Senaste kommentarerna i forumet

@LAO det sjuka är att jag har köpt kort på 10 gånger för ljusterapi men har inte tagit mig dit än…köpte redan i september

@Se klart Utställningar hade jag nog inte gått på berusad, men det är för att jag är för lat för att nyttja lokaltrafiken. Dina övriga exempel är för mig perfekta exempel på när man kan dricka i min värld, och att det tvärtom förhöjer upplevelsen. Att läsa en bok, fixa i trädgården, renovera, allmänt umgänge, eller klippa gräsmattan är ju ypperliga tillfällen för en eftermiddagssnurr. Men det där kanske förändras med åren, när man (förhoppningsvis) blir bakis av 5-6 öl. Just nu har det knappt någon inverkan på mig. Min alkoholförbränning är skyhög och jag vet inte varför. Jag kan dricka 6 5.3or på två timmar och blåsa under 0.2 en timme efter sista ölen. Det låter konstigt, men alkomätaren har blivit en ständig följeslagare. Jag kan pinpointa ner på tiondelen exakt hur påverkad jag är vid vilket tillfälle som helst eftersom jag nyttjat den även under fyllan för att hålla koll på nivåerna under ett helt decennium. Jag låter inte alkoholen begränsa mig. Så jag upplever att allt är frid och fröjd men man fattar ju ändå någonstans att det här inte är normalt. Att gå upp i vikt är också en av mina största mardrömmar, så det där är jag noggrann med att hålla koll på, och tränar i perioder för att nollställa mig. Men även då dricker jag, har jag genomfört ett gympass så ska man belöna sig med en öl.. naturligtvis. Paradoxen är totalt.

@Carisie Ja, jag är inte det minsta rädd för att bli exkluderad eller bli lämnad utanför om man skulle strunta i att dricka vid sociala sammankomster. Jag tycker dock att det är jobbigt att umgås med påverkade människor om jag själv inte är påverkad, så i slutändan skulle man nog snarare exkludera sig själv och bli en enstöring med tanke på hur hela omgivningen och bekantskapskretsen är. Det är väl kanske kruxet. Sen älskar jag att dricka ensam, främst vid datorn eller framför TVn. Jag har svårt att sätta fingret på det, för det är ju inget som krävs, man är ju redan underhållen - men spelen blir likförbannat bättre, filmerna roligare osv.

Du skrev tidigare att jag borde fråga mig vad jag vill, det är omöjligt att svara på i nuläget. Det jag vet att jag INTE vill är dock att det eskalerar bortom kontroll. Men känner jag mig själv rätt så kommer det inte hända. Min tolerans må öka, men det är alltid godnatt på ren rutin vid första snurret i skallen. Jag vill inte bli bakis. Problemet är väl om det där snurret börjar uppstå senare och senare, en vacker dag är det inte 0.8 som orsakar avbrottet, utan 1.8, och så blir man sängliggandes hela dagen efter, oförmögen att genomföra de enklaste uppgifter.

Jag har konstaterat att medan jag har total respekt för de som drabbats värre av pandemin - långtidssjuka och givetvis de som förlorat vänner och anhöriga – så innebar pandemin en personlig katastrof för mig. Förändringen av rutiner och rutiner som bara försvann ser jag tydligt idag var katalysatorn som drev mig in i ett förändrat alkoholintag. Sedan är det egentligen klassisk mark: pressad och stressad i yrkeslivet, saker som inte fungerar hemma osv gör att en helt plötsligt dricker lite mer eller oftare för att få de där tillfälliga stunderna av lugn. Och fastän en förstår att det blir en ond spiral så fortsätter det. Inte spikrakt nedåt, men en svag sluttning nedåt över tid.

Jag är ansvarig för mitt alkoholintag. Det är mina val hela tiden. Ville bara klargöra det först. Men sen finns det annat som jag kan bli förbannad på att det är med i bilden och påverkar. Innan pandemin hade jag varit stammis på en pub/restaurang i flera år. Var där och åt då och då, min sambo och jag till och med förovade oss under en middag där. Har haft med sonen och ätit hamburgare flera gånger.

Det här stället satsar mycket på mat och öl. Men deras kanske största positiva drag är familjäriteten. Det är en familj som driver det, men de är också oerhört vänliga och familjära med sina stammisar. Och de har. många sådana. De överlevde pandemin. Jag skulle påstå att de klarade sig igenom bättre än väldigt många andra (även om de själva mest klagar över hur tufft det varit).

Men den stora anledningen till att de just nu är en av de mest framgångsrika restaurangerna i staden beror på deras aggressiva, nästan samvetslösa säljmetoder. De har satsat på ett stort utbud av öl och de har en väldigt aggressiv taktik att ständigt vara på folk och fråga om "en till" innan de druckit upp det de har. De ska inte finnas ett tomt glas någon gång enligt deras affärsfilosofi. För personer som har svårt med alkohol, som kanske balanserar på en gräns eller i en gråzon blir det väldigt drivande över. den gränsen. Och när jag någon gång uttalat lite oro om någon stammis som uppenbart ökat sitt intag till osunda nivåer så viftar de bort det. Vill inte prata om det. Och gömmer sig bakom "individens ansvar".

Så detta har bidragit även till att jag ökat mitt alkoholintag under pandemin och efter. Och i takt med att jag jobbar allt mer med att minska mitt alkoholintag så blir jag mer och mer arg och ledsen över hur det är. Jag närmar mig snabbt stunden då jag behöver sluta att gå dit. Men det är samtidigt svårt. Man har lärt känna dem så bra liksom en hel del stammisar. Men att helt enkelt sluta gå dit förstår jag också vore ett stort steg mot att dra ner och eventuellt sluta helt. För även om jag en gång klarade att säga nej varje gång de frågade om påfyllning, så är jag i situationen idag att jag säger nej väldigt sällan.

Jag blir också arg när jag tänker på att mina pengar går till att stödja vad jag tycker är ett säljbeteende över en etisk gräns. Det finns en äldre herre, strax över 70. Han är gammal universitetslektor eller. liknande. Han är en genuint fin människa, har alltid ett vänligt ord, lyssnar gärna och är full med kunskap och anekdoter han gärna delar med sig av. Dessutom lär han sig allas namn blixtsnabbt och använder det när han alltid anstränger sig för att fråga hur det är när man ses.

Problemet är att han har någon sjukdom som gör honom skakig. Han fick medicin ett tag men den gjorde denna vänliga man aggressiv så han slutade med den. Istället självmedicinerar han med alkohol. Han kommer in på restaurangen då och då och dricker ett antal glas av sin favoritgrogg. Nån gång har han kommit in rejält skakig men efter ett par snabba groggar har skakandet lugnat sig. Men över tid har jag sett hur hans hälsa försämrats. Efter fall och benbrott (och det hade inget med alkoholen att göra påstår han) så går han med rullator. Sist jag såg honom drack han lite mer än han brukar och någon timme efter han lämnat så kom någon stammis in och hade sett hur någon upptäckt en man ligga livlös på trottoaren något kvarter bort. Det var den här mannen. Detta väljer man att inte tala om bland de som har restaurangen. När jag kommenterat det har de sett besvärade ut, titta bort och gått undan.

Och jag tycker det är för jävligt. I samma kvarter finns en annan framgångsrik restaurang. Satsar också mycket på öl. Där är det sådan kontrast, de kommer och plockar tomma glas, men kommer ALDRIG och frågar om en ska ha en till. Det har aldrig hänt mig. Så det gör mig så ledsen och förbannad över att den här första restaurangen blomstrar på så tvivelaktig etik och moral.

Men samtidigt går jag ändå tillbaka och jag har börjat må dåligt över det. Jag känner det ett par dagar och lyckas hålla mig därifrån, men iom att jag har ganska långt till mina känslor och att det är sällan som en känsla stannar kvar i mig en längre period, så blir jag som "nollställd" och känner inte lika mycket motstånd mot att gå dit... och så slinker jag in igen när jag är på väg förbi. Det känns för jävligt när jag tänker på det.

@pillanprillan bra plan med att köra! Julbord brukar ju kunna bli ganska alkoholtunga, det är nog bra att få se det ”utifrån” också.
Det är ju många som går ner under senhöst och vinter, det här mörkret kan ju knäcka vem som helst. Jag funderar lite på ljusterapi, undrar om det kan funka…

@xyz23 det har varit, och är, kul att skriva med dig med. Du verkar påläst och forskningsorienterad, och sånt gillar jag!
Jag var med som sällskap på ett NA möte en gång, och det var jättefint.

Jag har ett enormt motstånd mot andlighet och gud så jag drar mig för dessa grupper, men det är ju tur att man är olika.
Hoppas att du får en fin dag!

@LAO Tack LAO, jo de säger så här i familjen också att det är ett stort steg att våga gå dit. En annan käpphäst de har i AA och 12 Steg är att man ska försöka vara tacksam för det man har - om man kan och har något - och inte ömka sig själv. Jag har mycket att lära där eftersom jag har varit upp o ner i humöret - har varit toppen att skriva till dig.

Nej, AA är ingen kult som vissa säger, inte här i alla fall. Oj, vad strong av dig att kicka rökandet; jag tänker på det igen.

Sköt om dig :)

Ikväll blir det första julbordet för året (jag kör såklart) 😂 känns helt okej!
Har precis avslutat kontakt med läkaren som tycker att jag ska stå kvar på nuvarande dos med återbesök om 3 veckor, hon kan se ett mönster att jag ber om doshöjning i december…beror på många saker som utmattning, mörker osv
Men oavsett så känns det helt okej just nu, har klarat av affärer denna vecka och möten som var helt omöjligt för en vecka sedan.

@Steadfast ja man måste ju själv vilja och se behovet av förändring för att det ska vara någon vits med det. En ljudbok jag tycker är bra och kan rekommendera är "Skål ta mig fan".

Ha en fin dag!

@Steadfast jag har tänkt på dig inatt och känner att jag nog blev lite provocerad av ditt inlägg. Lite oklart varför, men antagligen för att det påminner om mig själv. Jag har druckit sen jag var 13, och jag har haft så himla kul. Det var full fest tills första barnet kom vid 27 och sen smög drickandet igång igen när jag slutat amma nr två när jag var 31. I 17 år har jag sedan druckit. Inte massor, inte blivit redlös, inte varit dum, äcklig, ful. Jag blir kul med lite vin helt enkelt. Aw, middag, rosé i solen, vin till maten, en öl på promenaden, lite vin under telefonsamtalet, klart vi tar ett glas till vi pratar ju så bra nu… För ett år sen hände lite grejer i livet och mitt intag gick från hög konsumtion med ett P-eth runt 0,3 till dagens 0,7. Jag har varit packad, skämt ut mig inför barnen, kräkts hos släktingar, haft samtal jag inte minns osv. Jag har dessutom överfört mina vanor på båda barnen som nu tycker att det här med alkohol är superkul och vägrar bli bromsade av mig.
Om jag fick backa och börja om hade jag velat lära mina barn hur fint livet är utan alkoholen. Jag hade velat kunnat hämta när dom blivit fulla och jag hade velat njutit av att köra till matcher istället för att va orolig för om jag fortfarande var påverkad. Jag ser hur jag har blivit precis som mina föräldrar och är nu livrädd att barnen ska bli som mig.

Hoppas att du vågar prova att vara nykter.

@Steadfast Jag fattar precis hur du menar - jag är inte någon alkoholhatare utan bara "vill inte ha". Som sagt alla har sin story. Ibland kan man inte sätta fingret på det och jag skulle säga att jag drack fullkomligt inom alla rimlighetens gränser till efter 45... då blev det on-off-on and so on. Nånstans på vägen blev det obra vilket lett mig hit. Jag har upptäckt att inte en jävel bryr sig om jag dricker eller inte så alla de sociala sammankomsterna funkar finfint utan. Tänkvärt?
🩵

Jag gör en massa saker som är långt mycket bättre att utöva nykter än alkoholpåverkad.
Jag läser böcker, jag går på utställningar. Jag odlar, planerar min trädgård. Jag umgås med mina barn och barnbarn. Jag umgås med vänner- ofta dagtid- promenad och fika eller lunch. Vi renoverar på landet. Ja, några av de saker som jag skulle säga är oförenliga med alkohol om man ska göra det med behållning.
Det mesta KAN man förstås göra mer eller mindre berusad men jag skulle säga att det förtar stora delar av upplevelsen. Så ja, du kan leva hela livet i dimma men frågan är hur behållningen av dagen räknas ihop till kvällen? Behållningen av livet, relationer med barn och nära.

@Se klart Jo, du har en poäng. Men nu kan du nämna några exempel på aktiviteter som inte är förenlig med alkohol, egentligen?

Extremsporter och motorsport osv känns som de enda alternativen, tyvärr finns inte tiden i livspusslet för ytterligare hobbyer, men jag är lite som så, att är jag inte sysselsatt och bortrest så finns det ingen anledning att inte ta en öl. Men jag vet ju någonstans att det är fel.

@LAO Jodå. Det har hänt så och då och kräver ingen större insats, det är inte som att man ligger och vrider sig i ångest och svett. Den här veckan har jag inte druckit en droppe men det krävs att det är ett aktivt beslut och att man får motarbeta impulser. Vi har fullt med alkohol hemma men brukar pausa tillsammans, det sätter saker i perspektiv när man upptäcker hur integrerad den är i våra liv. Det märks först när man aktivt undviker den.

Det är mest bara det att det är så förbannat tråkigt. Precis allt blir ju lite roligare med alkohol, det är ju därför det finns till.

Jag har inte räknat så mycket på ditt intag: men jag skulle helt klart testa 3 månade nykter efter så många års konstant drickande.
Kan heller inte gå i polemik kring vad du ev missar- men barn missar inte föräldrars upptagenhet av alkohol. Det finns de som upplever att ett ”otydlig” alkoholism kan vara värre än en som knakar eller brakar igenom.
Det låter som om du inte är särskilt nyfiken på vad ett nyktert liv skulle kunna innebära och det låter lite konstigt u mina öron. Om jag hade säg- plockat blåbär varenda ledig stund, bara plockat blåbär ihop med vänner och kollegor.
Ja vid något tillfället skulle man ändå vara nyfiken på om det fanns ett liv bortom blåbärsriset?

@Steadfast jag tänker att om du inte är beroende och har saker under kontroll, kan du inte prova att vara nykter en vecka eller två då? Det är ju inte farligt och du kommer nog inte dö av tristess. Kanske är det inga problem alls och då är väl allt lugnt, eller så blir det jobbigt och då får du kanske fundera lite…
Lycka till!

@xyz23 det låter som en trevlig men annorlunda plats. Vad modigt av dig att gå dit och vad bra att du verkar ha hittat något som funkar.

Ha en fin natt!

Kvällsavstämning dag 11

Det går ju fint det här! Jag hänger på vårdcentraler och akutmottagningar, jag hostar och pruttar och pruttar och hostar. Jag får olika råd av alla läkare jag träffar, det senaste var att äta soppa och inte äta bröd. Gör att slippa hostan alltså, han vet inget om pruttarna.

Men jag dricker inte! Nope! Inte alls! Idag var det inte ett ända dugg jobbigt utan snarare skönt att slippa. Vatten och chips, det är grejer det!

Nya känslan för idag är skammen över att inte få rätt hostmedicin eftersom jag har en beroendeproblematik. Inte så härlig känsla men det var väl kanske bra så jag inte fick för mig att shotta det hela kvällen…

Nu är det sängdax och jag hoppas så att jag och ni får sova gott inatt.

@eling Ja, det har de gjort länge. Men det har aldrig eskalerat eller deeskalerat. Det har varit konstant sedan den dagen jag gick in på systemet för första gången.

Disciplin, kontroll och rutiner genomsyrar hela mitt liv. Hit men inte längre gäller även alkoholen. Jag slutade röka efter 21 år exempelvis. Det fick mig att må dåligt, då avslutade jag det från en dag till en annan. Alkoholen har aldrig orsakat någon skada eller fått mig att må dåligt, tvärtom. Och ja, såhär låter en alkoholist. Men jag kan ärligt säga att det inte är ett försvarstal, annars hade jag nog inte varit här och funderat över det.

@LAO Blir inget mer möte för mig förrän om drygt en vecka. Jag tror nog vikten för mig att gå på mötena är att jag riktigt känner att detta är allvar, så här långt har det tagit mig liksom. Man är ju anonym utåt, men det känns ändå kymigt att gå dit. Men folk är schyssta och lugna, och vi tänder ett levande ljus då snacket går runt bordet.
På det sättet blir det lite meditativt, man känner sig välkommen - det basala i 12-stegen är att man som människa ska jobba med egen förbättring hela tiden, vara ödmjuk; för mig att tänka på att inte brusa upp eller försöka spela allan. Jag har gått på några minor under senaste året. Ja, detta är allvar nu för mig och jag tänker inte släppa greppet. Men det kan nog bli att jag trappar ner närvaron där framöver, men folk har varit schyssta och vänliga. Alla får vara sig själv och ingen frågar en massa eller håller på.

Jag lovar berätta mer framöver. Ha det bäst.

@Carisie Mja. Det är så många parametrar som får mig att fundera, förlåt om jag inte kan utveckla det logiskt.

Både jag och min sambo är likadana, vilket gör att vi kanske blir lite av "enablers" för varandra. Men vi upplever att vi har full kontroll på allt och att det alltid varit så. Men när man tänker efter noga så kan man börja skönja ett mönster. En del av umgängeskretsen "växer upp" eller vad man ska säga, och exkluderas sakta men säkert. Den stora majoriteten dricker dock ofta, och mycket. Vi umgås aldrig med någon utan att alkohol är inblandat. Varken svärföräldrar, vänner, kollegor eller släkt. Alla dricker, vid alla tillfällen. Vissa mer kontrollerat än andra. Vissa dricker alldeles för mycket och man ser på det på samma sätt nu som man gjorde när samma person drack för mycket när vi var i 20-årsåldern. Det handlar inte ens om grupptryck längre, jag har läst alla historier som går att läsa om hur det här utvecklas. Men kan det verkligen stämma att varenda människa man känner är mer eller mindre alkoholiserad? Det är så jag upplever det. Ibland är folk nyktra och ingen bryr sig eller tjatar. Allt är nästan för fritt. Så man gör vad man känner för utan att tänka sig för, hela tiden.

Jag upplever att jag är en närvarande förälder, men samtidigt blir man ju passiv av alkoholen. Det finns saker i föräldraskapet jag inte upplevt än men hittills har alkoholen aldrig kommit ivägen för något.

14-24 öl är f.ö över en hel helg, inte en dag. Det är alltid fredag, lördag och på söndagen drar man i sig resten. Detta är förstås förutsatt att man inte har något planerat som involverar koncentration och bilkörning som sagt. Men i och med att man aldrig umgås med någon utan alkohol inblandat blir det ju sällan man gör något särskilt. Man hänger, grillar, skruvar, bygger, gamear, ja, whatever egentligen. Men alltid med en öl i näven. Reser man någonstans så är det alltid öldags när man kommer fram, för alla har det på samma sätt? Men kan det verkligen stämma in på en hel bekantskapskrets? För som du säger, kollar man på rekommendationerna så är ju intaget långt över dessa, men ingen verkar lida av det förutom ett fåtal, och de är väldigt ärliga med det. Ingen AA här, det pratas om det som om det vore fullständigt normalt att de flesta är på det här viset.

@Steadfast Hej! Varningsklockorna ringer och har ringt ett bra tag tänker jag. Det är ju toppen att du har bra värden men du kanske inte ska vänta med att göra en förändring tills de inte är det längre. Och inte heller vänta tills den dagen då det hela kanske är helt utom kontroll. Problemet ökar ju successivt med tiden, gränser förflyttas och man märker detta knappt själv.

@Steadfast Hej 👋🏼 Alltså ska man koka ner saker til någon sorts reduktion så dricker du ju stora mängder alkohol även om du inte är ute efter ruset - men är ändå konstant salongsis på helg eftermiddagar. Konkret: nä det kanske verkligen inte är ett problem för dig vid 38 kanske inte vid 48 heller. Risken att det tippar över någonstans i framtiden är dock rätt hög. Om du tittar på Socialstyrelsens rekommendationer så har du mer än riskdrickande. Nu är ju de så snåla så att det räcker med att man dricker fyra 33:or vit ett tillfälle på en månad så är man ute på hal is.

Generellt skulle jag ändå säga att du har abstinens = du har börjat få konsekvenser av att dricka. 14-24 öl är helgalet om du frågar mig personligen - jag skulle inte ens i bästa form få i mig 8 - på en bra dag och under lång tid men det är skit samma det är ingen jämförelse. Klockor ringer precis som du säger och allt eftersom åren går så kommer kroppen att bli sämre på att hantera alkoholens efterdyningar.

Så var ska du göra? Ja, det är helt upp till dig. Vad VILL du göra? Dricka dina öl och blunda en stund till och hoppas på det bästa? Eller vill du ta kontroll över tanke och ölhävning?

Vi har olika bakgrund och olika historier här inne. Jag är 50+ och bekymrade mig inte ett dyft när jag var i din ålder. Däremot önskar jag idag att jag stannat upp, tänkt till och bromsat upp då eller t.o.m. tidigare. Istället för att spendera ett par år med ett eskalerande drickande - främst på helger...men det blir alltid mer. Här sitter jag idag på nyktran dit jag halkat på ett bananskal. Kunde lika gärna halkat ner i diket helt men så blev det alltså inte. Ingen kan tala om för någon annan vad de ska göra- men surfa runt lite här.. kolla. Läs vad folk vittnar om. Våra livshistorier. Jag antar att du vill vara en närvarande pappa resten av ditt liv och kanske skörda frukterna i form av barnbarn vad det lider. Så ge det en funderare - främst vad du vill med ditt liv.

🩵

Jag har funderat länge kring mitt alkoholintag och hur jag ska förhålla mig till det. Jag vill egentligen bara berätta min historia. Inte för att jag inte kan prata om detta hemma, för det gör vi, utan för att prata med andra än de i min direkta närhet, och få andra åsikter i "frågan".

Jag är 38, kommer från en stabil uppväxt utan alkoholproblem i hemmet, eller andra problem för den delen. Visst, det dracks men det sköttes alltid snyggt. Jag har tagit med mig det beteendet in i vuxenlivet, men jag började dricka redan i tidiga tonåren. Efter gymnasiet och min 20-årsdag eskalerade det givetvis, men jag kan knappt komma ihåg en enda helnykter helg sedan jag blev myndig, om jag inte varit sjuk eller liknande. Det har varit konstant fest, och har det inte varit fest så har jag druckit själv. Festerna och krogbsöken tunnades ut runt 30 som för de flesta, men det förändrade ingenting egentligen. Hemmadrickandet fortsatte i samma takt. Jag minns inte riktigt hur veckorna såg ut innan 30, men jag vill minnas att det var samma sak då. 2-3 öl om dagen året runt och ett lock varje helg. Jag har alltid arbetat heltid, vid sidan av har jag aktiva hobbys som jag inte vill gå in på av anonymitetsskäl, men som tar upp ca 30-40% av min fritid. Jag gör helt enkelt mycket saker som tvingar mig att inte dricka under dessa dagar. Jag har sedan ett par år tillbaka ett barn och lever i ett stabilt förhållande, inga ekonomiska problem eller stora skulder, ingen ångest, inga problem.

Jag har många i min närhet som dricker ofantliga mängder i jämförelse med mig själv, människor som själva säger och öppet erkänner att de är alkoholister. Jag har också börjat nämna det för de flesta runt mig, besparar mina föräldrar det problemet dock. De börjar bli till åren. Men jag har också många i närheten som inte dricker i närheten av det jag dricker och det är det som fått mig att börja fundera på senare tid. Mitt drickande är och har alltid varit extremt kontrollerat. Jag har aldrig druckit mer än fyra öl på en vardag, oftast är det "bara" folköl. På helgerna är det öppen bar, dock aldrig mer än ett lock. Jag har en alkomätare på nattduksbordet. Jag vaknar i princip aldrig med alkohol i blodet, inte ens efter storhelgerna eller andra tillställningar. Jag ogillar verkligen att bli för full och slutar helt enkelt dricka när jag kommer över 0.8, vilket verkar vara min gyllene nivå. Jag verkligen älskar att vara salongs. Jag dricker väldigt sällan starksprit, och aldrig på fest. Jag gillar det helt enkelt inte. En whiskey kan slinka ner ibland, även på vardagar om det råkar finnas hemma. Vin rör jag inte. Det värsta jag vet är att tappa kontrollen, därför sker det aldrig. Jag har aldrig skadat någon, varken mentalt eller fysiskt, överhuvudtaget, varken nykter eller full. Jag blir inte aggressiv eller dras med personlighetsförändringar när jag dricker. Det är bara det att jag vill dricka, varje dag som jag ges möjlighet.

Semestern och julledigheten är värst. Jag upplever att längre sammanhängande ledigheter är destruktivt för mig. Men inte för någon runt mig. Jag kan binge-dricka i veckor eftersom jag begränsar mitt drickande så att jag nästan aldrig blir bakfull. Men jag är påverkad från tidig eftermiddag tills läggdags om jag inte måste köra bil eller göra något annat som kräver koncentration.

När jag har "vita veckor" så gäller det bara måndag till fredag eftermiddag. Jag tar dock inte "igen" veckans missade öl, det är som vilken helg som helst, med 14-24 öl. 33or kanske ska tilläggas. Jag "genomlider" en sådan vecka nu, och som vanligt var natten till måndag fylld av mardrömmar och dålig sömn eftersom jag bevisligen har abstinens. Sedan planar det ut snabbt. Men jag kan inte sluta tänka på öl, eller hur skönt det ska bli med helg. Såhär har det varit många gånger förr och i många år, men det är först nu jag verkligen funderat över detta. Det känns fysiskt i kroppen, jag vill bara ta en öl. Jag kan dricka en 2.8 eller två, och vara helt ok med det. Jag är inte ute efter ruset på veckorna, bara efter belöningen. Men får jag inte den där ölen så är det det som upptar större delen av min tankeverksamhet från och med att jag kommer innanför dörren. Så mina varningsklockor börjar ringa. Allt jag vill fråga är, känner någon igen sig? Vad bör man göra, och bör man göra något alls?

Jag gör årliga hälsokontroller i arbetet och nu senast även privat, och jag är i bra form. Ingen övervikt, bra värden. Lågt blodtryck är den enda avvikelsen. Men jag är ändå fundersam. Är det på väg åt helvete fast det alltid sett ut exakt som idag?

@LAO Är det inte också en befrielse att förstå att ångesten hängde ihop med alkoholen? Jag trodde jag var en ångestperson till jag slutade dricka ... jag var visst inte nån ångestperson. Däremot kan jag fortfarande känna som ett snabbt styng at ångest över saker jag gjort på fyllan. Vad jag utsatt andra för. Men det mattas av. Men jag väljer att hålla mörkret nära - inte så jag vältrar mig i det utan för att kunna plocka fram känslan om jag får en ohejdad lust att konsumera ohemula mängder alkohol.
😂🩵