Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

Hej Anneli, här är Fenix, skulle kunna lägga till 60, om man menar uppnådd ålder. För min del känns det äntligen som att jag kan återkalla känslan av tomhet och uppgivenhet av att dricka. Är så glad varje gång jag får tankar om att dricka, att jag kan tänka klart att det är helt meningslöst för mig, det ger mig absolut ingenting längre. På semestern utomlands fick jag tankar på att jag skulle dricka när vi gick ut och åt, men lika fort kom insikten om att det ger mig inget mervärde längre, jag blir inte glad och uppåt utan bara deprimerad och håglås både samma dag och sedan alla dagar efter. Nu måste jag iväg,vill skriva mer men återkommer.
bästa hälsningar
Fenix

lessenfrun

Varningen är inget att bry sej om.

Du är inte patetisk, inget slemäckel, men troligtvis ångerfull när du läser/ loggar in igen.

Så då samlar du ihop dej, försöker igen.
Ok, inget självhat. Bara tänka om.

Du fixar det.
Kram

Dompa

Nej, du är inget slemäckel och som fru lessen skriver; Inget självhat för det är inte en känsla som bygger upp. Så djävla hemsk är du inte. Visst du trillar, snubblar och super till. Men att det skulle betyda att du inte kan få ett nyktert liv är bulls... Eller få var väl fel uttryck. Tyvärr FÅR vi ingenting. Vi får slåss för det vi vill ha. Så gör det...slåss! Straffa inte dig själv nu utan kämpa. När det gäller dina tankar i filosofiska rummet så kan jag bara säga att du har fel; Du har massor med vänner. Vet inte hur det är IRL, men här har du oss. Vi gillar dig och vill dig väl. Utnyttja det! Skriv här och låt oss hjälpa till...även om det bara blir råd och stöttning. Den tunga biten måste du dessvärre dra själv. Kram/R

Annelie 60

Jag har inte ångest idag, jag är bara ledsen. Ledsen och tom på känslor. Nu måste jag börja kämpa på igen.

Kramar till er alla!

Dompa

Om du är ledsen över fallet så glöm det. Vi faller...det är en del av sjukdomsbilden. Det enda vi kan göra är glädjas över alla de ggr vi inte föll. Och visst har du sådana? Precis som Kalla är jag glad att du är med oss igen. Nu ska du ju kämpa på igen...gör det med oss. Om du orkar/vill. I vilket fall som helst är jag glad över ditt livstecken idag. Hoppas du är ok annars och att sonen din har det bra i utlandet. Kram vännen/R

Leo

Hej Annelie!

Har läst i denna tråd och filosofiska rummet om hur du mår - imget som kan förbättras?

Du borde hitta en professionell (rätt stavat?)hjälp som vägleder dej vidre i livrt.

Stigsdotter

Det gör mig så ont att du inte mår bra, skriv gärna här så ska vi försöka hjälpa och peppa. Det är svårt nrä jag inte riktigt vet hur du tänker nu.

Skickar med länk till en blogg som man kan läsa lite i, där finns många tänkvärda ord. Jag tror att det mesta är taget från AA-litteratur, det är mycket sunt förnuft som man kan ta till sig. Nu minns jag på rak arm inte hur din relation med gud är men inom AA säger man "gud, som JAG uppfattar honom". Gud är den högre kraften som du kommer att finna och som kommer att hjälpa dig. Din kraft kan vara vad som helst, behöver inte vara en skäggig gube på ett moln. Jisses, kan knappt tro att jag skriver det där, jag hade nog slutat läsa om någon skrev så till mig för bara ett år sedan. Men, jag känner att det ligger en hel del i det där, att tro på att det finns en kraft som kan hjälpa mig om jag bara överlämnar mig till den (obs, kraften kanske redan finns INOM mig, kanske är det så att jag inte hör den bara).

Hoppas du får någon nytta av mina "tokiga" rader. Kram!

http://tillfrisknande.bloggsida.se/

nog faan sitter jag i samma båt. Hoppa bara att fort komma av denna djävla färja, blir faktiskt deppad av att inte veta längre när jag ska klara det.
Men ändå inne i mig vet jag att jag varit nykter i sju månader och det mest mått RIKTIGT bra. Så det ska gå igen, någon av de närmaste dagarna i alla fall.
Allt blir bara riktigt dåligt med alkohol, varför kan jag inte acceptera det? Det är det som är knuten, men jag tror mig ha hittat lösningen äntligen, musiken och skapandet av musik,. Det ska bli min berusning. Hoppas du hittar din.
/Fenix

Dompa

Annelie och Fenix! Jag tror faktiskt att en del av det beror på den upphausade sommaren. Kan ha helt fel...men det är en tanke. "Alla" dricker mer, de "normala" dricker mer. Att omgärdas av det är inte lätt för sånna som oss. Sen den andra sommarsorgen...nu är det snart över och inte heller i år blev det kanske inte exakt så bra som man drömt om.

Kämpa på...bägge två. Vilken som helst av de närmaste dagarna kan bli just den dagen. /R

Annelie 60

På ett forum jag brukar vara på har en aktad medlem gått bort. Jag är ledsen för hans och hans familjs skull. Många har uttryckt sitt deltagande och det har startats en insamling för att hedra hans minne.

Hur blir det när jag dör? Kommer någon att sakna mig? Jag tvivlar på det. Jag har inte uträttat något viktigt i det här livet. Ingen kommer att starta en insamling för min skull. Vad ska man skriva i min dödsruna? Hon levde och hon dog. Jaha, so what?

Ni skriver om att jag borde söka proffesionell hjälp. Vem vill hjälpa mig? Jag är den där lilla musgrå personen som bara försvinner i mängden. Som man skrattar åt i smyg. Inte tillräckligt sjuk för att få hjälp och ändå inte tillräckligt frisk för att må bra. Jag biter ihop och försöker var en bra förebild för mina barn men samtidigt tycker jag så synd om dem som fick mig som mor. Stackars, stackars barn! Förmodligen blir det som för mig som skämdes för min mamma till den dag hon dog.

Och min stackars alkoholiserade pappa, som försvann tidigt ur min barndom. Höll sig undan så att mamma fick ta hela ansvaret. Inte ett öre bidrog han med. På gamla dar försöker han få kontakt igen. Men han är som en främling för mig och jag är för skör för att förlåta.

Livet är för jävligt. Ni som har alkoholproblem, om ni har ett bra socialt liv, ta tag i ert liv, kämpa, ni har allt att vinna. Till skillnad mot mig, jag vet inte vad jag har att kämpa för.

Stigsdotter

Jo, ett liv där du inte behöver känna som du gör nu!! Ett liv där du fattar att för dina barn är du MAMMA. Projicera inte dina egna negativa känslor för din mor på dem. Du vet väl att man blir deppig av alkohol? I början är det ett bra botemedel men sedan blir det tvärtom.

Ursäkta om jag tar i nu men du har verkligen fastnat i självömkans träsk, det är inte du som talar det är din sjukdom som bara vill dra dig längre ned. Den får dig att tro att du är mindre värd!! Att folk skrattar åt dig i smyg. Detta är ett utslag av dålig självkänsla, jag känner igen tanken. Men den är inte sann. Mindre värd är du inte, varför skulle du vara det? Du är bra! Ring till din vårdcentral och säg som det är, du mår inte bra och behöver prata med någon. Det räcker så, du får träffa en läkare som hjälper dig vidare till samtalshjälp, förhoppningsvis någon som är duktig på alkoholfrågor. Eller, har du testat AA? Här: http://www.aa.se/om-aa/ kan du kolla vart närmsta möte finns. Gå dit och vräk ur dig allt, eller gå dit och bara lyssna. Det är gott att veta att man inte är ensam för det är du inte!

Du ska se att det vänder så småningom men du måste själv inse att du är bäst på att vara du och att du förtjänar att må bättre, låt inte sjukdomen besegra dig! Styrkekramar från mig.

Annelie 60

Jag känner mig så usel när jag bara loggar in här och skriver när jag är onykter. Det är bara nu jag vågar. Jag blir så nedslagen när jag läser alla olyckliga historier så jag har svårt att ta till mig de som är lyckliga. Okej, jag begär inte att ni ska förstå för det gör jag inte själv. Jag är nog inte som andra.

Nu vill jag inte att ni ska svara för det skulle bara få mig att må dåligt när jag tjuvkikar imorgon i min bakfylleångest. Jag vill bara få det ur mig. För tre veckor sedan hade jag äntligen tid på på hudkliniken för min hudförändring. En ganska ung läkare tittade och undersökte och tittade igen, ursäktade sig och gick ut och hämtade en äldre kollega som tittade och undersökte. Sen en massa prat som jag inte förstod och så fick jag göra en biopsi. Tack och adjö och provsvar om fyra veckor, "försök att inte oroa dig nu under den här tiden". Jaha, hur bär man sig åt då? Om en vecka får jag min dom.

Under den här tiden som jag inte skulle oroa mig har jag läst och kollat på nätet. "Området runt näsa och ögon är högriskområde", "basalcellscancer kan vara malignt, kan sprida sig till lever och njurar" "patienten kan mista synen" etc, etc. Och nu har min fläck börjat växa, den är dubbelt så stor helt plötsligt. En stor vitnande fläck med röda knutor i kanten.

Jag ville bara skriva av mig, snälla, kom inte med en massa tröstande ord för då kommer jag bara att gråta ännu mer. Jag försöker hela tiden tänka på vad Stigsdotter en gång skrev, om jag är sjuk så behöver jag verkligen vara giftfri för att bekämpa sjukdomen, det tänker jag ofta på. Nu måste jag sluta för maken kom hem. Kram till er alla!

Lilja-12

Fattar det känns jobbigt! SKriv här ofta, det hjälper.

Du är inte ensam! Denna sida erbjuder värme och omtanke.

Hur mår du idag?

Liljakram

Dompa

Bara; Skriv ner för din egen skull hur du mår. Stigsdotter har rätt: Om det skulle vara det värsta så måste du vara avgiftad i möjligaste mån för att kroppen ska kunna orka kämpa. En krma får du iaf. /R

Annelie 60

Jag har inte varit här på jättelänge men nu fick jag en ingivelse att logga in. Hoppas ni har det bra och att ni haft kraft att kämpa mot den lede fi.
För mig har det faktiskt gått rätt bra när det gäller A. Jag bestämde mig för att max 1 flaska vin i veckan och det har jag i stort sett hållt mig till. Vid enstaka tillfällen har det blivit 2 flaskor på en vecka men då har jag blivit så deprimerad i några dagar efteråt så jag försöker intala mig att det inte är värt det.

För övrigt har det hänt en hel del. Först fick jag då operera bort den aggressiva basalcellscancern som jag hade i ansiktet. Det hade väl gått bra om det inte varit att jag i samma veva hade dragit ut en tand efter en misslyckad rotfyllning. Ett par dagar efter operationen fick jag en infektion i tandhålan med en fruktansvärd värk. Det var med ren viljestyrka som jag inte gick till bolaget för att köpa mig tröst för både tand och cancer.
Några veckor senare fick jag ett brev, all cancer var inte borta så en ny operation behövdes! Med all den oron i kroppen vaknade jag en morgon med bröstsmärtor. Fick åka ambulans till akuten och blev inlagd på hjärtintensiven med misstänkt hjärtinfarkt. 4 dagar låg jag inne och både EKG, hjärtskadeproverna och ultraljudet indikerade infarkt men när jag till sist fick göra en kranskärlsröntgen så visade det sig att jag "bara" hade en hjärtmuskelinflammation. Blev hemskickad med order om att vila i 8 veckor.
Nu är jag jag då sjukskriven igen efter den andra basaliomoperationen. Normalt sett sker den under lokalbedövning men jag sövdes. Feg som jag är så vågade jag inte fråga varför.

Jag tror att alla dessa sjukdomar har gjort mig mer ödmjuk för min kropp och att det därför är lättare att säga nej till A. Jag är inte säker på vem det var, Kalla eller Stigsdotter, som sa att jag behöver alla mina krafter för att bekämpa sjukdomen och det gjorde verkligen intryck på mig.

Jag önskar er alla kraft och styrka att kämpa mot det som förtär er! Kram till er all!

Stigsdotter

För mitt i allt elände läser jag att du ändå mår bra på något sätt. Och slipper alkoholdjävulen, skönt! Kanske blev du sövd på grund av inflammationen i hjärtmuskeln, att det är lättare att "hålla koll" på en patient som sover istället för bara är lokalbedövad? Nej, jag har ingen aning, nu gissar jag bara. Men, du, fråga om det är något du funderar över tycker jag!! Bättre än att försöka klura själv. Sköt om dig nu, kram.

kalla

Du är en mycket stark kvinna, full av beundran över att du lyckas fatta kloka beslut när du har så mycket omkring dig.
Ta nu hand om dig, så möter vi våren med nya krafter, många kramar Kalla