Senaste kommentarerna i forumet

...hur man förhåller sig till andras drickande. Många här inne skriver ju om hur de ser sin partner med nya ögon när de blivit nyktra, vilket inte alltid är så muntert, men du är ju i situationen att du kan välja en ny partner...
I början av min nykterhet var jag väldigt äcklad av alkohol. Tyckte inte om lukten. Ville inte kyssas. Kände mig avskärmad när min käraste hade druckit. Det där har blivit bättre och i relationen är det inget större problem eftersom min käraste är väldigt måttlig. Hans förhållande till alkohol är helt oneurotiskt och oftast dricker han inte alls. Men jag är helt klart mer pigg på sex om han inte har druckit alls. Jag tycker om tanken att vi båda är helt närvarande med varandra.

Skrev du inte någon gång att nästa kvinna du kysser ska vara nykter? Det blir kanske inte så eller så blir det så, men du gör nog rätt i att vara vaksam på dina egna iakttagelser och reaktioner. Sätt dina egna behov i första rummet nu. Det handlar väl inte om att döma utan om att du som nykter alkoholist med ett alkoholiserat ex inte skulle fara väl av att få ihop det med någon som dricker (för) mycket? Usch, usch, medberoendetrådarna handlar ju ofta om personer som gång efter annan får ihop det med någon som missbrukar. Inte ens det resande teatersällskapet har i alla sin brokighet behov av en alkis-donna.

Kul att du vågade dejta! Här kommer en helnykter och virtuell kram till dig!

Nynykter

Ja, såklart, trollis! Ska tänka på detta. Du är väldigt vis i det du säger och det stärker mig. Tack, älskade medmänniska!

Sims, den numera nynyktra om än för väldigt kort tid, men varje minut räknas väl?

Ja du simms! För det första är jag enenvis dj*vel (en röd gris bleknar nog i jämförelse) och somliga tycker nog att jag är en riktig bitch.
Det tar jag nästan som enkomplimang numera..
Mitt måtto, är att vara ärlig, men aldrig o-ombedd! Jag brukar försöka tänka efter, innan jag ger mig in i något: 1. Är det sant? 2. Är det snällt? 3. Finns det någon vits att jag säger det här, eller är det bara en "egoboost"?
Med åren, har jag varit tvungen att skaffa mig ett rejält lager skinn på näsan (tyvärr räcker det inte till h e l a min ömtåliga hud.. du vet den där som sitter precis under ytan..) eftersom jag jobbar på väldigt mansdominerade arbetsplatser..
I början, var det mycket snack om "avsaknad av muskler", men då kontrade jag med att om man inte fick en riktig hjärna, så fick man naturligtvis muskler istället, som någon sorts näst-bäst-kompensation..
Humor, har jag kommit underfund med, har varit och är fortfarande min räddning.. Kan man bara vrida lite på någon tråkighet, så att man ser det ur en annan synvinkel och kan skratta, så blir det lite enklare..
AA, då? Nej tyvärr, vi bor i en liten byhåla, med ca 10 mil till närmsat AA eller Al-anon. Däremot har jag den stora turen, att ha bekanta/vänner, som jag kan ta kontakt med.(varav en jobbar ca 40 mil bort på ett beroendecentum. Men det fins ju telefon!)
Huruvida vi har hjälp av AA, Al-anon eller andra ställen, är nog väldigt individuellt..?!
Prio ETT, är nog att man i grunden VILL, och tar emot den hjälp man får! Sedan får man ju ändå göra grovjobbet själv!
Brukar jämföra det med att man kan leda en häst till vatten, men man kan aldrig tvinga den att dricka....
Jag gillar det här forumet, för att vi är så olika, fast vi har samma problem. Det gör också att vi får nya AHA-upplevelser, klappar på axeln (som vi alla behöver) och a second opinion, på funderingar vi har..
Föresten, så är det nog bra för tillfället att din särbo är just särbo! När jag ser på det du skrivit, så slår det mig att ni båda verkar vara MEDBEROENDE till varandra.
Jag är själv medberoende och beroende. Jag försöker ta tag i mitt missbruk, medan gubben än så länge "funderar" och inte riktigt vill erkänna att han har problem...
Ha en härlig nykter dag simms! kram /trollis

Hej höst trollet! Jag läser mycket av det du skriver och ser dig som en lite guru för mig (se det positivt och inte som en last är du snäll!). Jag har bara en fråga, för jag blandar ihop alla underbara människor på detta forum: hur slutade du? Gick/går du på AA? Är det enda vägen, tror du?

Oj, det blev visst två frågor. Jag är ju på väg till en slags väg att ta mig ur detta, men det går inte 100%, än. Har kontakt med vården och får viss hjälp där att ta bort symptomen, men det kvarstår ändå som en stor svart sörja inom mig som jag tror måste ut innan jag kan släppa detta bedrövliga behov.

Jag är för övrigt 44 år, har två barn på 14 och 17 år som inte vill/får bo hos mig längre. Innan hade jag delad vårdnad varannan vecka. Pappan drog i nödbromsen (tack gode gud!) och dom får inte bo här hos mig förrän jag kan bevisa att jag tagit tag i mina problem. Jag blev av med jobbet, min nya man är förtvivlad och ställer ultimatum; dricker du mer är jag borta ur ditt liv. Han orkar inte mer. Ingen i min omgivning som vet nåt orkar mer. Jag orkar inte mer. Jag är i det närmaste i botten. Kanske inte än, för jag kanske tar steget ännu längre och super bort min bostad och min skrala ekonomi blir nada, ingenting. Jag blir hemlös och sitter på parkbänken ute, istället för inne i mitt hem. Min nya man och jag är särbo, för han kastade ut mig ganska snabbt när han märkte mina problem. Det gjorde ont, men jag förstod innerst inne. Inte ville han utsätta sitt eget barn detta, så jag tycker han var tuff och handlade helt rätt. Inget mer med det. De senaste två åren har jag knappt varit alkoholfri någon dag. Jag har inte varit asfull varje dag, utan kan klara mig på bara några glas, bara jag får nåt. Det är så sjukt. Det har jag också erkänt för läkaren jag har: mitt förhållande till alkohol är definitivt inte friskt! Han håller med och tack gode gud igen: han har humor, så vi skrattar och pratar under besöken. Jag som trodde att läkaren skulle sitta där torr i munnen och "prata allvar", nej, nej, var det någon som blev torr i munnen så var jag! Han fick mig att känna mig mänsklig.

Vad ville jag med detta långa utlägg då? Jo, kanske någon kan ha en bra idé hur man handskas med denna sjukdom. Finns det fler alternativ än AA, tro?

Hej! från Sims

Inget regn, men ganska mulet ute. Höstlöven lyser upp tillvaron istället, med sitt färgsprakande fyrverkeri..
Katten, fjäskade med en "present" i morse..(en näbbmus, där "batteriet var slut")Och krävde massor av beröm och en låååång gosestund i knäet.
Känner mig helt "inkattad" *ler*

Igår, började gubben gnälla över sina krämpor igen (jodå, alkoholister är i viss mån hypokondriker)
Jag börjar tro, att det är dax för en ny liten period igen..
Tycker mig känna igen "symptomen"..hmm.. Och förmodligen får han inte i sig sin "vanliga ranson", nu när jag har föreslagit att han ska ha sitt framme, så att han har mer koll på hur mycket han egentligen dricker..
Först var det ett: "Litar du inte på mig?"
- Jodå, men jag vill inte att du smyger..
- Ja, men jag har inga problem, för jag har inget sug... ( jasååååå, anledningen är nog att han inte hinner få något, eftersom han håller en, numera "låg", men stadig nivå...)

Nåväl, eftersom både han och jag fick lite "koll" och jag inte längre "sällskapsdricker" (vilket faktiskt fått mig att ta en rejäl titt på vår situation och mina egna tankar/fördomar etc..)
så dricker han inte lika mycket som han brukade.

Detta leder säkert till någon form av abstinens, fast han har givetvis svårt att se sambandet mellan rastlöshet, irritation, "stress", nedstämdhet etc och minskad ranson.. (HAN, har ju inga "problem"..)

Som sagt, igår började han knorra över "magen" (jodå, alkoholister har i regel "dålig mage")hade så heeeemskt ont..
Jag erbjöd mig att ringa och beställa en tid på vårdcentralen.. Men nejdå, det behövdes inte.. Det skulle nog gå över..
Imorse, kom det ett: Jag känner mig nog inte helt hundra.. Det går ju lite förkylningar...

Så dagens lågoddsare är: När han kommer hem, har han köpt sig en kvarting sprit, för att "kurera" sig med..(rent medicinskt syfte givetvis, enligt honom.. För han dricker ju inte sprit annars..)

Själv tror jag att hans kropp, på något sätt vill "komma ikapp"? Han har varit van att dricka minst en flaska vin eller motsvarande och troligen MER per dag, 6 dagar i veckan(söndag, har varit "vilodag", med upp till 10 lättöl och kanske någon folkis)
Att då "dra ner", till max 2 glas vin eller 2 starköl 3 gånger i veckan, sätter säkert sina spår..

Och som bl.a. mulletant beskrivit, så får alkoholister en massa fysiska krämpor, vars grundorsak egentligen är ALKOHOL!
smärtor i kroppen (bla. ryggen/ledsmärtor)
magsmärtor/buksmärtor
nedstämdhet/depression
ångest/panikångest
sömnsvårigheter/mardrömmar
synproblem
Ja, listan kan göras lång...

nog om detta, resultatet visar sig om några timmar..

I övrigt ha en underbar nykter dag därute!

Du har kommit till till självömkans jättebakelse och tagit dig en rejäl tugga ;-D
Kan trösta dig med, att det har jag också gjort, och upptäckt att bakom det där söta marängkletiga döljer sig en bitter eftersmak av eftertankens kranka blekhet..
För det är faktiskt som så, att stora delar av vår personlighet INTE förändras!

De delar vi hade problem med medan vi drack, lite/mycket, egoism, en STOR portion av "tyck-synd-om-mig-för-jag-vill-inte-ta-ansvaret-själv",ja allt det där "jobbiga" var så himla lätt att dölja i vinridån, ölångorna och partyglaset..

Och om omgivningen var lika berusad, så märktes det liksom inte lika mycket..
NU, är vi tvungna att fejsa, även våra mindre smickrande sidor, som vi, handen på hjärtat, vetat om!
Nu får vi faktiskt ta en närmare titt på vår personlighet och se vilka delar vi ska börja putsa på, istället för att blunda och tro att det räcker med att krampaktigt avstå från A, för att vara "duktig".

Jag tänker börja med: Jag ska vara sann mot mig själv! Jag ska sluta småljuga för mig sjäv, även om banala saker!
Låter kanske trivialt, men för MIG, är det viktigt.. För den enda jag i längden lurar, är ju mig själv!

Vi kan reagera på saker.. men sedan kan vi välja hur vi AGERAR..
Vi kommer fortfarande att bli arga, ledsna och tycka synd om, det är "känslan"(ofta inprogramerad)men utifrån det, kan vi faktiskt ta en liten mental "time-out" innan vi AGERAR (vi kanske inte ens behöver agera, utan bara konstatera, att nu kom ett sådant här tillfälle igen när jag känner detta? Vad känner jag egentligen? Vad påminner det om?..

Med en mycket kärleksfull "spark"../ trollis

nu håller jag inte med! Din särbo kan aldrig vilja att du slutar dricka!
I så fall, skulle han haft MER RESPEKT, för ditt beslut och INTE, tagit med alkohol!
URSÄKTA MIG, men han verkar vara ALKOHOLIST!!!
Ja, rakt av! och jag tror att HAN har större/lika stora problem som du.
Skillnaden ER emellan, är att DU är medveten och har tagit tag i dina problem.
HAN förnekar sina!
STOR STOR Styrkekram till dig simms! Förlåt om jag gjort dig ledsen, men det här är vad jag ser!
/trollis/

Tror inte att du är så konstig, Dompa..
Förmodligen hade du behövt tre glas, för att INTE tycka, att hon blev smått larvig, fånig, patetisk etc...
Det är nämligen min egen erfarenhet, och en av anledningarna till att jag blev beroende..
Jag älskar min gubbe, när han är NYKTER, men jag har väldigt svårt att "stå ut", när han inte är det.

Det kan röra sig om så lite som ett par öl! Jag tycker att han blir "patetisk", fånig, och "inte sig själv", när han smålullar i trädgården och liksom pöser av självbelåtenhet.
Han tycker ju själv att han är så duktig och har så briljanta ideér, när han druckit några glas vin eller några öl.

Blir det mer än 2, så blir han "kärvänlig" och "kladdig", det ska kramas och tafsas, men "fingertoppskänslan" är liksom borta..(eller hur man nu ska utrycka det..)
Själv tycker han att han blir en bättre älskare, vilket egentligen är raka motsatsen, eftersom lyhördheten förvinner..
Det här är ett väldigt känsligt ämne att ta upp, eftersom minsta antydan, gör att han går i försvarställning.(tydligen ett välddigt känsligt ämne för män??)

Så här hemma har jag enväldigt bestämt: Ingen sex,när vi har druckit! Och motiverat det med att JAG också vill kunna njuta av det.(har sagt att jag har svårare, när jag dricker)
Det har fungerat hittills, men problemet uppkommer, nu när jag är nykter och han väljer att dricka sig smålullig.
Ett par gånger har han blivit sur och tjafsat, men det är inget vi grälat om..
När vi båda är nyktra, har vi det fantastiskt bra. Tyvärr, har han svårt att se fördelarna, och om han så småningom, väljer flaskan i högre grad, är nog tyvärr äktenskapet över, för jag inser att jag inte kan konkurera med den sortens älskarinna..
Så Dompa, jag tror att du faktiskt reagerar helt naturligt..
Det är väl som så att vi är så vana vid, att det förmodligen ska vara/bli sex, när vi går ut/blir berusade, att vi aldrig tänker på att vi egentligen inte tycker att fulla människor är attraktiva?!(inte ens när de är knappt märkbart påverkade..)

Och kanske är det också därför en del av oss dricker, vi står inte ut, i nyktert tillstånd, med den larvighet/pinsamhet som uppstår, när folk har hällt i sig mer än max 2 glas vin till maten...

/trollis/

Var på en date igår kväll. Inget allvarligt men ändå stort för mig som hållit mig till samma kvinna i 15 år. Det blev inte bra. Hon visste att jag var nykter alkis...men att jag inte hade problem med andras drickande. Vad varken hon eller jag visste var att jag skulle bli lätt äcklad (Nej, jag visade inte det!) när hon tog in sitt tredje vinglas. Vad är tre vinglas...en vardagskväll...med jobb dagen därpå? Ja antagligen ingenting för den som klarar det...men i mig ringde varningsklockor. Betänk också att kvinnan var italienska...alltså inte från dryckesbältet.

Kvällen gick bra. Vi skildes åt som vänner. Men jag har tänkt halva natten på min negativa reaktion. Jag VILL INTE bli en rabiat nykterist som dömer ut andra. Jag VILL INTE rynka på näsan och undra om en kvinna är i farozonen för att hon petar i sig tre glas. För drygt ett halvår sedan hade jag toppat henne och inte ens reagerat. Jag gillar att vara nykter. Att vakna nykter...men jag gillar inte en del av den man jag börjat bli. Sitta och fördöma andra. Nu får jag fila vidare på detta...hur förhålla sig till andras drickande. Kanske är jag bara överkänslig då min egen nykterhet fortfarande är så färsk? Var det för att hon var kvinna? I så fall är jag ju störtgalen. Inte dömer jag ut grabbarna när de tar några glas. Var det för jag såg henne som en eventuell sängkamrat? Blev jag kanske sårad av att hon behövde tre glas för att "stå ut" med mig? Mycket att tänka på...analysera sönder allt. Den nya Dompa :(

Annars är allt väl här. Det går fortfarande att sitta på balkongen på morgonen... Katten tycks må bra ;-). Sköt om er där ute! /R

Det var ett tag sedan du skrev här. Anar att det går bra för dig...men bekräfta gärna. Hos mig är det lugnt nu...men efter min tjänstresa inser jag än en gång att lugnet i mitt fall är bedrägligt. Inbillar mig att du är tryggare i ditt beslut. Men vad vet jag? Så hur har du det Bella? Kram /R

...annars dör man! Jaha? Och var kom det ifrån? Märker att jag blir knäppare och knäppare för varje nykter dag. Men jag struntar i det....för precis som du beskriver det Santorini så är jag FRI...så skit samma om jag är en smula knäpp. Glad för dig bruden ;-) /R

Håller med dig om att det är tufft när ens närmaste pratar om "den goda alkoholen, på det goda sättet". Det där vi i egentligen vill undvika: såå fint gott vin till maten; eller såå gott fiint vin som aperitif, eller; såå gott fint vin till efterrätten; eller så gott med en liten sup av gott, fint wiskey, eller...ja, så kan jag fortsätta, eller hur?

Min särbo vill inget hellre än att jag ska sluta dricka, säger han. Han vet att jag gått till läkaren för mina problem. Vad händer? Två dagar efter mitt besök kommer han hit och har med sig öl och wiskey i mängder. Han ber mig vända bort blicken medan han tar sin "styrketår". Ok, det gick bra, jag kunde säga nej, då. När han sen kom tre dagar senare och också hade med sig några starköl och en fickplunta med sprit kunde jag inte säga nej. Jag sa: jag vill också ha i så fall. Det fick jag och sedan dess är mina alkoholfria dagar nada, ingenting. Campralen funkar inte, som om den är helt verkningslös, ju.
Det är inte så att jag tror att en medicin ska skapa mirakel för mig, men den kunnde ju ha haft liite mer verkningsgrad, hade jag önskat. Fast jag greppar allt jag kan nu, så nästa är att gå på AA-möte.

/Sims

Håller helt med, äter ffa goda middagar på restaurang men nu tar vi bilen in till stan :
Sommar, när du börjar tvivla och inte känner dig så motiverad att vara nykter längre gå in på forumet och läs i trådarna som handlar om "Hjälpa någon som står nära".
Att få läsa om hur närstående upplever att ha en alkoholberoende i familjen och vilken skada vi förorsakar dem, det är flera barn till alkoholister som skrivit/skriver där också får ialla fall mig att tänka en gång till och stå kvar vid mitt beslut. Det finns en orsak till varför vi tog det här beslutet.

Roligt är det inte men man får försöka Tota till det så att det blir lite roligt.
Kul att du ler eller skrattar när du läser det jag skriver, läser ofta dina kommentarer och inlägg från en humoristisk sidan. Kanske jag ler och skrattar innombords för att jag känner igen mig!
Kan tyckas att det inte är något kul eller något att skratta åt i min (Våra) situationer. Med glimten i ögat och högt i tak går det mycket lättare att tackla problemen! (Hur är det recensenterna brukar säga ” om vi ser det ur en tragikomiskt perspektiv ………."?)

Oj dett vart ett djupt in lägg! Känner mig lite som Ingnar Bergman nu;-))))

Hörs!//Paron//

härligt att läsa! Precis så där känner jag nu redan och jag hoppas att det ska förbli så. Jag tycker också att jag har så många fler valmöjligheter nu, det enda jag inte kan välja är alkoholen.

i självömkan nu ! Jag kan lova dig att du kan göra härliga underbara resor och äta ljuvliga middagar utan alkohol i framtiden. Jag ser numera enbart fördelar med mitt nyktra liv, den valfrihet jag har jämfört med tidigare är en fantastisk gåva som jag är oerhört rädd om. Jag ser, hör och känner med alla mina sinnen idag och kan njuta fullt ut av livet.

Att tänka tillbaka på hur det en gång var och vilka konsekvenser jag fick gör att jag idag väljer att inte dricka.

Ja, det går bra. Det är den första/de första dagarna som känns tröga, men sen brukar det gå bra. Borde ju vara lätt att fortsätta så...Dock när det har gått bra en period och jag mår toppenbra brukar jag kunna åka dit igen... Har förstått att det är vanligt. Det är ju svårt att fatta när man känner sig på topp att man inte ska klara av ett normalt drickande. Jag har trots allt börjat fatta att jag inte gör det. Tänker också på mina barn. Vet inte hur mycket de har märkt när det har blivit för mycket och det känns inte bra. Jag ska kämpa på. Eller egentligen är det ju när jag dricker jag måste kämpa...

att berätta om sina fyrarättersmiddagar och om hur mycket vin de har druckit. Varför, varför, varför berätta det för mig? Jag tror att jag håller på att gå upp i bitar. Har han inte förstått någonting? Berättade om mina känslor av sorg när jag tänker på att det livet är förbi, gråter, och han bemöter detta med att berätta om hur mycket vin det druckits! Han kunde lika väl ha stannat i Frankrike. Har klarat mig bra här hemma. Är så less på allt och alla, vill åka iväg själv någonstans där jag kan få tänka ifred. Kommer det här förstöra vårat förhållande med? Det är tydligen lätt att gnälla på någons dryckesvanor men inte att anpassa sig eller försöka förstå? Jag ska bara skärpa mig och hålla käft och va glad, eller?

Jo, för att du vill inte se dig själv besegrad av alkoholen. För att du inte vill skifta mellan olika systembolag för att inte väcka misstanke. För att du inte vill vakna med ångest och bakfylla. För att du vill ta dig ur den nedåtgående spiralen. För att du vill vara DU. För att du väljer livet..

Styrkekram!/ sims

Du har rätt Tilde, det gäller att hitta "min" diet, ungefär som det känns med allt just nu. De här två månaderna är som att allt börjar om från början. Allt jag tidigare gjort är liksom FÖRE och nu försöker jag bilda ett nytt EFTER. Känns som att jag famlar fram dag för dag. Vet inte vad som är JAG. Vilken hårfärg ska jag ha? Vilka kläder ska jag ha? Vilken inredning ska jag ha? Vilken semester ska jag ha? Mycket av detta har jag ju funderat på förut, men nu känns det liksom så mycket mer "på riktigt".

Jag behöver nya minnen och kopplingar. Min hjärna är så inställd på det som varit. Ett konstigt exempel: Mannen kom idag hem från Frankrike och jag fick fina presenter bla en vacker tvål som var tillverkad på en olivgård. Läste i broschyren om tvålen och om den fina olivoljan och vingården som låg i Provence. Detta väckte minnen från när vi åkte motorcykel i Provence för 15 år sedan och besökte vingårdar och var nykära. Det allra konstigaste är att jag blev alldeles ledsen och kände sorg för att den tiden är förbi, och då var det vinet jag tänkte på, inte allt det andra utan bilder av middagar och vin, vin, vin susar förbi. Humöret åkte ner i botten och jag känner mig återigen misslyckad som inte klara av A.

Ser nu hela livet framför mig som tråkigt, tråkigt, tråkigt. Vill jag det här och varför gör jag det här?

dina "trådar" här och tar till mig och känner styrkan och övertygelsen i ditt beslut att kämpa för ditt mål. Att du ringer en gammal bekant som denna idag är ju en av "dina" pusselbitar på väg och det känns verkligen som du jobbar på ditt välbefinnande (och det gör ju alla här) och det är skönt att dela det.
Det är viktigt med de där pusselbitarna, kanske helst när det känns hopplöst att man snappar upp den där lusten igen... att kämpa på.
Lycka till
och jag läser alla dina inlägg och tar till mig.
Kram Tilde

Fick ett ryck och ringde upp en gammal bekant, som jobbar på ett beroendecenter i landet..
H*n blev lite förvånad, för det var ett bra tag sedan vi hördes av.
Det började faktiskt med att det äldsta av mina barn, började röka hasch. Just då, var h*n en ovärderlig klippa, eftersom h*n kunde alla bortförklaringar och knep som ungar tar till..
Jag förklarade läget, och det där vad-var-det-jag-sa, som jag oroat mig för uppstod aldrig under samtalet.
Istället, fick jag massor av uppmuntran i att jag sett mina egna problem, innan omgivningen gjort det.. Fast, som h*n utryckte det, tro inte att vare sig ditt eller din mans supande har gått obemärkt förbi. Det finns säkert de som både anat och pratat.
För så är det ju, vi som är alkoholister, tror att vi är så himla duktiga på att dölja vårt missbruk, vare sig vi dricker små mängder varje dag eller blir aspackade några gånger i månaden..(för en del, både och)
Kruxet är att ingen vill ta tag i det! Överallt, sopas problemen under mattan och det himlas med ögonen och kommenteras som typisk "måndags-sjuka" eller "löningsdax-frånvaro" eller "värst vad mycket parfym/halstabletter det går åt idag då", med en menande blick..
Det finns fortfarande människor, som inte anser alkoholism vara en sjukdom, utan ett problem på individnivå.. Därför drar sig många för att söka hjälp.. Det är skämmigt, man är rädd att förlora jobbet (vilket man förmodligen gör i alla fall så småningom) Rädd att förlora sina barn..
Men inget av det, kan hindra en alkoholist från att dricka!
Hur det börjar och hur det yttrar sig, finns det egentligen inget enkelt svar på, snarare många ofta hopkopplade med varandra..
Därför är det heller ingen sjukdom som är lätt att bota, inte med någon "one-size-fits-all"-metod iaf.
De flesta, har givetvis en önskan om att kunna dricka normalt/socialt, men det var inget som rekommenderades..
Det KAN gå bra, men för det mesta( och för de allra flesta), så är det som för den som slutat röka och tror sig kunna ta ett par "festbloss", man är snart/så småningom tillbaks i sina gamla vanor igen.
Har man väl fått alkoholstigen (som för många är en autostrada) att växa igen, så tar det inte många gånger, innan man trampat upp den gamla stigen igen.
Rådet, innan vi la på var: Våga tala med den det berör! Var objektiv, och tala om VAD DU SER(utan att anklaga)! Fråga om personen behöver hjälp..
Om inte annat, så startar du kanske en tanke, som leder till förändring och skillnad.
Om någon hade vågat prata med mig, om att de märkt att jag luktade alkohol, ett år innan jag fick sparken, så hade det gjort stor skillnad för mig sa h*n. Nu tyckte jag bara att de var en samling hycklare.. Visserligen hade jag kanske inte slutat dricka bums, men förmodligen hade min attityd varit en annan..
Det känns, som jag fått en vän tillbaks, någon som lika mycket som ni på forumet, VET vad det handlar om! Och vi kommer nog att fortsätta ha kontakt..

Såg att man kan läsa på denna sida om just det du skriver om. Kanske är något för dig, hon skriver om de olika sätten man väljer att äta som vegetatian, och hur det går ihop med LCHF.

Hoppas du hittar "din" diet, jag tror det är väldigt olika för alla. Lycka till!
http://www.annahallen.se/vegetarian-och-lchf

Fick ett tips om en bok som verkar ta upp det här med socker & alkohol lite ur "LCHF-perspektiv".. Har inte läst den själv, men ska dra till biblan och beställa den..
titel: Om kroppens omsättning av kolhydrat, fett och alkohol
författare: Anders Eklund.
Någon som läst den? Vore intressant att få höra om den gav något..

är något vi kvinor borde jobba mer på ;-D. Att helt enkelt inte låtsas höra..
Eller svara med repliker som "Det ligger något i det du säger.." (sedan inget mer..)
Eller (min favvo)"Jaså, du tycker sååå, det var intressant.." (tystnad)..
Oftast faller grälet/gnället platt.. (gäller också skvaller man inte vill vara delaktig i!)
Det kommer säkert att bli en del upprepningar, men den här utnötningsmetoden, brukar vara effektiv.. ;D
Och blir du trött på tjafset, så är det fullt tillåtet att gnälla av sig här hos oss *skratt*
Kanske får vi t.o.m. uppslag på fler bra "samtals-stoppare"..?
kram / trollis