Senaste kommentarerna i forumet

@Uppgiven74
Har just skrivit en text som handlar om hur jag fick hjälp med ett trauma efter att jag levde med en alkoholist. Och så gick jag in här innan min löprunda.
Mitt yngre jag vill säga "lämna fort som fan" men det handlar inte om mig, utan om dig. Du måste bestämma själv.
Om jag lämnade hade jag inte varit med om det trauma som jag var med om. Men det gjorde mig till en författare, då skrivandet var mitt enda sätt att läka.
Och jag är ändå glad över mitt liv, som det är, hur det har varit med lärdomar.
Men om det går att bromsa oönskade erfarenheter så skulle jag välja att bromsa.
Han verkar inte bra, då han tar med dig till en vän som beter sig ytterst olämpligt.
Det kompisen sa och gjorde är INTE ok.
Ta hand om dig!

Hej @Uppgiven74!
Jag känner igen bortförklaringarna, den irriterade partnern och frustrationen och förvirringen du bär på.

Så himla jobbigt! Att någon utifrån var rak hjälpte mig att lämna. När jag beskrev vår hemsituation sa denne: det här är inte riskdrickande utan ett beroende.

Nu säger jag samma sak till dig: utifrån det du beskriver är din sambo beroende av alkohol. En alkoholist helt enkelt.

Jag misstänker att tanken om du överdrivit i ditt inlägg nu passerar (det gjorde det i alla fall för mig). Men jag misstänker att du istället underdrivit och dessutom inte ser allt din sambo dricker.

De där perioderna då jag upplevde att min man drog ner har senare visat sig vara perioder då min man istället blev ännu mer noga med att smyga. Han drog aldrig ner (min man är nu nykter sedan två månader, då jag lämnade honom, och har därför kunnat berätta hur saker faktiskt var).

Att leva med någon som har ett beroende suger livskraften ur en. Dels är det inte trevligt att till exempel sitta i soffan och se på tv tillsammans med någon som är påverkad. Dels blir man väldigt ensam eftersom den man vill dela sitt liv med ständigt försvinner in i dimman. Dels för att man försöker förstå och få ihop verkligheten, där personen man lever med säger en sak som man inte alls får ihop med den verklighet man tycker sig se. Dels för att man får en väldans massa skuld lagd på sig som man på något märkligt sätt väljer att ta på sig, fast man egentligen inte ”gjort något fel”. Förvirrningen, oron för hur det ska bli idag, ikväll, i helgen, nästa vecka, på semestern, i framtiden tar också enorma mängder energi.

Du har försökt prata med din sambo, men verkar inte nå fram. Vilket är en del av beroendesjukdomen, man har ett starkt förnekande och har svårt att ta in hur saker blir för någon annan plus skulden och skammen på det.

Jag hoppas att du håller fast i ditt mod och i det du egentligen vet: om du inte lämnar kommer du dras med ner i den onda spiralen.

Kanske kan det tyckas hårt, men anledningen till att vi är så många som säger: ”lämna!” är för att vi också försökt hjälpa vår partner bli nykter. Vi vet att vi som lever sida vid sida med någon som har ett aktivt beroende också på ett eller annat sätt blir sjuka själva till sist. Vi vet hur svårt det är att lämna. Vi vet också hur svårt det är att stanna kvar.

Uppdatera oss gärna hur det går för dig! Skickar styrkekramar💗

100% igenkänning på ALLT du skriver 💕
Klockan är snart 04 och jag ligger sömnlös av oro för vad jag borde göra om några timmar men som jag är ganska säker på att jag inte kommer våga.....
Kram

Jag ställer mig själv samma fråga varje helg: Är det jag som överdriver? Alla kanske dricker så här på helgerna? Jag dricker själv väldigt sällan, det är kanske jag som är onormal?
Hur som haver är det iaf INTE ok att din man/sambo är elak mot dig!!
Kram 💕

Detta är mitt första inlägg här på forumet och jag känner att jag nådde ett slags botten i går kväll.
Min sambo har alltid druckit för mycket alkohol (inte enligt honom själv men enligt alla andra) och det blev ännu värre när det uppdagades för några år sedan att hans tonåring hade allvarliga drogproblem. Han började dricka varje dag för att döva sin ångest och för att kunna sova. När han "bara" drack starköl (den starkaste som finns på Systemet) var det inte så farligt men när han kombinerade det med whisky blev han ofta aggressiv och grälsjuk. Han påstod dock alltid att det var JAG som var arg och de flesta kvällar slutade med att han däckade på soffan. Jag vet inte hur många gånger jag bett honom dra ner på sitt drickande men det är många. Han skärper sig ett tag men faller snabbt tillbaka. Tonåringen är på rätt väg men såklart finns oron för ett återfall och det är ofta den som blir en ursäkt för att dricka.
Denna veckan har han druckit varje kväll, "bara" 5-6 500ml STARK starköl och på eftermiddagen innan han druckit första ölen har han varit väldigt stingslig och hittat fel jag gjort att bli irriterad på.
I dag har vi varit hos en kompis till min sambo (som jag aldrig träffat innan) och de började dricka direkt kl 14 när vi kom dit. Vin, starköl och grogg. 19.00 var de asplakat och kompisen började göra närmanden på mig. Han ville sitta nära och hålla om och min sambo märker inte hur obekväm jag blir. Jag reser mig upp och säger och jag vill köra hem och min sambo blir irriterad för att jag är så arg... Jag envisas med att jag vill åka och när jag går ut i hallen följer kompisen efter och klämmer mig på rumpan. Min sambo är så berusad att han inte får på sig skorna utan får sätta sig ner på golvet. Kompisen säger då till min sambo "Det blir nog inget ligga för dig ikväll men hon kan köra hem dig och komma tillbaka och få vad hon vill här!" Min sambo bara flinar, jag vet inte ens om han fattade. Kompisen säger då till mig " Jag kan komma till er nästa gång och då tycker jag inte att du ska ha så mycket kläder på dig!!" Jag säger att jag troligtvis kommer att ha på mig mycket mer kläder och går och sätter mig i bilen. Det tar en stund för min sambo att hitta till uppfarten och när han sätter sig i bilen frågar jag om han verkligen tyckte att det var OK att hans kompis stötte på mig? Svaret var "Hur menar du, varför är du så arg??"
Han somnade efter ca 1 minuts bilfärd och när vi var hemma gick det inte att få liv i honom så jag lämnade honom helt enkelt i bilen på uppfarten. Han kom in 2,5 timmar senare och gick direkt ner och la sig på soffan. Jag ligger ensam i vår säng, gråter och försöker samla mod för att ställa ett ultimatum i morgon. Antingen försvinner spriten eller så försvinner jag.....

Nu är det svart igen. Inte för jag saknar honom, där känns det verkligen som mina känslor har total dött. Men katten är kvar och nu lär jag ta tag i det , det funkar inte för mitt psyke att inte veta om han har det bra! Att grannarna säger det ser ut som han mår bra räcker inte.....jag är deprimerad för att jag inte kan vara med min katt, jag har fått en ny lägenhet men det är inflytt 1/6 och jag har fullständig panik över både flytt( hur ska jag kunna genomföra detta ensam?)och att jag tar fel beslut och katten blir att må dåligt, då jag känner att jag måste ta hit honom nu till bläää lägenheten ..... Ingen kontakt med mitt numer ex och det är bra!

@rainbow
Jag har förlorat ett par vänner i suicid. Det går inte att jämföra. Men de levde båda med bipolär sjukdom. Tyvärr har den sjukdomen en hög suicidrisk och många dör av suicid. Att dricka och inte äta leder till döden.
Jag har hanterat sorger genom att skriva brev till mina vänner. Och skriva det som kommer. Det finns massor med möjligheter att bearbeta sorger genom skrivande. Kanske det kan vara något för dig.
Genom att skriva kan du närma dig just den där känslan av att krama din mamma. Det kan vara fruktansvärt jobbigt, men med stöd i form av samtal av en skrivlärare eller terapeut så är det en möjlighet att läka.
Det funkade för mig. Och för många jag känner. Men det är en process. Och det tar den tid det tar.
En varm kram

@Nor.Li
Det är precis det du inte behöver: svara honom om han ringer. Du är vuxen och bestämmer själv och du har rätt att göra valet att bryta kontakten.
Den känslan du bär på känner jag igen så väl. Man ska liksom förbereda sig, man har ångest,osv osv
Det är helt fantastiskt att slippa och så skönt att ha kommit till den punkten att jag inte längre dividerar med mig själv om det är rätt eller fel.
Tänk om de haft en promille av det dividerandet med sig själva då kanske relationerna hade funkat bättre.
Var rädd om dig och ditt liv.

Hej @Nor.Li! Läser din tråd och förstår att det måste vara jättesvårt! Fick ni något stöd hos kvinnojouren?

Om det ligger en personlighetsstörning i botten så finns det troligen inte så mycket hopp om att det ska bli annorlunda (eftersom flertalet som har dessa diagnoser själva ej söker hjälp då de inte ser sig ha några problem), utan det blir just förhållningssättet man behöver ha till relationen som man får försöka hitta.

Har själv en förälder som troligen finns inom det spektrat, som inte är direkt elak men det ändå blir väldigt konstigt ibland.

Får hela tiden påminna mig om, och jobba med, hur jag förhåller mig (speciellt som bemötandet från min förälder varierar rätt mycket, ibland känns det nästan ”normalt” och så blir man besviken när man återigen inser att det ju inte är det nästa gång något märkligt inträffar).

Hoppas du kan få stöd att reda i hur du skulle behöva göra i situationer som den du beskriver av någon professionell. Blir så tungt att försöka hitta ”rätt sätt” vid varje enskild situation.

Skickar en styrkekram (och ett grattis i efterskott?)💗

*var för sig

@LillaH så fint att din man kom till insikt! Jag tror inte att det gjort någon skillnad om du hade påtalat drickandet tidigare (jag hade ett flertal såna samtal med min man och det ledde enbart till att han blev mer noga med att smyga och gömma har det visat sig nu när han själv kom till insikt, sökte hjälp och blev nykter).

Själv har jag fått väldigt bra hjälp av en kurator på vårdcentralen, så det kan vara en väg att gå. Självklart är det jättebra att du vill vara ett stöd för din man, om du har medberoende tendenser skulle jag kunna tänka mig att det är ännu viktigare att du blir i mer kontakt med vad du behöver och hur du kan vara ett stöd för dig själv.

Jag vet inte hur det sett ut för er, själv känner jag att tilliten skadats av tidigare nämnda smygande och smusslande. Så det tänker jag kan vara en faktor ni kan behöva jobba med tillsammans (även om ni får stöd var för dig).

Det är snart två månader sedan min man kom till insikt och för mig känns det som att jag fått tillbaka min man, som han var när vi träffades. Det har varit svårt att veta vad som berott på alkoholen och vad som ”varit han” de senaste åren, man får upptäcka lite på nytt 😊

Varmt lycka till!🌸

Läst och tar in ❤️

Det kmr alltid vara som en olöst gåta.
Hur mycket man tänker tillbaka så snurrar allting bara runt. Men det som gör mest ont är att man tkr så synd om henne, trots att hon inte lever. Det är bara sorgligt. Hon var så himla ensam och missförstådd. Önskade jag bara fick 5 minuter med henne....inte säga något.. bara krama henne.

@LillaH
Vad gör du för att må bra? Jag tänker att nu har du en fin möjlighet att ta reda på vad du mår bra av.
Ibland lever vi på i våra liv. Ibland tvingas vi att stanna upp.
Jag fick bra stöd i detta forum. Det var här jag förstod vad ett medberoende innebar, på riktigt. Då hade jag fått mitt ex att flytta ut, efter flera års önskan, att han skulle flytta ut.
Och nu lever jag äntligen det liv jag alltid velat. Jag har haft flera professionella kontakter då jag tidigare levt med en svår bipolär sjukdom som jag lärde mig att hantera med massor av verktyg.
Det är en process. Att komma till insikt hur man vill leva.
Jag har alltid tyckt att det varit en spännande resa, även om den stundtals har varit mycket svår. Men jag älskar utmaningar.
Och jag är tacksam för allt jag lärt mig. Att sätta gränser är en sak jag har blivit mycket bättre på!
Ta hand om dig. Och det finns hjälp att få. Om inte vården erbjuder så finns det Al-anon, präster eller kanske någon passande patientförening?
Jag har lett anhöriggrupper och ibland behöver man bara prata med andra som förstår varandra. Tyvärr är alkoholism ett stigma.
Så det gäller att prata med någon man litar på. Och som både vill och orkar lyssna.
Alla sliter med något. Har jag sett efter min resa med att bli sjuk och sedan bli frisk. Lyssna på vad du behöver!

Jag tror du är något på spåret när du frågar om din egen roll i det hela. Jag har själv jobbat oerhört mycket med mina tendenser till att omgärda mig med trasiga människor som jag ska laga för att få bekräftelse. De kommer från min barndom och det är mönster som är jättesvårt att sudda ut. Jag tränar på att dra och hålla gränser. Om du tror att det kan vara värdefullt för dig kanske du ska göra samma? Din man har tagit hjälp, kanske du också ska göra det för egen del?

@bella70 Våra barn är vuxna och inte gemensamma. Vi, jag och min man, träffades för bara fem år sedan och mina barns pappa är okej.
Ja, min chef skulle kolla om vår fhv kan göra något.
Men kan jag göra något själv för att underlätta tillfrisknandet för min man, nu när han själv vill ha hjälp?

Hej
Kan du kontakta din företagshälsovård för att få stöd?
Får barnen stöd - tänker att deras uppväxt måste påverkats?
Så du inte bara tänker på mannens utan ert mående.

Hoppas det blir en vändpunkt för er alla 😊

Ny här… min man har precis erkänt att han har alkoholproblem, för mig, för sin arbetsgivare och arbetskamrater, sina barn. Han kom till insikt på grund av en olycka som skedde.
Jo jag har känt till hans problem men har nog inte själv sett det som något ”större” problem eftersom han inte blir elak eller så. Inte som mina föräldrar blev…
Nu sitter jag här och funderar på min roll i allt det här. Jag har ju tillåtit det. På alla möjliga sätt. Jag har inte ställt några som krav. Vi har inte pratat om det helt enkelt. Inte låtsats om att det varit (är) ett problem. Vi är båda konflikträdda och han är dessutom inte någon som gärna pratar om känslor, problem etc.
Men nu har han på grund av det som hände sökt hjälp och vi var idag till hans företagshälsovård och de berättade vad de kunde erbjuda HONOM för hjälp.
Men jag då? Vad gör en vuxen anhörig i en sådan här situation? Jag vill ju stötta min man i det här. Men hur gör jag det? Vart kan jag vända mig för att få ”min verktygslåda” för att det här ska fungera och bli hållbart? Och är jag bara anhörig till en alkoholist eller är jag rent av medberoende? Och har jag då alltid varit en medberoendeperson? På grund av min uppväxt.
Så många frågor som snurrar…
Ja jag hoppas jag får råd och tips hur jag (och vi som par) kommer framåt från nu.

Känner panik inför om min pappa ska ringa mig för att säga grattis. Sen tittat jag över på min son och tänker bara; "varför?". Jag älskar och är så älskad. Jag har det jag behöver i mitt liv just nu. Jag önskar att saker vore annorlunda. Javisst gör jag det. Vad ska jag liksom säga honom i så fall? Vi har inte hörts på länge kanske kan säger. Nej, jag vet. Det är jättetråkigt att det har blivit såhär. Jag önskar att du inte skulle dricka och tappa kontrollen över vad du gör och säger. Men det verkar inte som att du kan sluta med det. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Det är ju det som är grejen. Jag har ingen kontroll över vad han gör, men jag och dom jag älskar får ta konsekvenserna och jag har fått nog av det. Betyder det att jag i så fall inte ens ska svara? Känner mig helt lost.

@rainbow
Kära du, det är väldigt sorgligt. Men du och din syster gjorde vad som var rätt för er. I den stunden.
Sen hade ni fullt upp med små barn. Ni satte gränser för att ni behövde dem just då.
Er mamma var ansvarig för sin hälsa,som alla människor är.
Ni får absolut inte bära skuld. Det låter som att det funnits brister i hela vårdkedjan, där någon kunde pratat med er.
Men det är tyvärr så det kan vara. Jag har själv mycket erfarenhet av bipolär sjukdom, som egen erfaren och som vän till många.
Det kan vara en svår sjukdom innan man har fått behandling och sjukdomsinsikt. Och den resan kan vara lång i sig.
Tyvärr ett stort stigma i samhället som försvårar det för många, sjuka och anhöriga, att få rätt hjälp.
En sak man bör undvika med sjukdomen är alkohol. Men många självmedicinerar med den.
Det jag vill säga, är att ni får absolut inte belasta er med skuld.
Gå och bearbeta er sorg var och en eller tillsammans! Och nu ska landa i, att ni gjorde allt ni kunde, just då.
Samhällets medborgare kan alla visa medkänsla med varandra,
Men dit är det långt. Då jag själv såg hur min omgivning var under mina sjuka år. Nu har jag varit frisk i många år. Och jag kan tyvärr inte berätta för många om min erfarenhet. Men jag berättar för utvalda. Och då är det så läkande. Igår berättade en kollega om sina barn. Och det för att hon berättat för mig och jag för henne. Vi bearbetade båda tidigare sorger,genom det samtalet. Och jag trodde att jag hade bearbetat klart. Men visst sätter sjukdom och död spår.
Berätta för era barn hur fin deras .mormor var. Prata om henne. Om det som var friskt. Och ta hand om er!

@rainbow kärlek och värme till dig ❤️ Låter otroligt tufft och tungt. Har du professionellt stöd i detta, att gå hos någon och bolla alla jobbiga känslor och tankar? 💕 Känn inte skuld, det låter som att ni gjorde oerhört mycket för er mamma ❤️

@rainbow så oerhört tungt för dig och din syster att bära allt detta! Det låter som att ni förlorade er mamma till sjukdomen långt innan hon till sist gick bort i sviterna av den. Jag tänker att ditt ultimatum var ett sätt att rädda dig själv och samtidigt försöka rädda din mamma. Få henne att komma till insikt, välja att söka hjälp och bli tillfriskna från sitt beroende.

Det gick inte ändå, sjukdomen hade för starkt grepp om henne.

Ditt ultimatum handlade egentligen inte om att du ville skjuta henne ifrån dig, utan om din önskan att ha henne nära. Kanske kan det vara en liten hjälp att påminna sig om det?❤️

God morgon 🌞
Blir lite konfunderad då jag går tillbaka och kollar mitt inlägg i "senaste kommentarerna", hur det ser ut där. Hittar inte, inte heller inlägg av Åsa M då hon kommenterat i samma tråd.
Våra inlägg syns om man går in under forum "anhöriga".
Tar tid att lära sig hur allt funkar men tålamod är inte min starka sida. 🙈

Jag tyckte tidigare att det var intressant att läsa hurdana inlägg oavsett forum som 'ploppat upp" senast jag läste. Men, nu funkar det ju inte. 🤔

Ha en bra dag,
solen kämpar sig fram här som jag befinner mig. Kanske blir vår någon gång.
🌺🌞

@rainbow så hemskt! Har du gått hos någon för att bearbeta sorgen? Det låter som om det skulle vara bra för att finna frid. Sorg är tungt att bära...

Fy vad ledsen jag blir...beklagar verkligen ❤️
Jag tror tyvärr inte ni kunnat gjort så mycket mer....låt inte detta äta upp dig ❤️

Jag har inte erfarenhet av regelrätt intervention, men raka samtal om vanor kring drickande, oro över hälsa osv. Det fungerade inte alls för mitt ex ville inte erkänna sina problem. Det enda som fungerade var att jag pratade med hans chef som i sin tur pratade med honom. Då sattes behandling in, han blev sjukskriven, när han var åter i arbete blev han fråntagen sin chefstjänst, och omplacerad. Det är nu tre-fyra år sedan och han är fortfarande i samma läge.
Min bild är att det inte alltid fungerar om det är närstående som tar upp problemet.