Senaste kommentarerna i forumet

@bumblebee
Jag tror inte att du ska utsätta dig för sådana situationer- inte delta i dem tillsammans med din man.
Vad är det som gör att du kör dit honom efter att han druckit fyra öl?

Jag slutade att följa med på middagar etc, vägrade sitta där och se hur min man söp.
Och även i mitt fall uppmärksammades mitt mående någonstans i dimman men den sk omsorgen upplevde jag bara som äcklig.

@bumblebee

Om han har ett beroende så är det en besatthet av alkoholen. Förnekelse är ju en del av sjukdomen. Det går inte att utgå från sig själv för att förstå den besattheten kring alkoholen för vi som anhöriga har den inte helt enkelt. Däremot så blir vi ju besatta i att leva och ta ansvar för missbrukaren.
Du tänker mkt på vad han ska inse och inte men det handlar mer om dig, att om han nu har ett beroende så är det klart att en after work inte blir en lyckad tillställning.
Om han har ett aktivt beroende så lever han i förnekelse. Du kan inte styra det men du kan jobba med dig själv, bryta din egna förnekelse kring situationen. Det enda du kan påverka dig själv.

@Anor@@
Det är ju det som är svårt, att släppa.
Att vara konsekvent i att var och en får ta ansvar för sitt, vilket nästan inte går när man levt i en beroende och medberoende relation.
Det kladdas ihop och så är djävulsdansen igång.
Det var som en avgiftning för mig och har tagit låååång tid dels att nå den totala botten och dels att börja tänka i nya banor där jag tar ansvar för mig min egen väg.
Det tar tid.

Känner igen den där besvikelsen 😔

Tyvärr så stämmer det du beskriver väl in i problembilden vad gäller högfungerande alkoholism. Toleransen ökar och man behöver dricka mer, man klarar inte heller att begränsa mängden till det man tänkt utan dricker mer än det man ”planerat”. Som jag förstått det så dricker man också ofta innan man ska på en social tillställning.

Jag tror att din sambo helt enkelt inte klarar av att göra andra val just nu utan styrs av sitt beroende, jättesvårt för er båda💗

Igår var vi på after work med jobbet, och det gick ungefär som jag föreställt mig. Vi bestämde att jag skulle köra och då började sambon dricka öl så fort han kommit hem från jobbet, och redan innan vi var framme hade han fått i sig 4 st.

Jag försökte låta honom hållas och umgåås med sina kollegor medan jag umgicks med mina, men han vimle gärna sitta nära, klänga på mig och fråga hur det var. Jag tror, kanske mer hoppas att det sken igenom hur trött och matt jag blev av hans drickande.

Jag hade en ångestklump i bröstet hela kvällen. Det var fler än min sambo som drack i snabb takt och det kändes som om jag var där med företagets alla alkoholister.

Jag kommenterade aldrig hur mycket han skulle dricka och har inte sagt något nu på morgonen heller, men det var absolut ingen lyckad kväll. Och absolut inte vad jag önskat mig.

(Läste igen och såg att du eller din man i parterapin talar om det för terapeuten..)

Förstår att du vill göra allt du kan för er relation.
Vill han själv detta?
Är det en terapeut som är inriktad på medberoende/aktivt missbruk? Och gör detta med par?

@Snödroppen jag har försökt släppa helt, men tycker det är svårt.
Min önskan är att han själv gått till en terapeut. Nu försöker vi med parterapi. Och som jag skrev i ett tidigare svar.Jag kommer att tals om att han har ett missbruk.

@bella70 jag tänker att jag kommer tala om för dem om hans alkohol missbruk. Och att de då kommer föreslå att han kontaktar beroendeenheten.
Jag kommer att vara öppen med hans missbruk för alla nu.Detta har jag talat om för honom.
Jag vet inte om det är rätt väg.Men jag måste försöka med något tänker jag.

@gladpålåtsas ett modigt och stort steg! Det ÄR dränerande. Man får gråta och bryta ihop. Man måste hantera känslorna för att ta sig igenom dem. Massor av kramar till dig.

@Kameleont Jag tycker inte alls att ditt resonemang låter stolligt, snarare klokt och väldigt igenkänningsbart!

Det är vanligt att vilja förändring och samtidigt känna ett starkt motstånd. Det är ju precis som du skriver vanor som blivit till en vardag för er båda. Att känna en trygghet i det som är förutsägbart, och en rädsla inför det som är ovisst tänker jag är vanliga känslor när man står inför en förändring. Frågan är om det är en anledning att låta bli?

Ta hand om dig!

@has ❤️
Så bra.

❤️

Känner mig som en enda lång utandning idag.

Så tacksam för att jag fann styrkan att gå. Gav mig själv möjligheten att börja läka. Honom möjligheten att se över sitt liv och sina val. Hans son möjligheten att få tillbaka sin pappa. Oss möjligheten att kanske hitta tillbaka till varandra igen.

Möjligheten till liv och utveckling. Istället för destruktivitet och den ofelbart nedåtgående spiralen.

Inget hade förändrats om jag inte vågat släppa taget helt. Gå utan förklaring. Låta livet hända.

Han bekräftar det nu. Inga samtal i världen hade hjälpt. Han kunde inte bryta mönstret och inte heller se helheten. Bara tillfällen det blev lite för mycket. Samtal om mängder och hur ofta har bara ökat smygandet och lögnerna, eftersom han verkligen inte klarade av att bryta. Han behövde krascha för att vakna upp.

Det är inte förrän nu jag förstår styrkan som krävdes av mig för att gå. Konstigt nog känner jag mig just nu lite tacksam för min förmåga att stänga av och göra. Men förstår samtidigt att jag kanske hade uppmärksammat och lämnat tidigare om jag själv hade tillgång till hälsosammare förhållningssätt till mig själv.

Mannen har idag varit på ett första bedömningssamtal för behandling för sitt beroende. På eget initiativ tog han kontakt med sin arbetsgivare som reagerade med stöd och snabba insatser utan dömande.

Nu är det någon annan som hjälper honom och håller koll på hur det går.

Därför andas jag ut lite till. Gråter lite till. Älskar både mig själv och honom lite till. Förstår att faran inte är över på något sätt. Men sjukdomen är nu framme i ljuset och vi är flera som vet hur det är ställt. Därför kommer jag aldrig mer stå ensam i förnekandets storm igen❤️

Jag släppte helt.
Jag insåg att det spelar ingen roll vad gör utan jag lämnar över helt och tar ansvar för mig själv istället.
Vad hjälper det om man själv inte är redo?
Det är en del av medberoendet anser jag att inte bara släppa så får personen uppleva konsekvenserna av sitt handlande precis som vi medberoende får uppleva konsekvenserna av våra val.

Tillägg
Noterar att jag skrev ordet ansvaret ”
Det var/är ju inte mitt, eller vårt, men i den akuta situationen kände jag det så då personen var farlig både för sig själv och andra.
Reagerar på det jag skrev då det tillhör mitt medberoende, vilket jag medvetet försöka sätta gränser för.

(Jag ser alltså kontakten med ag som något bra i en akut situation o som en extra trygghet i smb med en helt nödvändig separation)

Hej
Jag övertygade min att kontakta ag. Han fick en terapeut på företagshälsovården.
Skönt att inte ha ansvaret själv längre om du förstår hur jag menar.

Dock innebär inte det att personen blir frisk och att man kan fortsätta att leva ihop.
Hur tänker du kring parterapi med en missbrukare?

Jag tänker att det inte alls är konstigt att det känns dränerande @gladpålåtsas. När allt svårt vi tryckt undan, förnekat och burit på under lång tid ska upp till granskning behöver det nog få ta energi💗

@Åsa M Tack för pepp. Det behövs! Jag kommer börja med att boka parterapi!

@ann74 & gladpålåtsas varje litet steg räknas, samtalen kanske behövs just för att orka ta nästa steg. Idag har ni gjort något stort och bra för er själva. Om förtroendet inte infinner sig med just den personen ni träffar på, så ge inte upp! Jag tänker att vi som medberoende också behöver hjälp med till exempel förnekelse, eller hinder vi ser framför oss💗

@ann74 Ja jag har också haft kontakt med psykolog på nätet idag. Jag öppnade mig ganska mycket men känner att mina problem kanske är olösliga så länge jag bor kvar. Jag provar också ett par gånger tänker jag.

@Lora det var mycket som hände. Han blev ålagd att genomgå behandling, för det första. Behandling som han påstod att han inte behövde, bara ett par dagar efter att den påbörjats menade han att han var frisk.
För det andra blev han fråntagen sitt chefsjobb, eftersom arbetsgivaren ansåg att han var olämplig för att ha personal- och budgetansvar tills han mådde bättre. Han har fortfarande inte fått tillbaka det.
För det tredje blev han sjukskriven efter inläggning på sjukhus och efter det kom han tillbaka för arbetsträning och blev omplacerad.
Såvitt jag förstår är han fortfarande inte återställd och hans chef litar inte fullt ut på att han faktiskt försöker vara nykter.
Hur det landade - ja... Mitt ex förnekade sin sjukdom fullt ut. Han hade inga problem alls och han kunde ju dra ner på alkoholen när han ville. Han har supit halva livet, sumpat två äktenskap, hamnat i otaliga konflikter. Det tog honom flera år att ens be om ursäkt till mig för allt kaos han skapade, hans beteende, lögnerna. Jag valde att inte ha kontakt efter det för jag orkade inte. Det tog liksom min sista energi att försöka hålla honom under armarna och lyssna på de ständiga bortförklaringarna. Kanske har han uppnått insikt nu om att han behöver få ordning på sitt liv. Men troligen inte, eftersom han som sagt har supit halva livet och konsekvent vägrat att söka hjälp för varken drickandet eller sin psykiska ohälsa.
Jag ångrar inte att jag tog hjälp av hans chef. Jag var rädd att han skulle skada sig själv för han mådde så dåligt. Men jag tror inte det löste hans problem, möjligen bara kortsiktigt.

@gladpålåtsas jag vet inte riktigt det var ett första möte på 25 min , och man är ju inte jätte bekväm med att öppna sig så det kändes lite trevande. Men fick några frågor jag skulle fundera över till nästa vecka då vi ska mötas igen. Så prövar ett par gånger till det kanske blir bättre. Jag tog en psykolog via mindler .

@Åsa M Intressant att du föreslår att prata med chefen. Ser att du gått den vägen. Vad blev utfallet? Vet du hur det landade hos din partner? Några tips kring Hur?