Senaste kommentarerna i forumet

Nej hon dog 3 år efter att jag gav ultimatumet. Värsta av allt var oxå att jag var så trygg med att hon lämnade titt som tätt röstmeddelande. Tyckte de var så underligt att hon hade slutat med det de senaste halvåret. Insåg vid hennes död att jag hade glömt att blocka upp henne i telefonen (fick göra det när hon ringde maniskt) och sedan blocka upp. Då tänkte min syster att hon iaf intr försökt nå oss då hon kunde ha ringt till henne under all tid..till att min syster inser 2 veckor efter hennes död att hon RÅKAT blocka henne i telefonen i flera månader. Det var förkrossande...

Känns verkligen som vi övergav henne...

Igår var exakt 1 år sedan min äldre syster ringde och grät förkrossat av chock att 2 poliser varit hemma hos henne och meddelat att vår mamma hittats avliden i sin lägenhet.

En orolig vän hade kontaktat polisen. Hon hittades död på golvet i sovrummet. Sista livstecken från henne hittade vi via hennes telefon som var 10 dagar innan hon hittades :/ alltså låg hon död i 10 dagar....

Sådan extrem ångest och dåligt samvete har jag aldrig skådat i mitt liv. Min syster blev/är fortfarande sjukskriven.

Min syster är 6 år äldre och haft en helt annan relation och historia/ perspektiv med mamma. I efterhand det som kallas medberoende.

Jag klippte kontakten med mamma när jag blev tonåring och träffade henne ytligt och sporadiskt tills jag valde att bygga upp relationen när jag var lite över 20 år. Min mamma var en unik person, hjärta av guld, busig personlighet och otroligt vacker. Men hon har haft Så mkt problem och ställt till det så otroligt mkt I sitt liv. I efterhand förstår man att hon kan ha lidit av bipolär sjukdom och hade behövt hjälp. Hon förlorade vårdnad av oss när vi var små till vår fina pappa.

Kort sagt så har alkohol funnits så långt jag minns (sedan jag var 6 år) och hon kunde bli kraftigt berusad. Inte hela tiden utan i perioder. Vi kmr även från en annan kultur (persisk) och de väldigt ovanligt och tabubelagt så som vår mamma då gjorde. Släkt och familj gjorde allt de kunde (på deras sätt) men lyckades inte. Allt började med att hon var 2 barnsmamma, bott i sverige i ca 2 år och blev plötsligt olycklig i sitt liv med vår pappa och de bråkade och de gjorde ett tillfälligt uppehåll. Då lärde hon känna en man från en gammal bekant/vännina. Denna man var i helt fel umgänge. Jag var då 2 år. Han fick henne att börja röka och bli beroende av heroin, mannen och vänninan lurade henne då på flera 100 000 kr som gjorde henne skuldsatt föralltid på kronofogden och därefter började hennes liv att gå en helt annan väg från var det var innan. Den ända som kunde hålla henne i schack i livet var i princip min syster. Tills jag blev tidig tonåring så åkte vi mkt med mamma och besökte släkt i annan stad. Väldigt familjärt där släkt som bodde i andra länder oxå kom .. fina minnen men det rasade bort med tiden pga mamma på ett eller annat sätt ställde till det. Min moster (mammas tvilling) som är den ända som bor i Sverige (som vi alla åkte till) bröt kontakten helt med mamma och min mormor flyttade tillbaka till hemlandet och inga mer släktträffar eller besök från andra.

När mamma och jag tog upp kontakten blev vi väldigt nära och jag vet att det betydde så himla mkt för henne. Hon var väldigt mån om att berätts om hur mkt hon älskade mig och hur vi betydde allt för henne. Så jag, min syster och mamma blev väldigt nära därpå. När hon första gången blev mormor (syster dotter) så var hon överlycklig. Tyvärr föddes hon sjuk, i lika tillstånd som en cpskada. Detta tog jätte hårt på min mamma. Grät och sörjde mkt. Tog med mamma utomlands på resa och där smygköpte massa sprit, drack ur en lokaflaska under hela resan och på kvällarna hörde jag henne gråta av sorg.

Alkoholen fanns där i bakgrunden hela tiden. Ibland ställde hon till det fortfarande. Ett tag blev de så illa att jag ordnade så hon blev akut tvångsintagen på psyk via LPT. Efteråt fick hon ta antabus och följas upp via öppenvårdet. Det föll såklart. Man fick helt enkelt bara undvika hennes samtal när hon var i det skicket. Vilket är att hon ältar allt som hänt henne i livet, eller ringer och har panikångestattack, att hon vill dö. Detta kunde va på jobbet, med vänner
, närsom och hon ringde maniskt. Ibland fick jag åka från jobbet till henne och trösta henne då hon hade grova panikångestattacker.

Sedan fick jag mitt första barn och hon var med mkt I början men sen eskalerade det. Hennes märkliga beteende var väldigt ofta och inte i perioder. Ringde maniskt och opassande när jag var hemma med en 4 månaders. Fanns sällan någon självinsikt kvar. Det tog så mkt på krafterna så jag sa att hon fick ett ultimatum. Behandlingshem/hjälp och ett liv med oss eller akohol och inget liv med oss.

Hon förnekade problemet och att hon bara dricker ibland. Jag var beslutsam och flera omgångar Ringde hon och sa att hon ville utföra det men i sista sekund avbröt allt. Tiden gick och vardagen som småförälder tog över. De var mkt sms om hur mkt hon älskade och saknade oss, hur ledsen hon var. Ibland skicka jag bilder på barnbarnen. Månader gick, ett år gick.. Senast jag såg henne var när min syster var orolig för hur hon levde, vilket var befogat då de var misär när vi kom dit. Vi städade och bytte lakan etc. Sen gick tiden igen. Jag brukade titt som tätt kolla hennes aktivitet på Facebook men sen från ingenstans hade jag glömt göra det på ett tag.
Samtidigt ville min syster att vi skulle försöka på nått sätt återuppta kontakt med mamma men nu med kravlöshet och från mammas förutsättningar. 1 fika hos henne 1 gång i veckan, utan barnbarn.

Sen kom beskedet.....

Hemskt att veta att hennes 2 sista år var i total ensamhet. När hon tappade oss fanns inget syfte mer att upprätthålla något typ av liv. Hon bodde i sitt sovrum. Hade 1 "vän" som köpte och lämnade akhohol utanför hennes dörr. Hon släppte aldrig in honom men pratade på telefon och sms. Samma "vän" som ringde polisen när han inte fått tag på henne över 10 dagar.

Mitt största ånger är att jag valde ultimatum. Att jag aldrig kollade hur hon mådde under tiden. Svarade att jag älskar henne med:(

Obduktion visade metabol alkoholketoacidos. Ett skick när man ätit för dåligt och kroppen börjar producera för mkt ketoner. Detta kunde ha behandlats enkelt om hon hade fått sjukhusvård. Samma dag vi tror att hon dog hade hon sagt till "vännen" att hon mådde dåligt, kräkts och behövde ha lite frukt och yoghurt. Han hade handlat till henne och lagt det utanför dörren. Den påsen låg på golvet i sovrummet när vi var i lägenheten :(

Gör så ont. Hur kunde ett liv bli såhär tragiskt och illa och hur kunde det sluta så ovärdigt. Varje år ska vi behöva uppleva detta trauma tills vi själva dör. Jag ångrar idag att vi var så fokuserade på bara Alkoholen och inte det psykiska bakom....

Gör ont. Ville mest bara skriva av mig.

@Lillemor-E
Hej.
Fint att du pratat med barnen. Detta med intervention, konfrontation ja. För mig är begreppet "konfrontation" så laddat, låter som att man går till attack mot personen, vilket ju inte är syftet med samtalet.

Jag var tillsammans med en missbrukare, och vi anhöriga hade inget sådant här. Då jag nu tänker på det, hade han tagit rysligt illa upp tror jag, och det hade inget kommit något bra ur det. Mycket på grund av att han inte var mottaglig, åtminstone inte just då. Dessutom hade jag bristfällig kunskap om beroende (vilket jag insåg efter att vi bröt), så det hade inte blivit lyckat har jag en känsla av. Men, jag har tankar kring ämnet och vill gärna dela med mig.
Så här tänker jag :

Det jag tänker är att man försöker få fram budskapet, att hata alkoholen och vad den gör och inte lasta själva personen. Som jag någonstans läst "hata sjukdomen, inte personen".

Att gå försiktigt fram, men vara rak, förstående samtidigt som man inte går på ursäkter. Finns sådan kraft i ett beroende. En hel del att tänka på liksom ...

Kanske en idé vore att ta med någon som haft missbruk, men kommit ur det? Kan tänka mig att sådant möjligen kan ha lite mer kraft än "bara ett gäng anhöriga" som ordnar en intervention/konfrontation.

Berätta gärna hur det gick om du fattar beslut om sådant.
Sköt om dig, glöm inte Dig själv i all destruktivitet.
KRAM.

@Anor@@
Hej
Har det gått bra för dig o kidsen?

@Lillemor-E Hej❤️ Jag har erfarenhet av en vad man skulle kalla intervention. Min man har druckit dagligen i över tio år, varit mycket de senaste 5-6 åren och riktigt illa var det 2022-2023. Jag har försökt så många gånger att få honom att dra ner eller helst sluta helt men inget har fungerat, förrän i höstas när jag för första gången på allvar sa att nu flyttar jag. Då skulle han minsann sluta men gjorde det ändå inte. Våra tre barn i 20-årsåldern hade också fått nog för länge sen och var dessutom oroliga för hans hälsa så de tog med sig farfar hem en lördagskväll i slutet av november och konfronterade sin pappa (som för tillfället lägligt nog hade druckit). Ett nästan 3 timmar långt samtal (utan mig, jag orkade inte vara med) resulterade i att de skulle hjälpa honom söka hjälp. Han var hos läkare redan på måndagen och blev direkt insatt på Antabus. Han går på det sedan dess, två gånger i veckan är han hos läkare och får den medicinen och har dessutom en del annat mot blodtryck och leverskador och mot lite annat smått och gott långvarigt bruk av alkohol ställer till med. Han bor inne hos sin far i veckorna och kommer hem på helgerna för att hjälpa mig med gården. Jobbar, tränar och sover typ. Och håller sig nykter. Han mår rätt okej, något låg, kylig och avtrubbad. Har inte börjat jobba på den mentala biten, vilket får mig att undra hur hållbart det blir i längden med bara medicin. Men det var inte det du undrade över, utan om erfarenhet av intervention och det kan som du ser fungera❤️ Tror att det var bra att blanda in någon annan närstående, i vårt fall hans pappa då. Jag mår inte alls bra i detta (vill fortfarande att vi delar på oss) så jag valde att inte vara med. Barnen hade större inverkan på honom, förmodligen för att mitt "tjat" (som han sa) har han hört i tio år redan. Jag säger så här att det kan inte skada att försöka er på detta, prata ihop er innan om hur och när, ta ett samtal med ödmjukhet och kärlek. Anklagelser hjälper inte alls. Utan mer "hur kan vi hjälpa dig, vi är oroliga för dig". Det tror jag var vad som fick min man att verkligen lyssna för första gången. Lycka till, kram❤️

Jag känner med dig @Lillemor-E! Så bra att du tagit ett första steg och öppnat upp för de vuxna barnen.

Har inte egna erfarenheter av fungerande intervention men vet att jag läst att det är viktigt att få stöd (gärna proffesionellt) för att öka möjligheterna till en lyckad intervention (tror jag läste det på en beroendemottagnings hemsida). Hoppas att någon annan har goda erfarenheter och kan ge input.

Skickar omtanke och styrka!

I helgen tog jag första steget och vågade öppna upp mig för barnen (vuxna) angående deras pappas beroende. De hade anat det redan innan, men har aldrig förstått vidden och mängderna han dricker varje dag. Det blev en chock för dem. Jag har försökt säga till honom: ”Behöver du verkligen det där glaset”, ”har du inte druckit tillräckligt ikväll”, ”varför gömmer alltid glaset när jag kommer”. ”Kan du inte bara låta bli att dricka ikväll”. Alltid samma svar: jag har koll, jag dricker mindre än förut, vin är ok att dricka dagligen utomlands så varför inte i Sverige. Sedan är det är det slockna på soffan, ”dagen-efter-lukten”. Inte kunna göra något före lunch pga tillnyktring. Det var så skönt att få ur sig. Jag har känt mig så ensam och inte vetat vad jag skulle ta mig till, men sedan började jag läsa på nätet och hittade denna sida och där står det att man måste försöka prata med någon. Jag förstår att jag är medberoende i allt detta och försöker aktivera mig för att må bra. Vi gick igenom liknande situation för cirka 10 år sedan och då lyckades han med hjälp dra ner på sitt drickande till en normal nivå enligt riktlinjerna då och fungerande, men nu senaste året har det eskalerat. Nu har barnen och jag pratat om att vi ska konfrontera honom eller ha en intervention, Är det någon som har erfarenhet av detta, Som skulle kunna ge lite tips. Har det hjälpt?

Så bra att du berättat för dina föräldrar och börjar släppa in andra i hur ni faktiskt har det @ann74!

Jag tänker att varje litet steg är viktigt och att det möjliggör och underlättar i förändringsprocessen❤️

Hoppas du fått tag på skolkuratorn och kan få bra stöd där.

För mig var andras reaktioner på min beskrivning av hur vårt liv hemma såg ut helt avgörande för att jag skulle kunna ta nästa steg.

@Såjävlatrött
Hej. Ja, hm, hur jag skulle ha gjort - jag hade hört av mig, att jag undrar riktigt hur han har det, att tänkt på honom. Men, lämnat att ta upp om vård, min egen uppfattning om familj/släkt.
Nog mycket för att jag är fundersam hur mycket den andra orkar ta in.
Sedan om det blir mera kontakt att gå in på mera saker.

@ann74
Låter kanon🤗

Du.. jag tycker mig ana en grym styrka hos dig! Och klarsynthet!

Har flera ggr idag haft Flashbacks av hur min man sov bort söndagen.. och ångesten när han kom upp.

Ha en fin kväll
Kram

@bella70 ja du har rätt ska ta ett samtal med skolkuratorn så kanske han kan guida mig lite hur jag ska göra.
Tack för dina svar🤗

(Jag tyckte att det var rätt skönt att berätta. Barnen var avgörande i mitt fall, för egen del var jag inte lika mån om en bra tillvaro. Kände dessutom ett ansvar för min alkoholist. När jag hade vidtalat andra kunde jag släppa på det och prioritera annat)

kontakta skolkuratorer imorgon så får de ta ett samtal med respektive barn tycker jag. Berätta gärna hur det gick.

Ja jag tror att alla familjemedlemmar blir bra på att mörka vid problematik.
På sin egen bekostnad.

@bella70 ja men kan jag göra det äldsta sonen blir 18 i år. Men jag börjar bli orolig för hans studier dom går sämre. Samtidigt som han har varit ett väldigt glatt barn har blivit väldigt inbunden. Jag vet inte om det beror på hemma situationen eller om det är att han börjar bli vuxen. Det blir svårare och svårare att nå honom. Och jag börjar känna mig som världens sämsta mamma är så trött och energilös. Har idag berättat för mina föräldrar så det känns ganska bra så det är ett steg framåt tänkte det är lika bra att börja förbereda dom också. Dom vart alldeles chockade dom har inte misstänkt någonting. Så jag måste vara en mästare på att mörka saker och få allt att låta bra utanför hemmet.

Ps Kan barnen få samtalsstöd? Om du börjar med att prata med skolan om deras situation imorgon? Kan det vara en start?

Ja den känslan med sovande man känner man igen.. efter att själv legat sömnlös på sin vakt..

Barnen kommer aldrig att säga ja att flytta ifrån sin pappa.
Men de kommer att förstå o inse att det var bäst. Men jag tycker inte att de ska tillfrågas. Blir än ängsligare för dem.
Mycket möjligt att de inom kort känner stor lättnad och trygghet i att du ger dem en trygg miljö.
Du är den som tar det ansvaret för dem.
Och förmodligen har de sen en bra relation till dig som äldre - tänk så när du tvekar?

Tyvärr är frågan rätt svart vit..
Du o barnen fortsätter att tillbringa livet med en aktiv missbrukade eller ej.
Du kan ❤️

@bella70 nu sitter jag här igen en söndag mitt på dagen och min sambo sover ruset av sig i soffan jag vet inte varför jag inte klarar av att lämna , det låter så lätt när man sitter här men jag vet imorgon så börjar jag tvivla igen. Jag fattar inte hur alla andra kan vara så starka och klara det. Sen gjorde jag något dumt att lovade äldsta sonen att vi skulle vänta ett par månader jag vet inte om han lever på hoppet att det ska bli bättre. Men börjar bli orolig att allt detta går ut över deras mående och skola . Ingen av mina barn är glada länge men dom vill inte att vi lämnar honom. Känns som en mardröm just nu.
Behövde bara skriva av mig lite igen. Det är sån tur att detta forum finns.

Åh, vilken intressant iakttagelse! Kanske börjar du ta mer plats själv och då finns mindre plats för honom?

Låter som ett bra steg åt rätt håll 😊❤️

@Kameleont
O jag bara ler och blir glad av dina glittriga naglar.
Såna små saker som gör så mycket precis som du skriver. 💅🫠

@Snödroppen
Jag blir glad o bara ler åt din fina keps. Härligt! Små saker man ska unna sig som lyfter känslan av eget värde.
I fredags behövde jag muntra upp mig inför jobbdagen (tuff vecka) o för att få lite helg känsla. Målade lite glitter på naglarna.
Funkade väldigt bra för humöret!
😊

@KaarinaM
Min absolut största fasa.... därför är det svårt att komma med bra råd. Men att finnas där men inte låta sig luras och utnyttjas ❤️

Stor kram

@has
Det har hänt något med mig! Helt plötsligt så upptar inte alkisen alla tankar, det känns jätte konstigt att skriva detta för det känns som han är borta....Dock är han inte det då jag nyss fick ett meddelande från honom som jag inte vet om jag ska svara på .

Kan jag värkt ut honom ur huvudet? Jätte konstigt!
Kram ❤️

@KaarinaM
Förstår att du går sönder i hjärtat! Kan verkligen relatera som mamma, vuxna barn som hamnar snett, man är så hjälplös. Har varit där i känslan (liknande iaf). Tror vi har kommit ut på andra sidan i just den aspekten. Men kan inte vara säker. Kan man någonsin?
Men du bryr dig, du finns där, så fortsätt med det. Han vet säkert det.
Du ser den fina personen, din son, bakom alkoholen.
Jag fick fina ord här i forumet, som lyfte mig när oron var som värst o bottenlös för mitt barn.
Tänker på dig!
Ta hand om dig!
Kram

@kärringen När jag läser dina rader så känner jag en lättnad mellan raderna. Min eller din vet jag inte riktigt.

Tänk att det vi kände hela tiden var ”rätt” (som i en helt normal reaktion på någon annans beteende) men blev manipulerade att tro att det vi kände var fel. Blir träning i att börja tro på att det en känner är rätt för en själv och att det också är viktigt och spelar roll. Och att vi har rätt att sätta gränser utifrån det.

Härligt med fika - hoppas du får en vilsam helg. Stor kram!❤️

@Såjävlatrött jag tycker du ska vänta. Du kan uppvakta och säger att du tänker på honom, men ge dig inte in på ett rädda-ännu-en-trasig-själ-uppdrag innan du själv har läkt. Vi anhöriga är så oerhört beroende av att bli bekräftade av alla trasiga människor runt omkring oss. Ta en paus och vila i att han har hjälp just nu.