Senaste kommentarerna i forumet

Blev också alldeles tårögd, sitter på bussen hem (lite olägligt att grina).
Hoppas du fick gråta lite och att det känns lättare i hjärtat efter det. Det är skönt att förlåta.
Stor kram!

Tar inte ofta till lipen, men nu fick jag tårar......
Vilka underbart fina barn du har.
Och vad bra att dom hjälpte dig till insikten.
Nu har jag handlat, gjort middag, dukat.
Resten låter jag vara, måste ut. Har ett fruktansvärt sug .

/zA

Gud vad jag kände igen mig ang. det du skrev
om din dotter.
Samma sak med mig, men mina barn bad mig att
sluta. Fast jag såg inte att det var problem.
Men inget roligt för dessa bästa barn att se pappa
sova i soffan 5-6 dagar i veckan.
Så rörd av det du skriver.
Du är så bra!
/A

Huvudet på spiken, SPELA FILMEN TILL SLUTET!
Med det menas att man skall gå steget längre än det där första "trevliga" glaset.
Vad hände sedan?

Gör en lista, bra alternativ.
/A

Stigsdotter för din fina delning om din sorg. Att ha förmånen att ha barn som kan hantera sorgen på ett naturligt sätt och som kan prata om hur de känner utan en massa dimridåer är få förunnat. Njut av de tillfällena då barnen bjuder på det.

Att få känna sorg och andra känslor är ett steg framåt i tillfrisknandet. För ett par dagar sen pratade jag med min dotter om hur min väg var fram till att mina äkta känslor började visa sig igen, det var ett tag en smärtsam erfarenhet men också en mycket välkommen episod i min utveckling.

Ett knep som många har använt sig av för att "göra upp" med gamla "oförätter" och kunna förlåta sina döda anhöriga har varit att skriva ett brev och sen göra som på AA : Det som setts och hörts här låter vi försvinna i ljusets lågor och tar enbart erfarenheterna med oss i livet.

Jag hoppas det finns nån där i närheten som kan skänka dig en kram vännen ♥

Han skulle bli så glad och stolt...över sin flicka som har blivit mkt klok. Så vackert du beskriver. Du är en fin människa Stigsdotter...kanske är det ett arv från din far? Minns din mammas ord; "Världens finaste man..." Kramar/R

Även jag vill göra ett förtydligande ;-D
Nej, jag är inte gramse på någon av er!
Jag försökte nog förklara min ståndpunkt vad gäller A och min medverkan på forumet..
Sedan är det alltid bra med olika åsikter, DET hoppas jag att jag respekterar!
Det är alltid bra att se saker ur flera synvinklar och det försöker jag tillämpa..

Sedan vet jag att jag ibland anses en smula för rak.. som jag skrev någon annanstans, så gillar jag inte att linda in saker, så att andemeningen försvinner..
Vem vet, kanske har jag ADHD (fast jag föredrar att kalla det MDF = träskalle ;-D )

Ha det gott! Kram allihop! /trollis

far, heter den fina balladen som Magnus Uggla sjöng i programmet Så mycket bättre. Inte ett öga var torrt, och inte mina heller.
Här är en länk till klippet om du inte sett det.
http://www.tv4.se/så-mycket-bättre/klipp/magnus-uggla-jag-och-min-far-2…
Tårar är verkligen renande ibland.
Fenix

Det är så fint! Tårarna börjar trilla...
Jag tror att det här är början till en riktig förlåtelse!
Stor kram till er mina forumsyskon / trollis
ps, har inte riktigt tid att skriva nu, ses imorn!

alla dina känslor... och vad glad jag blir för DINA barns skull. Du gör det bra för dem. Och... för dig själv. Kanske är det annorlunda nu i dessa tider för någon med alkoholproblem än för din pappa, då. Eller, är jag helt ute och cyklar nu?
Förlåta...
är också något att tillåta sig själv tror jag...

Tycker inte det var olämpligt att det hände just idag... det är idag det skulle hända. Just idag...
och du skulle unna dig att ta dig den tiden och sitta på kyrkogården.

Unna dig att gråta
Tilde

Din tråd är ett ställe där jag ofta fastnar och begrundar...

Här finner jag en massa goda insikter, de funderingar du delar med oss ger mig näring. Då det ju finns mycket klokskap och livserfarenhet i dina inlägg är det värdefullt för mig att läsa "Trollis tråd", så fortsätt dela med dig...

Tilde

I helgen talade jag och min 8-åring vi om Alla helgona, vad det är, att man brukar tända ljus och lägga mat på gravar ( i vissa länder) & så. Då undrade hon varför vi inte åkte till morfars grav och då hamnade jag i en diskussion jag inte velat ta på många år: morfar var ingen bra pappa så jag vill inte lägga krans och ljus på hans grav. "varför var han ingen bra pappa?". Därför att han var sjuk säger jag. Fast det vet ju hon också att man inte kan hjälpa att man är sjuk, så här försöker jag förklara att han inte ville göra sig själv frisk utan valde att fortsätta med det som gjorde honom sjuk. "morfar hade nog velat vara en bra pappa istället för att vara sjuk! " säger hon då. Och det vet jag ju att han hade velat.

Vi åker hem och väntar på lillasyster som är på kalas. Sen åkeer vi och letar reda på morfars grav i mörkret på den ljusfyllda kyrkogården. Min lilla unge lägger en teckning på graven: Ett stort rött hjärta med texten "till älskade morfar från mig" och så hela hennes namn så att han säkert vet vem det är ifrån - eftersom de aldrig träffats.

Jag är så ledsen för att mina föräldrar inte fick träffa mina barn, jag är ledsen över att spriten har tagit både liv och livskvalité från så många i min familj. Jag är tacksam över mina fina små tjejer och skall göra allt i min makt för att de aldrig mer skall få känna sin mors vinandedräkt och -humör. Jag ber om styrka och kunskap så att jag på bästa sätt kan leda in mina små på en väg där alkoholen inte nödvändigtvis måste få stort utrymme.

Igår kväll ringde min faster och sa att hon hört att jag varit vid graven. Min andra faster, pappas storasyster hade varit där dagen efter och sett teckningen och blivit så rörd.

När jag tänkte på det här i morse kom en sån stor känsla av sorg över mig. Och det slog mig plötsligt att jag nog aldrig gråtit över min far. Jag har varit ledsen över att jag inte haft en vettig far och jag har varit ledsen över att behöva ta hand om allt praktiskt efter honom. Men mest har jag nog känt ilska över att han valde spriten framför mig och mamma. Det är först på senare år när jag själv fastnat i alkoholfällan som jag har kunnat tänka milda tankar om honom och förstått att det inte var så mycket ett aktivt val från hans sida... Jag ser nu också att jag skriver far. För mig var han alltid "farsan". På senare år pappa och nu har han visst plötsligt blivit "far"?

Olämpligt nog kom denna insikt om att jag inte sörjt honom i morse på väg till jobbet, jag kan ju inte sitta här och böla. Men, nu när jag delat med mig av detta bestämmer jag mig för att gå tidigare från kontoret, åka till kyrkogården med en packe näsdukar och sätta mig där och verkligen gråta ut. Hm. Ja. så får det bli.

Tilliten tar nog tid att få till. Jag tror det enda man kan göra är att vara riktigt uppmärksam och tillgänglig. Att med ord och handling visa att du finns där när och om de vill prata, att visa att det finns tid till det för det går aldrig att stressa fram ett förtroende det kommer oftast när man minst anar det och inte är beredd (eller har tid :-O

Draman undrar jag om det är något vi måste stå ut med som har döttrar? Läste någonstans att den dotterliga frigörelseprocessen från mamman är mycket utåtagerande och påfrestande. Vet inte om det verkligen måste vara det men det kanske stämmer. Jag känner i alla fall igen mig i ditt överreagerande. Tidigare har jag tänkt att det beror mycket på min skuld och så, eller kanske till och med att jag varit onykter och "blivit störd" av barnens beteende. Men nu tänker jag att det kanske är så det måste vara, att det är en del i processen? Och de vet ju verkligen vilka knappar de ska trycka på... Usch jag brukar tänka (mera skuld) att hur ska jag lära mina barn att bli sansade förnuftiga människor när jag själv står här och gapar?

Solly, blev nog inte mycket till hjälp mitt svar, men du får mina funderingar ändå...

Ha d gott, kram!

...var riktat till vill.sluta apropå att du konstaterat att Trollis sitter i samma rävsax som oss andra och kanske inte "sopat framför egen dörr" tidigare. Det var alltså INTE ett uns av Trolliskritik i det jag skrev. Vill bara förtydliga detta för att avvärja eventuella missförstånd <3

Trollis: problemet med magkänslan är att jag inte vågar lita på den! Och förnuftet kommer emellan och försöker resonera LOGISKT hit å dit... o så blir det inget vettigt resultat alls, d.v.s. inga val gjorda...

och blivit musikrescensent istället (även om du nu inte har hört musiken till någon av dessa låtar, får väl komma vid något senare tillfälle på något sätt...)!

Dina bilder stämmer delvis väldigt bra in på känslorna jag har fått när jag gjort låtarna. Och visst finns det en del verklighetsförankrat i dem, men även saker som baseras på känslor och tankar. Jag gör mentala bilder av känslor rätt ofta när jag knåpar med texterna, för det är ju ofta en känsla som jag vill förmedla, främst för mig själv (terapi?) men det är ju kul om det kan frammana bilder och känslor hos andra som läser texterna eller hör låtarna.

Hanterar ett instrument? Ja, jag spelar väl hyfsad gitarr, är absolut ingen fingerfärdig sologitarrist, och det är främst gitarren jag använder när jag skriver. Har dessutom spelat piano när jag var yngre, så jag är väl halvhyfsad på det med, även om jag knappt spelar alls nuförtiden. Sedan har jag sjungit i hela mitt liv och sjungit som trubadur och i band sedan 20-årsåldern. Musik och idrott har varit mina passioner hela livet, kommer från en sådan familj. Att sedan ett alkoholmissbruk kom emellan och kraftigt dämpade dessa intressen (ja, dricka kan ju också vara en hobby...) är något som jag försöker rätta till nu. Nu när jag återigen märker vad jag brinner för och vad jag tycker tänder livsanden i mig.

Har nu varit nykter i en dryg månad och jag upplever att jag lever ett helt annat liv nu! Alkoholsug? Javisst, lite grand ibland, men det är mest illusionen om att det var så jävla mysigt och trevligt att umgås under "the influence of..." som tänder den lampan och, visst, det var jäkligt trevligt, tills allt började spåra ur. Det brukar gå rätt kvickt att släcka den lampan igen. Jag är fortsatt evinnerligt tacksam över att jag SLIPPER dricka, för då blir jag, i alla fal i mina egna ögon, en bättre människa, i alla hänseenden.

Jaha, mer jobb väntar. Ta hand om Er själva, Era nära och varandra så hörs vi snart igen!/NM

Jag håller med om att det finns en sorg i att inte kunna dricka, jag känner den själv. Dock tror jag våra egna hjärnor lurar oss något grovt eftersom jag själv till en början endast kommer ihåg de goda stunderna jag haft med alkoholen.

Det fantastiska rödvinet jag drack tillsammans med min fru när vi var i Italien, den där glaset rosé jag drack en vacker sommardag med några kompisar, den där perfekt tillblandade dry martinin på någon flott bar i New York m.m.

Jag kommer ihåg känslan av den första klunken, hur det känns precis i början när alkoholen börjar sprida sig i kroppen och alla kanter suddas ut på underbart sätt samtidigt som båda historien och framtiden bleknar och jag bara kan leva i nuet...

Det vill jag givetvis uppleva igen och det kan kännas oövervinnerligt jobbigt att tänka tanken att aldrig mer få göra det.

MEN jag har börjat träna mig på att tänka lite längre än det första glaset och då träder en annan bild och fram och jag får en helt annan känsla i maggropen. Jag tänker då på alla gånger jag stapplat fram genom stan dyngrak efter att ha blivit utslängd från krogen, de gånger jag varit så bakfull att jag måste ta en återställare för att klara dagen och vad det senare lett till, jag tänker på de argumentationer och slagsmål jag hamnat i genom åren, de gånger jag fått jag sagt något som sårat någon bara för att jag varit för omykter för att förstå bättre, de gånger jag hamnat i fyllecellen, den gången när jag var 17 år och kraschade en bil på fyllan... ja listan kan göras lång.

Jag tänker även på min kropp som givetvis tar stryk av allt drickande, jag tänker på min fru och framförallt mina barn.

När jag gör det så blir plötsligt valet mycket enklare. Gör upp en lista på alla positiva saker du fått från spriten och en på alla negativa. Jämför dem sedan och se vilken du tycker väger tyngst. För mig är valet enkelt (dock brottas jag fortfarande med återfall vilket visar hur stark alkoholens makt ändå är över mig).

Ta en dag i taget och låt bli flaskan idag.

Hälsningar,

har jag upptäckt att det är också, Stigsdotter. Den skamkänslan fanns alltid i vägen förut. Själv visste jag inte var den kom ifrån förrän jag hamnade här på Forumet och läste om den överallt fast i många olika formuleringar.
Och nu när mycket klarnat vill jag förändringar, jag vill hitta konstuktiva lösningar som du också skriver. Det är samma mönster. Blir sådär peppad nu. Hittade många russin där... Vad skönt att dela tankar. Kramar om tillbaka...

Så härligt att läsa dina tankar. Och visst är det bra att unna sig och därmed också unna sig att känna ALLA känslor, även sårbarhet och ledsenhet. Jag tror att om vi tillåter oss att känna, att vara med på riktigt, så kan vi också lättare hitta konstruktiva lösningar, om det är så att det behövs. Exempelvis att man blir ledsen av något som någon annan säger. Nu när våra känslor är rena, d.v.s. inte uppblandade med den skamkänsla som funnits mest hela tiden hos åtminstone mig, och annat dåligt-mående som ett resultat av vårt drickande, så är det lättare att stå upp för sig själv, att ifrågasätta och att kräva förändringar. Men - vi klarar också av att bara vila i känslan: jaha, idag känner jag mig lite ledsen, men det är OK...

Tack för att du delar med dig av dina tankar, hoppas ni lyckas plocka russinen ur MITT bludder också ;-)

Ja du, den där sorgen!
SJälv har jag fest på lördag och undrar febrilt hur jag ska orka skvalpa med mitt alkoholfria..

Det ÄR en sorg att inte kunna dricka men det visar också hur in i he-e vedertaget den förbannade alkoholen är i samhället!! Det gör mig så förbannad!

Men jag vet precis vad du menar! Julfester, jobb-kick-off, nyår, allas glada förväntan över att få dricka..

Jag KAN också dricka socialt! Men det triggar igång ett sug och en obalans som VARJE GÅNG lett till att jag sedan dricker i min ensamhet, får black-outs, får en ångest som gör att jag kryper på golvet..

Det är ett högt pris! Jag VILL inte göra det mer!

Hellre småtrist i 4 timmar på fest än dålig 12 timmar med påföljande återfall.

Gråten du gråter kan ha med den inre konflikten att göra..nämligen "jag VILL dricka men jag FÅR inte!"
Man måste ge upp den kampen och inse "jag KAN inte dricka för jag har ett alkohol-problem"
Det ligger så mycket styrka i acceptansen!

Förvirring kan leda till drickande..stress..you name it!

Alkoholen har fyllt så djupa känslomässiga behov hos en, en slags tröst vilket gör det lättare att förstå att man saknar "den goa känslan"
Jag kan dock nöjd konstatera att vid mina tre små återfall nu så har jag INTE fått den "goa känslan".

Dtet känns som en vinst!!
Varje stund vi är nyktra, varje kväll vi lägger os Nyktra är vi VINNARE!!

Håll i! Du klarar det!
Lilja-kram

Suger åt mig av alla funderingar, positivism och värmande kramar... och absolut Dompa, det går att plocka många goda russin ur dessa härliga smetar (tyckte det var ett så mysigt uttryck)

Hos mig finns mycket energi vissa dagar, men också en ny sårbarhet har dykt upp som jag inte riktigt känner igen hos mig. Jag vet att jag ofta tagit åt mig, att jag kunnat älta och att väga fram och tillbaka var jag förut mästare i. Det kunde vara händelser på jobbet eller i relationer. En bit har jag tagit tag i och lyckats jobba bort. Det handlar om att inte följa med i "massupprördhet" på jobbet tex. och jag släpper verkligen allt vad gäller jobb när jag stänger dörren efter mig numera. Tankar och känslor som jag förut ofta tog med mig hem och ältade stannar bakom stängd dörr och det är otroligt skönt.

Har dock hittat nya fall-luckor som känns farliga för mig. Sårbar på ett nytt sätt mitt i allt nytänk. Kanske som det du skriver Dompa om, att unna sig att känna... Det har jag ju verkligen börjat "syssla" med sista tiden... mina nya slagord har ju blivit att tillåta mig att känna sorg, oro, glädje, ensamhet, styrka osv... Kanske detta gör att jag blivit mera sårbar och kanske ska jag bara förstå att inte heller detta är farligt. Inte farligt att vara sårbar, men ju lite knivigt också... Det är där det blir lätt att falla.

Att få era funderingar, varma kramar och hurra-rop är fint, precis vad jag behövt de här dagarna... jag läser dem och kommer fram till rätt så bra tankar även när jag känner mig sårbar och ledsen. Och... så blir tankarna lite mer hanterbara.

Ni är guld värda...

Innerst inne vet jag att det är precis som du säger. Tar jag ett glas så blir det fler... Känner mig så jäkla tramsig som sitter på jobb och gråter över att jag inte kan dricka mer. Hur kan man bli sorgsen över något som ställt till med så mycket skit i mitt liv? Jag får inte ihop det i mitt huvud. Känner mig väldigt förvirrad.....

Hej Nilali!
Visst är vi många som kännt den där sorgen.. Men vi är också väldigt många som tar en dag i taget..
Själv har jag inte gett några löften att "aldrig mer dricka alkohol", för det skulle kännas för jobbigt..
Ta det så, till att börja med!
Just idag, ska du inte dricka..
Kan tipsa dig om serien "Jonas löfte" på Svt play.. Se gärna den!

Ta en dag i taget, så småningom orkar du bestämma dig för hur du gör i framtiden..
Själv kommer jag nog inte att dricka, för har jag väl tagit första glaset, så vet jag att jag inte kan sätta stopp förän allt är slut..

/ trollis/

Känner plötsligt en enorm sorg. Ska jag inte kunna ta ett glas vin till maten på julfesten? Ska jag inte kunna ta ett glas champagne på nyårsafton? Jag kan inte säga att jag känner något behov av att dricka just nu men känner en enorm sorg över att inte kunna göra det vid speciella tillfällen som kommer i framtiden. Är det normalt att känna så här eller är jag knäpp? Känner mig jätteledsen och deppig över detta just nu. Har jag gjort fel val att kapa all alkohol tvärt av? Hade jag kunnat hålla mig till ett glas vin till maten på fredag/lördag? Har jag hjärnspöken? Försöker jag hitta olika orsaker till att få ta ett glas vin igen? Snälla hjälp mig.... Kramar

Forumvänner!
Vi är alla olika, tycker olika och tacklar förmodligen våra livssituationer på olika sätt..
Som nykter alkoholist och medberoende blir jag naturligtvis också berörd av de tragiska historierna, där en del (främst kvinnor) väljer att stanna kvar, hos någon som uppenbart misshandlar dem både fysiskt och psykiskt.

Extra tragiskt är det, när det finns barn inblandade.. De har ju liksom inget val!

Barn, är oerhört lojala mot sina föräldrar. Dessutom, kanske de inte VET att det finns någon annan typ av liv (utan alkohol?!)
Jag har själv vuxit upp i en dysfunktionell familj, med aggressionsproblematik och för mig var det "onormala" fullkomligt normalt.. Jag trodde att alla hade det ungefär som vi.. (hade ju inget att jämföra med..)

Kanske gör just det, att sinnena skärps..? Kanske ringer vissa varningsklockor lite tidigare?
Och kanske vågar man se igenom vissa lögner och urskuldranden och påpeka dem?

Många av oss, har ju varit mästare på att föra både oss själva och andra bakom ljuset..
Jag har också projicerat saker som legat hos mig, på min omgivning. Jag har också spelat "offer" och tyckt synd om mig..
Jag har varit med om "omvändelser under galgen", som visat sig vara "läpparnas bekännelser", för att slippa ta de omedelbara konsekvenserna av vissa handlingar..

Sedan kan det också vara så, att en del skriver saker i affekt, och utelämnar sin egen del i det hela (det är ju sällan ens fel, att två träter)
Man reagerar på det skrivna och sedan visar det sig att man inte hade alla detaljerna....

Kan ta ett exempel från RL.. Hade en vänninna som en kväll ringde mig. Hon var helt uppriven, grät och hulkade så jag knappt hörde vad hon sa..
Det kröp fram att hon hade haft ett jättegräl med sin äldsta dotter (som vid det laget var påverkad av A) Dottern hade skällt ut henne och dragit fram en del saker ur barndomen, samt hotat att döda henne..
Jag blev naturligtvis förskräckt och undrade om jag skulle ringa polisen? komma över? om hon var oskadd..?
Jodå hon var oskadd och jag behövde inte ringa polisen (hon insisterade att jag INTE skulle ringa)
Efteråt visade det sig, att de visserligen h a d e grälat, men att båda varit i affekt och att det inte varit fullt så allvarligt som min vänninna ville göra gällande..
Egentligen hade det rört sig om att hon kände sig sårad och ville ha sympati... Hon hade själv druckit en del vin, och förmodligen var det därför hon förstorade upp saken..
Jag kollade med ett av hennes andra barn (ville vara säker på att det inte förelåg någon fara..) som sa: Äsch, mamma och E råkar ju jämt i luven på varandra och just nu är de vänner igen..
Det var som om inget hade hänt.. Min vänninna ville inte tala om saken efteråt, utan viftade bort det hela..

Det gör också, att jag tar till mig det som Andreas skriver.. Jag ska kanske inte "reagera" omedelbart..? För likväl som man tycker sig se ett mönster som som leder till ett planerat återfall eller ett förhållande, där någon avgjort blir nertryckt, så har man ju inte h e l a bilden..
Det enda vi ser på Forum, är ju bilden som vi och andra själva skriver ihop..?!

Må gott vänner, ha en bra dag! Kram /trollis

För mig är det så självklart att det är på grund av mig. Att jag har varit en frånvarande förälder pga vinet, alltid satt det först.
De är inte uppvuxna i ngn misär, jag har ju skött jobb, lagat mat varje dag, rent hus men sedan har jag checkat ut med vinet på kvällen.
Den äldsta började må dåligt för 4 år sedan av och till och har aldrig velat anförtro sig om det för mig men fått mig att förstå att det hade med mitt drickande att göra.
Har i så många år haft sådan skuld och skam över att jag inte kunde sluta för trots att hon sa det så kunde jag inte sluta.

Det märks verkligen på dem att de är glada att jag slutat, minns att jag i våras hade en konfrontation med den äldsta där hon skrek till mig att jag skulle låta henne vara, hon hade gjort ngt mycket dumt och jag ville prata om det. Jag gick bakom henne och sa att hon måste lita på mig och prata med mig. Hon skrek till mig att hon bara väntar på att jag ska dricka igen så det kunde hon inte, minns att jag helt lugnt gick bakom henne och sa att det förstår jag att du tror men jag kommer inte att göra det.

Efter det vände det och även om inte förtroendena kom så började jag märka en tillit.
Men nu är det dags igen och ni kanske har rätt, det kanske inte har med mig att göra. Jag vet inte!!
Nej, inte pratade jag med min mamma så det kan jag förstå på sätt och vis.

Även den yngre mår dåligt framkom igår, tänk att barn döljer så länge som möjligt hur de mår innerst inne.
Har inte sovit mkt i natt, det gör ont i hjärtat när jag inte kan hjälpa. Oavsett om det nu beror på mig eller på något helt annat så vill jag ju hjälpa dem att må bättre.

Att de är egoister har du helt rätt i R, och det blir lätt drama, här i varje fall.
Jag kan överreagera, det är jag medveten om och det handlar nog mycket om den skuld jag släpar på.
Detta verkar rörigt, men det känns skönt att lätta sig lite för det här kan jag inte prata med ngn om eftersom det handlar så mycket om mitt förhållande till A.
Nu tar vi en dag till, Tack!