Senaste kommentarerna i forumet

Det senaste året har min man börjat reagera på hur jag dricker. Han blir arg och sur och jag lovar och lovar. Och bryter alltid löftet. Senaste gångerna har han blivit riktigt arg och besviken och jag ser i hans ögon att han inte tycker om mig när jag gör som jag gör. Det är nog det som har gjort att jag nu vill ändra mig. Just den där blicken han gav mig i lördags morse efter en dålig fredag kväll. Vill inte att han ska se ner på mig, vill vinna tillbaks respekten. Vet inte om detta hjälper dig....

..och tillhör väl mer andra sidan som medberoende, men tycker det är så himla STRONGT av er att ge upp alkoholen för för att välja livet istället och att ni delar med er så ärligt här i forumet! Jag har följt flera trådar och fått många insikter och förståelse för min egen situation och det är jag er alla väldigt TACKSAM för, även om det på samma gång gör grymt ont då min numera ex inte vill inse hur hans drickande påverkar hans liv och mående : (

Min allra högsta önskan är att han "vaknade upp" ur sin förnekelse och ville kämpa för ett bättre välmående liv precis som ni! Vill inte helt inse att det inte finns något jag kan göra för att få honom att inse vad han gör mot sig själv. Ställde ett ultimatum om han vill fortsätta leva som han/vi gjort hittills vill jag gå vidare med mitt liv, vilket slutade med att "jag ska slippa ha någon kontakt med honom" och efter att ha sagt till honom att jag nu äntligen förstår varför han mått som han gjort under fler år än vårt förhållande handlat om att han dessvärre nog är beroende av alkohol har han blivit smått "galen" och arg mot mig.
Vet väl egentligen att det inte finns något mer jag kan göra än hålla mitt ultimatum, men hoppet är ju det sista som lämnar människan och särskilt kanske oss medberoende om jag förstått det rätt... Men är denna ilska ett steg i rätt riktning mot ett "uppvaknande"? Är det någon ide att fortsätta försöka få honom att inse att hans drickande är osunt, att förnekelsen ingår i sjukdomen eller ska jag bara lämna honom ifred och hoppas på det bästa?

Oerhört tacksam för era råd till en förvirrad medberoende som bara önskar få leva livet, helst med den jag älskar!

Styrkekramar till er alla
Mirre

Självklart tar vi emot segelbåten. Och självklart får Pianofamily flytta in i kollektivet. Vem tackar nej till musik och intellekt? Nu tror jag ju inte att Pianocouple erbjöd sig att flytta in. Men för min del är det ok "The more the merrier" är ju min filosofi.

Dansa ska vi göra. Menuetter till pianotrillande. Har dock märkt att jag blivit lite blyg på dansgolvet sedan jag lade bort flaskan. Men menuett känns ofarligt...man följer väl bara en mall? Låt oss dansa och leva.

Bergstrollet kom fram. Bor vid en å. Där har vi också grillen och lite trädgårdsmöbler. Så har även grannarna styrt upp det. Vi är så lika vi människor. Satt där i godan ro och läste - borde ha hållt mig till hängmattan -när min granne dök upp och önskade bjuda på en kall öl. Till saken hör att det är så vårat "umgänge" har gått till; En kall öl vid åkanten. Men gubbfan - liksom resten av byn - vet ju att jag är alkoholist. Hur tänkte han...ibland känns det som hela byhåla har satsat pengar på vem som ska få mig att falla.

Överreagerade starkt, blängde på grannen, fick ur mig; " Nej tack X, du vet att jag är alkoholist" sedan reste jag mig upp och stampade iväg. Snacka drama. Stackars man...han ville ju bara vara vänlig. Har iaf. bett om ursäkt nu. Men djävlar vilken onödig reaktion. Vad konstigt det nyktra livet kan vara...fylleDompa hade bara tackat nej på ett ARTIGT sätt...å andra sidan hade han ju inte tackat nej.

Det tragiska med historien är att jag verkligen ville ha den där kalla ölen. Solen, strilet från ån... Hur kan vi toppa detta? Jo en kall bärs! Men det hade ju inte räckt, tack och lov inser jag det.

Sensmoralen med denna lilla inblick i vardagen...jag kan inte dricka!

Stay sober! /R

Har varit inne och snokat lite i din tråd, tack för att du delar med dig!

Några inlägg här på slutet av din tråd är inne och nosar på samma sak som jag funderat på ett tag nu, det gäller andras drickande. Eftersom jag inte vill verka sådär jobbigt nyfrälst och präktig har jag mest fokuserat på mig själv och mitt eget icke-drickande. Tänkt att folk får väl dricka som dom vill. Men samtidigt kan jag ju inte låta bli att tycka iallafall innerst inne. I helgen hade vi besök av en bekant, han hälsade egentligen på en väninna till mig men eftersom hon blev sjuk följde han med mig och pojkvännen på shoppingtur. Han hade varit på Systemet och handlat öl och tyckte det var helt okej att svepa en på parkeringsplatsen innan vi skulle vidare med bilen. Det tyckte inte jag. För mig är det alkat. Väl hemma hos oss bjöd han pokvännen på en öl och tog en till och det kändes så sunkigt, mitt på dan, vår stökiga dammiga lägenhet...kände hur jag kokade inombords. Jag är väl medveten om att jag kan vara extra känslig nu eftersom jag precis kommit på (eller ja, jag har ju vetat men vägrat inse) att jag själv har problem. Men ändå. jag blev absolut inte sugen (har egentligen alltid ogillat drickande mitt på dagen, även om jag bortsett från det det senaste året) men blev ändå provocerad, vill inte ha fulla människor runt mig, mitt på dan, i mitt hem.

Överreagerar jag? Får man tycka till om andras drickande? Även om det här är min grej, mitt beslut, så är jag ju inte blind.

Hej och välkommen!

Ja jag känner igen mig i dina tankar, det kan kännas sorgligt, svårt och rent av skrämmande att lova sig själv ett nyktert liv. Men så känner nog de flesta i början, man vill först och främst slippa det skitliv som alkoholen skapar och man vet inte riktigt hur det kommer bli sen. Och det kan man ju inte veta förrän man provar. Jag visste bara att jag fått nog, att jag inte kunde dricka mer, jag var rädd för mig själv. Kändes som om jag kunde hitta på vad som helst på fyllan. Och jag var verkligen skiträdd, låg i min säng och grät de två första kvällarna, tanken på att jag skulle vara alkoholist kändes skrämmande men riktig på samma gång, var som att få en spark i magen varje gång jag tänkte på det. Men sedan blev jag positivt överraskad. Jag kan bara tala utefter min egen erfarenhet, men det är verkligen så härligt som många beskriver. Som färgteve hela tiden som någon skrev i min tråd!

Men hur gör man? Tja, kroppen vet hur man gör iallafall, man får mycket mer energi. Och jag tycker att jag uppskattar mer småsaker, jag ser så mycket mer nu än jag gjorde innan. Tycker saker är roligare, även småhändelser i vardagen. Ser man sig omkring gör folk saker hela tiden utan att dricka. Har varit på ett par fester (något jag trodde skulle bli skittråkigt) och jag ser att de flesta faktiskt inte blir så packade som jag ville tro innan i min dimma. Och vad säger man? Man säger nej. Sen kan man svamla fram någon osammanhängande förklaring så att man framstår som en halvidiot, det har funkat för mig :-)

Även om du inte ser något positivt med att sluta dricka nu så har du ju börjat ifrågasätta din alkholokonsumtion och hittat hit till forumet? Du kanske kan börja med att se det som "icke-negativt" att sluta dricka och se vad som händer?

Jag håller tummarna för dig!

Då bidrar jag med:

"Navigare necesse est, vivere non est necesse."

Att segla är nödvändigt, att leva är det inte. :-)

/H.

Vad mycket (o)vettigt som sades av de gamla romarna. Nå, vi får väl kalla oss vansinniga då för dansa det ska vi!! (hoppas förresten att herrar tuppar/hankatter ägnar sig åt sådan sport?!!)

Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit – "Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig" (Cicero)

Segelbåt blir bra, skulle så gärna vilja lära mig segla - det är så härligt att fara fram med vinden som hjälp. Bara man inte får bommen i huvudet förstås men det kanske man kan undvika om man lärt sig hur man ska göra.

Ni får gärna dela vår stuga (eller vad det nu kommer bli för slags hus, det har vi inte riktigt funderat på ännu). Kanske flyttar vi in till TP där mellan sjöarna men frågan är om de är tillräckligt stora för äventyrliga seglatser?

Nå, då får vi kanske se fram emot ljuv musik från pianomannen och dina insiktsfulla bidrag till vårt filosoferande vid köksbordet om kvällarna :-)

För övrigt, kära medsystrar, jag tror att det är en bra idé att ta in lite fler tuppar, förlåt, hannar i vårt kollektiv. Jag tror att de befintliga behöver känna att det inte är lönt att kivas om kjolstyget - till syvende og sidst är det ändå vi som bestämmer till vem vi vill låna våra hjärtan ;-)

Känner att jag också borde bidra till de latinska sentenserna så här kommer en annan:

Dum vivimus - vivamus!

Dish, rakt i ansiktet liksom. Jo, jag vet ju det, men det tar ändå emot på något vis. Varför vet jag inte. När jag ser orden. jag är en hustru som är alkoholist. Min man är gift med en kvinna som är alkoholist. Suck ja.

Visst har NN rätt i det att det som krävs är att ändra sitt eget beteende. Självklart! Jag kan inte förändra någon annan än mig själv. Om jag beter mig på ett sätt som är så bra som möjligt, som jag kan stå för, och andra människor ändå harvar på i samma hjulspår. Då, då får det stå för dem. Jag har gjort mitt bästa och kan vila i det för att därefter reda ut situationen.

Jag märkte ju lite av detta i höstas när jag, trots orosbesked angående lever osv, på något sätt kände mig mer tillfreds med mig själv. Jag såg en lösning på min deppiga tillvaro (sluta dricka!). Jag märkte ju att ju gladare och trevligare jag blev, desto mer "på" blev min make. Han var nöjd med utvecklingen. Men jag känner lite att, häpp, nu är det lite försent, jag har varit för arg och ledsen, det finns inget bra kvar.

Dessutom, jag känner att är man i en relation då ska man kunna tillåta sig visa sina dåliga och svaga sidor. Och då menar jag inte att man skall ha rätt att rya på den man delar sitt liv med, jag menar att man skall kunna få vara liten, ledsen och orolig ibland. Jag tror att jag är arg på min make för att han, när jag satt på köksgolvet hemma hos mamma och grät mitt bland det hemmagjorda påsk- och julpyntet sa åt mig med sin arga röst att "jag kan inte hantera din sorg". Nej, tar tillbaka, den var nog inte arg rösten, snarare uppgiven. På sätt och vis kan jag förstå, det är svårt med sådana situationer. Men för mig var det så enkelt: sätt dig ned här på golvet, krama mig och säg att allt kommer att ordna sig, jag hjälper dig med det här.

Det finns andra saker jag är arg för fortfarande men de tänker jag inte berätta här.

Ja nog saknas något alltid... kanske därför jag sitter här och spinner av små nätta näspussar och eldiga italienska och, OK då, finska fraser ;-)

Även jag "svatmålade" din man...och jag skäms. Vad vet vi om varandras liv. Tror doch Nynykter är inne på rätt spår. Att behålla passionen år ut och in är få förundrat. Vardagen tränger sig på, man blir "syskon" och syskon kivas. Inte heller vill friska syskon älska med varandra...ngt saknas plötsligt. Den fysiska kontakten...kanske kan man orka/få till det om man har lite whisky/vin innaför västen/linnet.

Tror dock att du ska lyssna på varningssignaler...varför måste en man som inte har alkoholproblem ha folköl till maten trots att hans hustru är alkoholist?

Mycket bra ordspråk. Du är vis min fästemö...vet vad som är värt att citera. Bara du får en puss på näsan/R

PS: Du får ge mig ett tecken så jag vet när det är dags att avancera. Inget ont om din helgopudrade nästipp...men jag är trots allt en okastrerad hankatt.

Jag och pianomannen kan kasta in en segelbåt i det hela, om det är av intresse! :-)

Jonic - välkommen hit! Som du redan har märkt så finns här mängder av kunskap att hämta, och pepp, och humor. :-) Fortsätt läsa och skriva här, det hjälper en att reda ut sina tankar.

/H, tillfrisknande medberoende

Lever vi i en tid när stress och krav gör oss till missbrukare eller är det våra dåliga samveten som drar oss dit.
Har helt plötsligt fått upp ögonen hur märkvärdigt allt skall vara mat,inredning och hälsoprogram hetsar oss att laga konstig mat och snickra oss igenom helger och semestrar.

Till detta skall det vara fina viner och dyr whisky, vad enda tidning är ju full av tips om vad man måste dricka om maten skall bli lyckad. Utvecklingen måste gått väldigt fort och det hemska är att vi blir fler som hamnar i missbruket och drabbas av olika tragedier.

Hinner tänka mycket när man vandrar och jag hade en underbar dag i skogen igår och hann tänka mycket men också hämta kraft//Så ett steg till kram Kalla

Det är därför vi numera väljer vad vi seglar på för vätska. Jag tror dessutom på medvind...

Grattis till halvåret, du cyberbaserade antidryckesbroder! (jag räknar kallt med att inget oförutsett inträffat den senaste veckan.)

I övrigt, kan du förklara hur det kommer sig att danskarna kan hålla boll och spela runt i långa sekvenser, till skillnad från Sverige som får panik i motsvarande situation? Tekniskt och individuellt uppfattar jag svenskarna som fullt så bra, om inte bättre, men man har inte Danmarks lugn på långa vägar.

Ha en bra dag!

igen sig när andra alkoholister berättar om sitt liv är en förutsättning för att jag ska få samma bra liv som de har. Att lära mig av deras misstag spar mig mycket jobb och även mycken ångest.

Att lyssna och lära av andra som gått före mig har lett mig hit där jag är idag.

Hade jag gjort som på den gamla "goda" tiden, dvs kört efter eget huvud, så hade jag utan tvekan varit död nu. Även när "Di Gamle" berättat hur de gjort och jag inte fattat vad de sagt så har betydelsen av deras ord ramlat ner i skallen efter ett tag när jag var mogen att ta in den informationen. Jag har lärt mig att inte ifrågasätta deras erfarenhet utan lita fullt och fast på att det de säger är riktigt. Att ha den tilliten till andra är så stort och besparar mig mycket bekymmer.

Att lyssna på nya som har upptäckt att de har problem med beroende har sina för- och nackdelar. Det märks även här på forumet hur folk kommer att klara sig i det långa loppet. När nya kommer in och ivrigt vill lära av andra och funderar själv i positiva tankar, använder de "rätta" ordvalen, så känns den där magkänslan överväldingande stor i positiv bemärkelse. Jag tror att de flesta som varit med ett tag i nykterhet och jobbat med sig själv vet vad jag menar.
När de kommer in som ska lösa allt själva så märks det omedelbart på sättet att skriva/prata. Att ens försöka hjälpa en sån person är att lägga energin på helt fel ställe och tömma min egen självkänsla när det går åt pipan. Det där är också en erfarenhet som växer med åren men jag kommer ihåg min egen reaktion som nynykter när såna personer kom till AA. I första meningen så stod det klart att den personen inte var färdig med sitt supande utan kom till lokalen för nån annans skull. Det kunde vara barn, sambos, släkt eller arbetskamrater som "tvingat" dit dem och de gick till AA för deras skull inte för sin egen. Enda gången jag upplevt att denna omvända ordning fungerat är när anhöriga gått en Familjevecka och på så sätt slagit undan fötterna på alkisens sätt att manipulera och h*n insett att här funkar inte lögnerna längre. Inom ett halvår så har de flesta alkisar (ca 60%)gjort en egen behandling efter att anhöriga varit på sin behandling. Fascinerande ! Tråkigt att soc inte fattat det. Inte det heller.

Just nu har jag 2 bekanta alkisar som inte tagit sitt beslut. Den ena har jag nu släppt helt och hon kommer inte att klara detta levande. Hon har fått all upptänklig hjälp men gör alla fel som överhuvudtaget kan tänkas. Nu senast har hon gått in ett förhållande med en annan alkis som är på samma sluttande plan. Det funkar inte att gå in i en ny relation som nynykter, all kraft behövs till mig själv, att dela på min lilla energi som nynykter med en annan är en övermänsklig uppgift.

Den andre har nu supit hela första semesterveckan, och då pratar vi vrålsupa, men kan nu vara mogen att ta ett beslut om behandling. Tyvärr har han av någon anledning fastnat för ett behandlingshem som inte är helt ärligt med sitt upplägg. "Vi jobbar med 12-steg men inte Minnesotametoden"......ehh....nähä ??" Och vi "utbildar" folk till nykterhet ??

Jag är väldigt glad för att jag en gång i tiden tog mitt beslut om ett nyktert liv och att jag fortfarande böjer min nacke för de som gått före mig och att jag har förmånen att få ta del av deras erfarenhet.

Det är så jag fortsätter att leva mitt nyktra liv. Och det är jag stolt över.

Vilket bra ordspråk!
Ibland hamnar man i en slags konkurrens i förhållandet. Kivas om vem som gör vad och är inte generösa med vare sig beröm eller stöd. Man blir som syskon. Jag tror att enda sättet att ändra på det är att ändra på sitt eget beteende, men jag vet inte.
Idag kommer jag inte att vara så mycket uppkopplad. Saknar dig redan, Syrran!
Kram från Nn

Nej här tycks vara aktivitet dygnet runt. Jag noterar att du och TP går i skift och att det den här gången var hans tur att ta den så kallade hundvakten kl 00-04
Och det får han kanske göra framöver om du ska släpa med dig Fisalisa med sällskap?
Hundar är jag inte allergisk mot. Det är kattskrällena som ställer till det, vilket är synd, för jag gillar verkligen katter.
Jag förstår att du somnade av TV:n. Visst är det intressant när man upptäcker att ALLT inte beror på alkohol?
Ska lämna dig nu innan ledstjärnorna vill ha frukost och dagvakten tar slut.
Kram (vänskapligt förstås :-))
Nn

Navigare necesse est
Vivere non est necesse

Skönt att du verkar ha insikt...nu är det dags att agera. Stigsdotter skrev om beroendemottagning, det verkar vara en väg att gå. Det kan vara nog så viktigt att tala om orsakerna till att man dricker...och kanske få några knep så att man kan dricka mindre, alternativt inget. Kanske göra ett nytt försök med antabus? Vore hemskt om du söp bort ett arbete du tycker om. Men ännu värre att offra sitt liv på alkoholens altare. Du är värd bättre. Men nu har du iaf. tagit ett steg. Du har hittat hit, så stanna här och skriv och läs. Det hjälper faktiskt...man får pepp och stöd av människor som vet vad det handlar om. Att det inte bara är att "sätta ner flaskan". Du är varmt välkommen! /Dompa

Tu pure, o principessa, nella tua fredda stanza, guardi le stelle tremano d'amore, e di speranza...

(Sjunger den barfota hankatten mitt i natten och ser om det är ngn av mina älskade som nappar)

Vapenbroder TP har helt fel. Undertecknad kurtiserar icke allt kjolstyg som rör sig. Då jag är en trogen man finns det bara tre stjärnor för mig i natten. Om dessa stjärnor skulle jag kunna utgjuta mig i evighet. Men då jag nyss lärt mig att diskretion är en hedersak tiger jag still. Dessutom är TP en svartsjuk testosteronstinn oxe som jag icke vill reta upp. Drar mig tillbaka ensam på min kammare...men ylar ut i natten; Nessun dorma, nessun dorma...

Här håller jag för fullt på att kämpar med att
bygga upp vårt kollektiv. Gick till sjöss i arla morgonstund för att kunna förse eder med
näringsriktigt kost..Efter en dags hårt slit i mitt
annletes svett efter att ha förtöjt båten. Stapplar jag in i mitt hem med min svårt sargade och
frusna kropp. För att finna min käre vapenbroder
kurtisera med min trolovade och allt annat kjolstyg som rör sig.

Tårarna faller nu ned för min solbrända kind, då jag även ser att frk NN visar sin tillgivenhet till
denna tvåhövdade huggorm som till vardags
klär sig i klänning.

Ber eder vackra oskuldfulla kvinnor som blivit manipulerade av denna androgyna best
att ICKE slösa eder kärlek på denna "man"
Utan gå gärna in på min tråd och lite sådär spontant
tala om vilken fantaskisk man jag är. Kommer stå med
öppna armar och ta emot all den kärlek ni vill ge mig

Kramar från "vaddå avundsjuk" TP ;-)

(Avsides...psst Dompa..gillar dig jättemycket
men måste ju sätta ner foten någon gång;-) )

Ok, jag tar den som vill ha mej för tillfället då.. Klänning inga problem. Har aldrig varit fåfäng.
Så smal som jag "råkat" bli av den här totyren kan jag bara ta en snygg kasse och klippa hål för huvud och armar så är det fixat! Barfotabröllop utan tofflor, eller hur?
Inte jättesugen på prästen dock.

Yes, det får bli parterapi tills vi storknar. Har en del kontakter via min knasskola.
Kan bli intressant och höra vad i h-vete han vill.

Gonatt fina medsyster <3
Nykter och trött.

För att ge ett tydligt svar på din fråga: det vete gudarna... Här är så tvära kast. Men om det är klänningen som oroar dig kan du känna dig alldeles lugn. Dompas syr kaftaner i Unisex-modell till alla. Så den som står brud kan väl ta den vita och så får tärnan ta den i beige. Det funkar va? Väldigt praktiskt med kaftaner. Det enda som kan gå fel att någon tar miste och gifter sig med prästen (de brukar ju också ha typ kaftan) . Men å,andra sidan lär det inte bli nån präst om Dompas får vara med och bestämma. Han gillar inte GUD som du kanske kommer ihåg?

Så, håll det öppet ett tag till. Här är vi flexibla, eller hur? Och framförallt är vi nyktra,

Jag tycker gott att du kan säga åt mannen att "it's complicated". Det är ju dessutom 100 % sant. Det ÄR verkligen komplicerat med relationer här på forumet..hujedamej...
Men vad håller han på med? Dags att bestämma sig (kanske inte jag ska säga :-)) Men parterapi är en jättebra idé både om ni går skilda vägar eller fortsätter tillsammans. Se bara till att ni får en terapeut som det stämmer med och byt om det känns dåligt. Världen är full av mesiga terapeuter... Fast när jag gick m mitt ex slutade det med att mitt ex och den manlige terapeuten skrek åt varandra :-( . de blev som stridstuppar. Oooops, jag verkar ha den effekten på män (fnissar kokett och fjolligt)

Sov gott! kram/ Nn

Ni är bara för härliga i den här tråden. Tack för skratt mitt i allt allvar. /A

Ni är bara för härliga i den här tråden. Tack för skratt mitt i allt allvar. /A

Jag måste be om ett förtydligande...
Ska jag gifta mej med nån eller bara vara tärna??

;)
Puss o kram kämpar.