Senaste kommentarerna i forumet

kalla, och välkommen hit! Jag kopierade dikten till min tråd för jag behöver den också. Varmt lycka till på er resa ni alla som skriver flitigt nu! Forumet är till stor hjälp, håll taget! / mt

precis så är det. Så här har jag känt länge: "Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför"

och ni andra. Jag har också sovit riktigt bra idag och mår mycket bättre. Undan för undan så sjunker ångesten när man börjar få tillbaka tron på sej själv. Vilket fantastiskt gäng vi är här, vilken klokskap och stöd. Håller med den som sa att det är lite svårt att följa trådarna men man får försöka läsa i kapp. När jag börjar jobba igen nästa vecka kommer jag inte att vara lika aktiv här förstås. Jag önskar alla en bra dag. Det blir bättre och bättre!

Bibliotekarien, så mitt i prick, exakt så är det. Dag 4 idag, har faktiskt sovit hyfsat inatt, känns jätteskönt att vakna pigg och inte bakfull. Nu kämpar vi vidare!!

Kära vindåren, du skriver vad de flesta av oss redan har upplevt! Helt otroligt vad det finns många härliga ärliga kloka eller ska vi säga insiktsfulla istället ;-) människor det finns här!

Men jag tror inte ens man står ut för att han älskar en precis. Men han är väl lika fången av ens dompterande av att DETTA FÅR VI INTE SNACKA OM FÖR DÅ MÅR JAG DÅLIGT OCH BLIR GENERAD! och då gungar hela alltet och då är det bättre även för honom att låtsas som intet. Men till slut tror jag det brister. Har ni sett My Skarsgård på Skavlan? Så fantastisk! Men hennes äktenskap tog slut på grund av hennes alkoholism, eller rättare drickande. Vi nöter ner våra män tror jag och så mår vi dåligt på kuppen av det också. Vi människor känner ju av otroligt mycket mer än vi kan sätta ord på. Maken blir en seismograf. Men erkänner man och vill ändra sig, ja då växer man flera meter och alla troll spricker. Barnen är alltid beredda att förlåta, det är ett under! Kram till er allihopa och godnatt! Även om vi inte sover, är vi åtminstone inte bakis i morgon... ;-)

Kalla, Maria42, Santorini och alla ni andra, räkna med mig också! Vi VILL ju!

Jag är med i klubben. Ibland tycker jag att det är svårt att följa trådarna, detta forum borde utvecklas. Men jag jag läst er alla, och speciellt vindåren hälsar jag varmt och kärleksfullt välkommen.

för min del handlar om att det är genetiskt. Det riktigt känner jag, för som Stigsdotter skriver, varför, varför gör man sig själv så illa annars och dricker när man mår så djävulskt illa efteråt? Och som Kalla skriver, det blir banne mig värre för varje gång, det är som att man måste köra sig själv i botten. Stigsdotter, ja, vad ska man tänka? Att du blir starkare efter några dagars nykterhet och det är på den styrkan du får avstå nästa dag också, och nästa... Och att du - liksom jag och alla vi andra här - är hjälplösa inför alkoholen! Gud vad gött det är att få "prata" med er här!

Hjälper oerhört mycket, dricker citronvatten och härdar ut suget, det har inte gett med sig än. Hoppas verkligen att vi får sova inatt. Kram på er!

Heja dig Maria! Jag har själv haft ett långt samtal med mina närmaste och känner ett sådant stöd, men även mer krav på mig denna gången.
Så nu gäller ett steg i taget och sträcka på ryggen för ett klokt beslut.

Det sätter extra press på oss och gör det svårare att börja igen. Min man vet också att jag länge tänkt på att sluta, jag har slutat många gånger för den delen. Nu är det upp till bevis att jag menar allvar.

Sug är inte farligt, det måste vi lära oss. Sug kan inte få oss att dricka. Sug går om när man inte ger efter. det gäller att hitta annat som distraherar när suget kommer.

Kämpa på! Jag mår bättre idag som tur är. Hoppas vi får sova bra inatt.

Som är så lika, jag är idag 45 år, gift och 2 tonårsbarn, den ena är myndig men båda bor hemma. Jag är en riktig vintant, är nu på väg hem från jobbet och suget efter vin är oerhört, trots att jag vet att jag inte kan dricka. Jag har berättat för min familj och de är jätteglada för beslutet och det har även gjort att jag stängt en bakväg. De skulle bli oerhört besvikna om jag än en gång inte höll vad jag lovat, då skulle nog den äldsta få nog tror jag. Jag måste stå ut detta sug!!

hjärtligt välkommen i klubben! Nu är rätta tiden för nystart. Ja vi är så lika vi vindårar. Just glädjen över att snart får jag dricka mitt vin, men ack hur kortvarig är den väl och hur man får betala priset med ångest och skam efteråt. Det är ju inte värt priset om man skulle väga för-och nackdelar. Men just då gör man inte det. Jag kunde ringa och kolla om min man tänkte komma hem på kvällen (han reser i jobbet) bara för att få veta om det var fritt fram att dricka. Ibland gjorde jag det och la mej innan han kom hem och hoppades att han inte skulle märka nåt. Fy fan så korsiktigt tänkande. NU känns det underbart att jag kan ta bilen när jag vill, behöver inte fundera på hur mycket jag drack igår och när det kan tänkas vara ur kroppen. En sån frihet!
Just att tankarna ständigt var kring när får jag dricka, har jag tillräckligt hemma, luktar jag bakfylla? Inget värdigt liv. Men som vi ju också vet så är hjärnan kapad och det är inte alltid så enkelt som det tycks mej just idag. Det är ett kemiskt beroende, en allergi som nån så pasligt skrev. Vi kan inte dricka ett glas eller två för vi funkar inte så helt enkelt. Och kommer aldrig att göra det heller, det är lika bra att inse det från början. Jag har som sagt varit utan iett och ett halvt år och trillade dit på ett glas champagne så det ska jag inte inbilla mej fler gånger. En dag i taget visserligen men i mitt fall vet jag att det måste bli för gott och det känns riktigt bra att ha den insikten. Lycka till, Vindåren:-)

Hej alla!

Jag är inte ny egentligen, jag har läst här från och till under loppet av flera år, men det här blir mitt första inlägg. Jag tror att det är dags idag för att det just här och nu finns flera trådar och personer som är precis som jag. Kvinna, 41, en vinpimplare som är svindlande nära gränsen där det går tokrätt åt helvete.

Jag har nog varit på denna vägen, mot alkoholismen, sedan jag var 25 och började gå ut många dagar i veckan. Sedan har det gått vidare med stadig kurs men olika hög fart, med långa perioder då jag naturligt druckit mindre, på grund av krävande jobb och annat. Men visst har jag långsamt blivit mer och mer upptagen av att tänka på nästa gång jag ska få dricka mitt vin. Idag kan jag se att jag på förra jobbet la mitt schema så att jag skulle kunna dricka ett antal dagar i veckan utan att behöva gå upp och börja tidigt dagen efter. Jag kan också se att det inte finns en enda släktträff eller kompisbrunch de senaste 10 åren jag inte varit mer eller mindre bakis på. Dock alltid på rätt sida om skranket, jag har alltid dykt upp och ingen har märkt något(eller?).

Under de senaste åren har jag haft en pojkvän som på kvällarna varit hemma med barn och och jag har samtidigt varit hemma med vin. Har väl inte trott vare sig att jag var välkommen dit eller att han skulle kunna leva med att jag hade ett för vidlyftigt socialt liv. Jag har suttit helt fucking jävla ensam fem dagar i veckan. Och träffat honom två. Och då gärna delat på en vinare. Nu senaste året har jag pluggat. Detta har inneburit typ fem föreläsningar i veckan. Hade man tur var de på eftermiddagen. Alltså inga tidiga morgnar - ingenstans att vara= VIN VIN VIN! Nu är jag färdigstuderad och arbetslös och har inget alls jag måste göra. Vin vin vin. Jag dricker 2/3 flarra framför teven medan jag handarbetar. Somnar vid midnatt. Vaknar klockan 9. Känner mig lite seg. Ungefär kl 11 så slår den så till. Den jublande glädjen i insikten om att jag snart kommer dricka vin igen! Ren glädje. Men också isolering, sjunkande framtidstro och tillit, tilltagande bukfetma, bristande intresse för relationen, alla relationer. Men jag gör det. Jag får snart dricka mitt VIIIIIIIIN! Kl 21:15 ringer jag min pojkvän och säger godnatt. Sedan är det fritt fram.

Såhär har det sett ut under kanske ett halvår. Men nu trillade jag igenom. Kanske för att jag läst mycket här under en period. Då kan jag inte hålla det ifrån mig. Att jag är precis lika förbannat upptagen med att tänka på alkohol som alla andra. Att det inte är någon skillnad. Att det har tagit över mig helt. Även om jag inte har minnesluckor, bråk, bortgjörningar (för att jag är så förbannat ensam), tappade plånböcker, missade skyldigheter eller annat. Jag har gömt mig bakom att jag inte kommit så högt i tolvfrågerankingen. Förrän idag när jag fick svara jag på många av frågorna.

Ja ja, tack om någon orkat läsa ända hit. Jag tror att den enda början är genom ärligheten. Har jag skrivit det här är det sant och måste på något sätt kommenteras i framtiden.

Just nu sitter jag väldigt oduschad i mjukisar och har inte tränat, inte kollat jobb, inte ringt någon kompis, inte hällt ut den halva vinaren jag har till ikväll. Inte gjort något annat är storknat av ångest.

Ni som är på denna tråd, plus jenni i din, det verkar som att många är på samma plats och jag hoppas att jag får vara med och stötta er och att vi kan hjälpas åt!?

VinDåren

beträffande cognacsefterrätten så kan jag berätta att jag brukar laga sherrysill - 1 dl till sillen och resten till mej. Alt. sherry-gräddsås, samma proportioner. Nog är det ju utom tvivel att vi har problem vi som skriver här, man måste skratta för att man känner igen sej.

Att trådar stannar, ja i mitt fall har det nog berott på att jag tagit återfall men jag har ändå fortsatt att läsa, åtminstone nu och då. Kanske man behöver "omställningstid" innan man är redo.

Och bibliotekarien, man ser också här att vi är kompetenta yrkesmänniskor med full koll till vardags men tappar helt när vi dricker. Jag tror det handlar om ens personlighet till stor del. Men det konstiga med mej är att jag vill ha full koll och ändå bangat ur så totalt.

Men det var ju då det, inte nu!
Kram till er alla

Jag har inte läst boken men borde kanske göra det.

Min ångest lättade när jag pratade med min syster nyss och erkände att jag druckit för mycket när jag ramlade och att jag har problem med att sätta gränser. Jag sa också att hon inte behöver oroa sej för mej för att jag nu lagt av. Jag begriper själv att det är åt helsike. Såklart har hon märkt att jag dricker för mycket. Vi har ju en far som tidigare var periodare så mina syskon har nog antennerna ute. Att erkänna det för henne sätter ett ansvar och en press på mej att lyckas som jag inte tror att jag behöver just nu men kanske längre fram i nykterheten när man börjar bli tuff igen. Är det inte så att så länge man inte erkänner eller pratar om det med nån så kan man fortsätta dricka och låtsas att det inte är nåt problem?

Jag är ändå glad att ingen skällt på mej eller försökt prata mej till rätta. För mej är det här ett beslut som måste komma från mej själv. Skulle min man skällt på mej och konfronterat mej så hade det bara ökat min ångest och min konsumtion när jag varit ensam hemma. Hade han hittat mina gömda flaskor skulle jag skämmas ihjäl.

Jag tror så här med lite perspektiv (och ett bra täckstift:-) att min blåtira är en välsignelse. Jag behövde en smäll för att fatta att det är allvar nu.

Jag vill än en gång uttrycka min tacksamhet till er som skriver här, för era kloka ord och uppmuntring. Ensam är det tufft men tillsammans med er kommer det att gå bra!

...lyssna på ditt hjärta, följ magkänslan så ska du se att det blir bra oavsett vilken väg du väljer. Lätt att säga ack så svårt att leva efter. Tack för alla dina kloka ord och tankar. Att detta i mångt och mycket är ett livsforum som MT skriver är mycket din förtjänst!

S

Flodhästen i vardagsrummet

Visst är det så att man inte pratar om det. Dumt för fler skulle nog bli hjälpta av att prata mer om det. Själv gjorde jag bort mig rejält en jul hemma hos min mans släktingar men ingen nämner det efteråt eller frågar hur jag mår (vilket ju faktiskt är en ingång till ett samtal, eller hur? Man behöver ju inte säga att "jag tycker du dricker för mycket").

Jag kan bekräfta att man inte bryr sig om skäll, tvärtom. Min man klagar på att det försvinner i flaskorna "det är ju för fasen bara slattar kvar, så här lite skulle jag aldrig lämna!!" ryter han åt mig och jag bara rycker på axlarna och funderar över vilken flaska jag kan ta en klunk ur för att lugna ilskan som jag känner (ilskan kamoflerar skammen gott och har jag druckit den dagen så skriker jag tillbaka åt honom att jag inte har en jäkla aning om vad han gormar om).

Men, det är viktigt att vara ärlig, inte minst för att man då får hjälp att komma ihåg. Omgivningen som känner till problemet men inte vågar prata om det blir också lättade tror jag och hjälper gärna till. Så har jag upplevt det i alla fall, svärföräldrarna var mycket noga med att köpa speciella goda drycker till mig till julen efter att jag sagt att jag inte vill dricka mer nu. För att jag inte vill dricka helt enkelt. Mer behövs inte sägas!

Vi är så många som gör som du, men jag tycker du skall ta chansen nu när han tagit upp det. Erkänn för dig själv och honom hur det är. Jag tror att du kommer få så mycket mer stöd än du tror, stödet och även häsynen tror jag är väldigt viktigt i början.
Och att ha i bakhuvudet att detta är en sjukdom som man måste leva med. Jag höll upp 6 månader,sen kom sommaren och grillkvällar. Både jag och min man hade "glömt" att jag inte kan dricka och så var det i gång igen fast mycket värre den här gången. Jag är inne på min tredje dag nu och denna gången har jag berättat för dom närmaste hur det är och hur mycket jag druckit. Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg det om ett tag också.

...jag vill gärna säga att jag nu hållit upp sedan det sista glaset den 6/11. Men det är ju inte riktigt sant. Vid några tillfällen har jag luktat på korken och tagit en eller två klunkar.

Innan nyår skulle jag göra efterrätt med cognac i (mycket lämpligt, eller hur?). Var då tvungen att smaka av cognacen så den inte blivit gammal. Smakade av den ett par gånger under kvällen när efterrätten redan stod i kylen.

På nyårsafton tog jag lite vin till middagen men det var inte gott (vet inte om det hade varit det om min man inte suttit mitt emot utan lämnat mig ensam med flaskan?). Maken drack halva flaskan och satte sedan igen den. Jag drack flera klunkar ur den dagarna efter.

"Det var inte gott" och "jag märker inte att jag mår bra av det" tänkte jag för mig själv. Ändå gick jag dit igen. Varför? Varför? Så onödigt. Var det där första klunken ena dagen som gjorde att jag sedan måste fortsätta även om det bara blev lite och jag lyckades stoppa mig? Vad hade hänt om vi varit på fest på nyårsafton istället för att fira lilla familjen ensamma? Hade jag ballat ur helt då?

Usch, det känns så deppigt och dumt allting, vet inte riktigt hur jag ska tänka nu :-(

Hej alla ni som kämpar, jag vill gärna hänga med på er resa. Jag har misslyckats med mina löften, och är ordentligt trött på mig själv just nu.
Jag börjar idag och idag ska jag välja att vara nykter.

ser att du Maria också sover dåligt. Det ger sej nog så småningom efter några sömnlösa nätter. Kämpa på.

Ja Maria vi går in på dag 3 och denna gången känns det rätt ok, även om min hjärna måste vara felprogrammerad. När stora killen ringde om lite problem på sitt jobb i går, gick min hjärna till ett glas vin. Fast jag bara minuterna innan satt och var så nöjd med mig själv, men lät ju bli så jag somnade ganska nöjd ändå.
Ny dag och nya utmaningar, hoppas att alla får en bra dag.

för mig har du "alltid" varit nykter - på samma sätt som t ex viktoria, Adde och fredde-s "alltid" varit det - under min bekantaskap med er (och andra) och "i min värld". Svårt att förklara så att det blir rätt. Även om det här är Alkoholhjälpen och många kämpar för nykterheten / med medberoede så är det för mig mycket av ett livsforum. Så mycket handlar om att orka leva sitt liv. Hoppas det här inlägget inte missförstås, blir fel - ville gärna skriva det här. Med djupaste respekt! / mt

Önskar dig också en riktigt bra dag! Förstår din känsla av skam, har själv den eftersom jag inte vet hur nyår slutade, har inte orkat ta reda på det heller. Är nu nykter dag 3 och det känns bra, har dock inte sovit i natt heller, ska nu jobba och vet ej hur jag ska orka med dagen. Men bör väl sova inatt, hoppas jag. Kram!