skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Hej
. Det är ju intressant det där med varför man blir alkis. Magnus skrev någonstans en bra förklaring. Det finns dom som ärver benägenhet för alkoholism, det är någon gen tror jag. Men även om man har den genen måste man dricka för att bli alkis. Sen finns det dom som lever med alkoholister och blir präglade av miljön och sen finns det dom som blir alkoholister genom att dricka sig till ett beroende... utan att ha vare sig genetiska eller miljömässiga faktorer. Tror det var något sånt i alla fall.
Jag har helt klart en ärftlig variant. Har alkoholister på båda sidor och har ett helsyskon som är alkis och en halvbror som är det. Halvbroren har jag inte vuxit upp med, så där har inte samma miljö präglat. Har inte vuxit upp med någon alkoholkultur, tvärtom var min mamma nykterist
Jag trodde dock aldrig att det kunde drabba mig. Som ung var jag i och för sig ofta en av dom som festade vildast. Men inte var det ofta och aldrig flera dagar i sträck som vissa gjorde. Som ung vuxen var det väldigt sällan och att mannen och jag skulle dricka hemma till maten fanns inte på kartan.
Det var i 30-års ålder någon gång som vinet började bli gott. Efter ett tag märkte jag hur inspirerad jag blev av lite vin, kunde skriva skol eller jobbarbete i timmar, städningen blev rolig, jag tyckte jag blev en mkt roligare person. När mitt ena barn drabbades av en svår somatisk sjd och vi inte visste om han skulle överleva på dryga året så blev vinet helt klart ett sätt att fly och döva den förtvivlan och skräck man levde i. Men det var inte i alkoholisktiska mängder. Men grunden var byggd och det blev mer och mer, oftare och oftare. De sista åren var det utan kontroll. Jag har försökt på alla olika vis att dricka måttligt men det klarar jag inte. En gång höll jag upp 11 mån och började sedan dricka igen, med övertygelsen att nu var beroendet borta och det skulle bara vara gott och roligt. Det höll inte mer än några veckor, om ens det.
Som det ser ut idag så kommer jag att förbli nykter och ha det bra. Vill aldrig hamna i det tvång och den kroppsliga ohälsan jag hade. Trött, irriterad, svettig, magkatarr, illamående, sömnen var katastrof. Sinnestämningen oftast låg, utom möjligtvis en stund när baksmällan gått över och jag såg fram emot ännu en flaska vin..... Jag var missnöjd med det mesta, tyckte mannen var tråkig och längtade efter passion (40-års krisen??? ) tyckte barnen var jobbiga som inte städade och skötte sig, jobbet var hemskt, osv osv.
Idag är jag fri och lever med rent samvete. Jag har sinnesro och mår bra av de riktiga sakerna i livet. Det som är här och nu. Sitter i solen på altanen nu, alla sover. Fåglarna sjunger och vinden susar lite i träden. Känner hur skönt livet är när man stillat sig och funnit ro. Ska städa o dona lite, sen ut till hästen och rida. I eftermiddag ska jag sova för att sen jobba i natt.
Jag kör bil utan dåligt samvete till jobbet (för var jag alltid rädd för kontroller, var inte säker på hur bakis jag egentligen var och om någon promille fanns kvar i blodet) Är inte sjukskriven då och då pga baksmälla, är pigg och glad på jobbet. (det var jag i och för sig tidigare oxå men fysiskt var jag sliten och inuti var jag otålig och trött, ville helst arbetsdagen skulle gå över så fort som möjligt så jag kunde åka hem och slappna av med ett glas)
När jag träffar folk behöver jag inte dölja min andedräkt eller skärpa mig för att inte sluddra. Inte skämmas för rödsprängda ögon och plufsighet i ansiktet. Kan ta telefonen utan att tänka efter om det kanske hörs på mig att jag druckit.
Det är helt enkelt helt underbart att vara nykter, fri och frisk.
Grattis till alla er som kämpar på, var dag är guld värd.
Pia
.
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Själv blev jag nykter när min son var 2½ år o var det i 11-12 år.För 6 år sedan började jag så smått dricka socialt o det funkade bra i 2 år...sen accelerade det.
Kanske du kan men jag kan inte.Slutade IGEN för 10 dagar sedan.
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Myran har druckit normalt eller?
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
..eller så Vimmsa bytte du ut alkoholen mot medberoende??????
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Jo Myran har :)
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Jag är 42, har inte varit "alkoholist" hela mitt liv utan det har kommit de senast åren. När jag var yngre var jag gift med en alkoholist och jag tog över hans vanor...
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Vana, ingen av oss alkoholiste har någonsin druckit "normalt".
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
Och jag har aldrig kunnat dricka "normalt".Har druckit fast jag troligen inte tål alkohol
skrev Gäst i vill ej sluta helt är det möjligt
känner att jag inte kan sluta helt måste få slappna av ibland men på en rimlig nivå vilket funkat hyfsat nu i ett par snart tre veckor jag kan hålla upp en en och en halv vecka men känner ett sug ,mitt problem är att dricka måttligt när jag dricker ,kom till en vändpunkt för en månad sen ,nånting sa att nu får jag skärpa mig ,pratat ut med min man och tagit mig hit på alkohjälpen, men jag vill inte sluta helt .det känns för svårt . måste sluta kram
skrev Gäst i Div åsikter eller...?
Tidigare i år så hjälpte vi en medberoende att inse att hon höll på att förstöra sitt liv. Hon blev mycket glad över att vi tog upp alkoholismen och allt vad det medför. Som vanligt är så upplevde hon sig som ensammast i världen med sina problem.
Hon har nu skaffat eget boende och fått ett nytt liv samt klippt av alla kontakter med sitt ex.
MEN !! När vi träffas så är det helt ofrånkomligt att hon ältar HANS problem och inte är särdeles villig att prata om sitt eget mående. Hon har fastnat i sitt medberoende utan någon vilja till att ta sig ur det , ingen förändring i tänket verkar vara möjlig. Vi, och andra, har försökt få henne att inse att en behandling typ Familjevecka el likn skulle göra susen och det kan hon hålla med om, kanske, men bara om hon inte ska betala själv !!
Jag har hört det många gånger tidigare men nu börjar jag förstå : Den medberoende är alkoholistens största vän (eller fiende, beroende på hur man tolkar det). När man möjliggör fortsatt drickande genom att skydda alkoholisten från fallskador genom att kasta ut mjuka kuddar att ramla på (tack Mie !) så förstör man mångfalt mycket mer än genom att sätta gränser.
Jag har hört så många proffesionella terapeuter berätta om konfrontationer påkallade av familjen till alkoholisten och som varit tvungna att avslutat konfrontationen pga att en närstående börjat "tycka synd om" och börjat försvara sin alkoholist. Alkoholisten ser genast en utväg genom att gömma sig bakom sin medberoende och, vips, så är nyttan med den konfrontationen borta. Och det är nog så att den medberoende är så fastlåst i sitt tänk om att till varje pris skydda "sin" alkis att det blir helt fel.
När jag fick förmånen att vara med på en Familjevecka så var det flera i gruppen anhöriga som fick sk aha-upplevelser när de blev medvetna om hur de hade agerat och om hur vi alkisar utnyttjade deras beteende till vår fördel. Det är ett samspel som heter duga det !!!
Vi har påtalat fördelen med att skaffa kunskap om sig själv för vår vänninna genom att tex gå på Al-anon men det verkar synnerligen svårt att gå dit och få bra hjälp. Dessutom gratis.
Varför det är så svårt är för mig en gåta.
skrev Gäst i Div åsikter eller...?
Vi ska på ett litet evenemang ikväll jag och min hustru och vi har passat på att bjuda med ett par som vi bor grannar med men aldrig umgåtts med. Det är en tillställning som normalt sett inte förknippas med alkohol men frågan dyker genast upp om hur vi ska fixa transporten.
Varför är det så att det primära är vem som ska köra ??
Jag sa från början att jag/vi (hustrun dricker alkohol men inte i det här sammanhanget) kör så det är inget problem men lika förbannat ska det tjatas om att vi fixar transport på något annat sätt. Jag är lite fundersam över situationen som uppstått då jag inte alls förväntat mig den, ska bli spännande att se. Jag vet inte alls hur deras alkoholvanor ser ut men jag kan tycka att när första tanken är hur man ska ta sig från eventet och hem så är man någonstans på ett sluttande plan.
Jag kan se på Facebook hur vinsippandet har spridit sig till veckans alla dagar och det är ju en utveckling som är katastrofal. Vi som ligger i det sk "spritbältet" är inte betjänta av att plocka upp det kontinentala sättet att dricka. Tillsammans med det ökande knaprande av tabletter så har vi en fasansfull utveckling av folkhälsan. Och politikerna är inte ett dugg intresserade av att diskutera detta, inte ens under valrörelsen. Positivt är dock att hos bla barnmorskor så har Riskbruksprojektet satt sina spår. Jag har nu träffat flera unga tjejer som av olika anledningar besökt "sin" sjuksyrra på ungdomsmottagningen och även Mvc/Bvc och där fått frågan "...och hur har du det med alkoholen?..." Det känns mycket bra och frågan är väl närmast hur man ska nå killarna ?
Jag tittade på insamlingen till Världens Barn igår och ser filmsnuttar från länder där barn far illa och berörs ända in i maggropen. När jag ser bilderna så stärks jag i min vilja att försöka göra något för barn i missbrukarfamiljer nära mig. Jag menar INTE att ställa olika grupper mot varandra, hjälpen behövs, överallt, men det finns så mycket tragik så nära som vi alla kan hjälpas åt med. Det kan räcka med att se och lyssna till ett barn och skapa ett förtroende för att vända ett livsöde till något mycket bättre. Sträck ut en hand och skänk ett leende så får du mångdubbelt tillbaka. Med tillit bryter man de starkaste isar.
I denna vackra höstmorgon har jag tagit ett beslut om att just idag ska jag vara nykter oavsett vad som än händer. När jag tar det beslutet så blir dagen ännu vackrare och soligare.
Och livet så mycket lättare att leva.
skrev Gäst i Div åsikter eller...?
Har återigen blivit påmind om vikten för mig att i grunden förändra mitt liv. Det hjälper inte hur mycket jag arbetar med AA's program eller i andra likvärdiga program om jag inte gör en helomvändning i mitt sätt att vara.
Jag kan leva ett promillefritt liv och må sanslöst dåligt inuti fast jag visar en fasad utåt som nykter.
Jag har ett behov idag av att bearbeta min känslor när helst de dyker upp och se till att de inte bygger bo i min skalle. Det är en väldig skillnad mot när jag var aktiv då jag samlade på mig massor av hat och harm mot allt och alla som inte jag tycket skötte sig som jag ville. Det är nog, tror jag, den största förändringen jag har gjort med mig själv. Jag kan släppa oförätter för jag inser idag att problemet ägs av någon annan och jag vinner inget på att älta det i evinnerlig tid.
Mitt mående är mitt absoluta prio ETT ! Det går före precis allting annat. Jag måste sätta gränser och inte försöka vara med överallt och inte ta över andras problem. Min nykterhet får inte på något sätt riskeras för idag är jag så otäckt medveten om vad som händer om jag skulle gå tillbaka till mitt gamla liv.
Jag har inte råd med det.
Jag har under helgen umgåtts med nyktra alkoholister och anhöriga som hittat rätt i sitt liv. Det är en obeskrivlig glädje att få göra det !! Kramarna, hälsningar från de som av olika anledningar inte kan komma, ärligheten och den absoluta uppriktigheten är jag så gränslöst tacksam för att just jag får uppleva !! Det personliga mötet oss emellan får mig att leva upp och känna en stor tacksamhet att jag idag är en nykter alkoholist. Ja, idag kan jag utan tvekan känna tacksamhet och stolthet för att jag är en alkis !! En nykter, stolt, alkoholist !
Och det beror på att jag idag tagit ett beslut om att inte dricka. Bara för idag. Morgondagen vet jag inget om.
skrev Gäst i Div åsikter eller...?
Idag har jag vaknat med huvudvärk, ont i halsen och snuvig som tusan MEN jag är inte bakfull och då känns en liten förkylning rent av lite skojig !!!
Jag kommer så väl ihåg de dagar när jag vaknade och tungan satt fast uppe i gommen, rosslig och ömklig och skakig som satan. Illamående och ett helt företag att försöka få ner en kopp kaffe och, i bästa fall, en smörgås. Jag hade inte förmåga att känna skillnad på en förkylning eller bakfyllan, livet var bara pest att vakna till.
Det verkar bli en underbar höstdag fn vindstilla och slösande sol med härligt hög höstluft. Jag har lite stillsamt trädgårdsarbete att utföra idag i min egen takt, hosta, nysa och räfsa !! Vad spelar en liten förkylning för roll när jag själv kan bestämma mitt mående ? Sköter jag om mig själv och ser positivt på tillvaron så blir mitt liv lite lättare att leva.
Just idag har jag bestämt att jag inte ska dricka oavsett vad som än händer. Jag ska leva min dag såsom det är bäst för mig.
skrev Gäst i Div åsikter eller...?
Mitt liv är mitt ansvar och jag har en skyldighet mot mig själv att göra det bästa jag kan av det idag.
Detta ska jag bära med mig...
skrev Gäst i Div åsikter eller...?
Ansvaret är mitt... gäller bara att komma till insikt <3
Pia!
Hoppas att du fortsätter att skriva här på forumet. Det du skriver är ju precis som jag kände mig innan jag bestämde mig för att låta bli flaskan. Jag kunde ha skrivit det inlägget själv, för allt stämmer så väl.
Vi är nog många som känner igen oss i varandras inlägg och det är bra att vi blir påminda om hur det faktiskt har sett ut.
En varm och stor kram till dig Pia!
//Elisabet