Senaste kommentarerna i forumet

ett mål att ha i sikte. Är så trött på festivaler där ölen är lika viktig eller viktigare än artisterna. Kram min vän / mt

Vad underbart det låter Adde! Är själv så sugen på att lära känna lite nya människor.

En helg på Gullbranna i absolut toppklass ! Tänk att det numera är möjligt att få så många kramar på en dag ;-) Det är fler kramar än jag fått under hela min aktiva tid, sanslöst ! Jag har alltid trott att jag skulle bli blase' eller less på alla livsöden som det berättas om under dessa 3 dagar men icke. I stället blir jag mer och mer imponerad över alla dessa en gång så trasiga människor som skrattar, skojar, kramas, dansar ( och dessuton nyktra, det du Magnus Uggla) och så oförbehållsamt njutandes av livet just idag ! Jag är så otroligt stolt över att få tillhöra denna skara av överlevare.

Det är så svårt att beskriva känslan av upprymdhet och glädje som förmedlas av dessa ca 1000 pers som samlats till detta konvent, det måste bara upplevas ! Åk dit nästa år !!!

En klok människa sa åt mig på mitt första konvent att 3 dagar på Gullbranna håller mig nykter i 3 månader och det är så sant. Det är med stor sorg i hjärtat som jag åker därifrån, jag skulle vilja ha livet på detta sätt året runt :-) Men å andra sidan skulle jag ju inte ha något att se fram emot :-)

Jag hade turen att få en nära vän att sällskapa med vid lägerbålet på fredagkvällen. Hon är anhörig(fd medberoende) och en mycket härlig människa och jag är så stolt att få ha henne till vän. Jag vet inget annat sammanhang där en man och en kvinna kan dela allt utan att sex stökar till det. Som man skulle jag absolut kunna känna lust till henne men aldrig att jag skulle riskera vår vänskap på det sättet. Den vänskapen är alltför mycket värd för mig. Och jag är dessutom så lycklig numera att jag har några fler sådana underbara vänner. Det är värt så enormt mycket.

Nåja, att få sitta med henne vid en eld i skogen tillsammans med andra beroende och medberoende är en övernaturlig känsla ! Det hade jag aldrig kunnat tänka mig under min aktiva tid !!

Lika fantastisk är känslan när vi är på strandmötet i ett underbart sommarväder. Känslorna svallar allteftersom delningarna varierar och starkast var nog dottern som hyllade sin numera nyktra pappa, då kom det tårar hos de flesta.

Jag kan bara rekommendera er att besöka dessa konvent och landsmöten runt om i Sverige, besök gärna AA's hemsida och kolla i kalendern så hittar ni något nära er. Det ger så enormt mycket att lyssna på andra.

en stolt nykter alkoholist känner absolut inte att jag är en " vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse."

Jag känner mig som en vinnare som kan leva livet fullt ut, njuta av småsaker och känna mina känslor svalla på ett naturligt sätt.

Det fins en lösning om jag varje morgon tar mitt beslut om att inte dricka just idag !

Hej!

Jag är själv heltidsarbetande samt fritidspolitiker men har svårt med att klara gränser med alkohol. Har kämpat nu sedan åtta veckor plus utan att dricka alkohol.

Du har rätt alkohol är en norm som ständigt återkommer på tv, släktträffar och jobbet medmeramedmera. Nu har vi efter släktträff öl i kylen och annat.

Hur vet vi vem som klarar att dricka normalt? Jag tror många har problem utan att visa/ erkänna.

Sträck på dig och börja ta det lugnare med alkoholen alternativt sluta. Det är du som bestämmer det.

Ha det så bra du bara kan.

Mvh Ove

...till att inte dricka när man är ensam: igår trillade min lilla unge och slog sig mycket illa, jag som hade druckit till middagen kunde ju inte köra till sjukhuset. Fast jag undrar om jag inte hade gjort det i alla fall om jag hade blivit tvungen? Det hade ju verkligen varit lyckat. Som tur var kom en granne förbi och såg blodbadet, tryckte in oss i bilen och körde till sjukan.

Kände mig bra som bara drack halva flaskan men räknar inte de diverse spritskvättarna som slank ned. Jag kan inte dricka, hur ska jag hitta motivationen?

Jag ser mer och mer hur stort inflytande och stor plats alkohol har i vårt samhälle. Den är överallt och känns verkligen som det är drickandet som är normen. Normala människor klarar av att dricka normalt, vi andra är losers, svaga människor som inte vet bättre, inte klarar av att hantera. Usch, idag känner jag mig som en lägre stående varelse.

Min kollega (nr2) hade en nätverksinstallatör här på jobbet i morse...
Han sa att hans besök stank av gammal bakfylla och Tulo...
Jag vet, för jag har lärt mig att känna igen stanken fortsatte han...
Nu kan man ju fråga sig om Tulo överhuvudtaget finns kvar idag, men jag förstår innebörden..

Föga anar han mina debatter på forumet, och jag hade tänkt att läsa lite ur den förmanade
alkoholbibeln....men vad spelar det för roll, det hjälper ju inte den drabbade...

Kollegan själv dricker väldigt måttligt, någon öl till maten, men bara en, och bara enstaka gång i veckan.
Öl för honom är måltidsdryck och törstsläckare, när man har ätit klart, så har man också druckigt klart...
Och när man har druckigt en öl, så också törsten släckt..
På helgen blandar han sig en eller två groggar, absolut och vodka framför TV'n ,men bara på lördagar.
Finns det inga jordnötter, så blir det heller ingen grogg...
Han har stenkoll och är styrd väldigt hårt av sina rutiner, kanske både på bra och dåligt underlag.

Jag var också en personlighet som styrs lätt av rutiner och traditioner, men hatar att vara en,
kanske var det därför jag bröt mot alla mina rutiner och drack precis när jag kände för det..
Inte heller någon sorts bra framförhållning...tydligen...

I dagens tidning så läste jag och reflekterade på tidningens dubbelmoral...
På en sidan så "hyllade" man alkoholens minneskraft med ETT glas alkohol om dagen, dock inte mer...
På ett annat ställe kunde man läsa om vad vissa personer hade utfört i fyllan och som en "orsak" till varför de nu hade gjort si eller så, nu var inte rubriken koncentrerad runt alkoholen utan själva vansinnesdådet, men den svarande skyllde på alkoholintaget som självaste anledningen...
Människor vill alltså gör sig ansvarslösa genom att skylla på alkoholintaget!, jag var ju full!

Ingen skulle vilja skylla på att om man körde ihjäl någon med bilen, och svara..
"..men jag var ju trött ju!"...

På något sätt måste man ju kunna stå för sina handlingar, nu och då..
Och blir man skraj för sina impulsval så där i efterhand, så är det nog just där man kanske ska söka.
Varför gjorde jag så där???

Med tiden så upptäcker jag mer och mer hur alkoholen sätter oss alkoholkonsumenter i allt märkliga situationer, och hur vi på något puckat sätt accepterar det, hos andra och oss själva...

Jag kan inte förändra andras drickande som inte har ambitionen att vilja förändra sin konsumtion.
Det gör sina val utifrån sina egna värderingar, sedda eller osedda...

Det jag kan göra att är delge min uppfattning om hur jag upplever hur alkoholen påverkar mig,
både som en före detta drickare och som en nuvarande alkoholbefriad sådan....
Kanske kan jag förändra någon på forumet, och finna ytterligare igenkänningssymtom och motivera han eller henne till att fortsätta sin kamp mot denna eländiga dryck...
Som försätter oss i alla konstiga situationer vi egentligen inte vill vara med om...

Idag är min dag, om jag tar hand om den...

/Berra

..brukar sitta på kvällarna efter middagen när kravallknotten lämnat matbordet...
Och så ojar vi oss över våra arbeten, både hon och jag ser saker vi inte trivs med längre...
Efter dryga 25 år i samma branch så börjar vi bli åldermännen som sitter på all gammal visdom.

Vi ser hur arbetsförhållandena har förändrats i den privata sektorn...
Alla ser om sitt egna hus och plockar så många fördelar ur det som möjligt,
egna satta regler gäller inte sig själv t.ex.
Man bildar samfund med de som håller med en och man fryser ut dem som har lyckats genomskåda deras självpåtagna lilla förmån..
Man kan säga det enkelt sammanfattat, ju högre lön, desto mindre närvaro på jobbet...

Vi tar ingens parti, utan ser hur firmans väl ligger som ett gruppansvar hos ALLA,
och då måste alla hjälpa till, lika mycket av sin tid...
Ingen har ett viktigare ansvar än andra i mina ögon, utan dassrulle så skiter det sig på jobbet, tex.

Men vi tar ingens parti, vi vill ju båda bara att det ska gå bra för firman,
och det kräver ömsesidig uppoffring, alla för en...?..kanske, eller NOT!

Hursomhelst vi kanske har en gammal syn på hur arbetslivet ska skötas,
men har man idag efter 1-2 år på samma ställe inte blivit tjenispenis med chefen och höjt sin lön med 10-15% så drar man som en skottspole till nästa bygge...
Kvar på arbetsplatsen blir de som är missnöjda och försöker fortfarande höja sin löner,
men de ger inte allt...
De som fått sin feta löneförhöjning har ju gjort sitt för det här året, och kan inte förvänta sig något mera fett nästa löneomgång, utan tar det lite slappt..
Induviduella lönesättningar får en helt motsatt effekt, det enda chefen får ut av det är en klick med gulligull-ungar som uppvaktar honom/henne, och det äcklar oss något så in i bomben..
Det finns väl någon som helst självrespekt i människor i alla fall, eller hur?

Ja ni ser hur man tar åt sig av saker som man tycker är helt fel, helt utan ädamål...
Ingen bryr sig om vi går runt och är småförbannad hela tiden, de har fogat sig efter detta mönster.

Och så lägger man orättvisorna på sina axlar och mantlar dem, helt obefogat..
Och så brukar jag tänka...att imorgon är det en annan dag, då har det skett en förändring...

Den enda förändringen som sker, är inom mig...
Jag behöver inte lösa min självpåtagna problem med alkoholen längre, eller rättare sagt kan inte...

Förändringar jag kan påverka, finns bara inom mig själv...

Jag teflon-belägger mina axlar, och all skit fastnar inte längre, inte lika mycket...

Hela världen är full av idioter, men jag behöver inte sälla mig till dem...
Det är val jag kan göra, och man behöver inte alltid vara som alla andra bara för att vara en i mängden, man får sticka ut om man orkar stå för sina åsikter...

Idag är det en ny dag, och det har skett en förändring...

/Berra

Känns som jag inte behöver skriva någon egen tråd, känner igen mig i allt du skriver Fredde. Det enda som avviker är det där med att kröka på ordentligt flera dagar i rad, det har jag aldrig pallat. Därmed inte sagt att jag skulle vara "bättre" än dig på något sätt, det är bara att jag blir så fruktansvärt bakfull om jag släpper loss 100%, vilket kanske också varit min räddning? Hade jag inte haft den "talangen" är jag rädd att jag skulle varit ännu mer snett ute än jag redan är.

Igenkänningsfaktorn är massiv, utom i det mest avgörande avseendet; helt vit i ett halvår, det är jäääääävligt starkt. Därmed sagt, keep up the good work!

jag faller sjalv ofta dari.....
tex nu har jag tappat mina prickar.......>(
ingenting ar sej likt.Skamt asido fick jag en tankestallare pa jobbet.
Folk blir ofta avskedade pa mitt jobb o varje gang blir jag skakig
o visar det axa
det har fort med sej att min arb.givare ringer till mej nar ngn far ga o det reagerade jag axa pa.
Hon tar extra hansyn till mej for hon vet hur nojig jag kan bli.
Sa jag hade ett samtal med henne o sa att jag nog far skarpa mej
dvs hantera detta for mej sjalv o inteta sa himla stor plats med mina kansloutbrott.
det var skont att se detta.
Det 'r avskyvart att tycka synd om sej sjalv o avskyvart att krava extra hansyn
sadant gor mej svag

så himla bra de tankar och känslor du har Berra. Längtan efter självömkan och att tycka synd om sig, liksom tryggheten i att ha ångest för att man är så usel. Det är starka grejer, och starka varningslampor ska blinka när man känner dragning åt den typen av tillstånd. Jag tror det finns i grunden i oss en längtan till förändring, den kan ofta ta sig i uttryck av ett vemod över livet. Den rymmer både sorg och hopp, och är inte helt lätt att hantera. Alkohol blev en lätt och omedelbar lösning på tillståndet, men verkligen en stoppkloss för att lära sig hantera känslan och göra något av den.
Lite snurrigt, men ungefär så tänker jag.
Gurra

..och veckoskivan har snurrat til en Tisdag idag...

Känner mig fortfarande trygg i min nykterhet, men visst finns det en massa annat som tär på lugnet...
Försöker inte se alla "orättvisor" som hägrar runt omkring mig och de allra närmaste, jag vill inte vara som en svamp för problemen...
Jag slår dem ifrån mig och anser att det inte är mitt problem, även om de som sitter väldigt nära mig vill gärna lasta av dem eller t.om sporra mig
till ett icke välmående, man får helt enkelt inte vara nöjd i dagens vardagssituation....
Det ska alltid gnällas och klagas, och sådant smittar av sig, precis som jag gör nu...
Och jag SKA inte ta åt mig, och bära hela världens problem på mina egna axlar, att leva och låta leva är en bra livsfilosofi...

Igår var det en "vanlig" måndag, en som inte innehöll något dramatiskt, utan bara var en sådan där "sugig" måndag..
Spännd och helt slut, trött men ändå inte trött, kände mig som uppspikad på korset, jag hängde där men fanns inte mentalt med...
En sådan kväll som jag i mitt tidigare liv hade lossnat med lite alkohol, bara för att...återkomma till livet...
Det kan jag inte nu längre, utan måste rida ut stormen på eget bevåg....
Huvudvärk, seg, ont i kroppen ja alla krämpor känns väldigt närvarande, men på något sätt känns det ändå bra när man klarar av det på egen hand...

Jag försöker se allt annat som kan tänkas vara posiivt, inbilla mig att det "är" bra, men jag är ju en väldigt neggig typ, egentligen..
Och alkoholen gjorde mig glad, både utåt och inåt, även om den var väldigt falsk...
Men det känns bara så där fruktansvärt jobbigt att behöva ta hand om alla infallsvinklar och orsaker till sitt drickande, för de kommer jag inte ifrån, ändå..

I varje stund och tillfälle försöker jag ta de mest förnuftiga besluten, både för själva tillfället och för en kort framtid...
Orkar inte titta på någon längre framtid, det är ingen ide' att sätta för långa eller höga mål med mitt liv, pallar inte med några mer "nederlag"..

Ser på min timdagkalender som är tjock som en bok som ligger på mitt arbetsbord, 3/4 av bladen ligger till vänster, 75% av året är redan historia,
och jag undrar vad jag har gjort med den, känner lite panik över att nu är det bara hösten och vintern kvar av året 2011...
Sommaren som jag skulle ha till för att "leva" och nu undrar jag om det var det jag gjorde, eller hann jag aldrig med det???
Livet går så fort att jag inte hinner med att minnas den, allt går i en rasande fart, och man undrar i stort sett...vad håller jag på med..?
Kastar sig handlöst in i alla situationer och hinner inte med att reflektera över dem, är det här jag?

Jag funderar mycket över livet, och allra helst mitt eget...
Att "ta hand om alkoholen" var en stor bit som tog kontrollen ifrån mig, nu återstår resten...typ!
Men ibland så känner jag mig så tappad mellan höbalarma att man nästan tänker, gud vad skönt det skulle känna att göra mig helt ansvarslös med att dricka igen, så kunde jag förlägga mina tankar på ångesten igen, så känns det som det brukar, allt är som vanligt igen...
Men förnuftet kommer som en nyhetsflash och blixtrar till då och då...
Och nyheten förmedlar, mår du bättre nu än då?

..och jag vet svaret, men längtan till att tycka synd om mig i en ständig självömkan, kan ibland vara väldigt stark...
Och flykten från verkligheten kan kännas väldigt frestande...

Kostnaden för livets berg och dalbana kan kännas väldigt dyrt när den ska avbetalas i lång tid i efterskott, både i pengar och känslor...
Ensam står jag på marken och lyssnar på hur de andra skriker i banans tvära kast, räknar mynten i mina fickor...
Och jag vet, att jag inte har råd, för det är inte mynten det hänger på, utan i känslor...

Här sitter jag vid datorn på jobbet och suckar, tänker på att det är ju bara en fucking Tisdag...
och jag längtar någonstans, men vet inte vart...biljetten heter inte berusningen...

/Berra

....som jag läste någonstans, att alkoholen förgiftar våra sinnen och låter sig genomsyra hela samhället. Också jag har lagt märke till det där, att alkoholen finns precis överallt, att det är den som är normen. Att välja andra drycker är liksom undantaget, den som gör det är den som är annorlunda och sticker ut. Jag hörde till och med någon säga att "om man inte dricker det vi serverar [d.v.s. gott, dyrt vin] så får man ta med sig egen dricka, vi kan ju inte ta hänsyn till allas avvikande krav, allergier o.s.v." Riktigt jäkla otrevligt!

Jag längtar till den dagen då jag tycker att alkohol smakar som det gift det faktiskt är! Risken är att jag kommer att bli en sådan som vill skriva detta på andras näsor precis som du Berra - det är bra att detta forum finns då, man kan pysa ut här

...på att det är människan själv som borde bestämma i sitt eget liv. När vi dricker bestämmer vi inte själva tror jag.

Jag skulle må bra av att bygga mig ett nätverk på det sätt som du beskriver. Det blir en ond cirkel på något vis, att man drar sig undan gemenskapen på något sätt. Ibland kan jag känna att "nej, jag är inte intresserad av andra människor". Jag beklagar att jag inte är det men använder samtidigt detta "faktum" som en förklaring till att jag inte riktigt har det där nätverket och dessutom ofta känner mig "utanför".

Kanske är det alkoholdjävulen som förvrider tankarna? Kanske är det så att man måste bjuda mer på sig själv istället för att dra sig undan och vänta på att bli inbjuden. Hur som helst, det känns hoppfullt att se att man som du, i vuxen ålder kan skaffa sig nya vänner och bekanta.

Hoppas du får en bra dag! Idag är vi nyktra!

...har jag då verkligen inte. Maken är ju bortrest sedan mitten av förra veckan. I normala fall hade jag köpt mig en BIB att snutta på i min ensamhet men bestämde mig för att inte göra det. Istället har jag tullat på vårt förråd med 3,5:or och det är ju inte så farligt! (ja, ja, läste någonstans här att det kan klassas som lite "underhållsdricka" mellan bläckorna eller nåt, men i alla fall...).

I lördags var det ju lördag och jag hade ju varit duktig och inte druckit (lögnare) på länge. Vin var det dessutom nästan två veckor sedan sist. Beslöt mig för att dela en flaska till tacosmiddan. Och det gick ju bra. Drack bara halva och tänkte spara resten till maken när han kom hem så att han skulle se vad duktig jag var :-/ barnen och jag somnade framför en film - mysigt!

På söndagen stod ju den där halvflaskan där och ropade och då hällde jag i mig den med och sedan behövde jag fylla på med x antal munnar ur diverse flaskor vi har hemma. Det är precis som att när den första spärren släppts så faller alla goda intentioner och armen lyfter drickat till munnen utan att skallen hinner reflektera och kanske säga stopp. Att maken skäller för att det bara blir slattar kvar i alla flaskor eller att jag bestämt mig för att sluta dricka eftersom jag ibland får konstiga anfall i magen - detta var helt bortblåst.

Jag mår bra idag i alla fall, ja förutom att jag gnisslar tänder över min dåliga karaktär. Tog ölflaskor och den tomma vinbuteljen till glasinsamlingen istället för att lägga den i vår soptunna, skall gå till systemet och ersätta dem idag innan maken kommer hem. Inte för att det egentligen skulle vara någonting konstigt med att jag dricker en flaska vin över helgen, men men, nu är det som det är. Jag är ju alkis och då ska jag inte dricka. Punkt. Kanske kan jag glädja mig åt att jag i alla fall på lördagen försökte tänka igenom och analysera varje klunk: hur god är den egentligen, behöver jag den eller hade jag kunnat vara utan den osv. På söndagen var detta resonerande inte närvarande alls...

Nu oroar jag mig också för att jag skall få ett "maganfall" igen. Att oroa sig är inte heller vidare bra för magen.

Nåväl, idag skall jag vara nykter!

och så glad jag är att ha mött dig här på forumet. / mt

igen och bara 4 arbetsdagar kvar till Gullbrannakonventet :-) Min alldeles egna minisemester med så mycket koncentrerad kunskap och erfarenhet från den tragiska värld som finns i samhället, dolt men ändå så närvarande hos så många.

Jag skrev i ett annat forum om den smärta som jag kan känna när vänner gör sig onåbara när de tar återfall och när jag ser eller läser hur vänner är på väg mot avgrunden utan att själv märka det. Eller negligerar alla varningssignaler. Helt oväntat fick jag en kommentar som gladde mig oerhört och som boostade min självkänsla många gånger om. Jag blir väldigt ödmjukt tacksam för sådant ! Tack !!
Min nykterhet är inte på något sätt självskriven eller ett självspelande piano, jag måste hela tiden påminna mig och göra saker som är bra för mig och min kompis nykterheten. Att få höra att jag duger och att jag är bra är jag inte bortskämd med och jag tror att det gäller de flesta människor, framförallt inom alkisbranschen. Jag fick för några dagar sedan höra från en annan vän att hon var tacksam att få vara min vän och det rörde mig till tårar. Jag är inte alls van vid att hantera sådan raka besked men jag blir väldigt lycklig över dem.

Jag har skrivit förut att jag är, eller har varit, dålig med att ge uppskattning till folk runt mig och till sådana jag träffar. Jag förstår själv inte varför jag har så svårt med det när jag kan se, och få bekräftelse på, omgående att det tas väldigt väl emot. Jag vet ju själv hur lycklig jag blir ! Jag måste börja träna mer på det !! Även om jag har haft några år på mig nu att träna upp mitt känsloliv så är jag fortfarande rädd att visa framförallt uppskattning medan jag däremot är snabb att visa ilska och förbittring. Varför är den skillnaden så stor ?? Är det för att jag under så många år dolt och skyddat mitt känsloliv genom att skrämma bort dem som ville mig väl genom att visa upp ett brutalt yttre ? Är det så att jag var rädd för att nån skulle se den lille vilsne pojken bakom fylleångorna ?? Att jag skulle bli avklädd ? Att som Mowgli i Djungelboken hävda "Jag mår bra, det är ingen fara med mig" ??

När jag var nynykter samlade jag på telefonnummer till de som hade lång nykterhet, det kändes som ett bra skydd och jag blev även rådd till det av "Di Gamle". Jag samlade dessa nummer först i telefonboken genom att sätta prefixet AA före namnen så att jag lätt skulle finna dem om det krisade. Ibland ringde jag någon för att ställa nån fråga eller bara tjattra bort en stund. Vad jag inte insåg då var att jag skapade mig en mental skyddsbarriär mot ett återfall eftersom jag inte kunde skylla på att nån inte svarade i telefon just när jag behövde det som bäst. De bästa kontakterna jag hade var vänner från behandlingen som ju gick igenom samma faser som jag själv gjorde, vi var så lika. Senare blev kontakterna i gruppen de viktigaste och numera är dessa utökade till folk från snart sagt hela landet! När jag tittar tillbaka på den utvecklingen häpnar jag över det fina nätverk som jag idag har till mitt förfogande och som faktiskt är en bit av mig själv.

Kontrasten från mitt tidigare ensliga dimmiga liv på kammaren där jag ivrigt försvarade mitt revir är ljusår från det liv jag lever idag. Och även om jag inte använder mina kontakter till speciellt mycket annat än rent socialt så inser jag ju att uppbyggnade av det kontaktnätet är en förutsättning för min resa i nykterheten. Den har förutsatt att jag ändrat på mig själv ochh mitt sätt att bete mig och just däri ligger ju förutsättningen för en stabil nykterhet.

Jag har en önskan om att kunna förmedla budskapet om ett öppet sinnelag vidare och att ni som vill göra en förändring i ert liv inser att det är möjligt om ni gör det valet. Att umgås med nyktra alkoholister och anhöriga i 2,5 dagar i vacker miljö är en väldigt bra start på det livet och en väldigt bra fortsättning på nykterheten. Under mitt första år som nynykter lade jag allting annat åt sidan för att enbart ägna mig åt att skapa en stabil grund för min nykterhet, jag for på allt som jag hade möjlighet till och lärde mig så mycket jag kunde om hur det var att leva nyktert.

Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det valet.

Bra skrivit berra, huvudet på spiken. Jag har bara varit nykter i 2 veckor nu. Men känner igen mig i hur alkoholen genomsyrar i samhället.
Inte tänkt på det innan, men nu är det ju i varje frukost tv, matlagningsprogram, snacket på jobbet osv.
Känns bara som bränsle på min egen nykterhet efter all konsumtion av skiten. Vill inte vara en del av hyckleriet och drömmar utan vill leva nu i verkligheten.

Ja vad ska det bli av oss nu? Jag har inte kommit så långt ännu, utan njuter än så länge bara av att vara nykter och ta dagen som den kommer. Men så stark som jag känner mig nu kan jag klara vad som helst :)

Ha det gott berra!

/jonteper

Den tanken slår mig flera gånger om dagen ....nu i mitt nyktra liv...
Exakt vad vill jag ska hända i detta nu'et?
Det kan låta klyschigt eller rent av flummigt, ja jag vet det...
Någon form av medelålders/indentitets-kris, kanske...
Men det har blivit viktigt för mig, för jag vill inte bara att allt ska rulla på, inte utan en anledning...

I varje stund så funderar jag, vilket beslut ska jag ta nu, det mest förnuftiga, eller det som känns mest rätt för stunden...
Jag skiter i mitt egna mansideal, jag går på mina känslor, och jag har lärt mig att värdera dem....högt!
Ska jag följa det jag har uppfostras till, och det som förväntas av mig?

Nähä, skit i dem, vad skulle jag må bäst av att ta för beslut just nu?, tänker jag...
Tittar på våra middagsgäster vid matbordet, ser hur de vickar på sitt vinglas, och låter sig manipuleras av varandra...
Ohh ja, det här var ett fruktigt vin, med bra syra och ändå en liten bäska...
Ingen frågar Berra om hur hans Trocadera smakar, ingen verkar vara intresserad....
Den smakar väl likadant, oavsett flaska eller årgång...
Min tanke går....smakar inte vinet likadant från årgång till årgång...?
Är inte vinproducenten verkligen mån om att deras produkt håller samma kvalitet och smak från år till år...?
Och de låtsas som om de skulle kunna verkligen skilja på om så vinet smakar annorlunda än förra årets skörd...
Smaken som man alltid glömmer...., inte sant?
Jag kommer ihåg alltid hur min dryck smakar, även dagen efter, inga konstiga bismaker, alls...

Jag låter mig insmickras i deras påstådda omdömen, nickar lite på huvudet, ungefär som om jag trodde på dem...
Det är ett spel för galleriet, och jag vet i mitt inre, de kan inte skilja på ett skit...
De kan säga om det är ett gott vin eller om det är ett äckligt, men skulle ändå dricka det om etiiketten eller priset förkunnade något annat, minsann..

Jag känner mig trygg i min roll, och klunkar vidare på min alldeles egna dryck...
Frågan man kan ställa sig är?, om de är trygga i sin roll?
Ljuger de för att passa in, eller har de någon annan smak än vad de andra säger?
Vågar de ens säga något?

Jag tillåter mig fortsätta titta på detta hyckleriet, men jag vet vad som smakar bäst, och de är inte baksmällan i alla fall...

Jag går och lägger mig med ett gott samvete och känner att jag inte behöver hyckla med något alls...
Jag står upp för mig själv och mina åsikter, och jag tillåter andra få ha sina, hur fel de än känns för mig...

Jag skulle vilja säga sanningen, men orkar inte ta konsekvensen, ingen vill höra sanningen...

Stilla tiger jag, men jag vet innerst inne, jag gör det som känns mest rätt för mig...

Och det vill jag göra med mitt liv, fortsätta vara verkligheten närmare än andra...

/Berra

Jag har varit inne på det där med att försöka begränsa mig. Mitt största problem är det där sista

Knep för att hålla koll på läget:
- Håll koll på hur mycket alkohol det är i varje drink. (Dricker bara vin så är "standard" där ju)
- Späd ut dina drinkar eller välj drycker med lägre alkoholhalt, som lättvin eller folköl. (När jag väl tänkt på att kolla efter alkoholfritt så finns det väldigt sällan i vin)
- Med lägre alkoholhalt så kan du dricka fler glas.
- Strunta i ren starksprit. (Dricker jag aldrig)
- Drick i lagom takt. Svep inte. (Sörplar oftast rätt hyfsad takt)
- Drick inte mer än ett standardglas per timme. (Ungefär min takt, men blir snorfull ändå)
- Varva alkoholhaltiga och alkoholfria drycker. Drick ett glas läsk, juice eller mineralvatten mellan de alkoholhaltiga dryckerna. (Har alltid vatten och oftast cola oxå och dricker nog lika mycket om inte mer vatten än av vinet)
- Se till att du har ätit först om du ska dricka. (Oftast i samband med restaurangbesök eller "middagsbjudning")
- Drick drinkar med lite mindre alkohol. Mer än 4 cl sprit (ett standardglas) är helt onödigt.

Här är ju mitt stora problem
"Om du börjar känna dig berusad så är det viktigt att du är på din vakt! Då är det hög tid att sluta."

Dels så känner jag oftast inte det. Man sitter ju och dricker. Nått toalettbesök eller så men sen plötslig så e jag snorfull och lik väl fortsätter jag.
Va på väg att säga att jag förstår inte...., men egentligen gör jag ju det.... jag vet ju att jag har ett problem och där och då är tanken på att bromsa borta även om jag tänker det väldigt mycket första tiden.

...i själ och hjärta! Eftersom den där eftervården är begränsad, dvs med tre gånger kvar så kommer du ju att stå ut med det eller hur! Vore ju värre om det var på obestämd framtid och du skulle bli tvungen att "bevisa" något för vården. Se det som en investering i dig, det är viktigt att inte bara släppa iväg människor till sitt öde utan istället följa upp och se till att de fortsätter må bra.

Ha det bäst i helgen!

Fredag och jag jobbar min andra arbetsdag den här veckan....toppen..!
Har varit ledig ett par dagar då vi hela familjen drog iväg utomlands för att fira våran bröllopsdag, dä' va' kanon!
Älskar att vara med min familj, älskar också min halvvuxna tonårsbarn som är otroligt härliga att resa med just nu...

Det lugnade ner sig med frugan, mensen kom lagom till avresa, alltså ett PMS-ryck...
Önskar att jag också kunde finna bra anledningar till att brusa upp och bli vräsig, PMK premaskulina känslor eller något...
Allt känns just nu så fint, och jag har en inre harmoni med mig själv och min familj, ingenting känns större än det...
Visst räkningarna på hög, tung arbetsbelastning på jobbet, värk i kroppen, men det spelar ingen roll...
Har "massor" att göra osv..

I skallen spelas det Beethoven hela tiden, och jag har ett fint lugn...

Jag håller på och förändrar något igen....
Späder ut rökningen med att gå tillbaka till snusningen, och det funkar, skitbra för tillfället...
Vad är anledningen då, naturligtvis är det mycket sämre att röka det tunga artelleriet med cigariller och lungbloss, än att riskera livet med läppcancer...
Jag har fått en full kontinuitet med mitt rökande, dvs röker på ett maxläge som inte förändras, och som styrs av händelser runtomkring mig...
Röker när det är stressigt, när det är lugnt, och när jag har inget annat bättre för mig att göra, dvs INTE när kroppen skriker efter nikotinet...
Rökningen har gått ner till ca 1/3 av det normala, och snusningen ca 1/3 av det jag låg på förut, en liten förbättring....
Det finns två cigg som smakar bra, den på morgonen och den efter maten, och efter två-tre centimeter på den så smakar det skit...
Och DÄR är det dax att lägga ner..., inte vaneröka upp det sista, utan lägga ner när det inte är på topp...

Nu håller jag på och försöker tänka ut ett vettigt alternativ hur jag ska få till en bra ursäkt att smita iväg på mina små rökpauser på jobbet, när man senare inte röker...hmm
Snusningen är om möjligt svårare att lägga ner när den inte har några direkta fysiska och medicinska omständigheter...

För det är så här....bara att inse'....jag är en personlighet som snabbt och lätt gör mig beroende...av nästan vad som helst...
Allt som ger mig något, en tröst eller tillgodogiviande, medvetet eller omedvetet, så kommer jag att fortsätta missbruka det....
Det vore som om ungarna åt godis alla veckans dagar, och till slut så går det i slentrian och man vet inte längre VARFÖR man käkar det...

Och kanske vore man lite smartare om man inte sökte svaren till varför man har så svårt att sluta med något missbruk...
Utan istället sökte svaren på varför man började, och sedan varför man fortsatte...

Lite granna som att springa i en nedförsbacke och upptäcka att man börjar tappa kontrollen och kommer att när som helst att ramla eller springa in i något...
Ska man fortsätta stappla runt ....eller försöka få ordning på sina fladdrande ben och bromsa upp farten, och till sist styra upp riktningen ???

Jag har ett mål i mitt sikte, och det är att "må bra", och det får kosta vad det kostar vill, inga hinder kan bli för stora...
Ett av hinderna var alkoholen, och det snubblade jag mig förbi men ramlade aldrig...
Min utförsbacke har blivit mindre brant, hastigheten har minskat... och jag har upptäckt...inga hårda inbromsningar, det är grusigt underlag....
Så skynda långsamt med allt för stora förändingar på en gång...

Allt har sin tid, min tid är nu....idag ... igår...och imorgon..
Minnas min historia och se min framtid, men att också vara införstådd...de kan aldrig mötas eller byta plats...
För jag'et finns precis där, mitt i mellan, och det jag gör idag, är en del av min historia imorgon...

Livet behöver inte alls gå i slentrian, jag kan varje stund göra livsavgörande beslut...

..som t.ex att idag ska jag i alla fall inte dricka, så får jag se vilka beslut jag tar imorgon...
Ingenting är för givet, inte ens livet...

Jag kan inte förändra framtiden, men min historia, möjligen kan jag ställa in riktningen för min framtid, och se vart den landar..

Nu är det snart helg, och jag är inte ett dugg sugen...på att förstöra den med alkohol, det är min riktning på min framtid...

Så får vi se vart den landar, imorgon vet jag lite mera, men inte just nu...

Att acceptera att ALLT har jag inte kontrollen på, och livet får ha sin gilla gång...

/Berra

Hej följer absolut din resa...men först måste jag till jobbet skriver när jag kommer hem =) Ha en bra dag =)

gör mig upprörd. Jag registrerar och funderar mycket över hur exponerade vi är för alkohol överallt och i "alla" sammanhang - i familjeprogram på TV på vardagar t ex. Fast där har skolan satt engräns tack och lov hoppas många föräldrar tänker som du och gör en samlad insats nästa år! / mt

Dags för eftervårdsdag i morgon igen.
Jag har inte varit på jättetopphumör idag och jag har känt mig lite kvävd och pressad.
När jag satte mig i soffan på eftermiddagen och funderade på varför så är det just för att det är dags för eftervård igen. Jag känner mig ägd i det där. Det var ju så väldigt kravfyllt när jag muckade. Fick skriva kontrakt på att inte dricka. Måste göra si och så och arbetsgivare och allt.
Då kändes det okej. Nu känns det skit.

Inte för att jag har tänkt att ändra på det sättet jag lever nu. Alltså det nyktra behagliga livet.
Men jag vill komma vidare. Inte vara i beroendeställning mot nån. Inte behöva känna några krav i form av paragrafer i kontraktsform.

Men i morgon när jag kör hem har jag tre gånger kvar. Sen kan jag lägga detta bakom mig.

Faktum är att den största anledningen jag har att leva nykter just nu är att jag mår så bra av det. Och med det menar jag såklart att kroppen mår bra av att inte få alkohol, men också att min omgivning mår bra och det slår tillbaka på mig får min själ och hjärta att må bra.
Det är så mycket större och viktigare än ett kontrakt från ett behandlingshem.