på tillfället att vara närvarande med sina barn men det är hennes val. Känner så för barnen bara.

Jag förstår dock dina tvivel på dig själv eftersom jag ofta känner samma sak men vi kanske måste tro på att vi duger som vi är, it's good enough.

Kram!

Tack mt för dina varma ord...men sanningen är att jag är burdus och osäker...ofta. Jag säger/skriver saker utan att veta var de ska landa. "Får man säga så?" Den tanken infinner sig ofta efter att jag har levererat min "sanning"...men då är det försent. Och redigerar gör jag inte...kanske av dumhet? Kanske av princip...typ; "Tärningen är kastad" ...lev med det.

Osäker är jag i min föräldraroll. Jag vet ju vilka spår mina föräldrar satte i mig. Jag vet hur jag påverkades av framför allt mammas "visdomar". Hur jag än idag undviker korta män och fula kvinnor (dumt)- för det sa mamma! Hur jag avskyr att dömma efter hudfärg/ålder/yrke (bra)...för det sa mamma. Så vad ger jag mina barn...jag blir rädd att öppna munnen...vem vet vilken groda som ramlar ut och tar fäste? Den där föräldrabiten kommer jag nog aldrig växa in i. Jag vet dock en sak; Mina ongar ska inte behöva dras med mina fördomar och åsikter. Det vet jag. Men hur göra? Tiga?

Jaja... Det goda nu. Eller bara gott för mig om jag ska vara ärlig. Min grannes dotter vill hyra huset i byhåla och bo nära sina föräldrar. Gott! Men varför? För att hon lessnat på sin alkie och tagit klivet. Gott eller? Jag blir så trött. Tänk om hon är en av de hundratals kvinnor som hittat hit? Nej, det tror jag inte...hon skulle känna igen mig direkt. Det skulle inte störa.

Men för mig blev det gott...nu ska räkningarna betala sig själva. Inser ju att jag lever på "lånad" tid. Huset måste bort....J vill också ha sin del.

Det är mkt med det jordiska :-( /R

Tack för dina rader. Och god fortsättning.

Våren är vår. Skönt att aftnar är över. Det är lättare att vara nykter utomhus. Och i år hukar vi inte bakfulla i skuggan.

Vad var det Fröding skrev?

Friskt! Grönt! Skönt! (typ). Men där är vi snart. Har alltid längtat efter våren men oftast hamnat betraktandes den inifrån. Bakfull. Eller ute när solen gått ner.

Trädgården i dekadent förfall. Ska beskära fruktträd till helgen.

Har du vägarna förbi Malmö bussar jag på en kopp. Och frukt från hösten. Den lyckades jag rädda.

Kramar/p

En riktig EK att hålla tag i, när vi svajiga småbjörkar flyger och far i vinden.
Då känns det tryggt att ha rn riktig ek vid sin sida.
Skit i och du tappar fästet ibland.
Kom hit och läs och skriv, det hjälper
Du är mannen!
/A

..om man nu får säga så om dig..?

Nja, jag har slutat lägga några som helst tvivel i om jag "sabbar" andras drickande längre.
Jag anser nog att dricka alkohol är var mans ensak, jag dricker det som gör mig gott,
de andra dricker det som gör dem gott, och alkoholen gör inte mig något gott.
Alltså avstår jag det i alla dess former.

Jag brukar jämföra det med att vara allergisk, man trugar inte en nötallergiker att "bara ta en enda hasselnöt", för att göra det lite trevligare, det kan vara livsfarligt för den personen.
Och alkoholen var livsfarlig för mig i längden, ångesten höll på att ta mitt liv.
Svårt att förklara för den som är oinvigd av alkoholens baksida.

Nej, det tog timmar att sparka sig trött i sängen igår natt, och första arbetsdagen på många dagar var väldigt dryg, alla var inte där så det underlättade lite i alla fall..

Min lilla svärfars bortgång förvånar mig minst sagt, inte att han dog,
för han var gammal, sjuk och hans tid var inne, han hade levt sitt liv på övertid t.om, 90 bast!
Få förunnat idag, men man kan drista sig om hur värdefullt hans liv var de sista åren.
Då hade nog hellre jag trillat av pinn lite tidigare.
Men att han hade levt ett rikligt liv innan dess råder det inga tvivel om, har fått höra hur hans barndom var när de levde 8 syskon i ett enda litet torp mitt ute i skogen, mamman dog när han var 4 år, och pappan jobbade i skogen 12-14 timmar per dygn.
De hade 2 timmar på skidor för att bara kunna handla mat osv...
Brukar känna nästan hur hur Monty Pyton four Yorkshiremen-sketchen ekar i mitt huvud...

http://www.youtube.com/watch?v=13JK5kChbRw

Men åter till hans bortgång, och varför den förvånar mig...
Frugan och hennes syster är ena riktiga känslomänniskor, de kan gråta för ingenting.
Minns hur jag för många år sedan när min pappa dog hörde min fru säga, .."hur ska jag någonsin orka klara av det när mina föräldrar dör"..
Men här sitter hon nu och är en av de rappaste sorgenärer jag någonsin sett!!!
Till saken hör att hon har redan hunnit vänja sig med sina föräldrars sjukdom (Alzeimers)under många år, de har varit "mentalt döda" sedan lång tid tillbaka.
De har bara varit en förkroppsligad liknelse av deras föräldrar, samtidigt som deras minnen, blickar och glimten i ögat sakta har tynat bort i ...ingenting.
Så de har varit "borta" sedan länge, och hon har hunnit säga farväl under en lång tid,
men att pussa på en hålögd och frånvarande människa har heller inte varit så lätt för henne.
Och hon har tömt sina tårkanaler sedan länge..

Vi har under en lång tid bara önskat att de skulle få lämna detta jordeliv och vad vi antar ett icke värdigt liv ur deras synpunkt, och en oro hos oss andra.
Hennes stress att åka dit minst en gång i veckan har nu lättat till hälften (mamma kvar),
och nu är det en förändring till det bättre för henne, med mindre stress.
Hon har bråttom att få ordning på begravning och entreprenörer, och få det bakom sig.
Men jag är förvånad att hon inte alls är så ledsen som jag var rädd att hon skulle bli,
men hon kanske gjorde som jag, väntar tills det är över och hon får sörja "i fred".
Barnen som brukar vara sympatiledsna med mamma får inte riktigt den näringen de trodde de skulle få, så de får sörja sin morfar lite granna på egen hand för tillfället..
Svägerskan hon bara gråter, men hon kan inte komma ifrån detta faktum, trots att hon är betydligt äldre, det går inte att fly ifrån det, och hon måste ta tag i det, hur jobbigt det än är..

Så det är ett litet konstigt vakuum i våran familj för tillfället, och det flyttar på förberedelserna inför min 50års-fest vilket kanske inte är så lika angeläget just nu...

Men jag försöker se var dag an, och vad den har i sitt sköte...ha framförsikt!
Det är omöjligt att planera någonting just nu,
och man har väldigt få saker att ta fasta på när det blåser ifrån alla håll...helst samtidigt.

/Berra

Och när jag postat såg jag att jag inte läst sista sidan. Hoppas allt ok. Kramar/putte