Senaste kommentarerna i forumet

Dum titel...Hybris!!! Jag trodde jag skulle vara starkare men återfallet kom i torsdags. Nej nu ljög jag. Inget återfall kom. Jag tog ett återfall! Var hemma hos en barndomskompis som jag berättat för...han vet att jag är en alkie. Men när farsan hans skulle bjuda på hemlagat vin så lyckades jag inbilla både mig och vännen att det var ofint att tacka nej. Så jag smakar två småååå glas..."The italian way".

Nu kommer skiten. Jag sätter mig på farmors vespa - kör påverkad - till närmsta turistort där jag checkar in på ett hotell. Går ut och super hela djävla natten. Vaknar i en solsäng på den tomma stranden...minns en del. Mycket glömt, annat jag vill glömma. Sån djävla ångest att jag inte förmår mig att åka hem. Tar rummet en natt till. Försöker ljuga för farmor och syrran. Men ALLA vet jag pysslar med. Detta var inte ett extra dygn för att jag skulle få rida ut ångesten ensam/skydda ongar. Detta var ett extra dygn för att jag inte kan sluta.

Gårdagskvällen dock mkt lugnare. Sitter ensam på en krog. Ngt vinglas och sen går jag till mitt rum.

Först ville jag inte ens checka in här...för skammen! Men vart annars ska jag ta vägen? Alkisvård i Italien? Dessutom vet jag ju att iaf. en del av er förstår... Men jag fattar ingenting! Har jag verkligen inte greppat ett skit det sista halvåret? Trodde jag att jag kunde ta ett glas? Vad fan är jag för nolla? Hur kunde jag tro att jag var frisk? Detta är en sjukdom!

Dag 1/ Dompa

dricker jag här. Det är tyst och stilla, alla är på sina egna vägar och jag hoppas alla har det bra. Idag ska jag ta in blommor, det finns mängder av höga vita blåklockor i trädgården. / mt

du är PP - du är ju värd så mycket bättre! / mt

Frukost kl 0350 hör inte till vanligheterna. Men har man en färja att passa så har man... Satt igår kväll och funderade på att jag i eftermiddag då vi är framme och slagit upp tältet är värd en av de där goda ölen från trakten. Men nej, jag släpper härmed det spåret.

Du/vi är normal fast du är onormal, jämfört med alla andra som egentligen är onormala eftersom det är du som är normal. För, hur normalt är det EGENTLIGEN att hälla i sig ett gift som förstör kropp, själ, relationer, familjer, karriärer mm mm?

Håller med MT om att ogilla alkoholbilder på FB. Jag ser också mer och mer nu, reagerar mer över detta alkoholbelönande.

Det är bra att du skriver! Givande för både dig och mig, och andra som läser. Detta ämne är så förbaskat tabu så här inne måste vi ösa ur oss allt! Det du beskriver om dina upplevelser av alkohol, det skulle kunna vara jag som skrev, rakt av. Det är så exakt för mig! Jag har också skjutit på den där vuxenheten, varit stolt över att alltid uppfattas som mycket yngre, fram tills nu då. Vad är det man flyr ifrån? Undrar om det är en rädsla över att inte klara av det ansvar det innebär att vara just vuxen? Rädd att livet ska bli tråkigt kanske? Jag funderar över vad alkoholen ställer till med, inte bara genom att man gör dumheter utan hur vi påverkas själsligt. Har också haft en grym ångest dagarna efter, krävdes inte ens att jag hade druckit speciellt mycket för att oron i magen skulle komma smygande. Min pojkvän får ingen ångest alls, han blir bara lite seg. Kan det bero på att han kan hantera alkohol medans jag vet att det jag gör är fel, rent av skadligt? Kanske. Har kompenserat mitt drickande med duktighet, och troligtvis även åt andra hållet. Druckit för att jämna ut den där präktigheten, för att få slippa alla krav för en stund. Sjukt när man ser det med lite distans, vad sjuttan håller jag på med?

Du kommer våga en massa mer, det är jag säker på. Man har ju inget val när man inte kan ta genvägen genom alkoholen. Och på något sätt blir det, har varit för mig iallafall, lättare att visa sig som man är, utan. Har testat lite halvtramsiga grejer, gått till jobbet osminkad och ostylad (skulle aldrig i livet gått dit utan smink tidigare). Och vet du, byggnaden höll, folk klarade av att sköta sina arbetsuppgifter och jag märkte ingen som helst skillnad i hur folk behandlade mig. Trots att jag inte bar min mascara :-) Det jag menar är att man måste ge sig själv en chans, prova att bara vara sig själv. Inse att det varken handlar om utseende eller prestation, folk gillar en iallafall. Och gör dom inte det så är det okej.

...vill inte bli full en enda gång till! Minnesluckor och skit!
Tänker börja springa i skogen på fredagskvällar istället, det får bli mitt fredagsmys!
Kanske kan funka för dig också... Sen köper du det godis som du gillar bäst att snaska på efter du duschat...
Lycka till!

...Är drygt 50 år, dricker varje fredag men håller mig oftast nykter i veckorna. Varje fredag blir jag snorfull, sen ligger jag bakis på lördagen... Jättetrist. Kan inte minnas en fredag utan vin... för det är bara vin jag dricker, aldrig sprit eller öl. Har aldrig tagit en återställare heller... Mitt problem är att jag dricker för att bli berusad, hela kroppen skriker efter ett glas vin till... och ett till... Vid tio på fredag kväll har jag slocknat...
Skulle vilja kunna dricka normalt, t ex två, tre glas vin på en kväll... Hur tar jag mig dit? Detta fredagsdrickande har pågått i över 10 år och det känns som att det räcker nu. När barnen var små drack jag mig aldrig berusad, var även självklart nykterist under graviditeter och ammning.
Funderar på att sluta helt en tid men det är svårt med det umgänge som jag har. Finns alltid vin med när vi ses men det är bara jag som skåpar i mig.
Ja jösses vad göra... Jag är bakis nu när jag skriver, minns fragment från gårdagen, har minnesluckor.
Skit också...
Börjar med två helvita veckor nu, sen åker vi på semester och då får det bli lite vin på kvällarna.
Kikar in här ibland, blir glad om någon skriver lite till mig...
Kram

Varför jag dricker som jag gör? Det har jag ängnat många tankar åt. För det första så märkte jag redan första gången jag drack att jag tålde ganska mycket. Några av vännerna spydde men jag kom hem utan att föräldrarna la märke till något särskilt. Började festa ganska sent, blev ordentligt i gymnasiet. Har alkoholism i släkten (min farbror är nykter alkoholist som höll på att supa ihjäl sig). Jag vet att jag har en beroendepersonlighet. I tidiga tonåren åt jag mycket godis & glass. Kan tyckas ofarligt men jag åt alltid mycket och snabbt. Tror att det var ett sätt att döva känslor redan då, ett sätt att fly. Det har varit en del tillfällen då jag har blivit avvisad ute på krogen tex då jag har känt en stor ledsamhet och tänkt "nä, fuck this", gått till baren och beställt en öl + en shot. Ibland gick jag ifrån mina vänner för att beställa mer utan att de såg, inte så sunt. Har inte heller varit den som har för vana att dricka ett glas till maten för det är gott. Vill gärna fylla på med mer. Tycker ofta att det är godare med cola eller vatten till maten.

Det konstiga är att jag alltid blir så fruktansvärt bakfull. Inte att jag spyr men kan ligga en hel dag utan att kunna äta och svarar heller inte i telefon. Det blir en slags isolering med en avstängd hjärna. Ibland håller bakfyllan i sig i 2-3 dagar. Varför vill jag sätta mig själv i den sisten? Det roliga är att jag alltid klarar av mitt jobb. Jag blir förvånad hur mycket jag tolererar, hur jag orkar ta mig igenom det gång på gång?

En annan en annan händelse som troligtvis har påverkat en del var min sjukdom jag gick igenom efter första året på gymnasiet. Jag blev cancersjuk, behandlades i 8 mån, tappade håret, hela kittet. Jag är oerhört tacksam att det gick bra och att det ligger bakom mig. En redan utmanande tid som tonåring med indentitetssökande, första pojkvännen, fester osv bestod av att överleva för min del. Efter att jag blev frisk så var det no mercy. Jag festade like there was no tomorrow. Kände mig odödlig. Men det höll inte i längden. Jag skulle ju växa upp, bli vuxen, vidareutbilda mig, skaffa en karriär... Tror jag fastnade i ungdomslivet för länge, har velat fly undan det som är svårt för länge, dvs känslorna. Problemet när jag dricker för mycket och gör olämpliga saker (som jag ibland inte minns) är att jag försöker kompensera det genom att vara extra duktig på andra områden. Jobbet är en klassiker. Då kan jag på något sätt balansera ut mitt negativa beteende. Alkoholen har vafit min frizon där jag fullständigt skiter i allt & alla och vågar ta för mig med det motsatta könet. Men i ett berusat tillstånd är jag så känslomässigt avstängd...

Det är ju inte bara negativa upplevelser jag har med alkoholen. Vore det så skulle det vara enkelt att ta ett beslut om total nykterhet. Spriten har ju fördelar med sig också. Problemet blir ju när konsekvenserna av mitt drickande blir alltför negativt, vilket det har blivit många ggr de senaste åren. Jag är ganska ny här inne men har sökt hjälp via alkoholgrupper, AA-möten, alkoholklinik (stöd av antabus) och har fått en hel del kunskap kring det här. Många gånger har jag inte gjort det direkt för mig utan även för någon annan närstående. För att klara av detta måste jag ha en stark vilja inifrån mig själv, för det är jag och bara jag som får leva med mina tankar, min ångest, min sorg.
Jag hoppas jag vågar göra allt det där jag bara vågar när jag är full även nykter. Jag är modig när det gäller mycket men superrädd för vissa saker. Jag vill verkligen känna att jag duger som jag är och att misstag & brister är en del av mig. Det är en styrka att visa sig svag!

Nu blev det långt detta här men det är verkligen terapi att skriva av sig här inne.
Ha nu en härlig, glad & nykter helg! Vi är värda det!! ;-)

Det är här på forumet som jag läst om fenomenet kris i tremånaderscykler första året. Vet ej vad som är 6-månaderskris resp. "sommarsug", men det är av mindre intresse, något är det som knackar på. Har dock ej varit nära ännu, men något instabil är jag. Tänker en del på Holknektens "analyserade och genomtänkta beslut att börja dricka igen" och det faktum att han även hävdar att "om någon sagt till mig dagen innan att imorgon kommer du ta ett glas vin så hade jag skrattat den människan rakt upp i ansiktet" ungefär. Så genomtänkt var det beslutet liksom..

Holknekten var förvisso tolv resor värre på det än jag hann, men det är lite mentalt påfrestande, ambivalensen om man verkligen kan lita på sig själv eller inte? Å ena sidan känner jag att jag har full kontroll, men samtidigt, kan en intelligent person som PH resonera så galet så tvivlar jag indirekt lite på mig själv också.

Att vakna ganska tidigt utan klockan, känslan av att få ligga kvar i sängen och bara fundera på allt och inget, försöka luska ut vad det är för väder bakom persiennerna...det är så härligt. Har min första semester på flera år och har såklart lite dåligt samvete över att vara ledig. Inte direkt medvetet utan mer som en liten molande känsla i magen. Vad är det för trams? Nä här ska njutas! Har inget planerat första veckan och det ska bli intressant att se vad jag gör, eftersom jag har en tendens att få lite ångest av att bara vara, enklare med ett fullt schema. Som en studie av mig själv.

På alkoholfronten intet nytt, inget sug men har heller inte varit utsatt för "frestelser". Det där med att ta ett glas vin här och där är inte (i nuläget peppar peppar) så svårt att avstå eftersom jag aldrig varit så intresserad av att smådricka. Vill ju alltid bli full när jag dricker, ett glas är helt meningslöst. Största risken för mig tror jag är att jag får för mig att festa till ordentligt, att jag tror att jag kan det. Kan sakna alkoholen, fast inte som jag använt den nu utan när jag var yngre, spänningen inför festen, allt det galna. Vet samtidigt att jag filtrerar bort allt det dåliga, all misär och ångest, det är ju så hjärnan fungerar. Ibland trycker jag bort tankarna direkt med ett "du kan inte dricka, punkt slut". Fast oftast försöker jag låta tanken löpa ända ut, var det verkligen så roligt? Nej. Kommer fram till samma slutsats varje gång.

Icke-drickandet tar mycket tid, tänker på alkohol varje dag. Å andra sidan tog drickandet en jäkla massa tid och framför allt energi så det får väl vara så.

Önskar er alla en trevlig helg!

knallar livet på med en monoton lunk, en lunk som jag inte riktigt trivs med. Som beroende, men nykter ett tag nu, så har jag fortfarande med mig att det hela tiden ska hända nåt, det får inte bli för långsamt. Ändå kan jag idag se fram emot en 2 dagars resa för att träffa andra nyktra vänner och jag vet att det blir sprudlande glatt och massor av kramar. En minisemester som jag gör tillsammans med en annan gubbe som har dubbelt så lång nykterhet som jag och jag vet helt säkert att vi kommer att ha skoj !!

Men ändå är jag inte nöjd ?!

Jag ser ju att det är motsägelsefullt det jag skriver och jag kan inte riktigt förstå det själv.

Jag vet ju många som skulle toknjuta av att få vara med oss på resan men som inte kan av olika skäl så jag borde ju vara helnöjd. Vi ska dessutom träffa en vän som nu är på behandling och han blev så glad att han blev gråtfärdig när han fick veta att huvudsyftet med resan var att hälsa på honom och det känns ju också bra :-) Jag kommer ju själv ihåg när det var söndag och bekanta fick komma på besök och hur nedstämd jag själv blev för att ingen kom till mig de första helgerna. Vi som inte fick besök försökte ju snylta in oss hos de som hade familjen där för att få känna lite familjegemenskap och när det var vår tur att få besök så delade vi frikostigt med oss av våra familjemedlemmar. Jag kommer ihåg att min grabb var så imponerad av att alkoholister kunde skratta och skämta så som vi då gjorde och han kommenterade med " Så roliga ni alkisar är " !! Dottern var betydligt mer reserverad men hon fick ju uppleva samma sak när hon gjorde sin Ungdomsvecka och alla skratten som då var. Idag känner hon en hel del av mina alkisvänner och trots åldersskillnaden så skrattar och kramas de som riktiga medmänniskor. Hon liksom jag är medlem i hemliga forum på fb, jag för alkisar och hon för Vuxna Barn och det känns bra att vi delar vår verklighet och fortätter att utvecklas.

Äntligen ser jag nu på forumen att det diskuteras hur man går tillväga för att gå ur sitt beroende av bla SSRI-preparat. När jag läser vad de går igenom så blir jag återigen så glad att jag inte börjat använda. Stöttningen är enorm och de hjälper varandra på ett sätt som överstiger hjälpen jag får som alkis mest pga att de forum jag är inne på har alkohol och AA som bas och där pratar vi mer om oss själva och hur vi gjort. Denna hjälpen är mera direkt och de talar om vilka sätt som har fungerat och råder mera i klartext hur man ska göra. Skönt att det börjar röra på sig på den fronten också.

Nu ska jag packa och dra iväg på lustresan till kram-landet :-)

Ja visst är det konstigt att det där glaset (med alkoholhaltigt innehåll) blivit en så nödvändig del i den mänskliga samvaron. Vi vet att bland ungdomar är det vanligt att det skapas helt felaktiga bilder exempelvis om sex och droger som "alla" tror på - man tror att alla andra gör och så måste man själv fast man kanske inte vill... Och genom att överdriva/ljuga om sina "häftiga" upplevelser vidmakthålls och förstärks den felaktiga bilden.

Vi vuxna är ju inte ett dugg bättre, vi skapar bilden av sköna eftermiddagar med svala drinkar och mysiga middagar-med fina-viner... Facebook bidrar starkt till att upprätthålla bilden. Och jadå, jag har skrivit många statusuppdateringar där lammsteken är i ugnen och Amaronen uppkorkad och vännerna gillade och delgav sina middagar och passande vin...

För ett tag sen slutade jag konskvent slutade gilla alkoholintag på fb - en liten men tydlig handling. Jag "såg" plötsligt mängden av kvinnor 25-40 årsåldern (med småbarn) som belöndade sig och uppmuntrade varandra att ta en drink/en cider/ett glas vin för att man städat eller tvättat...

Ibland skulle jag verkligen önska att "alla" läste här för att få en motbild.

Heja er alla som ser sanningen i vitögat och stöttar varann! / mt

Jag har också tänkt så att min strävan efter att prestera faktiskt tagit mig framåt, att jag åstadkommit saker i livet. Och självklart ska man sätta upp mål, det är ju utvecklande och höjer självförtoendet när man väl når dom. Men så tänker jag också att mina prestationer är ju ingenting värda om jag hela tiden bara ångar på, sätter högre mål, och aldrig stannar upp och är nöjd. Känner mig tillfreds med det jag gjort. För så har jag funkat hela mitt liv, kört på i hundraåttio och ägnat en massa tid och energi åt att gräma mig över det jag inte klarat. Utåt sett ser det ju snyggt ut, men hur känns det på insidan? Då är man ju där igen, den där tomma bekräftelsen man får av "alla andra" (den där publiken man har som hela tiden vakar och bedömer, som bara finns i ens huvud). Jag tycker som sagt att man ska sträva mot mål i livet, men man måste på nåt sätt klura ut vilka mål som är ens egna och vilka som är andras, eller de man tror att andra tycker att man ska nå. Blir helt snurrig av att tänka på det :-) Ibland får jag en sån beslutsångest när jag funderar på vad jag vill, kan vara nåt enkelt som vad jag vill göra en ledig dag. Inte vad jag bör göra, vad som är bäst, mest effektivt, vad som gör mest nytta eller vad någon annan vill. Bara vad jag känner för. Skrämmande att jag kan vara så ovan vid att känna efter, för ibland har jag verkligen ingen aning.

Jag förstår att du är rädd att tankar om att det inte är så farligt kommer komma krypande, det är jag också. Och dom poppar upp titt som tätt. Har gjort halvhjärtade försök att sluta innan men det har inte funkat. Den här gången låter jag inte hjärnan gå på autopilot, jag funderar och grubblar, ifrågasätter invanda mönster och mitt beteende i stort, inte bara när det gäller alkohol. Låter inte mig själv komma undan på nåt sätt. Eller alkoholdjävulen som många kallar den del av en själv som vill dricka. Tror det är en del av förklaringen till varför det funkat bättre den här gången. Har insett tidigare att jag druckit för mycket men velat skylla det på allt annat än mig själv. Nu vet jag att jag har allvarliga problem att jag är en risk- eller missbrukare. Hur är det med dig, varför tror du att du dricker som du gör?

Och ser att vi är många som förundras hur alkoholen fått så stort fäste i vår kultur. Har fått så många frågor om hur många paraplydrinkar jag drack på kryssningen och så många förvånande miner när jag svarat "inga".
Är dricka det enda man gör på en kryssning?, har ju känt mig så Bläig sista veckan men det känns bättre när jag ser att jag inte är ensam i dessa funderingar. Hur har det blivit normalt att dricka? Och onormalt att inte dricka.
Det är fredagskväll och för mig har det blivit normalt att jag är nykter, tänker inte på det alls när jag är hemma med min familj, här är vi nyktra, det är normalt.
Det är när jag umgås med andra som jag känner mig onormal fast jag är ju normal. Ngn som fattar vad jag menar?
Ska enda sättet att få känna sig normal vara att alltid bara umgås med familjen? Så fort man ska umgås med ngn annan eller göra ngt med jobbet så ska alltid alkohol finnas med i ngn form, är inte det konstigt?
Kanske lite snurrigt, trött och så rejäl 6-månaders kris tror jag, jag väljer då att fortsätta vara "onormal" för jag trivs att vara nykter.
Kram!

Hungrig, arg, ledsen, trött - det gäller att se upp med dessa tillstånd då man är extra svag! Det är bra med hund, då måste du ut!! Mina katter ligger gärna på soffan och gosar...

kramar till er "6-månadingar". Är det vanligt det tro, just 6 månader, att det är extra jobbigt då? Man får ju hoppas att det går över nångång så att man kan ägna hjärnkapaciteten åt annat än interna alkoholförhandlingar!!

Tomt är verkligen ordet - helt meningslöst att söka det ute på krogen samt med alkohol i kroppen. Det är så falskt alltihopa, inklusive jag själv. Vet att jag läste i en artikel om en alkoholist som sa att han blev kär "på riktigt" första gången efter att ha blivit nykter! Stod även om en högt uppsatt kvinnlig chef i aftonbladets söndagsbilaga för några veckor sen som upplevde samma sak. Jag har varit nykter sen min fina genomdykning på jobbfesten för en vecka sedan och det känns urskönt. Gick förbi några uteserveringar tidigare idag och kände mer avsmak än nånting annat. Lättad just nu att jag känner så men vet att tankarna om att dricka kommer smygandes tillbaka efter ett tag.... Det är bra och vara inne och läsa här för att påminna sig (läsa sina egna äldre inlägg också)
Det fina är att jag har tränat flera ggr denna veckan och känner mig redan starkare! Har även avslutat en energisugande relation som inte var på väg nånstans för jag kände att jag är värd bättre ;-) Tog inte emot som det har gjort innan. Är jag på rätt väg månntro?
Varför vi har denna prestationsångest vet jag inte men kruxet är att den har varit positivt också. Jag har åstakommit en hel del med hjälp av den. Som Emma Ingelström sa i nåt program: viljan att bli bäst, att prestera & att aldrig vara nöjd är min främsta styrka men min största svaghet. Jag kände igen mig så mkt i henne när jag såg det programmet. Tydligen är det ganska vanligt att A-människor har beroendepeoblem. Behöver jag bli B-människa då? Troligtvis inte, men kanske en A-...;-)
Jag tror att det är som du säger MissH att vi måste ge oss en tid utan alkoholens inverkan för att bygga upp självrespekten och tilliten till oss själva. Den vacklar hos mig en hel del. Om inte jag kan lita på mig själv, hur ska då någon annan göra det?
Många i min omgivning som inte känner mig så väl ser den bilden som jag serverar dem. Dags att sluta med det och vara sann mot mig själv. Lättare sagt än gjort. Men träning ger bättre!!
Jag tänker fortsätta träna, bygga upp och må bättre. Det som har hänt har hänt, det är bara nuet jag kan kontrollera. Hur skönt känns inte det?
Härligt att det går bra för diig. Det är både inspirerande och förtroendeingivande!

Vi har ett stort bekräftelsebehov eftersom vi ställer för höga krav på oss själva och därför inte kan känna att vi duger, dvs bekräfta oss själva. Jag tror det är så enkelt, förklaringen alltså. Lösningen är svårare... Därför blir det så tomt när man söker det där hos andra, tex hos killar på krogen. Det är ju inte deras godkännande man vill ha egentligen, så det hjälper liksom inte. Har själv varit där många gånger, känner igen känslan.

Har tänkt på det förr, att jag måste sänka mina krav och tycka om mig själv, men det har inte funkat förrän nu. Kanske var jag tvungen att bli helt klar i huvudet först? :-) Eller ta mig själv på större allvar, respektera mig såpass mycket att jag låter mig själv slippa den förnedring det inneburit att alltid låta alkoholen kontrollera mig istället för tvärtom? Vet inte riktigt, men hoppas det håller i sig!

Håller tummarna för att du får känna samma sak!

6-månader är mkt värre, känner likadant. Får just nu kämpa med en dag i taget . Kram

Fick sluta efter ett pass i dag, drog på mig stövlarna och gick ut i skogen med hunden. Kom hem med en hel påse kantareller och något lättare sinne. Men det är konstigt hur det jäkla spöket fladdrar om kring så fort man är trött.

Men just nu känns det bättre och det skall man ju njuta av//Kramar till er

och lämnar fönstret lite på glänt - det är ostadigt väder överallt-och-ingenstans-i-hela-landet - men varmt, nästan lite kvalmigt. Stänger till innan vi åker till stan på middag, det kan bli åska och regn till kvällen.

Det är tomt och stilla här nu. Sommarstilla. Sommarväntan och sommarlängtan i luften.
Alla är nånannanstans men vi vet att det bara är en utflykt.

Lite av Stigsdotters midsommargodis ligger kvar i skålen. Jag ska fylla på ifall det behövs. Tar in en novellsamling, Tove Janssons Det osynliga barnet, där kan man läsa om både det ena och det andra på ett lättsamt sätt. Och så ska vi göra flädersaft - det blir fint här. Vackra glas, jordgubbsbitar och citron och några blad citronmeliss från trägårn. / mt

Tur att du inte har ngt hemma, vore trist att bryta över ett halvårs nyktertid pga jobbet.
Du är stark Kalla, jag känner mest Blä just nu, och tar en dag i taget.
Kram!

Visst är det trist när man blir utanför, på detta halvår har jag varit på några fester och det är likadant varje gång, i början när alla är nyktra är allt som vanligt men ju mer folk får i sig desto mer undviker de den nyktra. Jag var likadan när jag drack, det är jobbigt att prata med ngn som är nykter när man själv börjar känna sig blarig.
Om jag nu inte helt ska byta umgänge vilket inte är det lättaste så är det så här det kommer vara framöver, och jag kommer stanna hemma mer och mer.
Den insikten känns inte spec kul. Känns ffa BLÄ!!
Kram!!

Det där är jättesvårt att inse, att man är alkoholist även om man inte har ett starkt fysiskt beroende. Eller är man det? Spelar det någon roll vad man kallar det, när man lik förbannat inte kan dricka normalt när man väl dricker? När man bara jagar nästa glas som om man inte har någon botten? Jag får också infall ibland och tänker att jag kanske överdriver, men innerst inne vet jag ju att jag inte kan hantera alkohol på ett sätt som inte ställer till mitt liv. Ibland känns det för jäkligt, men för det mesta känner jag mig trygg i mitt beslut, och det blir bättre och bättre.

Döm inte dig själv för hårt, ibland behöver man bevisa samma sak för sig själv flera gånger innan det går in på riktigt. Det är okej att göra misstag, nu vet du ju att det inte går. Tycker du ska njuta av din semester, låter som om du är på ett härligt ställe! Sänder en styrkekram, du fixar det här!