Senaste kommentarerna i forumet

När jag läst dina senaste uppdateringar tänker jag på att jag läst i flera trådar att folk kartlägger suget. När det kommer och när det går att stå emot. Eller inte. Konferensen (jobbet, jobbsituationen, möjligheterna?) beskriver du som ren glädje och som att alkoholen/nykterheten var underordnad. Hemmet däremot, i både fest och vardag, verkar trigga suget. I alla fall nu. Det är bara du som vet om det går att dra några slutsatser av det, men utifrån ser ju jobbet ut som något du inte behöver vara rädd för eller något som kostar dig mycket. Gör det dig glad, jobbet?

VD (hö hö)

Tack så mycket UnderIsen. Visst är jag en klok människa egentligen. Det vet jag att jag är. Jag tror att jag har en stor portion av det som kallas sunt förnuft och jag har en förmåga att kunna dela med mig av detta.

Samtidigt är jag också en person som lider av dålig självkänsla. Detta i kombination med aningens dålig social kompetens tror jag ofta att folk i min omgivning har lurats att tro att jag är bättre än vad jag egentligen är. "om de bara visste!!" På något sätt lyckas jag aldrig komma folk inpå livet. Man kanske tycker att jag är trevlig, kompetent o.s.v. men när det kommer till att dela med sig av trevligt skvaller får jag inte vara med.

Nå, nu blir det läggdags, kan ju inte sitta här och tycka synd om mig! Imorgon ska jag inte dricka en droppe!

Kram o gonatt till alla vänner härinne!

Tycker absolut inte att du verkar vara en dålig person utan snarare tvärtom. Du läser och skriver i allas trådar och kommer med pepp o klocka synpunkter....ber om ursäkt för det där med "kloka"....fått känslan att du kanske inte gillar det uttrycket. Du skriver att du blir irriterad på att maken blir mer PÅ när du inte dricker.....det är väl bara ta det och njuta. Har upptäckt lite samma sak hemma....får knappt vara ifred längre ;-)

Vad gäller jobbet så tycker jag absolut du skall visa framfötterna och satsa....tror du kommer må bra avdetta. Du verkar inte vara ngn som sitter o hukar....på det bara.

I morgon börjar vi om S

...får det bli här i min tråd!

Inser att jag står inför vägval i livet. Relationen: Jag har (hade) slutat dricka, gått ned i vikt, börjat äta anti-depressiva tabletter. Min make blir helt plötsligt som jag velat ha honom: uppmärksam, säger söta saker, kramig, vill ha sex osv. Jag: "jaha, nu passar det minsann!!! Tänk om jag blir tjock och deprimerad igen då??? Är jag ensam igen då?". Ju mer fjär jag blir desto mer på blir han. jag blir arg och irriterad - kan INTE leva i nuet och vara glad för det vi (skulle kunna) har nu!

Jobbet: Hur mycket ska man satsa? Nu har en situation uppkommit där jag kan visa framfötterna, pusha fram mig själv och få nya roliga arbetsuppgifter i ett särskilt projekt (som innebär att jag tar fram gamla kunskaper och på ett sätt försöker bortse från att de är gamla och istället för fram dem som nyttiga för mitt företag). Eller också så kan jag ducka bakom mitt skrivord och inte komma någon vart.

Känns lite grann som ödet: här uppkommer en situation där min gamla kompetens skulle göra sig bra på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt inom denna bransch. Ska jag bita ihop och marknadsföra mig själv (=ställa mig själv till allmän beskådan) eller bara ducka bakom skrivbordet och önska att ingen lägger märke till mig och (den dåliga person som är jag).

Jaha, hur var det här nu då? Vad var det som hände? Hem från skola med tröttsura ungar plus grannunge. Varför kände jag mig tvungen att gå på en av makens jättestarka öl? Bara kände för det.

När jag skriver såhär i efterhand minns jag inte riktigt varför det kändes så rätt att dricka ölen och fylla på med diverse gin. Jag blir ju glad och trevlig men har en kortare stubin: grannungen gnäller på maten och åker hem pronto, ungarna mina kivas i badrummet och åker i säng utan saga. Nu sitter jag här och har kli i ögonen av trötthet: något kul och skönt var där... men vad??? Där var en stund alldeles nyss när jag stod i duschen och tänkte ut ett alldeles perfekt svar på ett mejl från en kollega, en lite känslig fråga och här hade jag visst en fantastisk lösning. Vart tog den vägen?

Nä fy, detta alkoholtillstånd är alldeles för oberäkneligt! Man vet aldrig vad som händer! Ena stunden blir man fantastiskt kreativ nästa helt låst och oregerlig.

Tror jag skall ta mig själv till kudden strax (men det vore gott med en klunk till. Eller??????)

En hel månad! Guuu så bra jobbat! Jag önskar att jag kunde vara så långt fram...jag tar fler och fler steg framåt men tycks också ha en tendens att ta ett tillbaka när jag känner stress. Jag fick börja om från dag 1 i lördags då jag inte kunde hantera situationen utan lite vin.

Du gör helt rätt i att ta det lugnt med ett steg i taget. Problemen försvinner inte för att man domnar bort i dimman. Tvärtom. Problemen blir fler och svårare. Tillåt dig att känna såhär just nu men ta dig igenom det nykter. Unna dig något annat som känns bra?

kram

Vad det är svårt ibland när man inte kan fly in i vindimman och bara få lite lugn och ro, just i dag känns livet väldigt hårt. Jag vet ju att vinet inte löser några problem, men ibland saknar jag känslan av att bara fly livet in i dimman och bara få glömma allt ett tag. Måste lära mig att hantera stressen och alla känslor igen. I dag har jag bara tagit ledigt från allt, har igen ork att ta tag i alla saker. Känns som jag går igenom en test och att alla problem skall komma nu för att pröva mig och då blir suget efter dimman så tydlig. Jag tänker stå imot den men för första gången på dessa 31 dagar är det riktigt svårt att motivera mig till det, vill igentligen bara falla igenom.
Men som man brukar säga " har man fått fan i båten, får man ro den i land" så det är väl bara att ro som attan.
Ett steg och en dag i sänder!

varmt välkommen att delta livs-forum-tråd-samtalet ♥. Vi är ju inte "bara" alkoholister och medberoende, vi är människor som lever ett liv. Eftersom jag har en enkel laptop utan sifferdel till höger så gick jag till vännen viktoria och hämtade ett ♥ till dig:) Kram / mt

..hade detta inte så mycket med att sluta dricka att göra, men jag behövde skriva lite.

Vaknade upp till en riktig pissdag. Ledig förvisso, men humöret var nere i fotsulorna. Helt utan anledning. Kanske för att jag hade drömt om misslyckanden. Allt jag tagit mig för i drömmarna gick i stöpet. Så det kanske inte är så konstigt att humöret var som bortblåst på morgonen.

Skulle träffat en vän, en av dom finaste man kan tänka sig. Men så som jag kände mig så ville jag bara vara ensam. Så det har jag varit hela dagen.

Jag var i kyrkan i går kväll. En annan än min arbetsplats. Jag kände ingenting. Eller jo, felplacerad. Felplacerad och vilsen. Vad är det egentligen jag håller på med? Gnistan för att göra musik finns inte kvar. Orden som talas talas inte till mig.
Sorg är vad det är. Jag har tappat min identitet. Vem är jag om jag inte älskar att musicera?

Kanske är det nu den nyktra R börjar visa sig? Det är över ett år sedan jag slutade dricka. Är det så att jag nu börjar bli den jag kommer att vara i livet, om jag låter bli det första glaset?
Men vem är jag då?
?

Dags att ta nytt steg? Mot vad?

Jag är ganska klar på att jag ska börja plugga igen. Jag börjar nästan le i min ensamhet när jag tänker på det. Träffa nya människor, få ha musiken som mitt intresse. Få göra den musiken jag vill. Kanske få sjunga i en kör? Lära mig massa nya grejjor. Nytt nytt nytt.
I morgon ska jag gå och jobba igen. Mår illa bara av tanken.

Men jag fick avslutat dagen med att min syrra ringde. Dom är på väg att köpa nytt hus. Nytt och större. Dyrare. Oron började växa, och alla "om" och "ifall att" tog överhanden. Men så hade hennes man sagt "Men om R tog tag i sina bekymmer och var så öppen med dom, varför skulle inte vi klara av att köpa ett hus?"
Det värmde mitt frusna hjärta.

Alkohol och nikotin är två helt skilda droger, men lika starkt beroendeframkallande.
I sin natur är det så att längtan kommer när det passar, eller i olika inlärda situationer.
En rök efter maten..
Man frånser ett sug under arbetstid av alkoholen. Det skulle aldrig ha funkat där...
Men så fort man lämnar arbetsplatsen så finns det plats för dessa "tvångstankar" att nu skulle det kunna funka...
Precis som det är med rökandet, är man ute "kan" man röka, alltså blir det ett illvilligt varmrökande i 22 sekunder mellan bilen och ytterdörren, därför att det går...
Sällan är det suget som styr, utan mer möjligheten...
Och det var det som störde mig mest, jag var slav under mina ovanor...

Jag vill kunna välja själv när det passar, jag röker 3 ggr så mycket under arbetstiden för att jag behöver pauserna, en återhämtning.
Rökningen legaliserar min paus, ingen annan byter miljö i fem minuter för att de känner för det.

På helgen är det legalt att dricka, redan på fredag eftermiddag, och många tillåter det sedan hela helgen..
Man blir slav under något där man kan nyttja det, sedan är det en ovana.

Röka/snusa kan jag göra alla veckans dagar så länge jag är vaken, det kunde jag inte med alkoholen.
Så nikotinet är svårare pga vanan!

/Berra

Själv har jag bytt ut kvällssuddandet med ölen till ett letande och sorterande bland databaser över gamla döda människor. Jag har fallit in på släktforskning, jag som aldrig ens brytt mig om kusiner. Och jag är inte ens fyllda 40...

Visst kan det bli lite sent ibland, men bakfyllan och ångesten slipper man.

...nu ja, men inte då, och inte alla de gånger di gamle satt sig ned (kanske innan de blev gamla!) och tittade på bilderna och mindes. Goda minnen är ju något vi bär med oss, låter oss formas av och kan glädjas åt så länge vi har dem. När vi glömmer bort dem då har de gjort sitt. De är inte bortkastade och onödiga de minnena, de har nog bara gjort sitt.

Men, visst är det lite sorgligt, särskilt för oss som står bredvid och inte vet vilka de där människorna på bilderna är, jag har massa sådana bilder efter min mor hemma och jag har mått nästan fysiskt illa av att jag inte känner igen människorna och inte kan historierna som bilderna berättar. Ångrar djupt att jag inte lät min mor berätta om dem medan hon fanns kvar i livet (fast samtidigt hade jag kanske inte då varit beredd att lyssna? När man är ung är ju inte intresset för historien alltid lika starkt som det ofta blir när man blir äldre, eller får egna barn).

Kram från mig

Berra, tack för alltid tänkvärda rader. Eventuellt svårt att svara på, men vad var svårast, att lägga ner alkoholen eller nikotinet?

trots att, eller särskilt för att det är måndag!
Av vilket skäl tänkte du sluta här på forumet? Det är ju flera som finns kvar även om missbruket "ligger nere"... Det är väl ett livslångt arbete att hålla sig nykter / ha koll på medberoendetendenser? - så varför kan vi inte finnas kvar här? Jag har upplevt att de som varit med länge är en slags ryggrad och ger stabilitet här.
De stora livsfrågor du reflekterar över berör de flesta av oss och det är gott att känna igen sig. Du tillför och du betyder - det vet du, men här kommer en liten påminnelse:)
Kram på dig och bästa tänkbara måndag! mt

Jag skriver på forumet trots att jag inte ska fortsätta, har jag ju sagt...
Vill inte vara beroende av någonting längre, inte ens ett forum...
Ändå är jag här och läser varje dag, varför?

Har ett behov över att "förklara" mig, varför jag finns...
Upprinnelsen var att jag hade tappat kontrollen över mitt liv, och lät berusningen ta det ifrån mig.
Så är det inte längre, ändå har jag inte hela kontrollen, över det som jag kallar mitt liv...

Showen fanns där men inte författaren, vad har jag tappat kontrollen om?
Jag följer ett givet manus, och råder inte över regin, jag borde kunna tolka rollen på mitt sätt...
Funderar på vad som fattas mig, varför är jag inte nöjd?

Vet att jobbet påverkar mig, men vilken påverkas inte av sitt jobb idag,
kanske än mer ju äldre man blir, eller så är det tidsåldern..
Frugan har sina problem på sitt jobb, hennes bästa vänninna likaså, vi diskuterade detta vid middagen ikväll, det kändes bara så hopplöst, ingen framtid för någon av oss?
Ingen hållbar framtid, allt känns bara så löst sammanhållet, ovisst?

Alla borde vi vara åldermän på våra arbetsplatser, vara respekterade och kunna förlita oss på vår kunskap, men så är det inte, kortsiktiga resultat, snabba pengar, trogenhet spelar ingen roll...
Eller så är vi uppfostrade i fel riktning, missförstådda, för alltid missförstådda...
De som är äldre än oss är pensionärer och skiter i vilket, det är ju pensionärer,
de som är yngre förstår inte problemet, för de lever mitt i det....
Folk i min ålder slits mellan traditioner och ett ständigt nytänkande, utan riktning...

Satt idag hos mina svärföräldrar, båda hårt dementa...
Visade dem deras egna bilder från 1960-talet, ville veta om hur långt de hade backat tillbaka i tiden, det visade sig att de hade backat längre än så, ingen mindes någon på bilderna..
Inte ens deras egna bästa vänner där de satt runt middagsbordet med nubbeglasen på färgblekta bilder,
deras tid var för evigt försvunnen, de som inte var döda fanns inte kvar ens i historien,
bara för oss okända människor leendes mot kameran, vilka var dem?
Bilderna hade blivit värdelösa, ingen känns vid dem längre, ingen har någon glädje av dem...
Så tråkigt, så förbaskat onödigt, en bortkastat minnesupplevelse..

Undrar om mina barn kommer att sitta där med 50 år gamla bilder, och ingen vill kännas vid dem...
Fundera på samma sak, ska de kasta bort någon annans minnen, som inte ens är något minne längre.

Vad spelar historian för någon roll, om ingen vill hållas vid den längre?
Sanningen om att leva i nuet är i sådana fall ännu viktigare...
Lev nu!, och inte sen, det kan vara försent då...

Men att inte förstöra den med alkoholen, det vore nog ett av det viktigaste besluten man skulle kunna ta...

Jag vet inte vart jag vill, men har tröttnat på att ta snedsteg i vilket fall...

/Berra

Du klarade ju konferansen galant och nu har du bevisat för dig själv hur jäkla stark du är. Jag har också blivit röksugen helt plötsligt, men trodde det var den eviga tonårsrebellen i mig, som hela tiden säger " va fan nått får du väl göra" men den måste väl gå och dö snart :D
Jag tycker du stryker ett stort kryss över släktmiddagen och säger till din man att det skall inte finnas någon alkohol hemma på ett tag.
Nu har du ju prövat det och sett att just nu är det för svårt och då får man ju göra en förändring för att underlätta för sig själv. Jag är så jäkla ego att jag tycker det är självklart att vi inte skall ha någon alkohol hemma just nu.
Så stå på dig och var jätte stolt över dig själv, man kan inte klara allt med en gång/kramar och styrka

Lyckades åka på konferens med jobbet utan att dricka en droppe! Hade minst lika kul på dansgolvet som alla andra och var väl inte sist i säng men nästan. Tyvärr verkar summan av lasterna vara konstant för jag fick för mig att det vore gott med en cigarett (slutade röka för länge sedan) och var väl inte så jättepigg dagen efter i alla fall. Faaast, hade nog varit värre om jag druckit.

Väl hemkommen blev jag födelsedagsfirad. Och, fy fasen vad tråkigt när familjen sitter och dricker gott vin och allt vad det nu är! Blev nästan grinig av det och lite förvånad över att det kändes så när konferensdagarna med alla dess tillfällen att ta sig ett par glas var så lätt. Blev till slut tvungen att smyga till mig ett antal glas ur boxar och flaskor. Nej, det är verkligen så, det borde inte finnas dricka här hemma! Idag är jag jättesugen :-(

uttryck. Säger allt! / mt

ni är! Och så mycket man lär av att läsa här (notera att det blev på rim:) Det jag ofta tänkt på, för egen del och även andras, är hur viktigt det är att hållas kvar, att inte tro att man är "färdig" och kan släppa taget. Det är långvariga processer i många skikt, åtminstone för säkert för mig och många av oss. Njut av dagen, kramar! / mt

Ni bekräftade mina tankar, jag tror också det handlar om rädsla att ens egna drickande ska ifrågasättas ffa kanske av dem själva. Nåväl, inte vårat bekymmer, vi vårdar våran nykterhet. Jag läser mkt i trådarna du tipsade om MT, så inspirerande att läsa om de som kommit mkt längre och kunna se att det går att ha ett mkt bättre liv som nykter, vilket kändes omöjligt för inte alltför länge sedan. Dag 29 idag, snart en månad och det har varit helt klart värt det, mår så mkt bättre, behöver inte vara orolig på jobbet att jag luktar bakfylla, minns allt som händer och det bästa är att jag inte sviker barnen längre utan de har så smått börjat tro på min nykterhet. Hade aldrig klarat det utan er alla här men ffa Santorini, Kalla och Jenni eftersom vi började ung samtidigt och har skrivit och stöttat varandra. Vad bra vi är!! Trevlig söndag allihopa, Kram

Har lånat ett uttryck som sammanfattar hur jag känner i dag " Absolutister har rätt, men bara alkoholister vet varför " Tänk att man är på väg mot den första månaden, jag är så glad och stolt att jag tog det här beslutet även om man vissa dagar tycker att det är pest. Försöker hitta nya sätt att hantera stressen, många turer i skogen har det blivit och fler blir det. Är så glad att jag hittade denna sidan och fått läsa om er alla härliga människor, ni inger mig ett enormt stöd när jag vacklar lite. Så många kramar och styrka till er alla ♥♥♥

Tänk vad konstigt att det är dom som dricker lite för mycket själva som har ont av att andra låter bli att dricka. Men jag tror att dom får lite samvetskvall och är rädda att någon skall säga något om deras drickande, men det är ju deras bekymmer. Jag äger mina problem och dom sina som tur är. Jag tycker det är så jäkla skönt att vakna och veta att jag inte gjort något dumt dvs sagt eller ringt någon och babblat en massa strunt. Ett lugn har kommit hemma, jag tror även min man mår bättre av att han dragit ner sitt drickande även om han inte drack lika mycket som jag gjorde. Dag 29 och vi börjar närma oss slutet på första månaden, är så glad att jag har fått ha er alla som stöd under början på den här resan, så många kramar till er alla ♥♥♥♥♥♥

duktiga ni är och så fint ni stöttar varandra. Även om jag hör till anhörigsidan har jag läst mycket på missbukarsisdorna och haft stor hjälp av det på olika sätt - har fått insikter både om mig själv och missbruket och inte minst om samhällsmönstret vad gäller alkohol. Jag känner igen mycket av mig själv i er på den här sidan staketet och skulle absolut ha kunnat var en vinalkoholiserad tant, bara så ni vet.
Marias tanke att den person som har svårt att se henne som alkoholist har svårt att se det för att den själv dricker rätt mycket känner jag väl igen. Ett par av våra vänner har vi inte umgåtts med på ett halvår nu just för att (den outtalade) idén i umgänget är att alla ska dricka. Det har hänt tidigare att jag inte druckit då jag har kört och det har accepterats för jag anses vara lite för försiktig och en som "aktar mig för mycket" ändå. Men när vi båda blev nyktra passar vi inte längre in i stilen. Jag har å andra sidan förundrats över specillt kvinnans drickande i flera år, fattar inte hur hon klarar att jobba, och det känner hon säkert. Men föreställningen om hur en alkoholist ser ur (sitter på parkbänken, smutsig och luktar illa) är stark. Lika stark är normen att alkohol är nödvändigt när det är fest så det är krävs mycket kraft inifrån att säga "nej tack"!
Håll taget, stötta varandra och fortsätt hämta kraft hos t ex Lisamari, viktoria, Adde,Berra och fredde, sök gärna tråden kvinna-mamma46 också. Att läsa här ger så mycket insikter. Kram till er alla i tidigaste morgonstunden! Ha en fin dag! / mt

Själva middagen gick jättebra, satt och pratade och ingen reagerade över att jag inte drack. Men ju senare det blev så var det flera som noterade det och undrade, sa att jag håller upp för att gå ner i vikt, kör ju LCHF, och det var inget konstigt. Berättade dock för värdparet exakt hur det låg till, eftersom det är nära vänner, och då hade i alla fall den ena svårt att acceptera att jag sa om mig själv att jag är alkoholist. För det tyckte absolut inte den personen, utan att jag skulle be maken säga till om det började bli för mycket. ( som om vi inte prövat det, slutar med att jag som då redan passerat gränsen blir skitförbannad och häller i mig ännu mer i ren protest). Denna person som hade svårt att se mig sån dricker själv rätt mkt, kanske förklaringen ligger där. Hursomhelst så känns det skönt att somna klar i huvudet, dag 28 avklarad. Kram till er alla!