Senaste kommentarerna i forumet

Livet fortsätter här i lugn och ro i ett avseende. 🙏
Jag är på resa i Palma på Mallorca och tog spårvagnen upp till Soller. På det hängde en man utanför fönstret och filmade. Jag tittade lite bedjande på honom att han kanske inte borde göra så men han fortsatte. 🙈 Det är ju vuxna personer men efter mitt förhållande med en som inte riktigt kan ta vara på sig känns det som jag försöker ta vara på andra. 🤔 Blir man så här vaksam?

Härligt med lite sommar då våren inte verkar komma dit jag bor ... 🙏🌞
Men så skönt att ta dagen som den kommer.

Kram. 💜
Sköt om er, och kom ihåg att ni inte kan leva någon annans liv

Jag kan inte nog understryka det här: det handlar inte om hur mycket man dricker utan om att man inte kan låta bli att dricka och att man åsidosätter annat för att kunna dricka. Om man väljer alkohol framför att vårda sin relation är man beroende, helt enkelt.

Min mans alkoholism eskalerade långsamt från att inte kunna låta bli att dricka ett par tre mellanöl mest varje kväll till att dricka från att han kom hem från jobbet tills han gick och la sig och sen hela dagen och halva natten på lördagen. Jag insåg att det var ett problem redan inom ett par månader efter att vi flyttat ihop för snart elva år sen och då var det verkligen inga stora mängder han drack, han var inte synbart berusad på vardagskvällar tex. Det gick från berusningsdrickande fredag-lördag till torsdag-lördag osv tills han drack sig full tisdag-lördag och så bakfylla och ångest på söndag och måndag och så började det om igen. När han nu fick återfall efter nästan ett år sen han slutade dricka sa jag stopp och belägg, slutar du inte dricka nu får du fara nån annanstans, fast det var så "lite" som kanske 15 burkar lonken (finsk gindryck på 0,33 l burk) i veckan. Det handlade inte om antalet utan om att han inte kunde låta bli. Och att han inte kunde låta bli förstod jag genom att han smög och smusslade, drack i smyg och ljög för mig om hur mycket han hade druckit.

@sliten61 Tack för ditt svar! Ja, den där känslan av misstänksamhet är hemsk, den får mig att känna mig som en usel människa när jag snokar efter burkar och sniffar i luften när han går förbi. Det tog mig över ett halvår efter att han slutat dricka att inte ha känselsprötena på helspänn hela tiden. Jag tror att det är så också att man innerst inne inte vill veta, inte vill att misstankarna ska stämma och det blir en sån hemsk kognitiv dissonans när intuitionen säger att han dricker men förnuftet säger nej nu är du bara överdrivet misstänksam.

Igår var han väldigt dämpad och sa knappt nånting alls, idag har han klagat på att han inte kunde sova överhuvudtaget i natt. Vet inte om det är för att han mår dåligt pga skam och skuld eller om det redan hade hunnit gå så långt att han har abstinens. Eller om det kan vara nån psykologisk abstinens från vetskapen att det nu är slutdrucket igen. Jag ska låta honom vara i fred ett par dagar så han får samla sig och sen kan vi prata igenom det som hänt.

Mitt råd är att blockera inte bara för att slippa hantera något i stunden.

Informera i god tid om att om x inträffar igen så kommer du att fatta beslutet att avsluta all kontakt. Punkt. Om x inträffar igen, så säger du sakligt och tydligt att nu är det nog och att du inte vill ha kontakt mer. Sedan bryter du.

Att bara bryta och avbryta hela tiden är väldigt jobbigt för den som utsätts och ologiskt agerande från den som gör det. Vad vill du uppnå med det?

Jag tror att du behöver bestämma dig för en strategi och hålla dig till den. Du kan inte börja läka förrän du har valt din väg och går den, utan att hoppa in på alla sidostigar du ser.

Hur går det för dig @Kameleont?

@förvirradtjej Hej 👋🏼 Jag har varit i samma situation som du (eller väldigt lik iaf). Jag säger som andra sagt. Det kan aldrig bli ditt fel att han dricker - såvida du inte binder fast honom på en stol och stoppar en tratt i munnen och häller alkoholen i honom - men som jag förstår det så klarar han den biten själv. Det låter också på det du skriver att det är du som ska ändra dig (för att passa honom) för att ni ska kunna vara tillsammans. Han är även ute med andra på helgen - då måste det ju vara okej att du är det?
Med risk att låta brutal så kommer du & dina känslor aldrig först. Du kommer sist - då han som den egoist en missbrukare är - har gjort det han kände för. Står du kvar blir du medberoende (som fler sagt) och det är inte heller nån rolig historia.

Lyssna på podden "Bara en till.." med Nemo Heden (finns på Spotify) den har sprungit ur "en beroendepodd" (min drog) och vänder sig till just medberoende. Man räknar med att på varje beroende går det upp till sex personer som drabbas av medberoende. Det blir väldigt många ... jag önskar jag känt till ordet medberoende när jag mötte min missbrukare. Jag fattade inte vad jag gjorde. Lycka till!!! 🤞🏼

Jag upptäckte i förra veckan att min man som varit nykter sen slutet på april förra året börjat dricka igen. Jag har känt mig lite misstänksam i ett par månader men tänkt att det bara är inbillning och paranoia. Nu föll alla pusselbitar plötsligt på plats i lördags och bilden blev tydlig: undvikande beteende, gömda tomburkar, märkliga ärenden till garaget, drickande "under bordet", dåligt humör, ändrade sömnvanor på helgerna.

Han har lurat mig genom att ha några få burkar på kylning på verandan och druckit en eller ett par stycken synligt på helgerna samtidigt som han haft burkar gömda i garaget, och genom att byta från öl till annan dryck som jag inte känt igen lukten av. Det var väl på ett sätt en lättnad att förstå att det inte var inbillning från min sida och på ett annat sätt känner jag mig också dum som blivit så lurad.

Har pratat med honom några gånger de senaste veckorna om att jag känner mig orolig över att hans drickande ökat den senaste tiden (han var helt utan alkohol i sju månader och drack sen sporadiskt och mycket måttligt i ett par tre månader) och sagt att jag vill att han bokar en samtalstid på Beroendemottagningen innan det går för långt. När jag igår såg alla tomburkar i garaget kunde jag inte göra annat än skratta för det har gått för långt för länge sen.

Jag konfronterade honom igår, sa till honom att han får fara nån annanstans, att han måste söka hjälp och att han inte får vara här så länge han dricker. Alla de vanliga ursäkterna och förklaringarna kom, det oförstående ansiktsuttrycket (ni vet det där "vad är det här nu för helt ogrundade och överdrivna anklagelser"), "jag dricker ju inte just nu!", "jag dricker bara på helgerna!" osv avslutat med "jag har ingenstans att fara, du får fara nån annanstans" och dörren i ansiktet på mig.

Det här hade ju kunnat bli en lång och tråkig historia men: i förmiddags fick jag meddelande från honom där han skrev att han pratat med sin kontaktperson på Beroendemottagningen och börjar med antabus igen.

Det händer kanske inte så ofta här i forumet att folk är stolta över sina alkoholister men tänk vad strongt att GENAST ta tag i det när han blir konfronterad! (Och tänk vad strongt av mig själv för den delen att konfrontera honom direkt.) Lördagen och söndagen var fruktansvärd ångest och rädsla och både ilska och skam över att ha blivit så grundlurad men det gick snabbt att återfå fotfästet igen. Slutet gott, allting gott. Den här gången...

Hej. När jag läser vad du skriver finns det en hel del jag känner igen. Dock inte från din sida eller din dotters sida. Men från hennes exmans sida. Jag var denna man alldeles för länge. Jag sa också elaka ord, jag var hård och trodde jag alltid gjorde mitt bästa. Alldeles för länge ställde jag upp på lögnerna, täckte upp och spelade med. För att jag inte orkade eller ens hade viljan att inse att mamman till mitt barn är en fullblodig alkoholist och har antagligen vart det väldigt länge mitt framför näsan på mig. Jag valde att stanna för länge, till slut kom dom elaka orden även från mig. För att ta din dotters exman i försvar så tror jag han fått utstå extremt mycket elakheter långt innan han föll in i att "ge igen" så att säga. Att hjälpa alkoholisten med pengar/bilar/boende med mera är tyvärr enbart att göra dom en björntjänst och dom kommer suga ut precis allt du har innan något förändras. Idag är även min alkoholist ett ex sen 4 år tillbaka. När jag lämnade henne vände hon direkt i en spiral nedåt. Hon söp bort körkortet, jobb, lägenhet, vänner och till slut vårt barn. Hon höll i två år ungefär. Sen kom den där kvällen när hon ringde mig stupfull och hade vårt barn utan att hon själv visste om det. Jag fick åka och hämta barnet och sen dess försöker vi se till så hon kan ha barnet varannan helg ihop med sin egen mamma. Nu låter detta som en mardrömshistoria men det är det inte. Det som hände när hon till slut blev av med sitt barn via mig, soc osv osv var att hon söp dag och natt under en period tills hon nådde botten (villket man skulle tro hade skett tidigare). Väl där så började hon prata igen, erkände sitt missbruk, började få hjälp och vård via frivården (domslut) och även frivilligt. Hon är än idag 4 år senare absolut inte nykter eller trygg MEN hon går åt rätt håll och hon gör det för egen maskin och inte för att jag eller någon annan försöker leda henne dit. Hon gör det för att hon vill, ibland går det bra och ibland dåligt men bättre att det får ta den tid det tar och att det med lite tur kanske kan bli bra. Missbruket kommer hon få hantera resten av sitt liv och det är nog inte helt enkelt att acceptera för någon som suddat ut precis allt för alkoholens skull.

Ingen kommer komma ur det eller kunna hantera det för att andra vill det. Man måste göra den vandringen själv tyvärr.

@bella70 Syftade på lunchen jag hade gått med på i helgen... att han trots att han visste att vi skulle ses, ändå valde att ljuga för mig om vart han var, gick ut o klubbade... o så fort jag blockade så gick han kvällen efteråt ut o träffade dom. När jag påpekade det så var det ju jag som hade blockat honom, och det hade inte hänt om vi hade haft det bra sa han. Han vill bara dra ett streck över allt, glömma det och blicka framåt.
Men det är ju han som gjort allt som lett till att det inte är bra, han sumpar ju varje chans!
Jag har blivit van vid detta himmel och helvete att jag knappt reagerar längre, det är obehgaligt.
Mina gränser har flyttats så många gånger.

När jag var yngre så gjorde jag plus & minuslistor, ganska snart blev det tydligt om det var någon mening att satsa eller dunsta. Missförstå mig inte men ta dig en rejäl funderare på vad han har som du inte kan klara dig utan, han verkar vara en riktigt typ som du mår bättre av att slippa.
Han har säkert sidor som du gillar men du har det nog bra mycket bättre utan honom. Skulle det vara så att han fortsätter att kontakta dig så får du väl omvärdera hans intresse för dig. Men låt honom kämpa om han vill ha dig.

Livet är för kort för att trugas bort.
Kram 🤩

Men du.. vill du ha en kille som ägnar sig åt andra på krogen? Oavsett alkoholismen(
Avboka lunch o blockera. Finns många bra män.

Igår tog jag dumt nog bort blocken på sms, och fick därefter meddelanden från honom. Allt han vill är att det ska vara bra mellan oss. Min största och enda fråga var hur han kan vilja göra det bra men ändå göra dessa val han gör. Om du försöker visa mig att du kan hålla dig i schack, varför går du ut och klubbar, ljuger om var du är och när jag markerar och blockar, nä då går han o bjuder några tjejer på drinkar som han kände innan mig. Sen efter helgen tycker han att vi bara kan lägga allt bakom oss, lägga det i bagaget och ha det som en erfarenhet. Han tycker ju uppebarligen inte att dessa val är fel. Han enda respons till det var att såhär hade det ju inte blivit om allt var stabilt mellan oss.

Det hinner ju aldrig bli stabilt för han gör ju hela tiden något dumt val!
Jag gick med på att ta en lunch, jag har ändå haft kontakt med honom, men han har ju inte tagit vara på det?!

@bella70 Jag vet. Jag försöker väl fortfarande kontrollera hans drickande, det är väl därför jag sa så. Att jag ändå hoppades att han skulle lyssna och göra det rätta och gå hem.
Jag följde vad han gjorde under helgen via mina vänner och han var givetvis ute och drack under resten av helgen med. Uteserveringar och sol och i lördags mötte han dessutom upp ett par tjejer som han kände innan mig på någon bar. Detta la han såklart ut på sociala medier för han visste att jag skulle få höra om det och reagera. VARFÖR gör han såhär om han vill ha mig.
Han ville ju innan helgen göra saker bättre, nä då går han istället ut o klubbar? Hur är man så inkapabel?

@marte TACK för att du delar med dig, det betyder så mycket.
Hade inte ork att skriva så mycket under helgen men uppskattar verkligen alla svar.
Precis som du skriver att du pratat med din man om vikten av att vara ärlig så sa jag detsamma till min kille. Att det var lättare för mig att få veta om han kämpade med sug, att han hellre skulle involvera mig än att hålla mig utanför. Han lovade det men höll det inte heller.
Vad han än har lovat har han inte hållt det. Ett tag handlade det om att bara dricka när jag var med, ett tag att bara dricka öl och inte vin och sprit, ett tag om speciella dagar. Oavsett vilket löfte så har han brutit det. Trots det har jag suttit o frågat mig själv om han verkligen har problem. Man fastnar ju verkligen i denna karusell själv.

Jag tror att min kille har ett trauma/sår från sin bardom som han försöker täcka igen med alkoholen. Han vill ju varken bearbeta sitt trauma eller sitt drickande, så jag förstår att det inte kommer bli bättre. Ändå har jag varit så van att fortsätta hoppas, trots att han själv inte ens förstår problemet (bara vid vissa tillfällen men då är det väl manipulation..)

Hej hej
Ge mej gärna tips om hur jag får stöd, jag vet inget om detta hur man gör har en son på behandlingshem..
Kan jag bli sjukskriven eller vad kan jag ....

@förvirradtjej
Hej tjejen!
Du har det inte lätt nu, tuff situation, men det låter som du är på rätt väg. Dvs bort från den personen, med beroendet, som behandlar dig respektlöst o får dig att må så dåligt.
Bra! Strongt!
Jag önskar att jag 'bråkat' mer o satt ner foten tidigare, när jag började känna att något var fel.
Min man o jag har varit tillsammans 'för alltid', sen vi var unga o alkoholen har blivit ett problem de senaste 2-3 åren först. Vi har barn i övre tonåren.
Min man smyger med drickandet, sköter jobb o umgänge utåt. Han dricker regelbundet, i perioder nästan dagligen tror jag, men är aldrig fylleslag eller fester som urartar. Han sas sköter sig. Ingen utom jag vet hur han verkligen dricker o hur han mår.
Känner igen det du skrev om att 'analysera' blicken, rösten när han kommer in från tex garaget.
Det tär på orken, energin o omsorgen om honom övergår mer o mer i irritation.
Fint att höra att du har en bra terapeut. Jag tänker att jag behöver något sådant. En utomstående som kan hjälpa att reda i alla tankar o känslor.
Ta hand om dig!

@bella70

Tack, ska göra de!
Desamma

Ok, det låter inte lovande.

Läs gärna runt lite här om medberoende mm.
Önskar dig all lycka till! Ta lite egentid och fundera över hur du vill ha ditt liv.
(Utgår från att barn ej är inblandade)
Ha en fin kväll !

@bella70

Hej, när vi började dejta så berättade han att han hade alkoholproblem, älskar honom verkligen och han finns allt och stöttar mig känns på någon sätt fel om jag skulle lämna. För att jag visste i början att han hade problem.

Han fick slut medicin och bestämde sig att inte förnya, det var inte ett gemensamt beslut jag tyckte att han skulle fortsätta, det tog typ tre dagar sen hade han druckit en hel vodka flaska när jag inte var hemma, när vi pratade om det sa han att han ville bara känna hur de var att va full igen,

Hej
Många av oss har fortsatt relationen för länge på egen bekostnad så lyssna till den känslan - du förtjänar att ha ett bra liv utan en partner med destruktivt levene.

Många uttrycker ånger efter. Och gör det igen, ditt bemötande är inte avgörande.

Med det sagt - vad gjorde att han slutade med antabus? Var det ett gemensamt beslut? Har han bestämt sig för att börja med det igen?

Hej, jag och min sambo har varit ihop i 5 år, han har gått på antabus men har nu slutat, igår kom jag på honom drickandes, vet inte hur jag ska bemöta det, han skäms jätte mycket när han har druckit och han vill bli bättre, vet bara inte hur mycket mer jag orkar med

@hoppfull2024
Tack så mycket. De är en otrolig trygghet att veta att man inte är ensam i sin situation och att de finns hjälp att få. Vi pratade precis med vår pappa. De var mycket tårar och ord som växlades. Han satt för mesta dels tyst och förnekade lite genom att säga att han dricker för värken i knät. Jag förstår att han har det tufft men jag kan bara hoppas att han tog åt sig av våra ord och vill förbättra sig själv. Jag erbjöd att hjälpa honom närsom om han vill ha stöttning eller vägledning till något som kan hjälpa honom. Just nu är jag fortfarande omkastad av samtalet men det känns skönt att ha pratat om det med honom.

@an0n jag förstår att du är i en väldigt svår och känslomässigt turbulent situation. Jag vet inte alls hur det ser ut för din pappa just nu men du kan alltid göra en orosanmälan till Soc som kan leda till ett LVM och behandling för honom. För egen del som anhörig brukar varje kommun ha möjligheter till enskilda samtal och anhöriggrupper. Det finns även något som heter Alanon, och tillhör AA-rörelsen. Om du vill kan du googla på det och läsa om det och om det finns där du bor eller i närheten. Det är för vuxna barn till alkoholister. Vi är många som befinner oss i liknande situation som dig och du kan alltid skriva av dig här på forumet om hur du mår och känner dig. Här finns mycket stöd och kloka människor. 😊

Skriver här första gången då jag ligger och övertänker hemma. Min pappa drack när jag var yngre. Han har alltid gömt detta så ingen skulle veta. De kom fram när han började gå i sömnen och föll ihop helt plötsligt en kväll när jag(16) och min bror(14) var ensamma hemma för mamma jobbade. Ambulansen kom och långt historia kort polis och sos blev inblandat och de slutade med skillsmässa där jag och min bror bodde med mamma istället. Han lovade då att aldrig dricka igen…Min bror ringde mig igår, ja är nu(22) han är(19), och sa att pappa börjat dricka igen. Jag blev så arg, ledsen och kände mig förrådd. Imorgon lovade jag att åka ut till honom och prata, min bror och jag. Nu ligger jag här gråtandes och tänker över vad jag ska säga till honom. Jag älskar min pappa trots att som gjord och de gör så ont att tänka att jag kanske aldrig träffat honom nykter. Jag har läst om tips vad man kan säga och hoppas de kommer hjälpa imorrn. Jag undrar om någon har råd hur man ska gå tillväga, eller någon man kan prata med om dehär? Känns som jag kommer tippa över med känslor snart…

@förvirradtjej Bra gjort!! Du förtjänar så mycket bättre. Tänker på dig och skickar styrka att hålla fast vid ditt beslut. Helt rätt!