Senaste kommentarerna i forumet

Jag med! Jag lovar att köpa boken! :)

/H.

håller med

Berra...
har funderat på det många gånger...
du borde verkligen göra en bok av dina funderingar...
så mycket klokskaper och finmeningar och underbarheter!
kram!
/k

Ni är för goa, ni två...
om ni visste hur mycket ni betyder, ni och några till här...
kramkram!
/k

så var det ordning i klassen igen!
Adde is back and well.Hav skön helg.
Själv har jag vikt tre heldagar åt min koloniträdgård.Bla ska vi nattvandra på fredag,buset ökar vid den här o området ligger väldigt centralt i storstan så vi har delat upp oss på några helger.........sen ska jag bli av med all kirskål åxå har jag tänkt o plantera om lite skott som kommit upp av rosenskäran o ringblomman som fröat av sej från fjolåret.

nöjda! / mt

och här kommer ett till <3. Blir lite busig och skriver L + MrP = sant

Min pianoman - jag längtar hem till dig och katten. <3
vi ses om ett par timmar!
/H.

Härlig läsning, nu blev jag både glad och peppad.

Tack för tankar och peppande!
Det blev ju inte så värst bra sömn inatt, och idag har vi haft heldag med planering inför hösten på jobbet. Trött är bara förnamnet. Men humöret var bra och vi hade bra timmar på jobbet.
Men när jag kom hem.... Jösses. Jag är som en urvriden disktrasa. Helt slut socialt. Det tar på krafterna att vara bland folk en hel dag. Att vara trevlig och social för att bevisa att jag minsann är en nykter och bra person som är värd att lita på numera.
Därför var det jätteskönt att dra på sig hörselkåporna och köra gräsklippare när jag kom hem. Nu är det bara jag och katten hemma. Han ligger här bredvid mig.

På det hela taget en bra, men påfrestande dag.

alla vänner ! Jag har haft lite körigt med låååånga arbetsdagar och är ju ingen ungdom längre så när arbetsdagen har tagits slut efter ca 12 timmar så är jag riktigt färdig ! Sover skönt, jag lovar !! Jag ska förbättra närvaron under helgen innan det drar igång igen på tisdag :-) !!

Kram på er alla !!

med min vän A efter jobbet. Sen blev det inte så, jag åkte hem istället. Mötte dig nere i hallen med armen i vinkel drickandes ur en burk.... Vet inte vad jag tänkte den tiondels sekunden innan jag såg att det var en burk Ramlösa. En omtumlande och lycklig upplevelse av stora mått!
Idag är det fem månader sen 1 januari. Av dem har en många dagar inrymt oro, en hel del svåra stunder har vi genomlevt. Av dem en del mycket svåra och smärtsamma. MEN fler dagar än på många, många, måmga år har varit lyckliga! Och de senaste månaderna, sen slutet av mars, har livet känts mer stabilt och harmoniskt än.... jag vet inte när. Tack älskade Mullemannen för en fin vår tillsammans! / mt

Jag tror att det tar ett tag, innan självkänslan kommer åter. Vissa dagar är man bara uppe och andra dagar nere. Första gången jag var nykter, så lyssnade jag på Mia Törnbloms historia (ljudbok). Hon är en ung tjej som lyckades med att sluta med heroin.

Hon föreläser just om detta med självkänsla.

Men jag började med att lyssna på hennes historia
Sen gick jag över till hitta självkänsla

Mig gav det väldigt mycket.

Kanske dags att du på nätterna tänker på alla dina bra sidor istället. Är ju egentligen inte så viktigt, vad andra tycker, tycker man om sig själv, så brukar det andra väl lösa sig.

Jag tycker alla fall du är toppen - är jätteglad att du finns här
Hoppas du känner dig starkare/tryggare idag.
Kram

Vinkar tillbaka och ler

Tycker om att gå in och läsa i din tråd, hämtar lite av din energi och funderar på dina funderingar.

Tack tack

Så en Onsdag, och månaden har bytt namn...
Just nu går vi in i en sommarmånad och vädret gjorde en helomvänding, igår 20 grader varmt och soligt...
I morse 13 grader regn, rusk och t.om åska på morgonen...

Och ska jag låta vädret påverka mig, nej, men det gör det ändå...
Om vädret är behagligt så får jag helt andra förutsättningar att göra saker utomhus, därför påverkar det mig...

På mornarna sätter jag på mig vinterjackan när jag åker hoj, när jag åker hem så är den helt öppen och fladdrar för vinden, jag blir svettig om armarna!
Så stora är kontrasterna på en och samma dag, från frussen till svettig, inget av dem behagligare än det andra..
Men upplevelsen är helt olika, jag älskar ju solen och allt det där andra som känns mera positivt med starkt ljus, och då blir det "svettiga" en mer behaglig upplevelse, alltså föredrar jag "svettigheten"...

Det är lite märkligt, vi ställs hela tiden inför olika värderingar i livet, vilket är bättre och vilket är sämre,
och hur vi tillåter vissa saker få finnas för att det uppvägs av något annat som i sitt bihang blir helt acceptabelt..

Jag skrev igår i någons tråd om hur jag tycker att rödvin luktar nuförtiden, förfärligt!
Tidigare när jag drack så tyckte jag att det luktade gott, nu vet jag att lukten inte medför något gott längre, alltså ger doften mig taskiga vibbar..
Man kopplar luktsinnet till sina minnen, och sedan när lukten återkommer så kopplas minnet till den på en gång, men jag förändrade den...

Och doftminnenna sitter i hur länge som helst, jag minns fortfarande doften från Veronica en klasskompis jag dansade med på min hippa som det hette då när jag gick i trean, jag letade i månader efter den doften, men var för blyg att fråga henne var den kom ifrån, men jag var hopplöst kär i den doften...
Tjejen var väl inte kanske den piffigaste i klassen, men någonting med den dansen kopplade jag till den doften, eller att kanske någon bara frivilligt valde att dansa med tjocka Berra, jag fick min uppmärksamhet av någon brutta som för tillfället inte gjorde narr av mig, vad vet jag...?
Vi bär på väldigt konstiga minnen i våran livs ryggsäck, och de har format vår framtid och ändrat i våra vägval...

Jag söker fortfarande anledningar och skäl till varför jag utvecklades till att inte kunna hålla kontrollen på alkoholen,
och det är konstigt hur man i hjärnan vill ha någonting så konkret på någonting som är så himla svårt att sätta ett enda svar på...
Frågan är lätt, varför?
Men svaret, det kommer jag nog aldrig att få ett konkret svar på, bara en massa anledningar, invävda i varandra och i ett töcken av berusningen...

Och nästa fråga, varför betedde jag mig som jag gjorde när man hade druckigt?..
..varför utvecklades jag till något som var så långt från det jag är i verkligheten, en sorts mental Hulk, oövervinnerlig, okänslig och totalt sanslös...
Var det någon sorts konstnärlig performance som trädde fram, hämmad av mitt vanliga nyktra leverne..?

..jag vet inte..sitter med en massa frågor, och väldigt få svar...

Ett konstaterande kan jag i alla fall fastställa, alkoholen är en erfarenhet jag kan lägga på hyllan framledes...
Den hade lite kul hyss för sig till en början, men jag utvecklade den till att missbrukas, och då skapade den bara problem för mig..
Den twistade till min skalle, och jag trodde att den var som gjord för mig, när den istället gjorde allt för att jävlas så mycket den kunde med mitt liv..
Jag genomskådade den, jag blottlade den, den blottlade mig, nu är vi i en break-even..
Men att sluta tala om dess egentliga egenskaper, det kommer jag nog aldrig sluta med...

Det första man blir blind på, så är det ögonen, metanolen är i alla fall ärlig...
Etanolen förblindar en i hjärnan och man kan inte se dess bieffekter...

Jag har äntligen kunnat släppa blindkäppen, och kan nu "se" allt det där jag inte såg förut, det där de kallar livet ni vet...

Berra vinkar!

Ta're lite piano för tillfället...
Jag tror att det är "skiljsmässan" med alkoholen som gör dig lite avtrubbad, du saknar den lite, inte bara för berusningen utan lite av allt runtomkring kanske..

Jo jag vet, man bygger upp så mycket runt alkoholen, fina glas, drinkpinnar, iskuber, skålar och sånger, inbjudningar, vintermometrar, elektriska korköppnare, champagnevispar(!), drinkmixer, osv osv...
Det finns väldigt mycket kopplat till alkoholen, även på det sociala planet...och så tänker man...det gäller inte mig längre...
Finns inget kvar till lilla mig, jag får inte ta del av det, kommer inte att bli inbjuden på kalas i framtriden osv osv SUCK!

Ja det blir en "tomhet", och man kunde tidigare förlägga en del trygghet i sina tankar, att jaja... till helgen kan jag slappna av med en bärs eller två..
Och så funkar det inte längre, ingen j*vla trygghet kvar, ingen payback för en veckas slit med arbetet osv...
Och så känner man sig helt vilsen, det är väl lika bra att man går och lägger sig tidigt så slipper man lida på kvällen, vad f*n ska jag vara uppe för???

Hela livet kan nog kännas rätt tragiskt ett lååångt tag, finns det nå'n mening med livet överhuvudtaget...?
Ska det vara så här, ja då f*n kan jag nog lika bra fortsätta med krökandet, hellre det än det här...livet känns rätt meningslöst...

Vad tror jag?
Jag tror att det är kroppens/tankarnas sista trevande försök att mentalt övertala dig att återgå till alkoholen, ett sista panikartat försök...
Och att det är ungefär här....där de flesta inte orkar hålla emot, utan faller tillbaka till alkoholen och "tryggheten"...

Håll ut, och treva dig igenom allt detta, det kommer att lätta så småningom...

Och sedan, alla drinktillbehör med fina glas och isbitar gäller för dig fortfarande, det står inte att man måste ha alkohol i dem, så det så!
Och du kommer att bli bjuden på kalas, om du tillför dem något, att fortfarande vara social glad och framåt...
Den som sätter sig i ett hörn och surar över sin nyfunna nykterhet på en fest, ja den kommer nog med all sannolikhet inte bjudas i framtiden...

Allt är inte ödet som styr vår framtid, vi har väldigt stor makt att påverka den också...

/Berra

här på forumet.Kom o säj hej!!!!!

känslor o tankar dyker upp efter ett tags nykterhet
det undermedvetna börjar nog arbeta
äkta känslor som hanteras på ett äkta vis
du kommer att bearbeta på äkta sätt
inte med alkohol som slutar
i ett hav av ångest
kanske dags för en romans med dig själv?
denial

Hur kommer det sig att självförtroendet är så lågt? Eller ja, jag förstår ju det. Men....

Sista tiden har jag känt efter nästan varje längre möte med personer: Vad tänkte den om mig nu. Vad sa jag, hur gjorde jag, hur uppfattades det?
Jag kan inte tro på mig själv. Inse att det räcker. Jag är nykter och försöker vara en trevlig och god medmänniska.
Ändå kan jag inte slappna av i det. Och det konstiga tycker jag är att det kommit bara sista tiden. Jag har tidigare läst här om att många känt dåligt sjävförtroende och allt detta. Och jag har tänkt, skönt att jag inte känner av det så mycket.

Men nu, nu går det nästan inte en dag utan att jag känner av det.
Att inte duga. En ack så vanlig känsla i mig nu.

Men gör jag det? Duger jag? Svårt att säga, men innerst inne tror jag ju det .Fast jag inte vågar slappna av och lita på det.

Dessa tankar håller mig vaken i natt.

Härligt!
Välkommen till Göteborg!
kram!
/k

välkommen hit
kan inget om antabus
prova att skriva en egen tråd
det är ingen som ser denna
vet inte riktigt vad det är för tråd
denial

hur är det adde?
upp o nergångar
hanteras bäst nykter
gärna med vänner
tror dessutom att det undermedvetna fungerar bättre
att det proccesas på rätt sätt
denial

vad härligt!

Underbar läsning..tack piano...

/Berra

Har haft en väldigt skön dag i mitt älskade Göteborg. Jag släppte helt alla tankar om vad som varit, vad som är och vart jag är på väg. Inte en tanke på dricka eller inte dricka. Jag bara var. Sinnesro på hög nivå.
Jag kom bla i samspråk med en A-lagare på kajen utanför operan.
Han hade en kasse öl och satte sig på samma bänk som jag. Han frågade mycket försiktigt om han fick sätta sig där. Jodå! Klart han fick
"vill du ha en öl?"
"nä, jag ska köra bil så det är väl bäst att låta bli"
"ja, det låter vettigt"
*tystnad*
"men jag tyckte det var synd att sitta här med en kasse öl och inte bjuda"

Sen satt vi där, A-lagaren och jag och småpratade nån kvart eller så. Han menade bla att sommaren hade kommit till stan för att tjejerna har kjol. Han har nog rätt, för det är som dom säger. Sanningar hör man från alkisar och från barn.

Och jag tänkte, är det nått jag lärt mig senaste halvåret så är det att det finns en människa i varje alkis. Oavsett hur illa ute han eller hon är. Så varför då inte ge honom ett leende och några minuter av mitt liv för att småprata?
Jag kände blickarna från andra göteborgare och turister. Jag, 33 år hyffsat snygg och välklädd satt där med min påse från Scorett (jajjemensan, nya skor! Lycka!)
Han, 55-årsåldern. Sliten, med systemetkasse och en öl i handen.

Men vet ni? Jag struntade i dom.

Nu känns det tungt. Har en värkande gråtklump i halsen och undrar hur det kunde bli så här.
Jag var på vårdcentralen för några veckor sedan. Jag var där för att förnya ett recept mot allergi, men sedan bara forsade orden ur mig. Att jag ville ha hjälp för att jag tyckte att jag drack för mycket. Det kändes bra. Att jag äntligen tordes erkänna att jag behövde hjälp. Jag fick ta blodprover och remiss till Beroendecentralen, där jag fick tala med en terapeut och en vecka senare träffade jag en läkare som verkligen tog sig tid. Men det som jag inte var beredd på var att han sa att han tyckte att jag skulle börja ta Antabus....tre gånger i veckan! Medicineringen skulle ske där, så jag skulle vara tvungen att gå dit tre gånger i veckan och göra ett utandningsprov samt ta medicinen.
Det funkar ju inte. Vad ska jag säga på jobbet? Jag kan ju inte gå till läkaren tre gånger i veckan i 6 månader, utan att berätta på jobbet varför jag går dit! Det känns så jävla jobbigt! Jag vill ju sluta dricka eftersom jag inte kan kontrollera det längre. Men jag vill inte ta Antabus där. Varför kan man inte få ta medicinen hemma? Varför kan man inte få terapisamtal? Varför är det alltid mediciner som ska lösa alla problem? Läkaren säger att det är lättare för patienten att ta Antabus för då kan man verkligen inte dricka. Om man försöker sluta själv tar det väldigt mycket energi för att man ständigt måste mota bort tankarna på alkohol.
Finns det någon här som har tagit Antabus och vad har ni för erfarenheter?
Är 50 år, kvinna, med två tonårsbarn. Har ett bra jobb, bra vänner. Borde inte behöva dricka, men gör det för att trösta mig själv. Låter dumt, men ni vet säkert hur jag menar.
Jag vill verkligen göra mig kvitt den här "goda vännen" som alkoholen har blivit, för den är inget annat än en djävul.