Senaste kommentarerna i forumet

@bella70
Pappren är inskickade så inväntar besked.
Har inte samtalsstöd. Trodde det skulle vara lätt att hålla avstånd.
Känner mig elak att ta avstånd när han gång på gång säger att han gör resan för min skull.

Du är inte hemsk! Du är medberoende. Att han vill göra sin resa själv kan mycket väl bero på skam. Du är sårad. Hans beroende har skapat en klyfta mellan er och det är lätt att tro att den försvinner om man erbjuder sig att "hjälpa till". Men det är det som är faran med medberoende, att man alltid oombedd ska hjälpa till, tills man är helt slut. Vem hjälper dig? Har du samtalsstöd? Låt honom göra sin resa, du måste göra din.

Ännu en kväll har gått utan att sambon druckit något och när vi satt i soffan tidigare ikväll började jag fundera på om jag ska säga något? Inte "tack" kanske men typ? Att jag uppskattar att han väljer bort alkohol och dricker cola i stället? Eller ska jag fråga hur det känns att inte dricka? Eller ska jag inte föra det på tal överhuvudtaget?
Jag vet verkligen inget om att ha ett beroende och hur man som anhörig ska bete sig. Jag har fått tips om Lars Lerin och jag har börjat lyssna på "Tack det är bra" av Cecilia Svensson men tar tacksamt emot tips om böcker, TV-program, poddar och annat som kan göra mig klokare 😊

@wasgij
Hej
Är ni skilda? Tror det kan vara klokt att ni läker på varsitthåll.
Har du samtalsstöd ? Fokusera på dig o din läkning o håll avstånd.

@Snödroppen
Jag har levt med ständig oro i snart 1 år. Manipulativt beteende och ordkränkning. Det resulterade nu till skilsmässa.

Plötsligt skall det gås på möten. Sluta helt. När jag på andra sidan känner mig fördärvad. Så många turer det varit.

Hur mycket jag än försöker sätta gränser så faller jag tillbaka tills hans ord och meningar.
Känner mig hemsk som sa till han idag att du får sköta din resa själv så får vi se vart vi är när den resan är stabil. Som om jag lämnar honom i sticket.
Men alla gånger jag blev lämnad? Trampad på? Och så kommer smickret. Tårarna.

Hur ska jag vägledas i detta?

@Blomman_ Helt ärligt låter det inte som att han dricker så förfärligt mycket. Ett par glas vin för en vuxen man är väl inte överdrivet? Särskilt om han inte dricker på vardagarna. Men som jag förstår saken höll han på att smussla innan så du är väl stressad av att det kanske eskalerar.

Vill du vara passiv och vänta?
Hur vill du möta det?

Det som gjorde att mitt medberoende liksom nådde sin ände var att allt, precis allt blev så sjukt att det blev så uppenbart.
Så, egentligen handlar det ju om att du börjar lyssna på din egen röst och göra val för dig själv.
Jag har fortfarande det tänket automatiskt men har blivit lugnare och reflekterar mer plus att det börjar skava i mig om jag går emot mig själv mkt starkare.
För min del idag så skulle jag aldrig gå med på de premisserna men frågade du mig för 3 år sedan så var det precis så jag levde.
Bra att du skriver här, det har varit och är en stort stöd för mig iallafall.

När maken vill göra resan själv. Men vill ha mig tillgänglig på telefon när suget blir för starkt. Avvisar fysiska träffar. Ska på sitt första möte imorgon. Jag som anhörig hur ska jag möta detta? Gör mig galen att bara vara den som ska finnas när villkoren är på ett håll. Eller är detta vanligt? Ska jag bara vara passiv och vänta?

Jag fattar @Uppgiven74! Verkligen🩷

Man pendlar mellan att känna styrka i att vilja genomföra förändring och samtidigt vill man bara att ”allt ska vara bra”.

Oavsett: detta ligger utanför dig, du kan inte kontrollera vad som sker. Oavsett om du har sand i både ögon och öron eller tar steg mot ett ”friskt” liv.

Det är det som är så tufft, vi kan inte göra förändringen åt någon annan. Fast vi så gärna vill💔

Jag hoppas att ni får en lugn och trevlig påsk och att du får känna dig trygg och må bra💛🐣

Jag tror alla som finns här på sidan känner igen sig i det du skriver. Ambivalensen. Det är helt ok.

Du gör det du behöver göra när du behöver göra det. Skickar omtanke och tålamod i din process!

@Blomman_

Jag är ju färgad av "min historia", har han redan ljugit om det, gömt flaskor osv osv så har han större problem än han vill erkänna för dig eller sig själv. Att någon som "döljer" sitt missbruk för nära och kära och tar till lögnen har kontroll finns nog inte. Är nog tvärtom, missbruket har kontroll på honom oavsett om han tror det eller inte. Vore jag dig skulle jag prata med honom och tar han det inte på allvar eller något drastiskt sker på en gång (typ vård) så skulle jag inte vara kvar en minut längre än jag måste. Som sagt jag är färgad och det är inte alltid mängden alkohol som avslöjar missbruket utan alla 100.000 lögner och det konstant hemliga beteendet som är lika bidragande till det. Lycka till vad du än väljer och kom ihåg att sätt dig själv först.

Hej Pernilla!
Och välkommen till Alkoholhjälpen! Du funderar över hur du kan hjälpa någon i din närhet. Skriv gärna lite mer om din situation så blir det lättare att hjälpa. Det finns även en del tips och tankar i vårt program för anhöriga: anhörigstödet.

Hoppas du hittar mycket hjälpsamt här!

Ni är några som undrar hur min dotter mår i allt det här och även om hon inte är medveten om exakt hur stort problemet är har hon full koll på att sambon dricker. Tyvärr tycker hon på tonåringens vis att han är ganska rolig när han är "lagom" berusad. Hon och sambon har en väldigt fin relation och hon brukar skoja om att hon kommer att bo kvar hos honom om vi skulle dela på oss. Jag vet att hon inte skulle det om det väl kommer till kritan men det är klart att det känns i mammahjärtat när hon säger det.
Sambon har inte druckit något sen i lördags men jag har en stor klump i magen när jag tänker på att det är påsk och många lediga dagar framöver. En typisk "nu-ska-jag-unna-mig-några- extra-öl-och-kanske-några-whisky-eftersom-jag-är-långledig"-helg......
Han har alla dessa dagar påpekat hur dåligt han har sovit och det känns som om han försöker ge mig dåligt samvete för att det är mitt fel att han inte kan sova eftersom han "inte får" dricka men jag gör mitt bästa för att bara låta det rinna av mig. Det är lättare sagt och gjort dock och det känns som om detta är det enda som snurrar i mitt huvud för tillfället. Det händer att jag ångrar att jag skrev det där första inlägget, det hade varit enklare att stoppa huvudet i sanden och fortsätta förneka situationens allvar men samtidigt är jag sååååå glad att jag hittat hit. För hur dåligt jag än mår av att få upp allt till ytan är det antagligen inget i jämförelse med hur jag hade mått i slutändan om jag fortsatt låtsas som om inget var fel.....

@has
Tack för de orden 💜

@Sårad... jag har varit på botten i helgen. Det var riktigt illa men min alkoholist var hit, nykter såg riktigt *pigg* ut o visade mig att katten mår bra.
Jag känner det som jag förstorar allt , därför blir det ju extra frustrerande.

Jag får jobba på mig nu....jag måste stärka mig själv, kissekatt får komma sen när jag är stabil för nu vet jag ingenting 😔

@Blomman_
Hej.
Stoppa kan man inte göra tänker jag om inte den andra vill. Låter kanske hårt men så ser jag på det.
Kanske vore en idé att säga vad man upplever och ser? Och hur han upplever det? Och att om det känns bra och läge säga typ hur kan jag stöda dig bäst då ni haft en tidigare nedgång?

Tack för era svar! Det var ju precis så det var för drygt ett år sedan. Han drack dagligen och gömde öl/vin och ciderflaskor överallt i huset. Min oro är att vi ska komma dit igen när han nu dricker mer igen. Jag har ju sett denna upptrappning tidigare… han erkänner att han har problem men tycker att han har kontroll. Ska jag bara vänta på att det går för långt eller tycker ni att jag ska stoppa/prata med honom innan..?

Tror som ÅsaM här ovan skriver. Det är svårt om man har extremt olika syn på alkohol att få det att funka. I mina öron (å det är inte facit) så låter det inte som att han är extrem på något vis. Att ta 4 stora glas vin en lördag och nåt glas till matlagningen skulle jag inte reagera över. Jag gör samma sak ibland utan att för den delen ha ett missbruk. Kan även ta ett en öl en vardag (även om jag sällan dricker öl). Hur man definierar missbruk/riskbruk är svårt tror jag. Det du beskriver (utan att veta allt) är kanske inget som jag skulle anse som ett problem. MEN det betyder inte att jag har rätt då jag inte vet allt. Jag levde med en missbrukare alldeles för länge och det jag tog hennes missbruk på var ärligt talat inte att hon kunde ta ett glas för mkt nån gång ibland. Det var när jag hittade gömmor av tomma spritflaskor som hon förnekade. Människor kan ha en lättsam inställning till alkohol utan att vara missbrukare eller drabbas negativt av följderna från det. Vi kan dricka olika mängder utan att vara missbrukare. Det jag tror är att när man ljuger om hur mkt man dricker, hur ofta och vad så har man problem. Då är det inte längre personen som styr utan alkoholen. Alkoholen säger åt personen att mörka det, att ljuga om det och att gömma sin hemlighet och göra det i smyg. Å när den gränsen är passerad så kommer snart extremfyllorna, skulderna, fyllecellerna, rattfyllorna osv osv. Mitt enkla råd och svar som en "ickeexpert" är att prata med honom och är han öppen och ärlig, inte tvångsmässigt måste dricka osv så kanske ni bara har en väldigt olika syn på alkohol helt enkelt.

Min erfarenhet är att om man har helt olika syn på alkohol och alkoholkonsumtion så blir det svårt att finna ro tillsammans. Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll och tyckte det var helt normalt för han blev ju inte full. Kroppen var ju van. För mig är det SJUKT. Och det ÄR sjukt, för han är missbrukare sedan 25 år tillbaka. En missbrukare kan inte bedöma vad som är sunt. Det kan bara en frisk person göra. I detta fallet du! Stå på dig, annars gör någon annan det.

Jag har levt med en man i 3,5 år. Hans drickande går upp och ner. Han blir aldrig aggressiv, mer tyst och lugn. Avstängd. För lite över ett år sedan fick jag honom att gå till AA möten. Då hittade jag tomma ölburkar överallt. Han höll upp helt i 1 mån, men sen kom han på att han inte kan tänka sig ett liv utan alkohol. Han ska själv klara av att hantera hur mycket han dricker. Jag sa då att ansvaret inte ligger på mig, utan att han själv behöver ha koll. Detta funkar såklart inte, utan det är alltid jag som behöver påminna när det börjar eskalera igen. Jag tror och hoppas att han slutat dricka bakom min rygg iaf. Just nu är det återigen en period när han successivt börjat dricka mer igen. Dock sällan på vardagar. Vi har barn och jag tycker inte om att han dricker även om han inte upplevs berusad. I helgen har han druckit 4-6 starköl både fredag och lördag kväll. Inget på söndagen och måndagen. Han är ledig under påsklovet och igår när jag kom hem hade han köpt en box vin (vilket vi kommit överens om att han inte ska göra eftersom han inte kan begränsa sig då). Jag drack ett glas vin, han drack fyra STORA glas. Förmodligen även något när han lagade maten. Han håller sig hela tiden ”inom ramen” för precis hålla sig undan mina utbrott kring det. Han vet att jag lämnar om han urartar och håller sig därför inom den ramen. Men samtidigt känner jag att han inte respekterar mina gränser kring drickandet (exempelvis att köpa en box vin) och det är här det blir så svårt. Hur är era erfarenheter? Jag blir knäpp!!

@Snödroppen
Vad fint att höra om din reflektion. Tack för att du läste. Och tack för att du skriver!
Varm kram

@Uppgiven74
Alla vill dig väl. Och alla vill sig själva väl. Jag tror att vi alla önskar bespara andra liknande lidanden. För det är verkligen lidanden. Att leva med någon som dricker så mycket, oavsett hur mycket det är och hur mycket vi förstår att det är, som våra nära dricker.
Du skriver "Men det ligger ett frö och gror" och då har vi som verkligen önskar dela med oss av våra tidigare lidanden lyckats förmedla att det finns ett annat liv som väntar.
Och det är en process. Jag tror inte på att jämföra. Jag tror också att var och en ska lära sig det som är svårt, när det gäller att sätta gränser.
Du har en tonårsdotter. Då blir det ändå ett annat läge. Kan hon hamna i fara för en vän som din sambo har. Han som skriver sms och ber om ursäkt. Du behöver inte svara honom alls. Du gör som du vill.
Jag tycker att du ska ha ett öppet samtal med din dotter, på en trygg plats där hon kan prata fritt med dig. Om hon inte kan prata fritt med henne, kanske du kan höra om hon behöver en samtalskontakt. En tonåring förstår.
Hur mår hon?
Hur mår du?
Vad vill ni, tillsammans?
Ni två är viktigast i detta, tänker jag.
Ta hand om dig!

Hej, undrar över hur du mår? Känner själv att det går i myrsteg framåt och att nollkontakt är plågsamt men nödvändigt för att kunna känna hur mår jag…

Det är tungt att bära någon annans missbruk och ännu tyngre att man inte kan älska dem friska. Ta hand om DIG. Kram!

Hej
Jag förstår att du inte riktigt ville ha dessa svar.. men som du själv sa så är det välment o i syfte att bespara dig o din dotter smärta
Lycka till!

@Uppgiven74
Hej igen.
Det var en jobbig helg du hade, fint dock med en ursäkt av sambons kompis i allt det jobbiga.

I nuläget ger du inte upp, jag hoppas att du hittar sätt att leva tillsammans för det är ju energikrävande att leva tillsammans med en med beroende.
Att inte dras med helt i det jobbiga.
Och att komma ihåg att beroende sitter djupt och där bakom finns ju den man blivit kär i. 💜

Jag funderar lite på hur mycket du känner till om beroende, hur det funkar? Ger lite så att säga kött på benen hur man som anhörig kan tänka och agera också i vissa situationer. Ett tips är Lerins avsnitt som åtminstone finns på SVT play, om du känner för och vill kolla upp.
🌺