Senaste kommentarerna i forumet

Faktiskt, jag grät en skvätt. Vet att det går över, det måste gå över.
Känner mig så liten så liten. Jag som är så
Stark! Eller hur, men skit i det. Otroligt mycket att fixa idag. Men pappa fixar biffen nemas problemas.
Sakta flyter jag upp till ytan.

Simmar med kraftfulla armtag tillbaks till stranden.
Gammal simmare som man är trivs jag i vattnet.

I och med att simning är en induvidalist sport och ingen lagsport så reder jag mig själv.
Jag är även gammal dansare, oxå det är ingen lagsport.
Jag körde motorcykel, oxå det en enmanssport .
Värt att tänka på.
Hoppas alla får en bra söndag!
Adiosos!
/A

Kan bara säga, kämpa kämpa det blir bättre.
Du gör skillnad Berra, alla här gör skillnad.
Ni är sååååå stora och duktiga ........
/A

Skriver med mobilen, läser vad jag skrivit. Korrigerar mina miljarders stavfel och sparar.
Korvfingrarna är inte kompatibla med touchmobilen, sedan finns det annat oxå.........
Jag hoppas kunna få mig själv att med Anlis delaktighet att kunna sluta.
Maria, jag beundrar dig oerhört, Viktoria du är en pärla.....' Dompa även du får en kram, Villervalle mannen du är ju en i gänget.
Trollis, morsan. Mitt lilla troll i min garderob, du tittar fram närhellst jag behöver hjälp.
Mulletant så klok och vis, bamsekram.
Adde, Berra b ja listan kan göras lång.
Ni, ni är superhjältarna i min saga.
Jag har så ofantligt mycket i mitt garage.
Utan att verka vara självgod skulle jag bitvis berätta .
Men nä, nu vill jag bara vara, känner mig ibland väldigt stark och med flyt i tillvaron.
Och ibland, som nu så liten liten...........
Det värker i bröstet.
Så mycket saker att fixa.
/A

"Nu får det faaaan vara slut!!!!"
Kilar in där och skriver en rad, kom jag
sätter på en panna java .
Ordnar lite bullar.
Alla är välkommna, kom så slipper jag känna
mig så ensam. Jag har en klump i mitt bröst nu.
Det gör så ont, vill inte vill inte..........
/A

Ändå är man där, papegojan på axeln yrar och kommer med inviter.
Åååååhhhhh, inviter är väl trevligt men vafaaaaaaan.
Tjalle så klok så klok, har någon magisk gräns i mitt sinne.
På måndag är det den 10:e. Söndag den 16:e, då........
Då är jag mentalt stark, igen.
Funkar inte det får jag kanske försöka igen.
Satan bara att jag sommar hela tiden.
Inte bra............
Fast jag vet inte, jag finner styrka i såååå många här.
Känner en del sedan i början av oktober och peppar och står i.
Gillar många och hoppas att några gör detsamma, nej trollis jag vill inte bli liknas vid din gubbe som dricker och beter sig som ett litet barn.
Jag kan tyckas vara såååå knäpp men när papegojan börjar kraxa..........
Jag vet alla fällor, vet hur bra det är att låta bli.
Men ändå, detta kallas ångest jag vet.
Jag vet jag vet........
Känslan av att vara ensam är riktigt stor nu.
Kunde jag borde jag väcka frun som ligger bredvid......
Men, nej henne jag skjutsa till jobbet.
-men vänta tänker många nu, men var inte oroliga.
Jag somnade efter tre öl,kl 20;30.
Vaken nu, ingen idé att somna.
Jag läser och skriver.............
Anli jag tycker du och jag fixar detta tillsammans!
Skit i den 16:e.
Den 9:e kör JAG ifrån .
/A

..vilar en begynnande personlighet med alkoholistiskt beroende egenskaper...

Jo jag myntade den meningen själv, ur min egna personkännedom...
Varför skriver jag då detta, och en dag för tidigt?
Jag som alltid brukar sammanställa helgen natten mot Måndagen på forumet.

För att det händer alldeles för mycket i mitt liv, och jag behöver reda ut mina känslor och sammanställa dem på ett för mig organisatoriskt sätt...
Jag vet ju idag att jag tidigare i mitt liv förlöste/gömde mina känslor i just alkoholen,
men det kan jag inte fortsätta med längre, för det skapar ingen lösning,
utan det blir mer en fördämning som till slut briserar i en total tsunami.

För att göra det i korta ordalag...
Chefen sjuk på jobbet, total kollaps utav en massa sammanfallande omständigheter,
jag får iträda hans roll och svara ända upp till ledningen, samtidigt som jag måste hålla två nya killar med arbetsfördelning, stress stress stress, får ett kärlkrampsanfall på natten mellan Onsdag och Torsdagen, kroppen gör sig nu fysiskt påmind om att den nu har nått sina begränsningar.

Vi går med jobbet på ett stort julbord med underhållning där jag svettig kommer till bordet för att jag var tvungen att rätta till saker in i det sista...
En äldre herre får hjärtstillestånd i kön till garderoben på hemvägen, jag blir hindrad att närma mig den drabbade av en idiot till ordningsvakt som hellre håller folk på avstånd än att låta någon med HLR-utbildning hjälpa den stackars mannen tills ambulansen kommer, han antar väl att alla är packade och inte kan göra något, och låter troligtvis mannen hellre dö på golvet...

Möter frugan gråtandes när jag kommer hem sent på Fredagskvällen, en granne har hotat med att han kommer ta geväret och skjuta katten nästa gång den går på hans baksida...
Det bygger inte knappast upp några goda relationer med grannskapet, och jag kan inte förstå varför folk bara är så förbannat inskränkta och rent ut sagt elaka..
Naturligtvis så bygger det upp min aggression mot honom, och nu äger inte jag något gevär,
men det skulle rättfärdiga mig om jag backade över hans hundj*vel nästa gång den pinkar på min brevlåda, detta är ju naturligtvis inte rätt mot de stackars djuren när det är människan i sig som träter, och detta sätter mina känslor i mycket starka svallningar..

Har ikväll varit på julfest med herrföreningen, den som för fem år sedan gjorde att jag tvärt slutade med att dricka alkoholen...
Lite chockad får jag se att mina alkoholfria öler försvinner med en rasande takt ur kylen,
ovanligt många för att vara någon som tagit dem av misstag...
Bakom ryggen får jag se att killen som i normala fall sköter baren sitter och sippar på MINA öl.
Han berättar att han har drabbats av inte mindre av två strokes (killen är ung för f*n..)
och numera inte kan dricka ens en lättöl med risk för att framkalla ett bestående epilepsianfall.
Han medicinering sträcker sig fram till våren, och inte förrens då får han veta hur stora skadorna blev på hans lillhjärna.
Hans stora intresse är just öl, och han sitter tydligen väldigt högt inom någon rikstäckande organisation med just öl som intresse.
Så det drabbade honom mångdubbelt och tog ifrån honom hans hobby likaså...
Kände bara en sådan empati med honom, en påtvingad nykterhet han inte alls trivdes med..
Jag var verkligen ledsen för hans skull, och kände en stor sorg...

Så jag brottas med väldigt många starka intryck under veckan, mångt fler än vad egentligen klarar av.
Och jag undrar vad det är för fel på mig, varför tar jag åt mig så mycket?
Varför kan jag inte bara borsta bort dem likt mjäll från mina axlar, som alla andra..?

Ibland kommer livet i för stora tuggor, och nykterheten har gjort mig tandlös..

/Berra

Har inte varit speciellt länge på forumet. Jag har dock från och till tittat in under ett par års tid. Jag känner mycket igen mig i Anlis historia förutom att jag är man och att det i mitt fall gått längre. Att som du försöka dricka socialt och kontrollerat är nog bland det svåraste man över huvud taget kan göra. Det är en strid precis hela tiden. Hela hjärnan är uppfylld av olika strategier för att upprätthålla en jämn och fin promillehalt. Även jag höll på så under många år. Till slut krävde jag mer. Det blev lättare att vara vit som en "tvättbjörn" under ett antal veckor och därefter supa skallen av sig.

Dock har också jag skött mitt arbete exemplariskt, kanske tom bättre och mer perfekt än mina kollegor, bara för att kompensera för det dåliga samvetet och sitt icke existerande självförtroende. Jag har försökt sluta så många gånger att jag tappat räkningen men har ändå senaste året lyckats hålla de vita perioderna längre. Ett stort steg var att börja skriva i detta forum och jag har nu lyckats vara nykter i 20 dagar. Tidigare i år hade jag en period på tre månader.

Det enda råd jag kan ge är att när man är en beroendepersonlighet (vilket gäller bla mig i mer än alkoholfrågor) så måste man till slut inse att man får ge upp försöken att dricka kontrollerat. Jag kan inte påminna mig att jag stött på någon som lyckats med detta. Mitt egna alkoholsug finns i allra högsta grad där och är värst över helgerna. Klarar jag mig bara fram till söndagkväll brukar vardagarna inte vara något problem.

Visst är fyllan ibland skön men för mig har det varit så att ju äldre jag blir är de positiva effekterna av alkoholen allt mindre och framför allt under mycket kortare tid. Redan någon timme efter jag tagit första glaset blir det bara en jakt på mer dricka.....

Jag försöker nu inse hur mycket jag har att vinna på att hålla mig nykter. Inte bara blir vardagen lättare. Mitt självförtroende kommer sakta tillbaka, min fysiska och psykiska hälsa återvänder och jag försöker tänka på hur lång tid det tar numera att "reparera sig" efter en dryckesperiod.

Det är inte lätt. Alkoholen är den värsta fiende jag har stött på i mitt liv men jag försöker att inte ge upp.

Godnatt
Tjalle

Då var det bestämt Vill.sluta!! Du kör igång i morgon :)!

Imorgon hoppas jag!
//A

Hej alla,

Tillbaks här igen. Föll tillbaka ett tag.
Alla dessa jobbmiddagar som jag (med rätta!) oroade mig för satte igång suget igen och helt plötsligt var jag tillbaka på ruta 1. Nu är fallgroparna avklarade för denna omgång och jag gör ett nytt försök! Nu ska det gå bättre! Det var så underbart under min korta helt nyktra period att vakna utan att vara bakis, så fantastisk underbart att inte vakna mitt i natten med ångest! Vill dit igen! Ska dit igen! Vet att det kommer gå, gäller bara att vara stenhård och se upp med fallgroparna som man i början tror man ska klara av men inte gör.

Jävla alkohol! Hatar den och vad den gör mot mig och andra! Julfesten nyligen på jobbet var trevlig och lugn och jag skötte mig "exemplariskt", drack "hyfsat lagom" och gick hem tidigt. Jag blir aldrig plakat och ser till att skärpa mitt intag så jag inte gör bort mig när jag är ute (spec i jobbsammanhang!!). Men en kär kollega lyckades inte lika bra och jag lider så för hans skull! Fick höra av andra hur jäkla full han var. Inte kul att komma med total ångest till jobbet dagen efter, inte minnas vad man gjort/sagt och dessutom veta att de andra höll sig på "hyfsad" nivå vad gäller intag av alkohol (alltid städat på våra julfester). Förstår verkligen hans ångest! Så som sagt...jävla alkohol!

Så i dag var dag 1...igen! Rätt jobbigt, speciellt att börja en lördag dessutom ;). Men julmusten till filmen med barnen smakade bra och i natt kommer jag sova gott :)

Kram på er alla

Jag finns ju i Stockholm men tycker det skulle vara jättetrevligt, en bra avslutning på dagen för de som vill.
Tack för kramen!

Och deras söndag är alla dagar.
Trevliga de flesta, men aj ajajajaj om man inte visar dem den respekt dom vill ha och i många fall kräver.
En balansgång som många gånger är som att gå på ett rakblad.
Men men,det gäller att gilla alla Like it or not................

//A

Det är precis så mina tankar också går. Jag är tyvärr inte den första att välkomna nya för jag kan ju inte gärna skriva; "Välkomna hit! Gör som jag! Drick bara ibland" ;-).

Jag är också jätteglad över gensvaret jag fick från er alla över min egen lilla berättelse, och att den kanske kunde bli till någon hjälp för någon.

Till alla er som fortfarande har barn hemma vill jag säga att visst kan det vara jobbigt ibland men tiden med glinen kommer aldrig tillbaka, om man inte skaffar nya vill säga, och jag saknar fortfarande ibland tiden som var när man var småbarns förälder. Lite nostalgi kanske, men jag har glömt kolikperioder när man aldrig fick sova riktigt och allt pockande på uppmärksamhet och kommer mest ihåg allt det roliga som att; gosa i soffan vid TV´n, läsa godnattsagor, gå på nöjesfält, vara ute vid stranden, när dom lärde sig cykla och simma, när dom hade gjort något fint i skolan som present till fars dag, (jag har fortfarande kvar dom grejorna). Allt sådant smått betyder längre fram i livet mer än man tror. Egen tid kommer ni få så det räcker och blir över lite senare i livet skall ni få se. Men visst är det gott att vara själv någon gång även när man har barn i huset och helt omöjligt kan det väl inte vara om man har turen att eventuellt ha några far- eller morföräldrar som eventuellt kan ställa upp någon helg och styra skutan. Fast det kanske inte finns sådana far- eller morföräldrar längre för numer ska ju även dom ha egen tid, har jag förstått. ;-)

Mulletant, jag kanske följer ditt råd och skapar en tråd längre fram, men som det känns just nu så tror jag att jag snyltar på er andra ett tag till om ni inte har något emot det.

VV

för så mycket råsupande hade jag aldrig pallat ens när jag drack som värst. Tre dagar, sen började hjärtat arbeta på ett så obehagligt sätt att det var omöjligt att fortsätta att dricka. Kanske min kropp har en naturlig avstängnings knapp? Lite lagom vardags drickande gick i allmänhet bra men även då kunde jag efter ett tag få Antabus liknande symptom som, hjärtklappning, rödas flammor på kroppen och pionrött ansikte. Inbyggd Antabus med andra ord.

Ha det Gött

VV

så är Fredag deras Söndag.

Ha det Gött och Trevlig Helg

VV

Att du hade kul!, synd bara att du mådde dåligt ett tag. Det är alltid kul med beröm, kände du dig inte utanför?, för det gör jag på fester.
Kram

Förstår hur du menar, men att vi är alkoholister kommer vi nog få leva med hela livet. Det går ju inte att ändra på.
Men det behöver naturligtvis inte uppta lika mycket tid i framtiden.
Kram!

Mycket tänkvärda alltså, det är bra, gillar när man måste tänka till. Känns som om jag de sista åren levt med någon autopilot inkopplad och inte själv tagit ansvar och kontrollen över mitt liv och tankar.
Är man cynisk när man ser ett rop på hjälp en söndag/ måndag och känner att den där är inte så redo som den påstår, den där kommer inte bli kvar?
Jag tänker så på vissa inlägg, men har aldrig ansett att jag är cynisk. Eftersom jag inte är någon duvunge så tror jag mer att jag känner igen tonen hos en som börjat inse att det här håller inte men inte är där ännu, och det går inte att hjälpa förrän någon verkligen vill ha hjälp.
Haha, så tänker jag, men jag kanske bara är cynisk.

Vem har inte tänkt "ongdjävlar" om barnen, det tror jag alla föräldrar har gjort någon gång. Jag har gjort det massor av gånger. Tur att tanken är fri, har inte sagt det som tur är. Minns så väl att min mamma sa så när hon var berusad och tyckte att vi barn störde.

Det är när vi blir störda och inte får vår egentid som sådana tankar kommer, just nu när jag har så mkt grubbel i mitt huvud känns varje gång jag hör "Mamma" jättejobbigt.
Jag längtar oerhört efter egentid, jag behöver det känner jag, jag trivs med att vara med mig själv. Men jag är aldrig ensam, jag är endast själv med mina tankar på natten och då måste jag ju sova för att orka.
Var idag och julhandlade med den yngsta, det var mysigt. Fast det är jobbigt att aldrig vara själv så trivs jag i barnens sällskap, vi har kul ihop, de har samma humor som jag.
Jag har alltid gillat matlagning, var rätt duktig, men sedan jag blev nykter har jag tappat intresset, känns bara som en börda nu att det jämt ska lagas mat. Förstår att vinet hade stor del i matlagandet. Varför nämner jag det?, jo för nu ska jag ta itu med middag igen.

Vilket konstigt inlägg, känner att jag blev nästan deppig av att skriva det.
Läs och glöm!
Kram, kram

Jag tror att i alkoholismen måste man få vara egoistisk och främst hjälpa sej själv. Fast det låter hårt men jag är faktiskt här för min skull. Det som hjälpte mej var att se att det fanns andra som var lika som jag. Att jag var "normal" i mitt onormala sätt att agera, att hantera sprit. Jag trodde ju att det var bara jag som var så hopplös. Glada hejarop behöver jag inte. Sen är det naturligtvis trevligt att bli sedd, att få en kommentar ibland. Men jag skriver för att under tiden klarnar det för mej. Och här har varit ett skönt bollande av åsikter på sistone som fört mej framåt. Mitt mål är verkligen inte att hänga kvar här om fem år eller resten av livet. Jag vill släppa min identitet som "alkoholist" och helt enkelt vara en som väljer bort alkoholen. Jag har ägnat för mycket tid åt att dricka för mycket, nu vill jag inte ägna tiden åt att inte dricka. Jag vill komma bort från fixeringen vid att dricka eller inte dricka. Så glider jag bara bort en dag så är det för att jag är flygfärdig helt enkelt.

Men hon är ju en riktig pudding. Konstig karlsmak dock. Just sayin'... ;-)

Det var en vacker liknelse Tilde. The Oak-woman! Så kommer jag att "se"dig. Alltid skönt att få ett ansikte på en vän. Själv brukade jag ofta titta på tallarna i Sverige. Det fanns ett ställe vid havet där jag/vi ofta badade och där på klipporna brevid fanns några sega, småväxta, helt krokiga tallar. Jag förundrades av deras livsvilja och kraft. "Titta på tallarna" sa jag till familjen. De fattade ingenting :-) Kanske kan jag bli en tall? Du växer verkligen hela tiden. Håller med om att forum är en bra grogrund. Kram/R

Vi hade det jättebra. Satt långt in på natten och pratade. Hon med vin...stör mig inte alls. (Verkar mest störa med de damer jag träffar på när jag har romantiska baktankar. Är det stört?) Jag med kaffe. Hon är en bra kamrat mitt Rivjärn. Vi kan tiga, vi kan tala. Båda funkar.

Hon blev glad och rörd av att vi gick ut. Hon sa det och jag tror henne. Det var ju på hennes fritid så jag var lite tveksam. Kul att hänga med bossen då? Boss rent tekniskt alltså...snarare är hon en (till!) i familjen. Det var en bra kväll. Får väl tacka Santorini som "tvingade" mig :-). R hade inte nämnt finn-dagen då hon varken brydde sig eller kom ihåg. /R

PS: Självklart är lördagen en perfa dag att öva nykterhet på. Där har dufvan rätt!

markatta :-) Känns bra att du uppskattar en bit av min resa :-)
Då kanske det finns ett lite hopp om en matbit också :-)

Kram ♥

Så där ja...nu har jag adopterat bort ynglen! Nej...inte riktigt. Men med shoppingrundan avklarad och ongarna tillfälligt utflygna så är det äntligen tyst. Den tystnad som jag mer och mer börjar förstå att jag verkligen behöver. På frågan - Vad fattas dig? Skulle nog mitt svar bli tystnad. Inte bara den fysiska utan den rent mentala. Jag tror att en av anledningarna (finns så många) till att jag drack var den artificiella tystnad som jag då lyckades skapa. Det låter så hemskt att tänka tanken...ännu värre blir den när man sätter den på print; Ibland vill jag inte umgås med ngn annan än mig själv! Men snart har jag ju min egentid...det får räcka så.

Forum. Jag läste också allt som skrevs igår när även jag var tvungen att arbeta. Mycket matnyttigt där...en händelserik dag. Forum betyder nog så mycket olika för många. Jag tror också att det beror på i vilken fas man är. För de som är kvar i våran "kull" så är det ju verkligen inte bara A det handlar om längre. Eller VV sa det så bra; Inte om vi ska ta det första glaset eller inte. Ngt så...
Nu handlar det mer om dels konsekvenserna av dryckenskapen (jo, här med) och sen den där biten att hitta sig själv igen. Vem är jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Vad kan/vill jag förändra? Etc...

Då blir det naturligt att man dels går tillbaka, funderar över barndomens inverkan, sin egen och sina barns. Relationer granskas och blir viktiga på ett helt annat sätt...förr varken hann man eller kunde se dem. Relationer var bara ngt som fanns där.

Så visst är vi på forum i helt olika fas ibland. Jag var precis som du i början. Ville stötta och peppa både här och där. Nyfrälst. Lade ner massor av tid och tanke på många...som sedan bara försvann? Snopet? Ja verkligen. Samtidigt var det en äldre forumsmedlem som skrev "Jag kan se på en gång vilka som kommer att vara, vilka som kommer att klara det eller hoppa av". Ngt liknande skrev h.n. Detta är inte ordagrant citerat. Detta uttalande retade mig som f.. Men så skriver man väl inte? Även om man tänker så. Detta triggade mig till att bli ännu mer "peppig". Men vem hjälpte det där peppandet egentligen i slutändan? Mig själv...men det får duga det med. Jag var ju också värd att hjälpas. Det blev liksom ett arbete med Dompa...inte ngn annan. Så nu när det kommer nya så finns jag inte längre där. Jag behöver och vill/orkar inte svara på varje rop på hjälp. Jag jobbar med mig själv. "Umgås" med själar som jag får ut ngt av. De som kan lära mig eller/och att få mig att växa. Det kan tyckas egoistiskt...men då får det vara så. Grundtanken (fast då var den inte formulerad i ord) med att gå med här var ju förr att fixa mig!

Däremot avskyr jag den där cynismen som jag märker att jag har börjat utveckla. Att jag ser att många nya trillar in på måndagar och efter storhelger. Att jag inte "köper" att de är redo. Tänk om jag läser fel...tänk om detta verkligen är ett allvarligt rop på hjälp och ingen svarar? Det är en svår balansgång det där. Tänk om ingen hade svarat mig? Hade jag suttit kvar i tv-soffan och sugit på whiskyglaset än idag? Mulletant skrev även ngt så klokt om de som inte riktigt har hittat tonen, som inte når fram. Har vi andra ett ansvar där? Jag har inga svar...bara frågor.

Håller med om att vissa forumgamlingar här har hittat en sund lagomnivå som de tycks må bra av. Både alkisar och några anhöriga som gör en stor skillnad. Undrar hur det blir med oss? Kommer vi att hänga här om typ fem år? Resten av livet? Eller kommer ngn av oss att bara tystna utan att säga farväl. Så att man blir orolig? Den som lever lär ju få se. Ditt inlägg var mycket tänkvärt...dom är ju ofta det ;-). Kram/R

Vad fint att få ta del av din berättelse om din väg till nykterhet. Jag får gåshud, både av empatiskt obehag och av att veta att du sitter där nu vid datorn och verkar så stark i dina insikter att du verkligen kan gå under huden på många som söker hjälp här.

Jag tycker inte en middag efter konferensen är en galen ide' alls. Tror för min egen del att det kan vara skönt med en lite lättsammare avrundning på dagen. Det är det säkert fler som kommer vilja också. För de som kommer utifrån och övernattar på hotell/vandrarhem kan det kanske bli mycket att vara själv på rummet med sina tankar efteråt. Själv sover jag hos en gammal vän men har sagt att det inte är en artighetsvisit utan en egoresa. Som tur är så kan goda vänner ta det.

Kram!