Senaste kommentarerna i forumet

Oj, vad det plötsligt bara "rinner till" en massa funderingar...
Skrev ju inatt, och resten av tiden i drömmarnas tillstånd så fortsatte tankarna runt mitt beroende.

Jo jag är ju en beroendetyp...

Tänkte dra en paralell till min första kärlek, hon hette Marie och kom flera städer härifrån...
Jag var 17 år och hade aldrig tidigare varit ihop med någon tjej, trots att jag var då en trånande romantiker, men som ni vet...när man är tonåring så handlar det mesta om attityder, vara tuff osv.
Jag har aldrig varit varken tuff eller speciellt inne någonstans, utan varit den där observerande typen som alltid låg i bakant av allt där det hände...

Men så hände det sig, genom bekantas bekanta, jag träffade henne och jag nästan trängde mig på.
Full långt upp över öronen av lycka, och jag använde varje sekund av mitt liv att få umgås med henne,
jag färdades varje dag dryga 2 timmar enkel resa mellan hennes hem och mitt gymnasium,
det kunde vara allt ifrån min lättviktsmotorcykel eller lokaltrafiken...
Jag gick upp klockan fem på morgonen, och kom dit klockan sju på kvällen, ingenting var viktigare,
inte ens mina studier, allt var bara en transportsträcka mellan det jag måste göra, och henne...

Jag planerade resten av mitt liv med henne, och mina föräldrar var inte så speciellt glada över mitt val, hon kom ifrån en trasig familj med en del problem, och det var "ingenting att bygga på"..
Jag var helt beredd på att lämna min familj för henne, ingenting fick komma emellan oss,
jag lade alla mina ägg i samma korg, det fanns inget annat..

Tiden vi hade för varandra var euforisk, helt oansvarig lycka, vi fanns bara för varandra, och vi behövde inte ens gå utanför dörren på hela dagen, äntligen hade mitt liv fått en innebörd!

Men som alla sagor så har de ett slut, hon lämnade mig för min bäste vän, den jag anförtrodde mig mest till, jag ville inte vara svartsjuk men alla "bevis" var helt solklara...
Uppbrottet blev enormt känslomässigt, och min livslust fanns inte kvar längre, jag hade ju lagt alla ägg i samma korg, och korgen fanns inte längre..
Jag slutade äta och tappade 15-20kg, det fanns ingenting kvar att skapa lycka ifrån, inte ens mat.

Min pappa satt vid matbordet en dag och sade till mig, om du inte äter upp maten så tänker jag klappa till dig, jag har aldrig slagit dig förut, men nu tänker jag det, valet är ditt!
Jag tryckte i mig maten, mådde illa efteråt men ville inte kräkas...
Jag återgick till det "normala" igen, men min självkänsla var oerhört söndertrasad efter detta,
jag bestämde mig för att aldrig låta någon annan få tillgång till mitt innersta, igen...

Ett och ett halvt år senare var jag tillbaka igen, på samma ort med en annan tjej...
Lyckan var fullständig, och ni märker hur hur hela historian börjar om igen..

Man lär sig aldrig tydligen, det verkar finnas inbyggda genetiska redan i förväg upplagda stigar som vi tar om och om igen...

Nu sitter jag här, tre gånger så gammal och har en familj med jättefina barn och en vacker hustru.
Jag bröt mitt egna mönster att inte välja samma typ av tjej fortsättningsvis, och då funkade det.

Men ändå, jag kan inte sluta tänka på den lyckokänslan jag levde i då, oavsett tjej...
Det är inte den fysiska åtrån jag längtar till, utan lyckokänslan...

Och jag ger mig f@n på att det är samma känsla som tidigare fick mig att välja alkoholen igen,
hur ont den än gör mig i efterhand, en strävan till att nå någon form av lyckorus igen...
Jag tror att jag innerst inne är en enda stor drömmare, som hela tiden vill bort ifrån verkligheten..
Kanske är det därför jag sover så länge, vill inte komma tillbaka till verkligheten...

Har ännu inte lyckats lösa livets stora gåta, vem är jag och vart är jag på väg...?

/Berra

Av er , jag håller med och jag har vaknat till min tredje dag och mår bra. Nu idag är jag stark, och jag hoppas att det ska hålla i sig. Det är ju bara jag själv som kan välja vilket liv jag vill ha.
Tänker på alla "fällor" det är lätt att hamna i. Men jag har tagit till mig tipsen här på forumet. Och jag behöver just nu bara komma ihåg känslan när man vaknar när man druckit kvällen innan, behöver inte vara så att det är mycket, men skillnaden är jättestor om man inte druckit. Jag är allergisk emot alkohol. Som någon skrev här på forumet så är det ju bara första ölen som är god, och det kan jag vara utan. Vinsten att låta bli känns som ett fullgott alternativ att välja bort A i livet.

Fortsätt o skriv Berra!!! Tror du var den första som skrev på min tråd om abstinens och hur länge man skulle känna detta. Det var en otrolig känsla att det fanns en annan msk som ville dela med sig och försöka hjälpa.

Du kanske inte får så mkt respons för det du skriver men jag vet att det hjälper många som precis har börjat sin resa, så snälla fortsätt med detta....

ni alla ger oss på vägen. Visst är vi duktiga och det du skriver bibliotekarien att våra problem inte beror dålig karaktär eller svag personlighet, ja så är det ju. Det är just för att vi fattar och bryr oss som vi mår dåligt. Det som jag har så svårt att förstå är hur man kan förstöra för sej gång på gång FAST man fattar. Det är nåt genetiskt, jag har olika missbruk i släkten. Nu gäller det bara att fokusera på det positiva, att vi slutat och se framåt. Sen med några veckors nykterhet bakom mej tror jag att jag kan börja förlåta mej själv för all förlorad tid till alkoholen. Det är sånt som börjar kännas nu när man ser klart på tillvaron och inte kan fortsätta att döva känslorna. Jag får bara vara glad att jag inte gjort nåt oreparerbart. Jag menar mitt äktenskap har hållit, mina barn har inte genomskådat mej, tror jag i alla fall, och jag KUNDE ha åkt fast för rattfylla i värsta fall. Inte för att jag kört bil i fyllan men om man dricker mycker flera dar i rad så kanske man har promille kvar i blodet. Hade det hänt så vet jag inte hur jag klarat skammen. Nå nu är den faran över.
Ett tag funderade jag på att köpa en alkomätare för säkerhets skull men dåinsåg jag verkligen att jag har problem och att inte DET var lösningen.
Jag är så tacksam idag när jag vaknat och mår bra och börjar min 5:te dag av det nyktra nya året. Jag är inte alls orolig utan är beredd att ta problem och sug som det kommer. En dag i taget. Vilken frihet att slippa handla vin till helgen, fundera på om det ska räcka, att kunna åka och hälsa på mina föräldrar utan att fundera på om jag kör för tidigt.
Ha en bra dag alla!

så här dagen före en långhelg:)!
Självklart ska du känna dig fri - och det utgår jag ifrån att du gör - att sluta skriva eller minska ner skrivandet precis så som du själv känner att är det rätta för dig! Jag har haft hjälp och glädje av att följa din tråd och du är en del av den "familj" jag skapat mig här. Om det blir tyst i din tråd nu så vet jag att det är för att du har valt det och att du fortsätter att "växa" på ett sätt som är rätt för dig! Ditt skrivande har gjort skillnad och lämnar spår hos många, tack och allt det bästa till dig! / mt

Ja ni....ni triggar mig till att svara, Livsforum?, ja det kanske det är...

Någonstans, någongång känner man känslor där det gamla betrodda inte betyder lika mycket längre...

Alkoholen tog en stor plats i mitt liv, min tid, min planering och mitt fysiska drickande...
Inte lätt att "ta bort den", det var plågsamt att se min egna verklighet utan flykten...
Då fungerade forumet mycket väl som en plats att få "dumpa" iväg alla sina intryck och tankar,
och att få nya intryck av er alla och känna en samhörighet, det var vi mot alkoholen och vanorna..
Men nu...!, så känner jag mig lite ensam här på vår mötesplats, jag har ju motat bort alkoholdjävulen från mitt liv, och jag vet att det funkar förutan den..
Jag har idag inga doubts, jag vet att jag klarar mig, så länge jag inte "tänker" i alkoholbanorna.

Jag har förändrat mitt tankesätt, till ett annat sätt, vara trygg i den jag egentligen är...
Vet att jag inte är fulländad på något sätt, jag är inte perfekt på långa vägar, inte alls..
Har mycket att fortsätta ta tag i, att förändra vidare, en sorts mental utveckling...
Och den är intressant, jätteintressant egentligen, vad finns mer att upptäcka?
Vill fortsätta att upptäcka mer om mitt inre, hur tänker man, och varför, hur reagerar man?

Mitt sätt blev att inte fortsätta se in i mitt inre, utan avbryta detta med en berusning,
gå tillbaka till utgångsläget och dessutom med en massa fylleångest ovanpå det..
DET är inte utvecklande, det är nedbrytande, alkoholen tar över ens sätt att tänka resonligt...

Varför går man tillbaka till sitt glas bara några dagar efter sin dödsångest?,
har man glorifierat sina timmar i en stigande berusning (buzzet),
och glömt de mångdubbelt längre fylleågrenen...

Även om man inte låter andra döma sitt beteende under berusningen (se så full hon/han var..),
så tillåter man sig döma sig själv, tillintetgöra sig, varför?
Den störste dömaren kanske är jag själv, och frågan man bör ställa sig är...är det rätt?
Man ska straffa sig när man har gjort något dumt, eller?
till slut gör man dumma grejer så man kan fortsätta straffa sig själv, inte sant...
Jag kräver att jag mår dåligt, för jag är en sådan dålig människa, jag förtjänar detta..?

Vad vet jag?, men dessa tankar har funnits i mitt huvud, man dricker självdestruktivt,
och går det inte tillräckligt mycket framåt, så beter man sig illa vid nästa fest,
det blir liksom någon bakvänd bestraffning, man gör någon sorts egenmäktigt förfarande med sig själv.

Alkoholen fuckar upp ens sunda tankebanor när man har fastnat i dess vanor...

Vet inte hur jag ska kunna klä detta i mera ord och meningar, men min upplevelse känns så...
Och jag har liksom "avslöjat" mitt egna sätt att tänka runt alkoholen,
och fått en större förståelse varför jag fastnade i mitt destruktiva beroende.
Slutkontentan har blivit, jag kan inte motarbeta den hos andra, det sociala sättet att bruka den är för starkt inplementerad hos oss, jag kan inte ensam gå emot den...
Men jag kan göra ett eget beslut, att inte göra mig ovän med andra genom att gå korståg emot alkoholen, men däremot kan jag välja bort den som dryck för mitt egna bruk...
Jag väljer att vara precis så social som jag känner för tillfället och jag tar inte upp frågan om att dricka eller inte med andra, det får de själva starta frågan om...
Men jag svarar rakryggad på varför jag har valt bort den, och med en självsäkerhet att jag inte tänker omvärdera den frågan här just ikväll...
Jag står upp för min egna självkänsla, och ingen annan har rätt att klanka ner på den.

Jo man blir lite "bufflig" i ett sådant tillfälle, men det är bra att vara påstridig just då..
Jag har hittils varit lite vek att ta mig själv i försvar, men där brinner jag för det, just nu...

Ikväll kan jag titta djupt i mina uppvända handflator, de är varken skakiga eller nedsolkade,
och de speglar på något sätt mitt själ, jag har inte gjort något väldigt dumt på väldigt länge.
Det känns ganska fridfullt i mitt sinne, avsaknaden av ångest har skapat utrymme för att kunna känna efter, och just nu känns det väldigt bra, minsann..!

Det finns andra grejor som påverkar det också, men ångesten efter alkoholen hade blockerat bort dem.
Därför känner jag mig mera närvarande i att fortsätta hålla mig nykter, jag hinner upptäcka saker..
Saker som inte spelade någon roll längre förut, har idag blivit viktiga för mig...

Att det kunde bli så, "bara" man slutade dricka alkoholen, vem kunde tro något sådant?

/Berra

Tror också vi måste visa oss själva lite hänsyn och kärlek och omtanke: vi tål inte alkohol och då behöver vi tas om hand på andra sätt. Det att vi som skriver här är fungerande tänkande människor, gärna med kontroll i övrigt på tillvaron, visar att det inte är vår svaga "personlighet" eller dåliga "karaktär" som gör att vi ändå ballar ur när vi dricker utan något helt annat, jag tror genetiskt. Om det berott på vår person hade vi ju inte mått dåligt helt enkelt.

Med alla goa människor här! Det finns ingen som jag kan prata med som jag gör med er och ibland känns det ensamt att ingen i min närhet kan dela detta med mig. Fast det är ju lite självvalt också, jag väljer att inte blotta mig så som jag kan göra med er.

Cyberkram till alla!

Grattis!!!

Vad glad jag blir, detta forum är en ovärderlig hjälp, jag pratar mycket med min man om detta, men han förstår inte riktigt, han är en mindre än normaldrickare. Men sen har jag ingen jag kan prata med om detta.
Kalla sänder styrketankar till dig så att du klarar fredagen, du kommer känna sug men tänk på vad stolt du kommer att vara över dig själv på lördag morgon när du vaknar pigg och nykter istället för bakfull och superångest. Kram!

Heja dig Maria! Var nu riktigt stolt över dig själv och tänk vilket jättesteg det är. Jag hoppas jag kan vara lika stark på fredag när vi skall på middag hos goda vänner.

Härligt Maria, varje seger som läggs till i erfarenhetsbanken, avdelning "hantera livet nykter", blir din styrka och självförtroendet kan frodas. Vi ska behandla oss själva med kärlek♥

Kan bara hålla med er ang ovanstående, en avgörande faktor är att inte vilja dricka, istället för "får inte.." "borde inte...". För mig var det till en början avgörande att hitta strategier dag för dag, vecka för vecka, jag var livrädd för att se en framtid helt utan alkohol så jag kopplade bort de tankarna för en ganska lång tid, kämpade på, jävlaranamma som Underisen skriver. Ju längre jag var nykter, desto tydligare blev känslan av att jag faktiskt inte VILLE gå tillbaka till ett liv med alkohol. Detta krävde också en hel del andra förändringar i tillvaron, både den yttre och den inre, men det gav sig till stor del av sig själv med tiden, och med stor hjälp och stöd av vännerna här. Tycker ni är fantastiska som tagit steget hit och fint att ni har förmånen att hittat varandra.

Efter jobbet skulle jag ut och äta med min mamma och mina barn, jag och mamma brukar alltid dricka vin då ( även hon dricker för mycket). Gruvade mig lite för det men det gick bra, kände lite sug men inte så farligt. Har faktiskt varit en bra dag, vad duktiga vi är alla som kämpar!!

Jag har faktoskt kommit till den punkten nu att jag inte vill dricka mer. Nått botten, fått nog. Tycker inte synd om mej för att jag inte kan dricka vin, jag är utled på den tillvaro jag haft den senaste tiden. Underr ganska lång tid tyvärr.

hoppas alla haft en bra dag och en bra kväll. Jag har två busiga barnbarn här så jag hinner inte skriva så mycket men jag har fullt upp. Mår bättre dag för dag nu!

Hej och tack alla för ett fint välkomnande som har gjort mig glad!

Vindåren

Kan bara hålla med Stigsdotter! För mig har hela skillnaden när jag kom till en punkt att inte vilja dricka. Jag vet inte riktigt vad som klickade till i huvudet på mig men det ändrade sig verkligen från en dag till en annan. Jag hade druckit ett par, tre dagar (första dagen drack jag för att jag ville, de andra dagarna för att lindra den hemska, förfärliga, vidriga baksmällan)och blev plötsligt så in i vassen trött på alkohol och på ALLT vad det innebar att dricka. Jag kunde riktigt känna hur hela mitt tänk och inställning skiftade från att inte få dricka (det eviga förhandlandet med mig själv, urk..) till att inte vilja. Och när väl baksmällan gav med sig så har jag faktiskt inte längtat efter alkohol. Detta var i augusti. Det har kommit några tankar kring mysfaktorn ibland, men då har jag kört hela scenariot i huvudet, hela varvet runt, inte bara den stunden då det är mysigt, och det är plötsligt inte lika mysigt längre.

Jag funderar mycket på vad som hände, varför det är så olika hur det blir när man når sin botten. Varför har det varit lätt för mig efter min botten var nådd? (jag är dock på min vakt). Det verkar vara så olika som sagt. Jag har en vännina som kan dricka jämt och ständigt verkar det som. Hon blir aldrig bakis och sköter sina åtaganden. Självklart sliter det på kroppen men hon kör på. Jag hade legat i en blöt pöl av ångest om jag drack så mycket hon gör varje dag. Förut avundades jag hennes "kapacitet", nu tänker jag att jag är den som är mer lycklig lottad som blev så bakfull. Det fick mig att lägga av med drickat. Jag är däremot orolig att hon kommer dricka sig till skador och upptäcka det när det är för sent.

Jag är bara tacksam för att jag har ett sånt rikt liv nu och att jag är så närvarande. Jag önskar verkligen att alla kunde få möjlighet att uppleva ett nyktert liv. Jag tror att någon som missbrukat alkohol och sen blir nykter får en annan dimension i livet än någon som aldrig haft liknande problem. Åh, vad jag önskar att ni alla som kämpar vinner er kamp och får leva utan allt elände som alkohol kan föra med sig! Jag tänker på varje dag när jag är här och läser.

och god fortsättning. Tänk att du aldrig mer skall uppleva det där. Usch, att alkodjävulen är så stark så att den kan få en människa att bete sig på det sättet istället för att vakna med vännerna och ta ett trevligt avsked efter festen.

Kram från mig

Både "Berras bok- och föreläsningsbolag" och förslaget om en ny meny - visst läser väl alkoholhjälpen detta? Jag klistrar in förslaget på annat ställe annars!!!

...tror jag var att en del av dig skrek NEJ, tror du inte? Jag menar för ett tag sedan kanske du inte ens hade reflekterat utan bara hällt i dig vinet och "mått bra"?

Jag tror stenhårt på att det är en lååååång process och att man slutligen landar i att "inte vilja" istället för att "inte kunna". Det är mycket bättre att tänka "jag kan dricka om jag vill, men jag vill inte" istället för "gud vad gott det vore att dricka men jag kan inte". Det där "jag vill inte" glimrar till här hos mig faktiskt. Jag har ju trots allt inte druckit ordentligt sedan den 6/11, kan inte minnas hur länge sedan det var jag höll upp så länge (jo förstås, mina graviditeter för över 5 år sedan).

Har oxå svårt att veta hur man skall tänka. Känner igen mig i det du skriver om frågorna man ställer sig - VARFÖR?

Själv vaknade jag på nyårsdagen och gick raka vägen ut i garaget och svepte en halv flaska vin fast en del av mig skrek NEJ under hela tiden. Efter detta var det så klart kört...

Har ju inte så stor erfarenhet av det nyktra livet, men för min del är det som flera olika steg i vägen mot nykterhet. Först är det bara jävlarannama och det gäller att besegra det lilla monstret som tagit över. Nästa steg är att minnas det eländiga för att inte tro att man har koll på läget....tredje steget hann jag inte komma till (vad nu det är?).

Nu är det bara och försöka vinna mot det där "svinet" igen!!!

Berra det här med huruvida du ska stanna på "forumet" eller inte, jag känner igen mig i tankegångarna. Ibland är det som om jag snurrar runt, runt och fastnar i samma ältande. Har liksom inget nytt att komma med. Men så rätt som det är lossnar något, det blir en diskussion och nya tankar föds med nya insikter om mig själv. I perioder känner jag mig inte längre hemma här, men å andra sidan har jag mött ett par av de viktigaste människorna i mitt liv här, och dom vill jag inte lämna.
Har funderat lite på det här att det är viktigt att vi är en bra mix här, för att forumet ska fungera som självhjälp. Nykomlingar, de som kommit en bit på väg, de som varit nyktra en längre tid, och inte minst de anhöriga. Tror det är ett måste, men ibland får jag också känslan av att jag ska backa.

Jag håller med Stigsdotter när hon skriver att det till stora delar är din förtjänst att detta är ett livsforum, många läser dig och känner igen sig i din situation, du har nog peppat en del att slutligen ta steget att iallafall försöka, visat att det går! Vi har inte alla samma inverkan, alltid. Det handlar om igenkänning och där verkar du vara det många kan identifiera sig med utan att känna sig hotade. Hur du än väljer ang forumet, borde du använda dig av bla den egenskapen när du tar ut den nya riktningen nu. Mod, Berra, mod...Blogg i all ära (eller föresten enl min högst personliga åsikt ingen ära alls) de har ju idag en tendens att drunkna i all geggamojja som blandas till i cyber, Jag tycker du ska gå all in! Vill du skriva så gör det, gör det på riktigt! Ta dig själv och din talang att möta andra människor med din penna på allvar. Skriv bok Berra. Kolla in www.vulkan.se och www.enterpreneuren.se
Har du talets gåva liksom du skriver - varför inte hitta en väg att föreläsa om dina erfarenheter? Skolor, föreningslivet, arbetsplatser, vad vet jag...du har möjligheter. Är man en "snigel" som jag tex finns det ju mentorer/coacher att ta hjälp av på ams tex eller privat för att "komma loss". Detta innebär ju inte att du omedelbart behöver säga upp dig från ditt nuvarande jobb.

Jag tänker ibland att jag saknar en meny på forumet (som "förändra ditt drickande" och "dricker jag för mycket") och det är menyn där vi avhandlar "det vidare livet", livet som det är utan droger, för det är ju så att inläggen så småningom kommer att handla om annat än de akuta alkoholrelaterade problemen. Detta uppskattas av många nykomlingar att läsa, men som visat sig bla i reaktioner jag fått vid ett par tillfällen inte av alla. Med detta menar jag inte att vi ska separera oss från varandra, men vill man inte läsa sådana inlägg kan man helt enkelt hoppa över menyn, på samma sätt som jag inte läser speciellt mycket på anhörigsidan (ja, ljuvliga Mt då förstås; ) av mina egna anledningar.
Hur du än nu gör Berra så önskar jag dig allt gott och att du kommer vidare, Kram V

Godmorgon alla!
Har sovit som en stock i natt och inga mardrömmar, så nu är det dag 4 och det känns rätt bra. Även om det kommer en och annan svacka under dagen. Känslan av att vakna utan bakrus eller ångest är härlig och den skall jag försöka komma ihåg länge, också känslan av att slippa smussla och ljuga skall ligga i den burken.
Så jag hoppas att vi alla får en dag, där vi är starka och väljer kloka vägar i dag!

också dikten och sparade den i ett dokument där jag också la in 2 bilder som jag tog av min blåtira. Kan vara bra att ha som påminnelse längre fram om man börjar vackla och glamourisera vindrickandet:-).