Senaste kommentarerna i forumet

klappa min själ när den värker, med vänliga varsamma ord
tack gud att du ser och du märker min ensamhet här på vår jord
och klappar min själ när den värker med vänliga varsamma ord..

Du sände mig nån i min väg, när livet blev hårt och krasst
nån som såg igenom allt som kändes så hårt och så vasst..
Som stilla klappar min själ när den värker, med vänliga varsamma ord..

Se din bror och din syster i varje själ, som du gick förbi..
Det är inte försent att förändra, ett liv till det det ska bli..
om du bara klappar en själ när den värker, med vänliga varsamma ord..

Drick lagom! med saft, bubbelvatten eller kaffe..! kram trollis

Och förundras över hur smart och klok du är!
Riktigt vis och strålande vis i ALLT du skriver.
Love to read it!
Super kram!
Jag kommer ofta komma tillbaka och läsa ditt
svar för det var så djävla! Bra.
Kram/A

Tittar in och önskar dig en trevlig helg!
Skit i vad folk anser om piller! Behöver man dem, gör de nytta, annars är de verkningslösa.. ;-D

Såg att du klarade sauna ;-D (svensk bastu, är där finnar klär om innan sauna!)
Gör definitivt inget att strunta i vare sig ölen eller groggen heller.. (har själv aldrig kunnat bada bastu, påverkad, eller kunnat dricka öl i bastun.. Efteråt var en annan 5:a..)

Många hjärtproblem i Finland, kommer sig nog oxå av kombinationen "sauna & alkohol".. Kanske också, för att "finnen" i gemen är väldigt macho. vilket innebär, att det ska hinkas en hel del, dessutom ska det ösas mycket "löylya"...
Passa dig för deras "humpa" oxå.. ;-D (både tanter & gubbar har mer kondition än man tror *garv*)

Ha det gott, njut av lakrits och choklad (om du är begiven på sötsaker) och fortsätt med en nykter helg/ kram trollis

Det känns otroligt skönt att kunna stå rak i ryggen inför min man. Oavsett vad har det tidigare alltid funnits en känsla av skam hos mig (och ett förakt hos honom) för att jag dricker. Det spelar ingen roll om jag glömt bort en sak jag sagt inte för att jag var onykter utan för att jag har dåligt minne ibland när jag är stressad - alkoholen stod alltid mellan oss.

Jag påstår inte att vår kommunikation är bäst nu, verkligen inte, men jag kan åtminstone slippa skammen och stå rak i detta!

Styrkekram- helgkram från mig också!
Visst kör livet ihop sig..
Brukar säga att livet är hårt mot dom hårda.. Men det är inte snällt mot dom andra heller.. *skratt*
Bra att du ser till att sköta om dig själv och söka hjälp. Det är ingen "svaghet" att skämmas över, snarare en tillgång och styrka!
Ha en underbar helg/ trollis

...är så glad för att ni finns! <3 <3 <3

Kanske kan vi i år försöka att fundera ut vad vi egentligen tycker är viktigt, allt för att undvika stressen och "måsten". Man kanske inte måste gå på glöggfest?

Svårt när man inte kan fly in i dimman ibland, jag tror jag behöver en ventil att släppa ut allt med ibland. Förr var det ett par glas vin som hjälpte, nu har jag försökt med motion och stödgrupp och visst funkar det ibland men känner mig så missnöjd med livet ibland.

Ringde och beställde tid till läkaren på måndag och hoppas vi skall komma fram till en bra lösning, vet att piller inte är lösningen men hellre det än att jag trillar dit igen. Nu kommer ju julen stormande med alla glöggfester och stress. Känner mig inte riktigt redo för det, men rustar för krig med spöken och stress.

Stressad, trött,arg men det kanske är ett vanligt PMS anfall i vilket fall som helst tog jag den bästa lösningen för att inte åka dit denna helgen iallafall. Jag tog ett långpass på jobbet så nu blir det bullbakning och bad med människor som vet hur man uppskattar livet.
Kram till er alla//Kalla

Vilken klippa du är, Villervalle! Dina ord satt som en smäck i min situation. Har bråttom nu, men vill att du ska veta att jag känner igen i mycket av det du skriver. Vill att du ska vara rädd om dig. För mig har alkohol blivit ett problem även om det inte funnits ett fysiskt behov. Jag har tappat vänner, förlorat flickvänner och utsatt min barndomsfamilj för slitningar. Det räcker för mig att jag har riskerat det och de jag älskar mest.

Min fru och jag har pratat nu på morgonen och kommit närmare varandra av att våra "sanningar" uppdagats. Jag vet inte hur illa det är med dig och din fru. Ge inte upp det än! Känslor kan förträngas och blomma fram igen. Rädsla och besvikelse kan skrämma iväg det man har ihop. Att få känna min frus armar om mig i morse, när hon läst mitt inlägg och vi blivit sams (tillfällig?), var som juicen i en bakfulls morgontrötta och snustorra hals, som mobilen som möter laddaren igen efter uttömt batteri. Hoppas du och jag hörs igen! Måste rusa!

Hej Minime! Har du bytt ut alkoholen mot "godis" och choklad kanske.. (det är många som får ökat godis-sug, när de slutar med A)?
DET kan nämligen förklara finnarna..
Annars får du se det som att kroppen "rensar" ut efter ditt "supande" :-) och då får man bl.a finnar..
Man kan också få gå på toa lite oftare, bli "lös i magen" etc..
Du kan dricka mer vanligt vatten, eller mineralvatten (ta gärna extra B-vitaminer! de hjälper till att reparera hud och nerver)

Tänk på att det tar nästan lika lång tid för kroppen att återhämta sig, som när du misshandlade den med A ;-D

kram trollis

Hej nummer 9. Jag hoppas att du kan ta till dig av det VillerValle skriver!
Det sägs att det inte är ens fel, att två träter, men att "träta"/prata med någon som är påverkad, funkar inte!!
Därför måste ni prata, när ni är nyktra.. Vilket inte är lätt, speciellt inte när man glidit ifrån varandra.. Och där käre nummer 9, kan du inte ge din fru hela skulden!
Vad har du gjort själv, för att försöka prata med henne? För att förstå?

Gjort är gjort, och ska ni ha en förändring till stånd, bör ni faktiskt ta hjälp av utomstående!(för ni är båda parter i målet och det kommer förmodligen att sluta med pajkastning)

Det hjälper inte att spela "underdog", utan du måste ta ansvar för dig själv och ditt drickande, innan din fru ser dig som seriös.. Tyvärr, för du kanske har planer på att fortsätta dricka..
Om DET inte ingår i hennes planer, så kanske ert äktenskap är över?
Så jag ger dig samma råd som VV, prata med varandra, i nyktert tillstånd, gärna med någon objektiv part (typ familjerådgivnin, terapeut ) eller liknande med..
Lycka till / trollis

Grattis till dag 66 Vinter! Kul att se att det går bra ;-D
Tänkte på din man.. Nej, jag tror inte att det här är fel forum eller forumdel heller, att skriva om sådant..
När man själv har problem, så blir man faktiskt rädd för de här "präktfyllorna" även hos närstående.
Av flera orsaker, men kanske mest, för att de påminer en del om en själv.. Och för att hela stämningen blir så otrevlig..
Min gubbe blir så otroligt arrogant, dryg och ful i mun i ett visst stadium, om det inte gått över till fyllesentimentalitet och jätteångest..
Han gör helt idiotiska grejer och man får bokstavligen hindra honom från att förstöra saker, eftersom han kan få för sig att han t.ex. ska börja "renovera" något.. (du vet, kan allt, klarar allt, är en sjutusan till snickare..) Jag blir helt enkelt rädd att han skadar sig själv, med tigersåg, kofot och spikpistol.. För att inte tala om stege.. Hur det kan se ut efteråt, ska vi inte tala om..
Då kan han bara släta över det med.. Äsch, det fixar jag till sen..(hmm, vid nästa fylla...) Eller men såååå tokigt är det ju inte..
Eller i värsta fall, får jag lyssna på fylletjat h e l a natten, innan han somnar.. (föredrar faktiskt att han slocknar..)
Detta blev lite långt, men just för att det blir så jobbigt (.. eller är det för att jag f ö r u t s ä t t e r att det ska bi jobbigt..?) så känner jag att jag inte orkar..
"Ransoneringsdrickande", struntar jag i, men inte "festande".. Gudskelov, var det ett bra tag sedan det hände (och vi har pratat om det!)
Hur vi gör, är upp till oss själva.. Jag har en plan, och det verkar du också ha ;-D
Kram / trollis

...och milt ångestdämpande. Inte SSRI. Vågar ej skriva namnet för då kommer ett fördömande om tablettmissbruk och "fel budskap" säkrare än ett brev på posten. Enligt doktorn så är jag aggresiv för att jag är stressad, vilket kan leda till ångest och depp...men det har vi ju fattat. Har inget med nykterheten att göra. Hon sa att det kan vara vanlig sömnbrist. Även om jag lägger mig tidigt med en bok...så kan jag ofta varken sova eller koncentrera mig på boken. Jag skulle inte vilja påstå att jag ältar...men hjärnan går på högvarv inför nästa dag. Att pussla ihop allting...tider, arbete, ongar, handla, egentid. Bara det gamla vanliga...det som förr kunde glömmas/kopplas bort med ett par whisky så att man somnade. Nu tar jag några piller istället. Detta får jag hoppas är en tillfällig lösning, men behövs det så fortsätter jag.

Resande; Håller med dig där till fullo! En av anledningarna till att resa är ju just att bli oanträffbar. På senare år när vi reste med ongar så var jag så sur på dem för att de alltid skulle vara uppkopplade. Själv tog jag inte med laptop. Mobil var med ifall det skulle hända ngt (vanligt barnfamilj trauma) men den var avstängd. Nu när jag har blivit lite Forum beroeende...så skäms jag lite för att jag varit sur på ongar. Men...försökte köra början av semestren utan uppkoppling...och tog mig en rejäl fylla. Så nu kör jag med liiiite uppkopplat.

Världen har absolut krympt. Läser inte fb om andra människors resor. Saknar det gamla vykortet...när fick man privatpost senast. Resa kommer jag dock att fortsätta med eftersom jag är beroende av sol och hav. Även vissa storstäder drar. Skidsemester? No way José...efter nio månaders vinter i byhåla var inte skidsemester ngt som drog. Ryser när jag tänker på det ;-). /R

av dig, (Nummer9), som är en av alla de som beskrivs i avdelningen "Hjälpa någon som står nära". Livet är inte alltid enkelt och bakom varje alkoholistfasad finns en människa. Jag dricker fortfarande alkohol emellanåt, men tror inte att jag är direkt fysiskt beroende utan har använt alkoholen mer som en ventil för att klara av livet, (arbete, relation, ekonomi etc.), vilket kanske du också har gjort.

Jag har tidigare skrivet att jag successivt har lättat på mina bördor genom att byta jobb, förändra min ekonomiska situation, sluta umgås med jobbiga personer osv. Kanske vore det skäl också för dig att se över din egen situation. Sätta dig själv i första rummet. Ja, jag älskar också min fru men har ändå kommit till insikt om att vårt förhållande har kommit till vägs ände, men jag har inte jätte bråttom att bryta upp eftersom jag ändå mestadels bor ensam långa perioder ändå på grund av mitt arbete och jag har heller inga småbarn längre.

I mitt första äktenskap gled jag ofta in i alkoholdimmorna för att härda ut just på grund av det du beskriver. Att leva i ett känslolöst förhållande när man är en person som behöver närhet och värme kan vara förödande. Förhoppningsvis var ert förhållande bättre i början, men med småbarn med i bilden och kanske hårdare krav på sig själv så sker sådana här förändringar så sakta att man kanske inte märker det, inte ens när man står där på natten och drar i sig ett par öl bara för att kunna sova ytterligare några timmar.

Jag kan se att det låst sig fullständigt i kommunikationen mellan dig och din fru och så länge du dricker så kommer du inte ha en chans i en diskussion med henne. Låt bli spriten ett tag om du kan, och sedan kan du rak i ryggen ta vilken diskussion som helst. Att se dig resa sig från att ha varit en alkoholdoftande eller bakisskakis person till en person med egen styrka kan vara förvirrande för henne i början men kommer att gynna både dig och henne. Ni kan båda analysera ert förhållande på ett förnuftigt sätt och kanske också hitta tillbaka till varandra.

VV

för de värmande orden!
Det fungerar så bra för mej med LCHF, inget sug efter godis eller vin, jag mår utmärkt och har energi. Det enda som oroar mej lite är just att kolesterolet ska skjuta i höjden och jag ska bli "lurad" att sluta när jag kommer till företagshälsovården på våren för 3-årsgranskning. Jag är så påläst så jag är egentligen inte rädd för högt kolesterolvärde men jag är rädd att falla för påtryckningar. Men varför oroa sej för det nu! Ha en bra fredag!

Hej, hej! Bastandet gick finfint. Det blev jag, finnen, en svensk (du? Det hade ju varit mysko) och en ryss. En av oss struntade i ölen i bastun och groggen efteråt. Gissa vem ;-). Men det var intressant...vad vi än själva tror så förbättras INTE engelskan efter några jamare. Fick iaf. äkta finsk stabbmat. På det hela en ok kväll. Men vissst finns den där...känslan av att de andra tyckte att jag var lite "jobbig" som inte drack. Nej...håller med; Det är tragiskt detta drickande som tar vid på tjänsteresorna när laptopen fälls igen. I mitt yrke ser jag inte många kvinnor...men det lilla jag har sett får mig att ana att de istället för att ta en öl med grabbarna går upp på hotellrummet och vinar lite. Dels för att det är tufft att vara kvinna i branschen...dels för att hyckleriet frodas; Den dam som dricker ikapp med gubbsen...får ingen respekt. Det är ju så "sorgligt" att se en kvinna supa. Blir sne när jag tänker på det. Men vad ska man göra? Byta yrke när man är i medelåldern och har en familj och försörja? Dessutom trivs jag med mitt arbete...även om turerna runt omkring kan bli lite påfrestande för en nynykter man.

Dina uttryck kan vara bisarra skrev jag...inte du! Fast när jag hör om spänningen med rullskidorna så börjar jag ju undra ;-). Den lite ljusare gräddvita linjen kan ju vara ett bra sätt att återhämta sig lite. Önskar dig Lycka till! Ciao så länge Atleten! /R

Anar att det är du, min fru, som skrivit under pseudonymen "sorgsenmedberoende". Om det inte är du som skrivit det så kanske du, min fru, läser det ändå och förhoppningsvis vaknar upp ur din villfarelse. Villfarelsen om att det är bara du som lider och bara jag som är skyldig. Kanske andra medberoende läser detta och frågar sig om det verkligen är ok att i medberoendets namn häfta fast all möjlig skuld och skit på den missbrukande för han/hon är ju onekligen en som ska stå till svars.

Jag förstår att du, min fru, fått lida för mitt missbruk. Jag har gjort dig och många nära och kära illa. Det är jag mer än ledsen för och önskar att jag kunde ändra på. Vad synd att du inte sagt till mig att du tror att jag inte varit våldsam för att du sover. Hade du vågat visa omtanke och kärlek alla gånger jag mått under isen nykter då? Vad synd att du inte hållt om mig när jag gråtit mig till söms och tröstat mig med alkohol som napp för att jag får mer varma ord från kollegor och kunder på jobbet än från dig. Vad synd att du inte visade glädje när jag för en timme sen berättade för dig att jag ska kämpa för att inte dricka mer alls. Vad synd att du i samma stund berättade att du ska söka hjälp för att du är medberoende men förnekade bestämt att du har någon som helst del i att vi haft det så jobbigt bitvis i vårt förhållande. Vad synd att du inte velat försöka prata med mig när vi varit ovänner. Vad synd att du vill att jag ska jobba bort att jag visar ilska i konflikter men att ditt sätt att nonchalera folk fullständigt då du är arg eller ledsen är en del av dig och inte går att ändra på. Vad synd att du inte ser det fina i mig som vill fram istället för det spriten missfärgat. Vad synd att du inte torkar mina tårar nu när jag skriver detta och hoppas att min nykterhet från i måndags ska hålla i sig. Vad synd att du inte delar min tro på att människan inte är ens ord, inte är ens handlingar utan ens ambitioner och att det är nu jag behöver dig som mest.

Jag tänker på Winston Churchill. Han sa till en kvinna som påpekade hans onyktra tillstånd: Visst, jag är full. Men du är ful och i morgon är jag nykter!
Missförstå mig rätt! Churchill beter sig illa. Ens utseende kan man inte hjälpa, men ens alkoholhalt kan man styra. Men om den fulle kan bli nykter och bibehålla det tillståndet så bör endast den utan synd kasta första stenen. I vilket fall, jag älskar dig min fru. Du har all rätt spy galla över mig, även om det sårar mig att du gör det med andra, men döma mig för alltid och rentvå dig själv har du inte rätt till eller fog för!

Bastu med Kosken vilka frestelser. Samma här jag gillar bastu och Kosken men Kosken hoppar jag över för tillfället.
Jag har själv varit i 1000flaskorslandet 3 omgångar efter semestern.
Gräddvitt ska det bli fram över och kanske vitare en så, är riktigt peppad för att hålla mig borta från krökandet på längre sikt känner att det ger ingen tillfredställelse men det visste jag ju innan. Det är som du säger när det ingår i jobbet så lever man farligt. Tragiskt att det så ofta när det är övernattnings inblandat så skal det Krökas, man hinner inte klappa igen lapptoppen fören det är dags att ta en pilsner eller fem.
Rullskidor funkar bra i brist på snö! Men vist kan det vara lite spännande i bland när det går utförs och det dyker upp en T korsning eller en trottoar kant. Det gäller att planera turerna.
Bisarr kanske! Hoppas jag inte låter helt galen, försöker bara se saker och ting från den "tragikomiska" sidan!

Hej så länge //Paron//

Jag är så glad för din skull Santorini, det märks att det är på ett annat sätt för dig nu, kampen är över och du har accepterat känns det som.
Känner igen det där med att du känner att du är ok som du är, jag upplever samma sak.
Har precis som du gått ner ca 14 kilo och det gick rätt snabbt med LCHF första månaderna, sedan slutade jag med det eftersom jag fick för höga blodfetter av den kosten. Har stått still i vikt sedan dess och skulle egentligen gå ner 10 kilo till för att vara i samma vikt som när jag var 20. Men jag känner ingen brådska, jag har också upptäckt att jag duger som jag är, går jag ner lite till så är det bra men gör jag inte det så gillar jag mig själv ändå. Jag är ändå inte 20 längre, jag är 40+.
Det är en ovan tanke att duga ändå men det är härligt att känna så.
Kram på dig!

Fenix: kloka ord! Då förstår jag dig helt! Klokt också att läsa din gamla tråd tror precis som dig att man behöver "lära känna sig själv" för att finna sina mönster och på det sättet undvika fallgropar.. Lycka till!!!! På tal om något helt annat såhär en tid utan alkohol har jag fått massor småfinnar känna de igen? Så trött på huden som reagerar phär.

för era svar! Är nog dags att börja skriva igen, men först ska jag läsa i min gamla tråd ordentligt för att hitta mitt mönster och lära mig av mina gamla misstag. Känns rätt hemskt att göra om samma sak gång efter gång, år efter år.
Minime: jag menade inte att ge upp och lägga mig platt och dricka, utan att ge upp försöken att förhandla med djävulen. Om man inte förhandlar kan han ju inte vinna.
/Fenix

snart fredag, lördag igen. Det känns bara bra. Jag har läst mycket i andras trådar och fått många bra insikter. Ni alla hjälper mej att förstå missbruket bättre vilket gör att jag lättare kan acceptera att det blev så här. Att man kanske måste falla flera gånger innan poletten trillar ner och att man för varje gång lärt sej lite mer. Trist att det ska vara så svårt. Nu vågar jag tro på att det ska hålla för mej. Det finns en annan känsla inom mej, svårt att förklara. Flera saker har också hänt i min omgivning som gör mej tacksam för var jag är idag. En bekants fru, strax under 60 år, dog helt plötsligt. Sportig, jobbade inom sjukvården. Efteråt har det kommit fram att hon drack för mycket. Kände att det lika bra kunde hänt mej. Tacksam att jag slutat dricka.

Maken gör också framsteg. Han har slutat dricka starksprit utan köper vin istället som han klarar bättre. Han har kollat med mej att det är ok att han köper hem vin och det är det. han köper hur som helst inte mer än han dricker upp, eller om han dricker upp det han köpt, hur man nu ser det! Det är i alla fall ett framsteg.

En annan helt otrolig sak har hänt med mej. För första gången i mitt liv tror jag, så är jag nöjd med mej själv. Jag är ok som jag är! Jag har gått ner 14 kg men har ändå kvar att gå ner, kanske 10 kg till. Men jag bryr mej inte om det. Det får ta den tid det tar och jag tycker att jag duger ändå. För mej är det stort för fast jag vägde 20 kg mindre som ung så var jag ändå aldrig nöjd.

höst trollet: Jag var sur då, men inte särskilt sur dagen efter. Som sagt, jag har själv varit den där personen alltför många gånger. Och i ärlighetens namn, min sambo dricker inte särskilt ofta eller mycket. Det kanske är fel forum att skriva detta på, men någon fylla någon gång känns inte som jordens undergång för min del (jag pratar alltså om honom).

För mig själv däremot.. Ja, delvis handlade det nog om avundsjuka. Jag hade så gärna velat dricka själv den kvällen och det kändes förbannat orättvist att alla andra kunde göra det.

vill.sluta: När jag började skriva här hade jag tänkt mig ett uppehåll från A. Hur kort eller långt visste jag inte, och vet fortfarande inte. Jag har inte lovat mig själv "aldrig mer", inte lovat någon annan heller. Men en vecka blev en månad, en månad blev två. Och livet känns så mycket lättare utan A. Fördelarna är så många att jag inte längre riktigt kan föreställa mig att jag skulle kunna ta det där glaset med gott samvete.

En nyårsafton utan champagne? En födelsedag utan drinkar? Så långt har jag inte ens tänkt.

De senaste dagarna har jag funderat över den där magiska gränsen. När slutade det vara roligt med A, när tog det negativa överhanden? När jag föreställer mig att jag dricker går det inte att komma ifrån att det inte kommer att bli kul. Om jag tar ett glas så vet jag att jag bara kommer att jaga nästa. Reptilen gånger hundra alltså.

Om jag tar mig en fylla, är det inte bara onödigt när jag vet att jag då kommer att vilja dricka nästa dag också? Trots att jag egentligen inte vill. Och så kommer jag vara där igen, i ångestsörjan. Inte veta vilka känslor som är jag och vilka som är A.

Jag vill så gärna få lära känna mitt nyktra jag på riktigt. Mitt autentiska jag. Och då får A inte plats i ekvationen längre.

Fenix: också intresserad av din historia och kanske kan vi stötta varann i kampen mot djävulen .. För jag vill inte ge upp och lägga mig platt

Ja, det är j-a skit helt enkelt. min man dricker på kvällar i perioder, ibland inte alls och ibland ganska mycket. Delvis beroende på vad som finns hemma - jag dricker så gott som aldrig, jag köper aldrig alkohol, men min man ser alltid till att det finns när vi ska ha gäster och då gärna "lite extra - man vet ju aldrig vad gästerna vill ha"...

Nu har jag försökt sätta hårt mot hårt: han har lovat så många gånger (både pga mina krav och på egna initiativ, när det riktigt gått åt skogen och han skäms) att han ska sluta dricka, men denna gång räcker inte det: jag vill att han söker hjälp, annars vill jag inte ha detta liv. Han svarar med att jag borde söka hjälp. Han har kallat mig så mycket hemskt, beskyllt mig för så mycket hemskt att jag knappt vet hru jag ska kunna komma över det, även om han vore nykter.

Vi har liksom inte kaos, han dricker inte och gapar och skriker eller är våldsam (jag sover ju), men det blir väl ändå kaos antar jag; det är ju inte för inte som jag nu gåter över detta varje dag, ringer socialen, AA, Al-Anon, familjerådgivning osv.

Men oj, vad jag önskar att vi hade en situation mer lik din! Du är stark!!