Senaste kommentarerna i forumet

Ja @emje, det är verkligen svårt 💔

Ikväll är nog första kvällen jag verkligen längtar efter honom sedan jag flyttade för tre veckor sedan.

Jag hade inga som helst förhoppningar om att han skulle komma till insikt. Första veckan gick bra för mig. Andra veckan blev svårare då han för första gången kunde se att han hade problem. Eftersom det är så mycket praktiskt vi behöver ordna med så ses vi en del, och samtalen jag längtar efter så länge fortsätter. Många kloka insikter. Även insikten att han just nu inte kan lova något alls. Inte heller jag.

När han inte dricker är han åter mannen jag förälskade mig i, den jag trodde att jag skulle dela resten av livet med.

Jag tänker att jag älskar mannen, men avskyr sjukdomen. Och inför den är jag helt maktlös.

Försöker observera mig själv, speciellt när obehaget i kroppen drar igång. Vad är det som triggat? Varför? Hur kan jag ta hand om mig själv i det?

Går igenom vad som hänt om och om igen med mina närmaste vänner. Har bett om ursäkt för det, men jag behöver få säga det högt till någon igen och igen för att själv höra att jag inte kan gå tillbaka. För det är svårt när personen man har älskat och kanske fortfarande älskar (känner mig fortfarande lite avstängd) dyker upp där helt plötsligt och oväntat.

Jag tror det är en dag i taget som gäller även för oss (timme eller minuter om så behövs).

Känns omöjligt att tro på förändring. Men konstigt nog nästan lika omöjligt att inte tro på förändring.

Börjar ändå känna att de där små ögonblicken av liv kommer tillbaka igen. Lyckan i gnistrande snö. Tacksamheten till goda vänner. De gemensamma skratten med barnen.

Att veta att samtalskontakten kommer gå med en bit på vägen och hjälpa mig hålla koll på mig själv.

Tycker det känns svårt att veta vad jag ska säga när ”folk” frågar vad som hänt. De som finns nära mig vet. Mindre så på hans sida. Tror att jag inte vill ses som ”en som ger upp”, eller vara the bad guy som lämnade.

Att han berättade att verkligheten faktiskt var ännu värre än jag trodde och att han själv inte hade kommit till insikt om det om jag inte hade gått hjälper lite. Det påminner mig om att jag faktiskt inte hade något val.

Visst hade vi andra svårigheter i relationen, men de fick vi aldrig möjlighet att undersöka vidare och jobba på eftersom han valde att fly, även när han satt bredvid mig i soffan. Nånstans är det väl det jag önskade att alla såg. Att jag inte hade något val.

Försöker mest låta livet hända just nu. Kanske hittar vi en väg tillbaka någonstans där längre fram. Kanske inte.

Hittills har jag nog haft lite av ett pansar runt eftersom det var en hel del elakheter mot slutet. Och jag var alltid beredd på att han skulle bli arg för allt och ingenting. Börjar kanske sjunka undan lite nu. Därav längtan.

En hjälpsam bild för mig är att leva lite mer som en öppen hand än en knuten näve och att låta livet hända utan att försöka styra upp eller påverka.

Men visst är det svårt! Tror du personen bakom kan få finnas där samtidigt som sjukdomen också får vara tydlig? Undersöka vad som händer hos dig istället för att försöka tyda och förstå honom?

Hoppas du får vila i lugnet dessa två veckor för att återfå lite kraft och balans❤️

@has
Jag har läst dina tidigare trådar och känner igen mig så mycket. Det är så svårt att stå emot när man ses efter (vi har setts vid två tillfällen denna vecka) och han öser kärlek och empati och lovord om förändring. Dock fortfarande ingen insikt i sitt eget beteende på riktigt, det skulle vara en ändring för min skull. Det håller inte för mig.

Jag har gråtit så mycket den senaste veckan att jag inte har något kvar. Samtidigt var det länge sedan jag kände mig så konstant lugn och trygg i kroppen. Stackars nervsystem hur det har varit egentligen.

Det slår mig också hur han inte respekterar mina gränser ens i det lilla. Jag bad om två veckors paus från kontakt och vi var överens om att det var klokt. Ändå ringde han mig dagen efter för att dra en lång historia om ett uppvaknande kring att han inte behöver alkohol i sitt liv. Inte för att han har problem, bara att det är onödigt. Han ville göra den resan med mig, men jag sa att det var försent. Tänk om det hade hänt för ett år sedan, när jag fortfarande hade kraft och hopp och viss tillit kvar.

Vi ska höras om två veckor och jag hoppas att jag har samlat tillräcklig styrka för att stå stadigt. Älskar ju så mycket med honom trots allt. Jag är alldeles för bra på att se ”personen bakom” och den potential som finns där. En helt fantastisk människa och samtidigt en människa som sårar mig så otroligt mycket och inte respekterar mina gränser.

Hur går det för dig @has?

@Sårad...
Läste precis din tråd och vi är i lite liknande situation, även om mina år är färre så är det inte många kvar. Dock är min vuxna son klok och han tror folk försvinner för jag säger gång på gång att jag ska lämna, jag mår uselt folk får trösta....sen går jag tillbaka igen och allt är tillbaka på ruta ett. Det är ju riktigt hemskt vad man utsätter sig för.

Min ringde i kväll bad om ursäkt men jag stod iaf på mig denna gång och sade att jag är tvungen vara ensam, mitt mående fixar inte en vända till.
Tror det är viktigt vi försöker hitta sammanhang annars hamnar vi där igen, när ensamheten börjar bli olidlig för det är en av anledningarna till att jag går tillbaka.....jag har ju ingen annan.....suck.

Tack @has <3 en timme i taget

Stora kramar

❤️

Har läst dina trådar och känner igen mycket. Kaos, sorg, ensamhet och abstinens. Jag blev lämnad för tredje gången i april efter 13 år och mår inte bra. Medberoende de lux. Men det som gör att jag överlever är just känslan av att nu orkar jag inte en vända till. Måste klara av att hålla mej borta från den sjuka partner jag har haft. Hoppas du också kan härda ut, nån gång måste känslorna och livet vända gör oss som hamnat i detta. Kraft önskar jag till alla dom kämpar för ett ljusare liv.

Det låter tufft @kärringen, men det finns ju fortfarande en person att ta hand om - dig själv!

Kämpa på❤️

Inte lätt, men ju längre tiden går… 🤗

@bella70 tack ❤️

Ingen mening med ultimatum.. satsa på dig själv nu!
Det är inget problem om han bjuder in någon annan - för dig.
Går alltid att hitta anledningar…
Njut av helgen blocka numret ta promenad o en fika, shoppa nåt nytt kram

Nästan ett år senare hoppas jag vi kommit till slutet.
Jag är så dränerad på energi så det finns liksom ingenting kvar att ge.
Har pluggat på om alkoholister och medberoende så jag snart borde bli professor men informationen verkar gå in trögt i denna hjärna.
Jag satt ultimatum, o då var egentligen ultimatumet väldigt snällt och milt, att han skulle vara nykter dom dagar jag är där och det är ca 10-12 dagar i månaden nu för tiden. Men detta var tydligen inte så populärt för nu kan jag typ dra åt helvete. Först blev jag helt förstörd men jag fattar ju att han förnekar detta ut i varje por. Och insikten slog mej att han har ju aldrig behövt stå för några konsekvenser i sitt beroende, alla har ju gjort allt åt honom så det är klart han inte fattar. Problemet är ju att han kommer bjuda in någon annan nu som tar över, men nu måste det problemet vara ur mina händer för jag fixar inte mer känslomässig turbulens som läget är nu.

Lyssnade på spotify- Avskalat om medberoende och kände oshit..... va sjuk man ändå är! Jag lever helt genom andra människors känslor, har jag ingen att ta hand om får jag panik och hamnar i en depression och söker nya att fixa och trixa med. Mina känslor och behov lever liksom inte bara när jag kan fixa och fundera över andra. Jag vet inte vad som gör mig glad längre knappt vad jag tycker om för mat där har jag också anpassat mig efter alkoholistens vilja och smak. Sover inte på nätterna, tröst äter godis, har isolerat mig och knappt nå vänner kvar .....jag gråter mest hela tiden.

Men jag tog ett steg och kontaktade kyrkan som har någonting som heter Livsstegen, det är baserat på AAs 12 steg fast när man är i livskris. Jag har en önskan att detta ändå blir brytpunkten.

@ann74 Det är rent hemskt hur man utplånar sig själv för att missbrukaren ska slippa störas i sin sjukdom. Fokusera på DIG. Vad behöver DU? Hoppas du kan prata med någon och ta fram en "rymningsplan". Du förtjänar ett bra liv.

@ann74 jag fick väldigt bra stöd på vårdcentralen, en kuratorskontakt, så finns ingen beroendeenhet så finns andra vägar att gå.

Jag har nyligen flyttat och vi behöver också sälja vårat fina hus. Efter all stress som varit känns det nästan skönt att sälja, eftersom känslan där inte längre är positiv för mig.

En fråga som jag fått med mig från samtalen är: hur känns det här för dig?

Kommer på mig att jag lätt försvinner iväg och fokuserar på andra, men kan upptäcka det nu och gå tillbaka till frågan: hur känns det här för dig? I olika situationer och det har varit enormt hjälpsamt.

Ta hand om dig❣️

@Kärringen ska kolla efter en beroende enhet, håller med dig skulle nog verkligen behöva prata med någon helt utomstående , det är otroligt jobbigt att hålla allt för sig själv och hålla upp en fasad utåt att allt är så bra.
Tack för ditt stöd.

Nu låter jag ju väldigt klok och rationell men det är nog bara för jag är så slutkörd och önskar ingen detta mående.

Jag råder dig att söka stöd först och främst. Har ni någon beroende enhet i närheten? Det är lättare att bena upp saker med någon helt utomstående.
Jag förstår ju att det är komplicerat med hus och barn.....men hälsan och det egna mående måste gå först, era barn blir inte gladare eller tryggare om du brakar helt!

@Kärringen va skönt att du kommit ur ditt medberoende även om det är en bit kvar att återfå energin.
Ja jag vet att jag lider av medberoende och måste börja att ta mig ifrån honom, men det är lite trixigt när man sitter med ett hus som ingen har råd att ha kvar själv så tror även att det är därför allt blir ännu jobbigare. Samt att jag är rädd för mina barns reaktion trots att dom är 14 och 17 år att det är deras barndomshem jag rycker dom ifrån. Har inte heller pratat med någon om vårat problem allt för att skydda barnen men misstänker att vissa i våran omgivning förstår eftersom han oftast blir full när vi träffar folk.

För du är en medberoende person vi gör så 😔

Detta är medberoende har jag fått lära mig den hårda vägen.
Läste någonstans att det klassas som beroende av känslor, och det kanske är det.

Jag har nyss brutit med min....eller han bröt med mig. Jag är dock särbo inga barn och är helt körd i botten känslomässigt. Så finns det någon styrka kvar så gå, bara gå! Stor kram

Ingen idiot alls! Vi vill ju tro att det är över, att det gått bra, att framtiden är ljus. Det finns historier med lyckliga slut - många! Om vi inte vågar tro och hoppas, hur blir vi då som människor? Och då menar jag inte att vi alltid ska tro och hoppas, så klart. Ibland är verkligheten en annan och insikten, hur tufft det än är, det enda rätta. Var gränsen går är nog omöjligt att tala om. Jag tror att magkänslan nästan alltid har rätt. Man vet, kanske utan att veta varför, och tids nog dyker bevisen upp, utan att man behöver lägga energi på att leta efter dem ... Jag kan inte råda dig till något, bara skicka medkänsla och igenkänning. Hos oss är återfallet snart två år tillbaka, det känns tryggt och ändå så skört när förändringar stundar. Jag hoppas att det ska gå bra, att tro och hopp får fortsätta råda och att jag inte blir sviken.

"Är väl där jag börjar befinna mig nu. I livet efter det omedelbara kaoset. Trodde aldrig det skulle kunna kännas såhär att leva. Jag är inte lycklig särskilt ofta, strävar inte efter det heller, men jag är i lugn och ro. I eftertanke inte ältande. Jag tar dem små stegen ansvarsfullt gentemot mig själv. Livet utan är mycket enklare än jag kunde föreställa mig. Jag har ansvar för mig själv, mina barn och mina nära relationer.

När jag var där på botten och allt handlade om att sova och att äta. Så kändes det inte som att det skulle kunna bli såhär.

Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden.

När vi sätter dem där första gränserna för vad vi vill vara med om, för vad vi vill hantera. Då kommer dem andra som en följd. Om vi låter dem. Om vi vågar. Den friheten. Den är värd. Den är värdefull.

Du är. Jag är. Vi är.

Ensamhet. Den är inte farlig. Den är jobbig. Men den är inte statisk. För sen sträcker vi ut våra händer igen."

Snudd på exakt 4 år sedan dem här orden nu. Mina barn är tonåringar på väg ut i sina egna liv. Dem har också fått sätta dem där gränserna några gånger i sina relationer. Dem har fått smak på kärleksrelationer och har många vänskapsrelationer. Är en stolt mamma. Det blev två kloka omtänksamma varelser. Dem pratar öppet. Vi pratar öppet och rakt. Vi sätter gränser och vi går därifrån. Därifrån dem platser vi inte ska vara kvar på eller i. Vi väljer lugn, ro och nöjen. Vi är rätt nöjda. Vi är glada och vi är stökiga. Vi kämpar på. Vi är trötta. Vi letar glädjeämnen. Och satan som vi vilar när det behövs. Alla tre. ❤️ Det vidare livet. Inte dumt. Inte dumt alls. Välkommen 2024.

Hej!@kinkina, Det kan ibland vara svårt med olika tankar, känslor och frågor. Har själv när jag mått dåligt på gränsen intill att inte orka med nåt alls, då talat med en jourhavande präst. Det handlade då inte om nåt religiöst snack i sig. Bara mest att få höra rösten av en människa i form av en så kallad själasörjare och väl förhoppningsvis då få tala med en som var lite kunnig på det andliga liksom.

Detta då jag vid aktuellt telefonerande stod lite undrande om meningen med livet. Detta var i en tid då man var lite yngre och inte ens var vad man väl kan beteckna som så värst isolerad så att säga. Minns att prästens svar på meningen med livet var: ”att kanske finnas till för någon” som han sade. Mår man lite allmänt dåligt då räcker det nog ofta med att bara snacka ett par ord med kanske en granne man möter, eller snacka lite väder och vind med en kassörska i en matbutik eller nåt sånt.

Om det nu är tyngre, kanske psykiska grejer som man känner stort behov av att ventilera så finns det ju alltid sånt som vårdcentraler och sjukvård som man kan vända sig till. Men sånt känner väl alla till kan jag tro. Hur som helst, hoppas att det ordnar till sig på bästa sätt för dig och din son.

Kämpa på!

@brittney du är ingen idiot! Det är helt naturligt att önska att missbruk ska upphöra, men har man bevis på motsatsen blir det svårt att tro på det. Vad vill du själ göra? Om du lyssnar inåt.

Ah ok
Tyvärr tror jag inte att du kan lägga separationen i hans händer

Jag lämnade ett fint hus för lägenhet , men inget är viktigare än ditt och inte minst barnens trygghet.
Blir bara större konsekvenser ju längre det går.
Sen är det tufft att ta hand om allt själv men man fixar det.

Önskar er en fin dag ❤️

Vet egentligen redan men ni vet hur det är, man vill tro att det inte är så. Men det är säkert så att han dricker igen. Fast han säger nej. Jag har så jävla otur att mitt luktsinne är borta efter covid så har svårt med lukter. Men jag har haft en gnagande oro ett tag och nu tror jag att han har ett återfall. Nästan 2 år sedan förra omgången. Vet inte hur jag ska orka . Vad jag ska göra. Trodde det var över- vilken idiot jag är.

@Åsa M Tack! Kloka ord. Du har nog alldeles rätt. Jag ska fundera över det där.