Senaste kommentarerna i forumet

Jag ska verkligen försöka att ta en eller några dag i taget och inte fokusera för mycket på framtiden just nu. Förra veckan var lite enklare då jag hade mina barn. Sonen åkte till pappa i måndags och imorgon åker dottern till pappa. Idag ska jag åka och veckohandla och förr har det alltid inneburit ett besök på systembolaget och bunkra upp inför helgen. Jag har alltid skyndat mig hem på torsdagen för att kunna ta det där första glaset vin som sen blir ett till och ett till. Nu blir det första helgen utan barn sen jag bestämt mig för att inte dricka mer. Ser inte fram emot helgen. Är jätteledsen för att jag inte kan ta ett glas vin till maten. Får istället titta på när min man tar ett glas vin (som han själv får åka och köpa för jag vägrar gå in på systembolaget för tillfället). Jäkla skithelg! Ser fram emot måndag så att den kan vara över (inte ofta man längtar till måndag).
Vill tacka alla för er omtanke och era tips. Det betyder väldigt mycket när man känner sig så ensam och skör. Kramar till er alla

Hoppar in och önskar dig många nya russin.. ;-D
Tycker det är härligt att läsa dina funderingar, de peppar mig ;-)
Morgonkram / trollis

Mina kära forumsyskon har precis skrivit om allt det jag tänkte skriva, så jag bara sällar mig till kören.. "Spela filmen till slutet"
Och det är som Lilja skriver, svårt innan man kommit fram till ett "Jag vill inte dricka"..

Innan dess stoppas man av ett : "Jag FÅR INTE dricka"..

Det stadiet, kallar vi för gå-på-vita-knogar.. Och det är ju så, att det som är förbjudet, oftast är det som är mest lockande.. och naturligtvis det som är mest frustrerande..

Jag tror säkert att många av oss skulle kunna "ransonera" vårt drickande på sociala tillställningar, men, så kommer det där stora MEN..
Vi fortsätter efteråt.. Vi halkar tillbaks någonstans där vi iinte vill befinna oss.. Någonstans i bakhuvudet, påminns man också om hur jobbig den där första tiden utan alkohol kan bli..

Styrkekram /trollis

Och Välkommen till forumet!
Du har börjat om, bara genom att komma hit och erkänna att du nått en gräns..
Ring Alkohollinjen, för jag tror att du kan behöva prata med någon som verkligen förstår!
De som svarar, har själva varit där, så de kommer att ge dig handfasta råd..

Försök att dricka vatten, ta något mot huvudvärken (för jag antar att du iinte mår så bra...)Försök ÄTA något.

Det är som du skriver, ingen mening att leta ursäkter eller bortförklaringar.. Du kommer inte framåt genom att titta i backspegeln!

Häng kvar här på forumet, läs trådarna och skriv om du orkar..
/ trollis/

Vilken fin beskrivning NyMan!
Du har så rätt, i vår värld existerar inte det ena, utan det andra.. Utan sorgen skulle vi ju inte veta vad glädje var..
Om vi aldrig tillät oss att ha tråkigt, skulle vi ju inte veta hur det var att ha roligt..
Utan mörkret, skulle vi inte hitta till ljuset..

Men inte ens det kompaktaste mörker är för evigt.. Det behövs bara ETT enda litet ljus, för att skingra det!

Så jag säger som så många före mig i historien: Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!

Ja, jag tror att du klarar utmaningarna (det är de som får oss att växa!)och fortsätter att vara ett föredömme för dina barn.
Jag tror att du också har fått klart för dig, att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör ;-D

Fortsätt du att älska det som är "själen"/essensen av din far! Det är vi alltid fria att göra.. Jag tror att du vid det här laget har förtått att skilja mellan person och handlingar/beteenden.

Och jag tror också, att ditt sätt gör skillnad, både för dina barn och för dina kommande barnbarn..

Morgonkram /trollis

Idag och du kommer fixa det bra. Välkommen hit!
Tycker också du ska berätta för maken, det minskar även risken för återfall.
Om ingen vet, gör det ju inget om du skulle dricka. Vis av erfarenhet vet jag att det är så man börjar tänka när suget sätter in.
Lycka till!

Tack så hemskt mycket för "Tillsammans", förstår inte hur jag kan ha missat den?..

Tror att jag ska försöka lära mig den och sjunga den rakt igenom alla tjocka och hårda lager av jävlighet som tynger och trycker min far. Någonstans långt därinne vet jag att det finns en själ som lyssnar, det gäller att röra vid den.

Lång Jättekramm!/NM

till dig min vän! Hoppas allt är väl med dig, att du fick bra hjälp och stöd hos doktorn.
Vi finns kvar här och om du tittar in ser du att det vimlar av nykomlingar.
Instämmer med Dompa: Hör av dig när du hinner/orkar/vill. Kramar / mt

Kunde ge tusen förklaringar men i grund och botten är det bara Jag, Och just nu räcker jag nätt och jämt till. Faller...

En fantastisk beskrivning av livet ... Tack NM för den.

Ljuset & Mörkret, Sorgen & Glädjen, Skratten & Gråten, Det Ljuva & Det Bittra, Livet & Döden.
Den ena existerar inte utan den andre - så är det och bara. Det är verkligt och på riktigt.
Orden och insikten vrider om ett varv djupt där inne. Jag har i mitt arbete mött det du beskriver både om din far och när anden lämnar kroppen. Att besluta sig för att möta livet i hela dess vidd tillsammans med de som finns nära är nog det finaste sätt jag kan tänka mig att tacka ja till livet som den gåva det är. Tack för att du delar.

Tillsammans är ett fint ord och ett gott tillstånd. Tove Jansson & Erna Tauro (mest kända för Höstvisa) har gjort en sång som heter just Tillsammans. Jag har skrivit texten i min tidigare tråd där jag skrivit in en del av mina närmaste dikter & texter. Måste söka fram den och klistrar in

Vi går runt, vi går runt om varandra och dagarna vandrar med oss.
Vi vet ingenting alls om varandra och vad vet de andra om oss?
Vi vet inte vad tystnaden gömmer, var de förlorade vännerna finns.
Vi är rädda för allt som vi glömmer och hoppas på allt som vi minns.

Vi söker och finner väl ständigt
och det är ju många som tror
att vägen blir längre och längre
till den plats där de lyckliga bor…

Kom till mig och låt oss tillsammans försöka att tro och förstå
att all världens vind är densamma men varmare om man är två.

Låt oss göra en måne av silver och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon och ett tåg – för effektens skull!
Det är mera än låtsas och leka för du kan vara alldeles viss
om att riktiga rosor är bleka mot en handmålad rosenkuliss.

Tove Jansson

har ju den finessen att man kan läsa dem eller lyssna på dem, värdera dem - passar detta mig eller inte? Reflektera, ta dem till sig eller inte, det är ju helt valfritt :-) själv är jag duktig på att spotta ur mig goda råd till höger och vänster utan att för den skull nödvändigtvis inse att jag skulle kunna ha nytta av att följa några av dem själv.... Fortsätt att ge goda råd, trollet och fortsätt med glada tillrop, vill.sluta. Känns bra med båda delar.

/m

Tror att du kan vinna mycket på att berätta, åtminstone för maken. Det är, om man får stöd utan skuldbeläggning, skönt att kunna vara öppen och släppa fasaden hemma. Det är ju tillräckligt att hålla den uppe överallt annars i livet.... :/

/m

Återigen, tack alla ni underbara som tar er tid att skriva!! Går ofta in och läser trådar här, och som många säger så hjälper det mkt!

Santorini, ja det är ju nästan komiskt...undrar om man blir mindre full på dyra viner :) Fattig blir man åtminstone om man håller min takt!

Ankan1, modigt och bra gjort att berätta för dina närmaste! Jag hoppas kunna fixa det själv (dag 3 nu), just nu känns det bra. Jag är så motiverad. Men faller jag tillbaks så blir även jag tvungen att berätta. Och jag vet att de skulle stötta mig, vet inte varför jag inte berättat tidigare...troligen skam och förnekelse (tänkt att SÅ himla illa är det nog inte...men det ÄR det inser jag nu.

Kram på er alla!
Anli

Och velar fram och tillbaka mellan positiva och negativa tankar om framtiden. För min del har jag inte bestämt mig för att aldrig mer dricka något. Mitt mål just nu är inte att avstå på livstid. Jag vet inte hur man "ska" tänka, om det finns ngt rätt eller fel, ngt facit finns ju uppenbart inte att tjuvkika i.

Försök ta en dag i taget och en fest i taget och bestäm vad som ska gälla och hur du ska tackla det.

/m

Men vilket liv det blir, fyllt av olika känslor, levande istället för det du så fantastiskt bra beskrev.
Vad synd att din far inte får uppleva livet som du gör, men det är hans val och du gör ett annat val.
Tack, för en fin beskrivning av hur det kan vara.
Kram!

Måste skratta åt det fina "rådet" om fint vin på helgerna jag också! Underbart i all sin förståndslöshet!

Välkommen Anli! Jag har inte varit här på forumet så länge...lite mer än en vecka, men det har redan blivit en stooor hjälp för mig. När tankarna stör och suget gör sig påmint går jag in här och läser och skriver. Det hjälper massor.
Din historia kunde varit min - undantaget att jag valt att berätta för mina närmsta om mitt problem. Det krävde allt mod jag hade i kropp och själ men lättade enormt på trycket. Kanske kan du hinta din man lite och se vad han säger. Som tidigare sagt - han kanske anar något?!

Du är modig som vågar erkänna ditt problem för dig själv! Tro på dig själv!

Kram

Jag sörjer min trasiga, olyckliga och sjuka far varje dag. Fast han finns kvar i livet, så lever han inte. Psykiskt sjuk och fråntagen och dränerad på all form av livslust och mening framhärdar han, utan några förhoppningar att det ska vända och ljusna.
Min pappa var en bra pappa och en härlig farfar till min äldste son, innan sjukdomen grabbade tag i honom med okuvlig obarmhärtighet.
Nu är det som ett spöke sakta växer fram. Han blir på något sätt alltmer genomskinlig och rösten mer och mer spöklik.
Jag skulla vilja prata med honom om vårt liv tillsammans, om hans eget liv, hans allra innersta drömmar och visioner och om hur han blev den han var/är.

Pappa har missbrukat både det alkohol och mediciner, så min historia är väl lika typisk som andras härinne; vet var generna kommer ifrån. Dock älskade alltid sitt jobb och hade alltid många kreativa bollar i luften. Han var mycket omtyckt och, får jag nog säga, duktig på det han gjorde, så det räddade honom länge att leva ett aktivt och energiskt liv.
När han slutade jobba tog det ungefär ett år innan livsluften liksom gick ur honom och det som var han liksom började sjunka längre och längre in i sin egen krökta kropp. Själen slukades av mörkret långt därinne. Givetvis drog ju problemen igång med överdosering av både medicin och alkohol, gärna en blandnig, och det hjälper ju aldrig upp det hela.

Jag känner det där mörkret, vet att det finns i mig också sedan flera generationer, men jag har bestämt mig för att inte fly ifrån det, utan försöka möta det utan rädsla. Jag ber (faktiskt på riktigt!) att mina barn ska ha lättare sinnen och om de inte har det, att ha modet att möta demonerna med ett avväpnande leende.
Det jag vet att de INTE behöver är en självmedicinerande far som är skiträdd för det svarta & obehagliga, det svåra & jobbiga, det tunga & oförutsägbara, livet & DÖDEN...
Jag vill inte heller vara "en liten lort" (tack Skorpan för den) som krammar mina barn godnatt med en vinindränkt andedräkt, för att jag inte pallar att möta det RIKTIGA LIVET!... där faktiskt barn ibland dör ifrån sina föräldrar, utan att man kan göra något och utan att det är någons fel.
Jag har hört ångestskriken ifrån de kvarlämnade föräldrarna på barnonkologen, när deras barns ande lämnar, så jag vet hur outhärdlig smärta och ogreppbar sorg och livsångest hörs. Det ljudet söker upp mig ibland på nätterna...

Men jag vill vara på RIKTIGT... och då finns allt kvar här för mig: Ljuset & Mörkret, Sorgen & Glädjen, Skratten & Gråten, Det Ljuva & Det Bittra, Livet & Döden.. ja, jag vet att listan kan göras lång, men det är ju så:

Den ena existerar inte utan den andre! De är beroende av varandra! Och väljer man att döva den ena med någon form av själsinpackande bromsmedicin, så följer den andra med i svepet. Jag har provat det alltför länge och nu är jag färdig med det, förhoppningsvis. Jag ska i alla fall göra mitt bästa att leva mitt liv TILLSAMMANS med mina människor och inte bredvid dem och försöka göra det här och nu utan rädsla. Se, det var en riktig utmaning.! Kommer nog att ta resten av livet...

efter att jag har läst din fina, fina betraktelse över din far, Stigsdotter. Blev så berörd att jag var tvungen att föröka mig på att skriva lite om min egen far, om oss, mig själv och de mina. Började här i din tråd, men flyttade det till min egen då det, som vanligt växte ut och blev mycket... Har en tendens att göra det alltid...

Jag bär bilden av dig vid din fars grav med mig ikväll.

Sörj, det är bra för själen. KRAM!/NM

Blev också alldeles tårögd, sitter på bussen hem (lite olägligt att grina).
Hoppas du fick gråta lite och att det känns lättare i hjärtat efter det. Det är skönt att förlåta.
Stor kram!

Tar inte ofta till lipen, men nu fick jag tårar......
Vilka underbart fina barn du har.
Och vad bra att dom hjälpte dig till insikten.
Nu har jag handlat, gjort middag, dukat.
Resten låter jag vara, måste ut. Har ett fruktansvärt sug .

/zA

Gud vad jag kände igen mig ang. det du skrev
om din dotter.
Samma sak med mig, men mina barn bad mig att
sluta. Fast jag såg inte att det var problem.
Men inget roligt för dessa bästa barn att se pappa
sova i soffan 5-6 dagar i veckan.
Så rörd av det du skriver.
Du är så bra!
/A

Huvudet på spiken, SPELA FILMEN TILL SLUTET!
Med det menas att man skall gå steget längre än det där första "trevliga" glaset.
Vad hände sedan?

Gör en lista, bra alternativ.
/A

Stigsdotter för din fina delning om din sorg. Att ha förmånen att ha barn som kan hantera sorgen på ett naturligt sätt och som kan prata om hur de känner utan en massa dimridåer är få förunnat. Njut av de tillfällena då barnen bjuder på det.

Att få känna sorg och andra känslor är ett steg framåt i tillfrisknandet. För ett par dagar sen pratade jag med min dotter om hur min väg var fram till att mina äkta känslor började visa sig igen, det var ett tag en smärtsam erfarenhet men också en mycket välkommen episod i min utveckling.

Ett knep som många har använt sig av för att "göra upp" med gamla "oförätter" och kunna förlåta sina döda anhöriga har varit att skriva ett brev och sen göra som på AA : Det som setts och hörts här låter vi försvinna i ljusets lågor och tar enbart erfarenheterna med oss i livet.

Jag hoppas det finns nån där i närheten som kan skänka dig en kram vännen ♥

Han skulle bli så glad och stolt...över sin flicka som har blivit mkt klok. Så vackert du beskriver. Du är en fin människa Stigsdotter...kanske är det ett arv från din far? Minns din mammas ord; "Världens finaste man..." Kramar/R

Även jag vill göra ett förtydligande ;-D
Nej, jag är inte gramse på någon av er!
Jag försökte nog förklara min ståndpunkt vad gäller A och min medverkan på forumet..
Sedan är det alltid bra med olika åsikter, DET hoppas jag att jag respekterar!
Det är alltid bra att se saker ur flera synvinklar och det försöker jag tillämpa..

Sedan vet jag att jag ibland anses en smula för rak.. som jag skrev någon annanstans, så gillar jag inte att linda in saker, så att andemeningen försvinner..
Vem vet, kanske har jag ADHD (fast jag föredrar att kalla det MDF = träskalle ;-D )

Ha det gott! Kram allihop! /trollis