Senaste kommentarerna i forumet

@Ångestmoln Det var precis sådär jag resonerade ganska länge. Jag kan inte ge något exakt tidsförlopp på detta då jag har dålig koll på vad som hände när men jag vet att för min del gick alkoholismen i några steg.

- Jag inser att det blir för mycket ibland och försöker begränsa det med varierande framgång.
- Inser att begränsningen inte funkar jättebra för mig och förstår att jag måste sluta, men tänker att jag kan göra det sen och börjar förhandla om lösningar på hur jag ska kunna fortsätta dricka utan att det räknas när jag slutat dricka(lite hårdraget).
- Tid förlöper.
- Lyckas äntligen sluta.

Nu är vi ju alla olika, men jag skulle såklart ha slutat när jag fattade att jag behövde göra det. Man kan kanske säga att jag inte var redo då men jag drog bara ut på lidandet. Om drickandet leder till en viss del nöje och en viss del misär, ökar andelen misär markant när man börjar dra ut på det.

Jag förstår dig absolut när du känner att du inte riktigt vill sluta än men jag tror att du också vet att det inte är det bästa för dig.

Vill liksom sluta men ”inte riktigt än” och ha ”vissa undantag”. Ibland kan jag lyssna på podddar om missbruk samtidigt som jag dricker. Vill aldrig må så här som jag gjorde i helgen igen. Vill bara må bra men jag har fastat i någon spiral av nedstämdhet, oro och drickande. Svårigheter med rutiner ock koncentrationen är det svåraste som mer och mer påverkar mitt liv.

Hej Bäst! Jag fungerar som så att jag måste dyka ned i det dåliga för att kunna fånga det bra. D.v.s. jag behöver skriva/prata om alla problem, få dem uttalade på det ena eller andra sättet för att kunna ta min steg vidare i positiv anda. Jag är inte per definition rädd för problem. Tvärtom gillar jag problem av karaktären "sådana man kan göra något åt/påverka själv" (alkoholen är ju ett typiskt sådant problem). Så kallade I-landsproblem är underbara att prata om och vända och vrida på. Missförstå mig inte, jag är en positiv människa med stor förmåga att se det fina i det enkla eller lilla eller vad som. Tacksam för livet och vad det ger mig i stort och smått. I vissa sammanhang kan jag uppleva att det inte är OK att prata om de negativa sakerna i livet. För mig är det oklart varför men förhåller mig till det så klart. Här på forumet vänder och vrider vi också på våra tankar. Funderar på om du funkar lite som jag @Varafrisk?

Kram!

Känner mig mer och mer förgiftad av alkoholen, den påverkar min kropp mer negativt än innan oavsett mängder. Så trött på alla lögner dessutom, ljuger för mig själv och andra. När jag väl druckit för mycket några gånger på kort tid har jag så svårt att bryts mönstret. Usch

Känner mig mer och mer förgiftad av alkoholen, den påverkar min kropp mer negativt än innan oavsett mängder. Så trött på alla lögner dessutom, ljuger för mig själv och andra. När jag väl druckit för mycket några gånger på kort tid har jag så svårt att bryts mönstret. Usch

Hallå? Hur mår du? Skriv oavsett. Vi finns här.

Kram 🐘

Så var det för mig också. Mot slutet var jag tvungen att ta en återställare för att bli människa igen. Jag mådde så illa att jag kaskadkräktes både på fyllan och dagen efter. Det var som om min kropp skrek till mig: ”Du förgiftar mig!” Minnesluckorna på fyllan kom allt tätare. Jag upplevde nästan aldrig det behagliga ruset. Det hände ingenting och ingenting och plötsligt blev jag asplakat. Då fick jag nog. Idag visar min app att jag har varit nykter i 492 dagar. Kan jag så kan du.

Kram 🐘

Ja det lär ju inte bli bättre om jag fortsätter så här. Önskade att jag kunde hitta lite viljestyrka men jag saknar liksom det fullt ut. Det jobbiga är det här med att dricka 2 dagar i rad, då protesterar verkligen kroppen ordentligt efteråt! Tappar all aptit och har jättesvårt att få i mig mat under mina 2 dagar i rad. Första dagen dricker jag oftast socialt med en kompis och äter dåligt men ändå något. Dagen efter när jag illa hela dagen och piggnar inte till förrän jag börjar dricka igen, glömmer att äta och det gör det ju ännu hårdare för kroppen. Det är så sunkigt och tragiskt. Men så tar man sig samman och håller ihop ett tag, innan det är dags igen... hatar det här

All dialog människor emellan är bättre än stumhet. Det går ju bra att vända och vrida på saker här. Vi vet alla att var och en utgår från omsorg- om de vi möter. Det blir en sorts grundläggande tillit både för den som skriver, och den som tar emot.
Så tråcklar vi oss igenom och hittar både förståelse- och ibland får vi stanna vid att vi är olika, rentav inte förstår. Men viljan är viktig. Så tänker jag hela tiden i mitt jobb, som ofta handlar om att jämka ihop olika företagskulturer. Alla måste bli lyssnade på. Alla måste få berätta. Alla måste tro på att ”the greater good” är bättre än var och en för sig. Andra människor lär mig massor. Du till exempel. Kram!

@Ångestmoln Jag vet inte, men jag hajade till då det stämmer in så jäkla mycket på hur jag upplevde det. Just det där med att bara vilja dricka mer och mer när man väl har börjat och att den psykiska bakfyllan blev värre och värre. Nu drack ju jag visserligen nästan varje dag, men helt plötsligt blev det riktigt illa utan att det hade hänt något annat i mitt liv. Det var som om beroendet gick in i en helt annan fas. Jag vara bara tvungen att dricka hela tiden, för att inte bli helt galen. Riktigt hemskt faktisk. Kroppen krävde helt plötsligt alkohol för att kunna fungera.😫

Då fick jag nog, och som tur var fick jag omänskliga krafter för att bestämma mig för att lägga av helt. Har varit nykter i 17 månader nu och mår hur bra som helst.😍

Du är ju ganska ung forfarande, bra att du tar det på allvar redan nu. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle hamna där jag gjorde. Alkoholen tog över totalt. Ta hand om dig.

Hej Garden! Hur går det för dig? Dela gärna med dig i både mot och medgång, ingen dömer dig här. Hoppas du mår bra. Kram

Kan det vara så illa? Alltså det är inte bra men jag dricker absolut inte dagligen, max 1-2 ggr per vecka. Det är det att bakfyllorna har ändrat karaktär och minnesluckorna är längre. Nu blir jag riktigt rädd när du skriver så där. Känner lätt ångest även idag men det har blivit lite bättre. Drack senast i söndags. Vill inte dricka mer men känner ett lätt sug. Fy fasen

@Ångestmoln Hej! Jag lider verkligen med dig.❤️ Det du beskriver påminner så sjukt mycket om hur det var för mig när det började bli riktigt illa. När det fysiska beroendet av alkoholen började ta fart, och när det sedan gick väldigt fort utför. Till slut var absolut ingenting kul och jag behövde enbart alkoholen för att överleva och kunna fungera rent kroppsligt. Ingen aptit, värk i levern och njurarna och en stark oro för att dö dygnet runt. Om jag inte fick i mig alkohol var skakningarna så kraftiga att jag inte kunde hålla i ett glas. På nätterna svettades jag som en gris och hade konstiga upprepande mardrömmar. Jag trodde aldrig att det kunde gå så fort som det gjorde de sista månaderna. Det var riktigt läskigt. Nu behöver det ju inte bli så för dig, ( det hoppas jag verkligen inte) men
Som sagt, det du skriver ger mig kalla kårar och påminner mig om begynnandet av det värsta jag har varit med om i hela mitt liv.

Jag hoppas verkligen du kan hitta kraften för att bestämma dig för att sluta dricka NU innan du eventuellt hamnar där jag var på slutet.

Kram

Tack alla för era inlägg🙏🏻 Jag förstår att ni vill mig väl men ibland hamnar vissa inlägg fel hos mig precis som mina inlägg kan feltolkas utifrån hur jag menade. Och precis som Sisyfos skriver så känner ni inte mig och man skriver från sin egen agenda.

Men det är både en risk och en möjlighet att skriva så öppenhjärtigt som jag gör. Ibland blir jag ledsen och irriterad och det är min sämsta egenskap att jag har svårt att skaka av mig den känslan snabbt utan den ligger gärna och skaver. Fast å andra sidan kan de inläggen göra mig så klarsynt.., och tänka…men så är det ju inte…men så menade jag inte…så på sikt så gör dem nytta. Och genom att vända upp och ner in och ut det är så jag blir nykter. Det var så jag vågade hoppa på socionomutbildningen och det var så jag var helt övertygad när jag satte mig på planet t Colombia…jag var 100% redo på att bli mamma till en liten kille på andra sidan jordklotet och lika övertygad var jag fyra år senare när jag skulle bli mamma till en liten tjej.

Önskar er alla en fin dag oavsett om ni kämpar eller har kämpat☀️

Kram🦋

Hej @Varafrisk.
Ville mest titta in så att du vet att jag tror och tänker på dig. Och jag vill understryka det som @Sisyfos skriver. Du vågar reflektera djupt, både upp och ner, och ärligt bemöta både dina egna och andras tankar. Jag tror att det kommer att bli din framgång på lång sikt. Och på kort sikt har du ju redan lyckats jättebra. Kram (vi kanska är nära varandra även geografiskt just nu, rätt landskap och det var hårda vindar och höga vågor även hos mig då du skrev om blåsten :))

Jag mår något lite bättre idag men är liksom ändå helt förstörd. Så tufft. Känner att den psykiska bakfyllan har blivit värre med åren, visst att man kan kräkas och få huvudvärk (inte heller så mysigt såklart) men det här är något annat! Jag får konstiga tankar om att ”alla hatar mig” samt blir totalt handlingsförlamad, kan knappt gå ut med soporna liksom. Det är inte kul alls. Igår trodde jag nästan att jag skulle dö ärligt talat.

Jag mår något lite bättre idag men är liksom ändå helt förstörd. Så tufft. Känner att den psykiska bakfyllan har blivit värre med åren, visst att man kan kräkas och få huvudvärk (inte heller så mysigt såklart) men det här är något annat! Jag får konstiga tankar om att ”alla hatar mig” samt blir totalt handlingsförlamad, kan knappt gå ut med soporna liksom. Det är inte kul alls. Igår trodde jag nästan att jag skulle dö ärligt talat.

Det negativa överväger helt klart det positiva! @Kennie det liksom bara slår slint i huvudet på mig, har nog svårt med min reglering av känslor, om flera saker inte blir riktigt som jag har tänkt (behöver inte vara något stort) eller om jag exponeras för för mycket intryck blir min hjärna liksom överbelastad och för att stänga av dricker jag. Första glasen ger mig en spark i rumpan, jag blir produktiv och tar tag i saker och skjutit upp. Men sen om jag blir tillräckligt berusad finns det inget stopp. Efter ca 3-4 glas vill jag bara ha mer och mer! Vill helst undvika att söka sjukvård för det här då jag inte vill få konsekvenser av det. Nämnde för vc för många år sedan att mitt drickande ibland var destruktivt och jag mådde psykiskt dåligt och då drog de in all form av hjälp. Blev väldigt ifrågasatt gällande allt efter det, även saker som inte alls faktiskt var relaterade till alkohol. Inte för att det går särskilt bra för mig nu men det jag hittills åstadkommit har jag gjort på egen hand. Upplevde att ”hjälpen” från sjukvården gjorde att jag drack mer och mådde allt sämre. Man får tyvärr en hemsk Stämpel om man ens nämner alkohol. Sjukt att det ska vara så. Är så uppgiven och trött på mig själv.

Hej.. Jag lider med dig, det är hemskt att må sådär.. Vad tror du om att vända dig till en riktig beroendemottagning, tex Riddargatan 1? Se hur de bedömer din situation, om du kanske behöver lite draghjälp i form av medicinering för att bryta vanan? Jag läser en längtan i dina inlägg, att du vet att du skulle kunna ha det så mycket bättre, och att du är lite uppgiven och inte vet vad du ska börja med att förändra. Att i ett sånt skede få professionell hjälp att komma igång tror jag kan vara guld värt. Jag är säker på att du har förmågan att hitta balans i livet. Och att börja med att vara nykter är det viktigaste. Vad har alkoholen gett dig de senaste åren? Överväger det negativa? Kanske kommer du sakna den mindre än du tror. Häng på och kör en nykter sommar, det finns så mycket annat att njuta av! Stor kram till dig, ge inte upp, du fixar det här!

Såg ditt inlägg om barn/ungdomar hos Torn, VaraFrisk och jag måste bara skriva att jag håller med fullständigt. Alla vill nog lyckas, men självförtroendet sätter också en del käppar i hjulet. Med rätt stöd tror jag att alla skulle lyckas för jag tror egentligen ingen innerst inne vill stöka, men bättre det än att känna sig totalt misslyckad. Du skrev ett viktigt inlägg tycker jag.

Och jag läste förövrigt också din slutkläm på inlägget där du landar i en nykter framtid. Jag brukar också ibland vilja skriva ner de där funderingarna på alkohol och en del svar man får blir helt fel. Det bara är så. Alla skriver ur sin erfarenhet och läser ur sin erfarenhet. Och alla vill väl.
Alla har sin agenda och sin lösning på problemet. Tycker att det är intressant att läsa dina funderingar när du vrider och vänder på känslorna kring drickandet. Det är en del i processen. Jag tänker att du får en väl förankrad nykterhet genom att göra som du gör. Så ta inte åt dig och bli ledsen. Det är skrivet i största välvilja av människor som inte känner dig men som vill dig väl. Du vet vad som träffar rätt och vad som skjuter lite förbi målet den där gången. Och det som träffar rätt är det du tar med dig. Det andra kan passera som en liten gest av omtanke från en främling.

@Varafrisk Som sagt, det var fler än jag som läste nåt annat mellan raderna. Men jättebra att du är på banan. Håller tummarna för dig.

Jag blev rädd på riktigt på ett sätt jag nog inte upplevt innan. Drack i lördags och söndags, mycket. Ca 2 flaskor vin per dag. Började redan mitt på dagen. Vet knappt varför. Igår (måndag) genomled jag en bakfylla så illa jag knappt kunde tro att det var möjligt. De initiala krökningarna och huvudvärk var inte det värsta. Jag har haft en sjuk ångest, svettats, skakat och känt mig nästan paranoid. Paralyserad och har liksom knappt kunnat äta sedan i fredags. Mardrömmar större delen av natten. Vad fasen ska jag göra? Beror detta på alkoholen? Känns liiite bättre idag men har liksom ont i hela kroppen. Ont i njurarna och levern. Rädd för att dö. Sjukt nojig för att något i min kropp ”gått sönder”.

Valfriheten ja, kan förstå känslan av att valfriheten har försvunnit. Jag slutade så många gånger och nu när jag slutat på riktigt sörjer jag att ventilen är borta. För mig funkade den ändå inte riktigt under de senaste åren men nu måste man leva med sig själv på gott och ont.
Det är spännande att leva med sig själv och sina känslor på sätt och vis. Och jag saknar inte ett dugg passiviteten som alkohol skapar.

Du har ju varit med här vid flera tillfällen tidigare och ”övat” ett nyktert liv. Tänker att du använder alkohol som en ventil du också. Nu är ventilen borta och du kommer att klara dig så mycket bättre utan den i takt med att tiden går.

Godkväll @varafrisk
Det låter fint med din helg, en måndagskväll med sill och öpotsyis man aldrig gå fel, visst!
Nu vet jag att du har mycket att stå i med din jäkla sömnmaskin och diverse prover.
Men kan du prata med din läkare om något jag ändå skulle beskriva som ganska långvarig nedstämdhet/oro och den där grå känslan?
Anledningen till att jag började med Ssri var inte trötthet eller depression. Det var oro som pågått under flera år, över min dotters mående. I kombination med annan stress över barnens pappa, över min egen pappa. Min doktor sa att oro (liksom vi vet alkoholen) kan nöta ner halterna.
Det var bara en tanke som du gör vad du vill med! Jag har iaf fått liv i det mesta i pallkragarna (ryms inte mycket...) och fyllt mina krukor. Inte allas Än.
Jag tänkte jag skulle sova tidigt men nu är klockan ändå midnatt. Godnatt min vän 💕

Att bli nykter är litegrann som att lära sig leva med en kronisk sjukdom. I början är man helt knäckt och arg som sjutton. Livet är ju så orättvist, alla andra kan ju. Man saknar sitt gamla liv massor, då man var ung och vital och frisk. Och här sitter man nu med olika funktionshinder att ta hänsyn till.

Ju snabbare man kan komma till stadiet ”ja, nu är det så här och jag får göra det bästa av situationen” desto bättre är det förstås för individen. Då kan man nyorientera sig, hitta nya sätt att göra gamla saker, hitta nya saker att göra, värdesätta helt andra saker. Då lägger man sin energi på det istället för att sörja det som man aldrig kan få tillbaka.

Sen är vi alla olika och det tar olika lång tid för oss. Det är en form av sorgeprocess. Har vi drabbats av andra motgångar tidigare i livet har vi ofta lättare att ta oss framåt, för allt man övar på blir man bättre på. Även att ta sig igenom kriser kan man bli duktig på faktiskt.

När min yngsta dotter föddes svårt sjuk och handikappad var jag helt knäckt jättelänge. Hur kunde livet vara så orättvist? Sen väldigt många år tillbaka tänker jag inte så alls. Jag väljer att se hennes styrkor och hur hon berikar våra liv istället för tvärtom. När folk frågar mig hur jag orkar svarar jag glatt: ”Ja, jag kan i alla fall känna mig helt säker på att hon varken blir kriminell eller knarkare”. För så är det, det finns inga garantier för någonting i livet. Allt blir som det blir och går som det går, vi kan bara förhålla oss till det.

Och det är väldigt klokt av dig att inse att noll alkohol är det bästa för dig. Den insikten är den finaste gåva du kan ge dig själv tror jag.

Kram 🐘