Senaste kommentarerna i forumet

Äkta vänner och "riktiga" människor är det enda jag samlar på numera. Flera av dem finns här och du är en! Kram / mt

Det är ju inte så där jättelivligt på forumet i dessa dagar, några ströinlägg sådär ba'h...

Så jag tänkte, några rader från en idogt nykterhetsivrare..

Jag brukar ju ganska omgående låta mina inlägg gå in på känslor, för det är därifrån jag tror vi indirekt blir beroende av alkoholen och andra missbrukbara substanser...
Så antingen tillför det en känslor, eller trubbar av dem, och jag tror vi är sådana "sökare"...
Vi har tappat lite av våran verklighetsanknytning, i det verkliga livet...
Vi vill rulla runt bland små rosa molntussar och vara så långt ifrån vår verklighet, tror jag!

Och motsatsen då, tja nykterheten blir...face it!
Och att gå ifrån ett drömläge till någonting annat, det ÄR tufft, inget snack om saken..
Så en nykterhet innebär inte bara några kortvariga abstinensplågor, utan mycket mer än så...
Det här fucking tråkiga vardagslivet utan små guldkanter...alls...

Om guldkanten är lika med alkohol, då har man väldigt snäv vidsynthet, trångsynt t.om.
Kanske man skulle ta sig en funderare om man inte har snärjt in sig ALLT för mycket med alkoholen,
den har tagit över hela kroppens belöningssystem, inget annat verkar ju vara värt något, längre...

Känns det inte väldigt toppstyrt då, att någon annan del av kroppen sätter konstiga gränser...
Du kan INTE ha roligt eller ens mödosamt trevligt utan alkoholen, fucked for life??

Näha, det går att sätta ner foten, inte för någon annan skull, utan bara för sin egna....
Vad som än händer, vilka abstinensplågor jag än råkar ut för framöver, så ska jag genomlida det,
idag imorgon och dagarna efter det, tills dess att jag känner att jag börjar få tillbaka min egna självkontroll och ett annat belöningssystem, att det är JAG som bestämmer över mitt egna liv!!!

Jag är idag en "kärring mot strömmen", eller gubbe mot alla andra, motfalls..
Jag gör inte som alla andra, utan det som jag tror på är bra för mig, om alla andra käkar hundskit, så betyder inte det att jag måste göra det också, utan jag väljer...
Vad den stora massan väljer är deras problem, det blir inte automatiskt påhängs-mitt..

Och finns det inget bra substitut???, så går det bra också med...ingenting...
Jag måste inte dricka alkoholfritt heller, utan jag dricker något OM jag är törstig, vatten också!

Men ibland orkar man inte käfta emot, eller ens orka synas att man inte är som de andra, och då väljer jag look-alike grejor, t.ex GT minus G, funkar alldeles utmärkt...

Den stora massan är också en av mina problem, ibland orkar jag heller inte analysera och kommentera vad folk bryr sig om och lägger sig i, inte i deras välmening utan av enbart nyfikenhet.
Jag har fullt av dessa på jobbet och det är ett väldans hierkiskt tänkande om att ge sig själv fördelar genteomot andra, och ligga i tankarna före alla andra...
Människor är rent av elaka, det är alltid någon annans fel (de möjligen vi), men går det bra så är det bara jag, mig och alla andras insatser sekundära...
Visar sig någon underlägsen och sårbar, så är man ett allmänt rov...

När jag visade mig sårbar i min deppighet blev jag längst ner i flocken, deras spydigheter fann inga gränser, chefen ville bara att jag skulle säga upp mig osv...
Men så tänkte jag, ånäh, har jag klarat av min pärs med nykterheten, så ska de inte lyckas att knäcka mig bort från jobbet, jag blev faktiskt starkare av mitt nyktra val...

Idag ger jag de ett mentalt finger, allihopa, ingen kommer åt mig längre, ingen!
Jag har fryst ut dem och de vet i stort sett ingenting om mitt privata liv längre...
Jag är en nobody i deras ögon, men jag är starkare än dem, jag vet vad jag vill,
men jag ställer inte upp på deras sätt att överhuvudtaget behandla sina medmänniskor...
För de är inga medmännsikor, möjligen personer som går parallellt med mitt yrkesval..

Jag vet vad äkta vänner är, många av dem finns på forumet,
vänner utan ansikten, men med ett stort hjärta...

Hjärta på er!

/Berra

Adde! Du fattas här på forumet... du och en del andra av "min familj":) Men, ni - eller vi är alla är frifåglar här och väljer vår närvaro och aktivitet. Hur som helst så saknar jag dem som "skall finnas" här för att forumet skall vara riktigt "hemma" för mig. Du Adde är en av dem. Kram / mt

Ett beroendeframkallande nervgift, som påverkar din omdömesförmåga samt skadar dina organ.

Och det positiva? Jo, hämningarna som styr dig släpper. Vi har hämningar mot att äta för mycket, mot att slåss och mot att säga olämpliga saker tex.

Varför känns det så skönt när dessa hämningar släpper en aning?

Våra hämningar är ju en bra funktion, de får oss att undvika handlingar tills dess vi är tillräckligt säkra på att vi har läget under kontroll.

Varför är det så skönt att ibland att släppa hämningarna, med eller utan alkoholens hjälp?

Alkoholen är som en GPS, ett fantastisk verktyg för att ta sig fram. Tillsynes harmlöst om det används korrekt. Men med den stora nackdelen att du inte lär dig leva utan den. Jag har slängt ut min gps ur bilen, för dels lär jag mig hitta genom att vara uppmärksam och ibland åka fel. Men även för att se allt jag tidigare missat när jag bara stirrat in dess skärm.

Jag är hemma nu, det blev bara ett par dagar jag var borta, och det är jag tacksam för...
Jag älskar att resa, men saknar att vara hemma, låter som två motsträviga ytterligheter, inte sant?

En lagom dos av det som är bitterljuvt kan man tänka, är nog det bästa...

Idag har jag kontrollen precis som igår och i förrgår, har varit ute och partat med vänner.
Vi gick på show, restaurang, förfest och pub, ingenstans behövde jag "tjata" om att få tillgång till ett alkoholfritt alternativ, det fanns redan, och jag kände mig lugn...
Klockan ett på natten kunde vi ta bilen hem frugan och jag, klockan fem vaknade jag av att dottern ringde på dörren som hade glömt ta med sig nyckeln ut, med en kompis som sov över..
Alla hade druckigt!, förutom lilla jag, de i lagoma doser, och jag inte alls....

Kändes inte onaturligt på något sätt, en helt OK känsla hos mig, en acceptans någonstans...

Livet bara rullar över mig, och jag har emellanåt svårt att hinna smälta allt som händer direkt inpå min kropp, därför tar jag sådana häringa "luckor" som jag gör nu, tid för återkoppling....
Aldrig... aldrig glömma bort mig själv i sammanhanget, jag lägger ett sorts pussel där en viktig bit också måste få finnas med, det är jag, hur kopplar jag ihop min existens med alla händelser?

Jag drömmer mig bort och lär mig distansiera mig mot allt det andra, allt kretsar runt mig i min värld, och jag måste lära mig vad som är viktigt eller inte...

Som min shrink sade, det är ett dukat gående bord framför dig, du väljer bara att ta det som du själv vill ha, det andra FÅR du lämna till någon annan, det kan finnas någan annan som gillar detta.
Jag som har lärt mig att alltid äta upp allt som serveras...

Bjuder någon på en drink så tackar man och tar emot, det är ofint att ifrågasätta värdparet???

I min värld så är JAG viktigast, och mitt välmående, och det går före precis allt annat,
det lilla hyfs jag anammar är att jag alltid tänker på mitt välmående först...
Det är ingen som tvingar i dig den där äckliga lilla sillabiten i din hals,
likväl att det är ingen som tvingar i dig deras sprit heller..

Min mun väljer det som hjärnan har tänkt ut åt mig, sedan spelar inte det sociala sammanhanget alls någon roll längre, för skulle det göra detta, så är jag på fel plats, helt enkelt!

Det är inget mandomsprov och inget upp-till-bevis-prov, vill någon tävla så får det bli under deras eget deltagande, det finns inget socialt krav på att jag ska dricka det andra dricker!!!

Jag är stor nog att vara finsmakare nog till att våga välja det som är bra för mig, det kan till och med anses vara lite extra om någon väljer att gå utanför ramen, varför då?
Någon väcker tanken och vågar ifrågasätta kuty'met...

Min helg blev toppen, och frugan sade.."vicken myyysig helg vi har haft?"
Jag kan inget annat än...instämma...

Söndagen gick i att ta det lugnt, och inte stressa, en framförhållning som bara var låst i våra tankar inte i tiden, det funkade!

Idag ska jag bara fortsätta att göra saker som känns bra för mig, det blir mitt "rus".
Jag ska njuta av varje sekund och vara en snäll liten gosse, och allt av ondo...
..ska jag inte lägga ett uns av uppmärksamhet till, ignorera det bara...

Om man förstorar det som gör en ont, så förpestar det bara hela ens tillvaro,
hellre då olyckligt ovetandes...

Jag blev idag kontaktad av en väldigt gammal vän på fejsbok, lillasyster till min första kärlek.
Hon har saknat mig som den storebror jag var för henne under den tiden vi umgicks...
Och jisses!, vad stort det kändes för mig, något bra har jag ändå gjort under mitt liv...

Och vänskap är en själ, som delas av två individer...

Puss på er!

/Berra

Klart vi måste samla bara för att få höra dina underbart trevliga berättelser!
Du ser där att situationer vi hamnar i löser sig eftersom o till slut faller
sig naturliga o till o med kan bli riktigt lustiga!

Ha en fortsatt härlig resa! kram

vi skulle kunna bidra till ditt konto bara för att vi får dela denna underbara lilla upplevelse! Nu kan vi ju inte det men du vet att vi tror på och ser fram emot din bok! Vlken härlig berättelse, jag *gillar* nu! / mt

Vet ni jag befinner mig på en tjänsteresa utomlands och borde inte alls göra detta på min mobil, det kommer att kosta mig en förmögenhet!!!
Men jag kan inte låta bli att kolla av forumet..

Jag har precis avslutat en jättefin middag på en av stadens finaste krogar med en säljare,
och jag "förstörde" den genom att enbart välja alkoholfritt...
Säljaren själv valde att göra mig sällskap med cola i vinglas och tillsammans fnittrade vi om hur vi lurade alla andra på borden runtomkring.
Vi luktade och skvimpade på glasen och gissade årgång och härkomst!
Det blev en riktigt lyckad middag och han tackade mig för att han får en betydligt trevligare morgondag ...

Jag känner mig som en riktig pionjär i detta U-land där de fnyser åt mig när jag annars begär att få se alkoholfria alternativ.

Jag står på mig i mitt val om att vårda min nykterhet och egenvärde.

/Berra

Hej Berra

Det var längesen jag skrev här, mycket vatten har hunnit rinna under..... Nytt jobb, är numera anställd på Stadsmissionen. Är inte i själva dagverksamheten för de utsatta, men det känns ändå helt rätt. Nu är det snart två år sen jag bröt mig ur mitt medberoende och jag läker, dag för dag. Vilken resa det är tillbaka med alla bakslag men det går ju. Steg för steg och så går det. Precis som för dig. Mödosamt reser vi oss igen, lite krokna och väderbitna men med en jädrans vilja att förändra våra liv.

Ville bara titta in och säga hej, jag finns kvar här om än i mindre tappning än tidigare. Skickar dig och alla andra gamla "kändisar" en styrkekram. Ska försöka titta in lite oftare ;-)

Kram Märta

långt Berra och kan förmedla dina insikter vidare också. Tack för att du finns kvar här! / mt

...Och letar inspiration. Tack alla tappra! Jag är nog lite äldre än de flesta, 50+, så det börjar verkligen bli hög tid...

Visst är forumet unikt på sitt sätt, mycket troligen runt anonymiteten och vårat gemensamma problem.

Jag tror att de som har lätt att få ett beroende också är väldigt känsliga människotyper,
och vårat sätt att angripa alkoholproblematiken får våra känslor att blomma upp fast på ett helt annat sätt, i verkligheten, och vi måste lära oss handskas med dessa utan alkoholen..

Så blev det för mig, och jag fick gå i min egna skola, lära känna mig själv, men på riktigt istället.
Det har varit fruktansvärt tufft när jag inte har kunnat lätta på trycket mha drickandet,
men det har varit värt det ...kan jag säga nu!

Idag känner jag den här killen som bor inuti min kropp, som inte kan flaxa iväg med en berusning och lämna kroppen vind för våg, för att sedan återgå till att rota i spillrorna av mitt liv.

Alkoholen är definitivt inte värt det, ingen är värd det, ett långsamt och slugt gift som bara bryter ner människan i små beståndsdelar, DNA-strängar???
Sedan nykterheten fått tag om själen får man likt ett lego börjas bygga upp det igen, bit för bit.

Fördelen med sin egna återuppbyggnad är att man får återanvändning av sin kropp, men med ett nytt innehåll, idag vet jag vad som gör mitt liv värt att leva vidare för...
Det kunde jag inte säga när jag drack mina bira och sippade på vinglaset, jag trodde det kom från lyckoruset av alkoholen, men det var en falsk ingivelse, så totallurad egentligen...

Jag är inte per definition "lycklig" idag, men är inte heller olycklig, och frånvaron av olycka borde då ge den andra motsvarigheten, men att känna igen "normalstatusen" är svårt...

Och jag kan inte heller idag säga vad som gör en lycklig, men jag vet vad som gjorde mig olycklig,
det var det som hände efter peak'en med berusnings"lyckan", när allt blev svart av ångest och bakfylla, mycket mycket längre än berusningen i sig gav mig..
En dyrköpt erfarenhet, men ändå en sådan livsviktig upptäckt,
jag mår ju bättre nu, och hellre sent än aldrig kan man ju tycka...

Jag har också lärt mig erfara vad som skadar mig, känslorelationer till sådana som jag trodde jag kunde lita på, alkoholen var en av dem, och tidigare "dödspolare" på jobbet, och andra som bara tar kontakten med mig när det gagnar dem, vid återgäldningen av diverse tjänster så är de borta likt en avlöning...

Återupprepningen av mitt "dumma" jag gör jag inte längre, jag ställer krav på dem som finns invid mig att de delar solidariskt på gemensamma bördor...
Och ett utnyttjande av mig kommer inte längre på tal, jag är inte dumsnäll längre, det bottnar bara i en sämre självkänsla och självförakt...
Idag ställer jag upp för mig själv och fräser ifrån de som försöker skada mig...

Jag har idag två sorters själar, den mjukare sidan som har fått en mycket större plats i mitt liv,
en känslosam kille som gillar att prata på djupet, omanligt?, skitsamma!
Den andre är min egna fiktiva storebrodern som skyddar den mjuka killen, han är likt en storvuxen dörrvakt som hindrar elaka att ta sig in till den känslosamma delen, det är han som förvarar mig
och går in när det börjar bli lite obekvämt, han tar på sig en väldigt kraftfull roll.
Han markerar när det är nog och då tvärvänder mitt yttre till en stöddig person.
De där tvära kasten har nog många väldigt svårt att ta till sig numera, men det är en försvarsmekanisk som fungerar..för mig!

En ganska så stor förändring som jag har gått igenom, bara för att jag slutade med alkoholen,
livet har en ganska så oförutsägbar framtid, inte sant?

Jag stannar ofta upp, och analyserar min tillvaro (såsom Söndagarna t.ex), kollar vad som känns bra, och vad jag behöver förändra hos mig själv...
Om jag tänker i banorna "bra" och "mindre bra" så blir jag inte så självkritisk och destruktiv i mitt egna tänk, ett sorts självbedrägeri jag kan stå ut med...
Jag säljer in det med hull och hår, och det bara ...funkar..

Jag tvingar mig själv till att tänka rätt, och med tiden så lossnar det lite...
Men visst, humöret åker lite jojo, men det måste det få göra också,
hur ska man annars veta när man ska vara glad om man inte har varit ledsen innan..?

Om vi inte hade vintern, skulle vi då uppskatta sommaren lika mycket???
Skulle vi inte tröttna på solen om det inte kom en dag med regn?
Den som aldrig varit fattig, vet inte pengarnas riktiga värde...
Den som aldrig varit kär, vet inte vad som menas med åtrå.
De som aldrig varit i en beroendesituation vet inte vad maktlöshet är...

...den som inte har provat på, är utan erfarenheten....

/Berra

Vad häftigt att få läsa om din åktur Berra!
Överhuvudtaget är det så häftigt att få vara i detta sällskap här på Forumet. Alla berättelser, alla känslor, allt LIV!
Vad glad jag är att jag hittade hit.
Kram till er alla!

Idag tar vi itu med måndagen och tror att den blir bra:) / mt

Tack!, Ja idag är det/känsn det mycket bättre, som vanligt eller möjligen bättre...

Söndag kväll och jag sätter mig och värderar min tillvaro precis för tillfället...
Och det är något som jag inte kan förändra, att vara precis i nu'et...
Lite märkligt att jag tjatar så mycket om det, men min längtan att förändra min historia och önskan om att förändra min framtid är inte lika stor nu, som tidigare...när jag drack...

Låter nog konstigt, men jag har lärt mig att acceptera att leva i nu'et på ett helt annat sätt..
I slutet på veckan mådde jag kasst, vet inte varför, bara ledsen..., men det fick vara så..
Nu mår jag bra, och det vet jag varför...

Jag har haft en jättefin helg där jag har fått rått om min egna tid, ingen stress...
Bara få vara med mig själv i nu'et och försöka passa på och njuta...

Det har hänt massor som jag inte orkar precisera allt här, men jag hade tiden med mig...
Jag har fått umgås med min familj, vänner, grannar och barnens kompisar...
Och få vara helt uppslukad av situationen och med väldigt stor närvaro,
inte ständigt vara på väg någonstans i mitt sinne, den ständiga jakten på ett lyckligt liv???

Jag vet att jag mår så mycket bättre utan någon som helst alkoholförtäring, detta är mitt "jag".
Och jag behöver inte leta efter det längre, jag finns i ...."nu'et"...

Helgens stora begivenhet blev ett plötsligt infall, då min sista bestående barndomsvän (nja från gymnasiet i alla fall..) kom på oplanerat besök på Lördagen och trots att jag hade så mycket att stå i, så gjorde jag avkall på alla måsten, satte mig ner och vi pladdrade om gamla minnen och hur gamla vi hade blivit också för den delen...

Hursomhelst, vi bestämde att vi verkligen borde gör den däringa hojåkningen vi har pratat om hela sommaren, nu idag om vädret var bra på Söndagen..

Och så blev det, lite kyligt men ack en sån fin dag, små kurviga vägar ute på landsbygden där det gick hilskeligt fort, och pulsen och koncentrationen var på max...
Man kunde känna lukten av kossorna längs hagarna, hästlortarna var hala i kurvorna, traktorn slungade lera från bakdäcken, katterna smög i dikena, hundarna skällde i löplinan på gårdarna vi passerade, och allting var bara så där....fantastiskt!

Här var jag och låg i kurvorna så fotstöden nästan tog i, fri som fågeln, gamla vännen framför mig,
och jag bara njöt av min fullständiga närvaro...
Ett litet misstag på någon tiondels sekund, och jag hade varit ute på en åker och ..åker..

Polaren har fem gånger så stor motor som min, men storleken har ingen betydelse bland vänner,
vi kan umgås ändå under samma betingelser, för vi är ju ...vänner!

Efter några tiotals mil, var det skönt att få komma in i värmen, och kaffet var jättegott!
Adrenalinkicken hade givit mig en fullständig utmattning, och mitt hjärta hade växt ytterligare i storlek, dels för min egna skull, och dels för upplevelsen med min gamle vän..
Det finns ingen kemisk berusning som kan klå den känslan...

Hem kom jag, pussade på frugan och tackade för tiden jag fick för mig själv, ren +energi var det.
Visslande började jag med matlagningen och kände mig...jättenöjd...

Jag har lärt mig att finna andra kickar än den från berusningen av alkoholen,
och fanns det en Gud så skulle jag ha tackat honom för min fina dag, men eftersom jag är osäker
på hans existens så valde jag att tacka mig själv istället, han finns i alla fall!

Jag är alltid mig själv närmast, allt jag gör och säger slår alltid tillbaka, till mig själv!
Därför vurmar jag alltid lite extra för den dära snubben Berra, han är rätt shysst när han inte dricker, även mot sig själv...

"..just idag mår jag bra.."

/Berra

Vad glad jag blir! Värmen sprider sig i hjärte-trakten känner jag!

Måste sända dej en kram och säga att du är toppen, läste ditt inlägg och vill skicka dej en tanke därför att du kan tiga vid rätt tillfälle och det är bra.

Det finns så många som måste hitta fel och brister hos andra medan de själva är felfria ???
Vi har ett antal på mitt jobb också.

Det är nog där det finns med att de vill att du byter jobb. Du har trampat på deras ömma tå !!

Kämpa på och ha det gott!
Kramar från tekla

när det skulle vara andakt på ett äldreboende. När alla samlats i dagrummet säger en tant: Jag såg Jesus i morse. Prästen, kantorn, sjuksystrar o vårdare såg villrådiga ut ... En städerska sa: Det måste ha varit en vacker syn! - Jaa, sa tanten. Underbar! Sen kunde andakten börja.

För några dagar sedan pratade tanterna på jobbet (ja, det är mest tanter på min arbetsplats) om hur dom gömmer godis och choklad för barnen och/eller männen där hemma. Vilka fantastiska gömställen dom har. Tvättkorgen, bland julsakerna, städskåpet. Ja, så otroligt påhittiga tyckte dom att dom var.
Och en hade gömt en alladinask för några år sedan och var så nöjd med det, bara det att när hon ätit upp ena lagret och lyfte till andra hade det redan varit uppätet. Någon hade hittat hennes gömställe. Och ingen hade hon att vara arg på för hon kunde ju inte erkänna att hon gömt och trott att ingen annan hade vetat.

Nu skulle bara veta tänkte jag i mitt stilla sinne......

Jag hade kunnat komma med massor av historier, egna och andras. Men jag var tyst och drack mitt kaffe.

En annan liten situation uppstod i veckan då byalkisen vandrade in när vi firade morgonmässa. Han skulle ha tag på en av oss som han brukar besöka och prata av sig. Det där med kyrkan är inget att ha i övrigt tycker han.
När han insåg att det inte riktigt var läge att störa vandrade han iväg, och vem var det som gick efter och pratade med honom? Jo vaktmästaren.
Präster, diakoner och annat löst folk tittade bara men gjorde inget. Suck!
Änglar finns överallt. Ibland där man minst anar det.

Samma ord Frede, du stärker tack för det

Vad inspirerande det är att läsa om hur du tänker kring alkoholen idag. Jag längtar tills jag själv är där. Än så länge har jag inte upplevt så tydliga fördelar förutom att det är ljuvligt skönt med ett "vitt" samvete!

September

Hej Fredde-s!

Dag 2 idag.
Har en bra bit kvar till dag 291, men blir stärkt av att du verkar ha lyckats. Tacksam för att du skriver och berättar - det hjälper andra!!

mvh / UnderIsen

du skriver och delar med dig. Du är i alla fall inte ensam rymdvarelse även om vi är en minoritet - fint att vi har vår gemensamma plattform här på forumet. Du ska vara mycket, mycket stolt över dig själv! / mt

tröstekram till dig Berra och de avslutande raderna i en dikt av Eeva Kilpi
... ...
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

Så klokt av dig att tillåta dig vara ledsen även om det är sorgligt och tungt. Jag är också ganska trött och uppgiven på mitt jobb just nu... så vi är inte ensamma. Jag tänkte faktiskt precis som du om Kadaffi även om avskyn och hatet är fullt begripligt. Det finns mycket som är dystert... men mycket gott också. Jag hoppas du känner dig lättare om hjärtat när du vaknar och det är Fredag. / mt

Idag har jag kännt mig så ledsen i själen, och jag har bestämmt mig för att tillåta mig vara det.

Jag vet inte vad det beror på, troligen allt eller mest ingenting...
Kroppen är väl antagligen i den moden, och jag finner ingen anledning till varför...
Och så har jag funderat på det, behöver jag veta det då?
Nehej, inte då

Ibland behöver man nog känna sig lite sorgsen utan att behöva analysera fram allt.
Jag vet att de kommer sig naturligt att kroppen behöver dränera lite av sin energi,
allt kan inte vara på topp för jämnan...

Men det gör ont, och det är väldans sorgligt...
Önskar att man (som man..) kunde få gråta en skvätt, men se, det är helt omöjligt.

Jag känner mig obehövd och helt onyttig, magen är uppsvälld och stinn...
Rygg och leder värker, käken är stum efter mitt dagliga tandagnisslande...
Jag kunde inte ens kittla mina sinnen med att finna någon elektronisk leksak idag efter jobbet,
det brukar funka, men det fanns ingen motivation till det heller, ingen längtan...

Ibland suger livet, och det här är en sån där sugig dag...
Jag borde vara glad, bara en dag till kvar på arbetsveckan, men har ingen längtan, till nå't!

Har suttit hela kvällen framför datorn, sett bl.a filmen när de släpar på liket av Gadaffi,
vet inte vad jag ska tycka, han var ingen snäller man, men man behöver inte misshandla honom till döds, människor är värre än djur emellanåt, djur dödar för sin hungers skull, inte nöjet..

OM detta hade varit för tre år sedan, hade jag valt alkoholen för att lätta upp stämningen,
om ens för bara en liten stund, det vet jag...
Men en sak har jag hunnit lära mig, oavsett vilken sinnestämning jag än befinner mig i..
alkoholen är ingen lösning, inte nu och defintivt inte senare...

Det är mitt val, och min tro på mig själv, hellre rida ut smällarna i det verkliga livet,
än illa fly i en avtrubbad sinnesrubbning, det kan ju inte pågå för evigt...

Imorgon är det Fredag och den brukar vara min bästa dag, men...å andra sidan...
alla Måndagar har heller inte alltid varit mina sämsta dagar heller...

Har ju sagt att förändringar är bra, men man blir lite rädd när inte vanorna backar upp en...

Den här dagen blev inte min, jag har tappat kontrollen över mina känslor...

/Berra