Senaste kommentarerna i forumet

Nu är det svart igen. Inte för jag saknar honom, där känns det verkligen som mina känslor har total dött. Men katten är kvar och nu lär jag ta tag i det , det funkar inte för mitt psyke att inte veta om han har det bra! Att grannarna säger det ser ut som han mår bra räcker inte.....jag är deprimerad för att jag inte kan vara med min katt, jag har fått en ny lägenhet men det är inflytt 1/6 och jag har fullständig panik över både flytt( hur ska jag kunna genomföra detta ensam?)och att jag tar fel beslut och katten blir att må dåligt, då jag känner att jag måste ta hit honom nu till bläää lägenheten ..... Ingen kontakt med mitt numer ex och det är bra!

@rainbow
Jag har förlorat ett par vänner i suicid. Det går inte att jämföra. Men de levde båda med bipolär sjukdom. Tyvärr har den sjukdomen en hög suicidrisk och många dör av suicid. Att dricka och inte äta leder till döden.
Jag har hanterat sorger genom att skriva brev till mina vänner. Och skriva det som kommer. Det finns massor med möjligheter att bearbeta sorger genom skrivande. Kanske det kan vara något för dig.
Genom att skriva kan du närma dig just den där känslan av att krama din mamma. Det kan vara fruktansvärt jobbigt, men med stöd i form av samtal av en skrivlärare eller terapeut så är det en möjlighet att läka.
Det funkade för mig. Och för många jag känner. Men det är en process. Och det tar den tid det tar.
En varm kram

@Nor.Li
Det är precis det du inte behöver: svara honom om han ringer. Du är vuxen och bestämmer själv och du har rätt att göra valet att bryta kontakten.
Den känslan du bär på känner jag igen så väl. Man ska liksom förbereda sig, man har ångest,osv osv
Det är helt fantastiskt att slippa och så skönt att ha kommit till den punkten att jag inte längre dividerar med mig själv om det är rätt eller fel.
Tänk om de haft en promille av det dividerandet med sig själva då kanske relationerna hade funkat bättre.
Var rädd om dig och ditt liv.

Hej @Nor.Li! Läser din tråd och förstår att det måste vara jättesvårt! Fick ni något stöd hos kvinnojouren?

Om det ligger en personlighetsstörning i botten så finns det troligen inte så mycket hopp om att det ska bli annorlunda (eftersom flertalet som har dessa diagnoser själva ej söker hjälp då de inte ser sig ha några problem), utan det blir just förhållningssättet man behöver ha till relationen som man får försöka hitta.

Har själv en förälder som troligen finns inom det spektrat, som inte är direkt elak men det ändå blir väldigt konstigt ibland.

Får hela tiden påminna mig om, och jobba med, hur jag förhåller mig (speciellt som bemötandet från min förälder varierar rätt mycket, ibland känns det nästan ”normalt” och så blir man besviken när man återigen inser att det ju inte är det nästa gång något märkligt inträffar).

Hoppas du kan få stöd att reda i hur du skulle behöva göra i situationer som den du beskriver av någon professionell. Blir så tungt att försöka hitta ”rätt sätt” vid varje enskild situation.

Skickar en styrkekram (och ett grattis i efterskott?)💗

*var för sig

@LillaH så fint att din man kom till insikt! Jag tror inte att det gjort någon skillnad om du hade påtalat drickandet tidigare (jag hade ett flertal såna samtal med min man och det ledde enbart till att han blev mer noga med att smyga och gömma har det visat sig nu när han själv kom till insikt, sökte hjälp och blev nykter).

Själv har jag fått väldigt bra hjälp av en kurator på vårdcentralen, så det kan vara en väg att gå. Självklart är det jättebra att du vill vara ett stöd för din man, om du har medberoende tendenser skulle jag kunna tänka mig att det är ännu viktigare att du blir i mer kontakt med vad du behöver och hur du kan vara ett stöd för dig själv.

Jag vet inte hur det sett ut för er, själv känner jag att tilliten skadats av tidigare nämnda smygande och smusslande. Så det tänker jag kan vara en faktor ni kan behöva jobba med tillsammans (även om ni får stöd var för dig).

Det är snart två månader sedan min man kom till insikt och för mig känns det som att jag fått tillbaka min man, som han var när vi träffades. Det har varit svårt att veta vad som berott på alkoholen och vad som ”varit han” de senaste åren, man får upptäcka lite på nytt 😊

Varmt lycka till!🌸

Läst och tar in ❤️

Det kmr alltid vara som en olöst gåta.
Hur mycket man tänker tillbaka så snurrar allting bara runt. Men det som gör mest ont är att man tkr så synd om henne, trots att hon inte lever. Det är bara sorgligt. Hon var så himla ensam och missförstådd. Önskade jag bara fick 5 minuter med henne....inte säga något.. bara krama henne.

@LillaH
Vad gör du för att må bra? Jag tänker att nu har du en fin möjlighet att ta reda på vad du mår bra av.
Ibland lever vi på i våra liv. Ibland tvingas vi att stanna upp.
Jag fick bra stöd i detta forum. Det var här jag förstod vad ett medberoende innebar, på riktigt. Då hade jag fått mitt ex att flytta ut, efter flera års önskan, att han skulle flytta ut.
Och nu lever jag äntligen det liv jag alltid velat. Jag har haft flera professionella kontakter då jag tidigare levt med en svår bipolär sjukdom som jag lärde mig att hantera med massor av verktyg.
Det är en process. Att komma till insikt hur man vill leva.
Jag har alltid tyckt att det varit en spännande resa, även om den stundtals har varit mycket svår. Men jag älskar utmaningar.
Och jag är tacksam för allt jag lärt mig. Att sätta gränser är en sak jag har blivit mycket bättre på!
Ta hand om dig. Och det finns hjälp att få. Om inte vården erbjuder så finns det Al-anon, präster eller kanske någon passande patientförening?
Jag har lett anhöriggrupper och ibland behöver man bara prata med andra som förstår varandra. Tyvärr är alkoholism ett stigma.
Så det gäller att prata med någon man litar på. Och som både vill och orkar lyssna.
Alla sliter med något. Har jag sett efter min resa med att bli sjuk och sedan bli frisk. Lyssna på vad du behöver!

Jag tror du är något på spåret när du frågar om din egen roll i det hela. Jag har själv jobbat oerhört mycket med mina tendenser till att omgärda mig med trasiga människor som jag ska laga för att få bekräftelse. De kommer från min barndom och det är mönster som är jättesvårt att sudda ut. Jag tränar på att dra och hålla gränser. Om du tror att det kan vara värdefullt för dig kanske du ska göra samma? Din man har tagit hjälp, kanske du också ska göra det för egen del?

@bella70 Våra barn är vuxna och inte gemensamma. Vi, jag och min man, träffades för bara fem år sedan och mina barns pappa är okej.
Ja, min chef skulle kolla om vår fhv kan göra något.
Men kan jag göra något själv för att underlätta tillfrisknandet för min man, nu när han själv vill ha hjälp?

Hej
Kan du kontakta din företagshälsovård för att få stöd?
Får barnen stöd - tänker att deras uppväxt måste påverkats?
Så du inte bara tänker på mannens utan ert mående.

Hoppas det blir en vändpunkt för er alla 😊

Ny här… min man har precis erkänt att han har alkoholproblem, för mig, för sin arbetsgivare och arbetskamrater, sina barn. Han kom till insikt på grund av en olycka som skedde.
Jo jag har känt till hans problem men har nog inte själv sett det som något ”större” problem eftersom han inte blir elak eller så. Inte som mina föräldrar blev…
Nu sitter jag här och funderar på min roll i allt det här. Jag har ju tillåtit det. På alla möjliga sätt. Jag har inte ställt några som krav. Vi har inte pratat om det helt enkelt. Inte låtsats om att det varit (är) ett problem. Vi är båda konflikträdda och han är dessutom inte någon som gärna pratar om känslor, problem etc.
Men nu har han på grund av det som hände sökt hjälp och vi var idag till hans företagshälsovård och de berättade vad de kunde erbjuda HONOM för hjälp.
Men jag då? Vad gör en vuxen anhörig i en sådan här situation? Jag vill ju stötta min man i det här. Men hur gör jag det? Vart kan jag vända mig för att få ”min verktygslåda” för att det här ska fungera och bli hållbart? Och är jag bara anhörig till en alkoholist eller är jag rent av medberoende? Och har jag då alltid varit en medberoendeperson? På grund av min uppväxt.
Så många frågor som snurrar…
Ja jag hoppas jag får råd och tips hur jag (och vi som par) kommer framåt från nu.

Känner panik inför om min pappa ska ringa mig för att säga grattis. Sen tittat jag över på min son och tänker bara; "varför?". Jag älskar och är så älskad. Jag har det jag behöver i mitt liv just nu. Jag önskar att saker vore annorlunda. Javisst gör jag det. Vad ska jag liksom säga honom i så fall? Vi har inte hörts på länge kanske kan säger. Nej, jag vet. Det är jättetråkigt att det har blivit såhär. Jag önskar att du inte skulle dricka och tappa kontrollen över vad du gör och säger. Men det verkar inte som att du kan sluta med det. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Det är ju det som är grejen. Jag har ingen kontroll över vad han gör, men jag och dom jag älskar får ta konsekvenserna och jag har fått nog av det. Betyder det att jag i så fall inte ens ska svara? Känner mig helt lost.

@rainbow
Kära du, det är väldigt sorgligt. Men du och din syster gjorde vad som var rätt för er. I den stunden.
Sen hade ni fullt upp med små barn. Ni satte gränser för att ni behövde dem just då.
Er mamma var ansvarig för sin hälsa,som alla människor är.
Ni får absolut inte bära skuld. Det låter som att det funnits brister i hela vårdkedjan, där någon kunde pratat med er.
Men det är tyvärr så det kan vara. Jag har själv mycket erfarenhet av bipolär sjukdom, som egen erfaren och som vän till många.
Det kan vara en svår sjukdom innan man har fått behandling och sjukdomsinsikt. Och den resan kan vara lång i sig.
Tyvärr ett stort stigma i samhället som försvårar det för många, sjuka och anhöriga, att få rätt hjälp.
En sak man bör undvika med sjukdomen är alkohol. Men många självmedicinerar med den.
Det jag vill säga, är att ni får absolut inte belasta er med skuld.
Gå och bearbeta er sorg var och en eller tillsammans! Och nu ska landa i, att ni gjorde allt ni kunde, just då.
Samhällets medborgare kan alla visa medkänsla med varandra,
Men dit är det långt. Då jag själv såg hur min omgivning var under mina sjuka år. Nu har jag varit frisk i många år. Och jag kan tyvärr inte berätta för många om min erfarenhet. Men jag berättar för utvalda. Och då är det så läkande. Igår berättade en kollega om sina barn. Och det för att hon berättat för mig och jag för henne. Vi bearbetade båda tidigare sorger,genom det samtalet. Och jag trodde att jag hade bearbetat klart. Men visst sätter sjukdom och död spår.
Berätta för era barn hur fin deras .mormor var. Prata om henne. Om det som var friskt. Och ta hand om er!

@rainbow kärlek och värme till dig ❤️ Låter otroligt tufft och tungt. Har du professionellt stöd i detta, att gå hos någon och bolla alla jobbiga känslor och tankar? 💕 Känn inte skuld, det låter som att ni gjorde oerhört mycket för er mamma ❤️

@rainbow så oerhört tungt för dig och din syster att bära allt detta! Det låter som att ni förlorade er mamma till sjukdomen långt innan hon till sist gick bort i sviterna av den. Jag tänker att ditt ultimatum var ett sätt att rädda dig själv och samtidigt försöka rädda din mamma. Få henne att komma till insikt, välja att söka hjälp och bli tillfriskna från sitt beroende.

Det gick inte ändå, sjukdomen hade för starkt grepp om henne.

Ditt ultimatum handlade egentligen inte om att du ville skjuta henne ifrån dig, utan om din önskan att ha henne nära. Kanske kan det vara en liten hjälp att påminna sig om det?❤️

God morgon 🌞
Blir lite konfunderad då jag går tillbaka och kollar mitt inlägg i "senaste kommentarerna", hur det ser ut där. Hittar inte, inte heller inlägg av Åsa M då hon kommenterat i samma tråd.
Våra inlägg syns om man går in under forum "anhöriga".
Tar tid att lära sig hur allt funkar men tålamod är inte min starka sida. 🙈

Jag tyckte tidigare att det var intressant att läsa hurdana inlägg oavsett forum som 'ploppat upp" senast jag läste. Men, nu funkar det ju inte. 🤔

Ha en bra dag,
solen kämpar sig fram här som jag befinner mig. Kanske blir vår någon gång.
🌺🌞

@rainbow så hemskt! Har du gått hos någon för att bearbeta sorgen? Det låter som om det skulle vara bra för att finna frid. Sorg är tungt att bära...

Fy vad ledsen jag blir...beklagar verkligen ❤️
Jag tror tyvärr inte ni kunnat gjort så mycket mer....låt inte detta äta upp dig ❤️

Jag har inte erfarenhet av regelrätt intervention, men raka samtal om vanor kring drickande, oro över hälsa osv. Det fungerade inte alls för mitt ex ville inte erkänna sina problem. Det enda som fungerade var att jag pratade med hans chef som i sin tur pratade med honom. Då sattes behandling in, han blev sjukskriven, när han var åter i arbete blev han fråntagen sin chefstjänst, och omplacerad. Det är nu tre-fyra år sedan och han är fortfarande i samma läge.
Min bild är att det inte alltid fungerar om det är närstående som tar upp problemet.

Nej hon dog 3 år efter att jag gav ultimatumet. Värsta av allt var oxå att jag var så trygg med att hon lämnade titt som tätt röstmeddelande. Tyckte de var så underligt att hon hade slutat med det de senaste halvåret. Insåg vid hennes död att jag hade glömt att blocka upp henne i telefonen (fick göra det när hon ringde maniskt) och sedan blocka upp. Då tänkte min syster att hon iaf intr försökt nå oss då hon kunde ha ringt till henne under all tid..till att min syster inser 2 veckor efter hennes död att hon RÅKAT blocka henne i telefonen i flera månader. Det var förkrossande...

Känns verkligen som vi övergav henne...

Igår var exakt 1 år sedan min äldre syster ringde och grät förkrossat av chock att 2 poliser varit hemma hos henne och meddelat att vår mamma hittats avliden i sin lägenhet.

En orolig vän hade kontaktat polisen. Hon hittades död på golvet i sovrummet. Sista livstecken från henne hittade vi via hennes telefon som var 10 dagar innan hon hittades :/ alltså låg hon död i 10 dagar....

Sådan extrem ångest och dåligt samvete har jag aldrig skådat i mitt liv. Min syster blev/är fortfarande sjukskriven.

Min syster är 6 år äldre och haft en helt annan relation och historia/ perspektiv med mamma. I efterhand det som kallas medberoende.

Jag klippte kontakten med mamma när jag blev tonåring och träffade henne ytligt och sporadiskt tills jag valde att bygga upp relationen när jag var lite över 20 år. Min mamma var en unik person, hjärta av guld, busig personlighet och otroligt vacker. Men hon har haft Så mkt problem och ställt till det så otroligt mkt I sitt liv. I efterhand förstår man att hon kan ha lidit av bipolär sjukdom och hade behövt hjälp. Hon förlorade vårdnad av oss när vi var små till vår fina pappa.

Kort sagt så har alkohol funnits så långt jag minns (sedan jag var 6 år) och hon kunde bli kraftigt berusad. Inte hela tiden utan i perioder. Vi kmr även från en annan kultur (persisk) och de väldigt ovanligt och tabubelagt så som vår mamma då gjorde. Släkt och familj gjorde allt de kunde (på deras sätt) men lyckades inte. Allt började med att hon var 2 barnsmamma, bott i sverige i ca 2 år och blev plötsligt olycklig i sitt liv med vår pappa och de bråkade och de gjorde ett tillfälligt uppehåll. Då lärde hon känna en man från en gammal bekant/vännina. Denna man var i helt fel umgänge. Jag var då 2 år. Han fick henne att börja röka och bli beroende av heroin, mannen och vänninan lurade henne då på flera 100 000 kr som gjorde henne skuldsatt föralltid på kronofogden och därefter började hennes liv att gå en helt annan väg från var det var innan. Den ända som kunde hålla henne i schack i livet var i princip min syster. Tills jag blev tidig tonåring så åkte vi mkt med mamma och besökte släkt i annan stad. Väldigt familjärt där släkt som bodde i andra länder oxå kom .. fina minnen men det rasade bort med tiden pga mamma på ett eller annat sätt ställde till det. Min moster (mammas tvilling) som är den ända som bor i Sverige (som vi alla åkte till) bröt kontakten helt med mamma och min mormor flyttade tillbaka till hemlandet och inga mer släktträffar eller besök från andra.

När mamma och jag tog upp kontakten blev vi väldigt nära och jag vet att det betydde så himla mkt för henne. Hon var väldigt mån om att berätts om hur mkt hon älskade mig och hur vi betydde allt för henne. Så jag, min syster och mamma blev väldigt nära därpå. När hon första gången blev mormor (syster dotter) så var hon överlycklig. Tyvärr föddes hon sjuk, i lika tillstånd som en cpskada. Detta tog jätte hårt på min mamma. Grät och sörjde mkt. Tog med mamma utomlands på resa och där smygköpte massa sprit, drack ur en lokaflaska under hela resan och på kvällarna hörde jag henne gråta av sorg.

Alkoholen fanns där i bakgrunden hela tiden. Ibland ställde hon till det fortfarande. Ett tag blev de så illa att jag ordnade så hon blev akut tvångsintagen på psyk via LPT. Efteråt fick hon ta antabus och följas upp via öppenvårdet. Det föll såklart. Man fick helt enkelt bara undvika hennes samtal när hon var i det skicket. Vilket är att hon ältar allt som hänt henne i livet, eller ringer och har panikångestattack, att hon vill dö. Detta kunde va på jobbet, med vänner
, närsom och hon ringde maniskt. Ibland fick jag åka från jobbet till henne och trösta henne då hon hade grova panikångestattacker.

Sedan fick jag mitt första barn och hon var med mkt I början men sen eskalerade det. Hennes märkliga beteende var väldigt ofta och inte i perioder. Ringde maniskt och opassande när jag var hemma med en 4 månaders. Fanns sällan någon självinsikt kvar. Det tog så mkt på krafterna så jag sa att hon fick ett ultimatum. Behandlingshem/hjälp och ett liv med oss eller akohol och inget liv med oss.

Hon förnekade problemet och att hon bara dricker ibland. Jag var beslutsam och flera omgångar Ringde hon och sa att hon ville utföra det men i sista sekund avbröt allt. Tiden gick och vardagen som småförälder tog över. De var mkt sms om hur mkt hon älskade och saknade oss, hur ledsen hon var. Ibland skicka jag bilder på barnbarnen. Månader gick, ett år gick.. Senast jag såg henne var när min syster var orolig för hur hon levde, vilket var befogat då de var misär när vi kom dit. Vi städade och bytte lakan etc. Sen gick tiden igen. Jag brukade titt som tätt kolla hennes aktivitet på Facebook men sen från ingenstans hade jag glömt göra det på ett tag.
Samtidigt ville min syster att vi skulle försöka på nått sätt återuppta kontakt med mamma men nu med kravlöshet och från mammas förutsättningar. 1 fika hos henne 1 gång i veckan, utan barnbarn.

Sen kom beskedet.....

Hemskt att veta att hennes 2 sista år var i total ensamhet. När hon tappade oss fanns inget syfte mer att upprätthålla något typ av liv. Hon bodde i sitt sovrum. Hade 1 "vän" som köpte och lämnade akhohol utanför hennes dörr. Hon släppte aldrig in honom men pratade på telefon och sms. Samma "vän" som ringde polisen när han inte fått tag på henne över 10 dagar.

Mitt största ånger är att jag valde ultimatum. Att jag aldrig kollade hur hon mådde under tiden. Svarade att jag älskar henne med:(

Obduktion visade metabol alkoholketoacidos. Ett skick när man ätit för dåligt och kroppen börjar producera för mkt ketoner. Detta kunde ha behandlats enkelt om hon hade fått sjukhusvård. Samma dag vi tror att hon dog hade hon sagt till "vännen" att hon mådde dåligt, kräkts och behövde ha lite frukt och yoghurt. Han hade handlat till henne och lagt det utanför dörren. Den påsen låg på golvet i sovrummet när vi var i lägenheten :(

Gör så ont. Hur kunde ett liv bli såhär tragiskt och illa och hur kunde det sluta så ovärdigt. Varje år ska vi behöva uppleva detta trauma tills vi själva dör. Jag ångrar idag att vi var så fokuserade på bara Alkoholen och inte det psykiska bakom....

Gör ont. Ville mest bara skriva av mig.

@Lillemor-E
Hej.
Fint att du pratat med barnen. Detta med intervention, konfrontation ja. För mig är begreppet "konfrontation" så laddat, låter som att man går till attack mot personen, vilket ju inte är syftet med samtalet.

Jag var tillsammans med en missbrukare, och vi anhöriga hade inget sådant här. Då jag nu tänker på det, hade han tagit rysligt illa upp tror jag, och det hade inget kommit något bra ur det. Mycket på grund av att han inte var mottaglig, åtminstone inte just då. Dessutom hade jag bristfällig kunskap om beroende (vilket jag insåg efter att vi bröt), så det hade inte blivit lyckat har jag en känsla av. Men, jag har tankar kring ämnet och vill gärna dela med mig.
Så här tänker jag :

Det jag tänker är att man försöker få fram budskapet, att hata alkoholen och vad den gör och inte lasta själva personen. Som jag någonstans läst "hata sjukdomen, inte personen".

Att gå försiktigt fram, men vara rak, förstående samtidigt som man inte går på ursäkter. Finns sådan kraft i ett beroende. En hel del att tänka på liksom ...

Kanske en idé vore att ta med någon som haft missbruk, men kommit ur det? Kan tänka mig att sådant möjligen kan ha lite mer kraft än "bara ett gäng anhöriga" som ordnar en intervention/konfrontation.

Berätta gärna hur det gick om du fattar beslut om sådant.
Sköt om dig, glöm inte Dig själv i all destruktivitet.
KRAM.

@Anor@@
Hej
Har det gått bra för dig o kidsen?

@Lillemor-E Hej❤️ Jag har erfarenhet av en vad man skulle kalla intervention. Min man har druckit dagligen i över tio år, varit mycket de senaste 5-6 åren och riktigt illa var det 2022-2023. Jag har försökt så många gånger att få honom att dra ner eller helst sluta helt men inget har fungerat, förrän i höstas när jag för första gången på allvar sa att nu flyttar jag. Då skulle han minsann sluta men gjorde det ändå inte. Våra tre barn i 20-årsåldern hade också fått nog för länge sen och var dessutom oroliga för hans hälsa så de tog med sig farfar hem en lördagskväll i slutet av november och konfronterade sin pappa (som för tillfället lägligt nog hade druckit). Ett nästan 3 timmar långt samtal (utan mig, jag orkade inte vara med) resulterade i att de skulle hjälpa honom söka hjälp. Han var hos läkare redan på måndagen och blev direkt insatt på Antabus. Han går på det sedan dess, två gånger i veckan är han hos läkare och får den medicinen och har dessutom en del annat mot blodtryck och leverskador och mot lite annat smått och gott långvarigt bruk av alkohol ställer till med. Han bor inne hos sin far i veckorna och kommer hem på helgerna för att hjälpa mig med gården. Jobbar, tränar och sover typ. Och håller sig nykter. Han mår rätt okej, något låg, kylig och avtrubbad. Har inte börjat jobba på den mentala biten, vilket får mig att undra hur hållbart det blir i längden med bara medicin. Men det var inte det du undrade över, utan om erfarenhet av intervention och det kan som du ser fungera❤️ Tror att det var bra att blanda in någon annan närstående, i vårt fall hans pappa då. Jag mår inte alls bra i detta (vill fortfarande att vi delar på oss) så jag valde att inte vara med. Barnen hade större inverkan på honom, förmodligen för att mitt "tjat" (som han sa) har han hört i tio år redan. Jag säger så här att det kan inte skada att försöka er på detta, prata ihop er innan om hur och när, ta ett samtal med ödmjukhet och kärlek. Anklagelser hjälper inte alls. Utan mer "hur kan vi hjälpa dig, vi är oroliga för dig". Det tror jag var vad som fick min man att verkligen lyssna för första gången. Lycka till, kram❤️