Senaste kommentarerna i forumet

Och en sista sak.. Om du gör några utfästelser till dina barn, så gör BARA såna du kan stå för! Betsäm din linje och håll dig till den.
Ja, barnen kan bli besvikna på din man, MEN, det är hans ansvar, inte ditt, att hålla sina löften!
Ja, barnens besvikelse kan råka gå ut över dig (som medberoende har vi ett väldigt ömtåligt skinn och vill att ALLT ska vara bra och göra alla till lags!)
Snälla försök att påminn dig själv om att det egentligen inte är dig det riktas mot!
Förösk inte använda barnens besvikelse som "vapen" mot din alkoholist! För det första så är det lönlöst, för det andra blir du bara indragen i dramat "trycka på varandras knappar" och känslomässig utpressning.. (i det fallet, vinner man aldrig mot en beroende!)
Nej, det är inte alltid enkelt att stå för det man vill och har bestämt (det kan kännas jätteovant och kymigt) Men i det långa loppet, så får du mer självförtoende och respekt både från omgivning och dig själv!
morgonkramar

God morgon Jessie!
När jag läser ditt inlägg, så får jag upp sinnesrobönen i huvudet. Lika aktuell för oss medberoende som för den nyktre alkoholisten! Och din man är inte där än!
* Påminn dig om att försöka släppa det du inte kan förändra!
Hans beteende, hans tankar och även de manipulationer som kommer från en alkohol-sjuk hjärna! (för det är ju inte den "friska" delen i honom som vill manipulera dig och omgivningen) Om en narkotikapåverkad person ville att du skulle ta ett kliv rakt ut från 3:e våningen, så skulle du givetvis neka, oavsett om personen fick "ångest", blev deprimerad eller arg eller hur?) Du skulle inse att det inte var det friska i personen som ville att du skulle uppträda på ett visst sätt! Och du skulle också inse, att i det läget så spelade det ingen som helst roll, vad du gjorde, för du når inte fram! Och att du inte kan påverka

* Be om: Mod (och styrka) att förändra det du kan!
Försök lägga energin på dina barn, barnens mormor och själva julfirandet och att det blir så trevligt som möjligt!
Hur trevligt blir det för barnen om "mamma" också blir en vindflöjel och ändrar sig stup i kvarten? Om inte din man kan "stå för" sina löften på grund av sin "alkoholist-sjukdom", så finns det väl ingen anledning, att du också ska börja svika löften?
Honom och hans vindflöjel-beteende kan du inte göra ett dugg åt! Hans jul blir inte ett dugg bättre egentligen, om han lycks förstöra den för er..
Varför är hans jul viktigare, än dina barns, din mors och din? (ja du kommer att ha fjärilar i magen.. men det är en träningsfråga också. Att vara modig, är inte att inte vara lite orolig och rädd, det är att göra det ändå!)

Och be en högre makt (en del tycker att det är jobbigt när jag skriver Gud, men det beskriver bara en högre makt som på något sätt har mer kontroll än du själv!) Om hjälp att få dig att inse skillnaden och därefter besluta i varje given situation!

Nej, det är inte elakt av dig att INTE låta din alkoholist förstöra julen, genom att du istället lägger fokus på de som är verkligt viktiga den här gången! Vill han fira jul med er, så skärper han sig och gör det, annars så firar NI julen och han får göra vad han vill, UTOM att förstöra den för er.. Då får han dra sig tillbaks..

.. Och ja.. Du är, precis som jag fortfarande medberoende.. Vi är det i olika grad i olika situationer..

Jag vet att han mår dåligt och att hans ångest sätter fart vid alkoholintag. När jag läser ditt etanoldrift så märker jag likheten mellan våra. Är det så dom funkar?? Är det så vårt medberoende funkar??
Vill ju inte tro att dom "spelar" för att vi ska få dåligt samvete.
När han kom idag såg jag att han tyckte allt var jobbigt men han vill inte prata om det, sa bara att han inte visste vad de va ned honom igår.
Sen har vi detta med julen!!
Vi är alltid hos min mamma på julafton men de sista tre åren har vi åkt hem på em för mannen vill vara hemma och vi har följt efter eftersom vi vill inte att han ska sitta ensam. Ett par av dessa ggr har vi bestämt att vi ska va hos min mamma och när julafton kommer bestämmer han för att bara åka hem vilket har blivit att vi har kastat om våra planer helt. Detta har den stora flickan tyckt varit väldigt jobbigt eftersom hon älskar att fira jul med mormor .
Mamma har ju följt med hem men det är inte samma sak.
I år sa jag att han gärna få följa med (vi fira den 23 med min släkt)
Men han visste inte än. Nu kanske han ska fira med sina barnbarn vilket gör vår son väldigt ledsen.
Kände bara att denna jul gör vi som vi gjort innan om åren och vill inte han får han väl strunta i det, då kan vi fira på juldagen .
Men samvetet har börjat älta i mitt huvud nu!
Jag vet snart inte vad gör som "medberoende " el om jag bara är ett stort ego.

Vaknade till För det blåser så förbaskat att det tjuter i alla ventiler, och fick för för mig att gå in och kika i forumet.
Ser att det går rätt bra för för dig Jessie.. Men att du inte släppt taget. Ja känslorna finns kvar och förhoppningarna. Det gör de länge..
Men just nu har du själv fått ett litet "återfall" av medberoende..
Jag fick det själv för.. kan det ha varit någon månad sedan, när mannen ringde och liksom mellan raderna antydde att han mådde såpass dåligt att han ville ta livet av sig..
Bläääähhh vad taskig jag kände mig (vilket självklart var hans avsikt!) Jag pratade med en av mina nära vänner som lugnt sa, Det där ska du inte gå på. Ja, han mår dåligt, men han är såpass full att han inte kommer att må bättre om du åker dit. Dessutom tar det ju över en timmer för dig att åka! Är du riktigt orolig så får du ringa 112!
För det som händer är att du får en natts förstörd sömn, han kommer att spela upp hela registret för dig när du kommer dit (om han inte har slocknat) Och ingenting har förändrats.. Han måste söka hjälp själv! klarar han av att slå ditt nummer, så klarar han av att slå 112.

Två dagar efter, så skulle jag hämta lite grejer( en söndag, för då brukar han vara skapligt nykter eftrsom det bara finns folkisar att tillgå) och var uppriktigt nervös för att åka dit.
När jag kommer fram, så är han precis som vanligt, som om ingenting hade hänt, Han nämner inte telefonsamtalet med ett ord, utan småpratar och bjuder på kaffe.. Ingen överdriven "ledsenhet", ingen påtaglig ångest.. Ingenting..
Och med återfall av medberoende menar jag, att vi är så himla inprogrammerade att göra "brandkårsutryckningar" så det sitter i ryggmärgen.. Och känns länge i maggropen!
Ta djupa andetag! Kolla av när han är nykter! Det är hans ansvar att ta kontakt med sjukvården och söka hjälp! ( de flesta som dricker, vill inte göra det, eftersom de troligen får höra att det är just alkoholen som orsakar ångesten!)
Försök nu att sköta om dig själv.. Jag vet att det inte är lätt, Men i grund och botten finns det fortfarande ingenting som DU kan göra.. (inte utan att din "beroende" får ytterligare en hållhake på dig och en inkörsport att fortsätta med sitt drickande!)

Inte roligt, men det är ibland bättre att vara realist!
Vad skönt att du kom iväg på mötet.. Jag tror att det är bra att ha någon som bollplank (och att gråta ÄR nyttigt. Jag har ibland gråtit utan att egentligen veta varför, men jag tolkar det som att det är en massa saker som behöver rensas ut.. (saker som man inte nödvändigtvis behöver gå tillbaks och titta på eller älta..)
Och visst lever vi medberoende under en massa stress. Stress som vi inte ens är medvetna om att vi bär på. Det är ju oftast en väldig massa som vi har varit tvungna att hålla inom oss, istället för att få tillfälle att resonera om på ett mer normalt sätt..
Ja, jag tror att mindfullness är bra. Själv mediterar jag numera regelbundet (tar ibland "meditationspromenader", och det funkar bra för mig. Man måste inte sitta still nämligen ;-) ) Huvudsaken är att du hittar något som passar dig!
Fortsätt och skriv.. Du har just tagit ett steg och ett viktigt! Det är rätt omtumlande
Kram!

Bara jobbigt med alla varför och vad händer nu? Måste släppa det och vad som händer får framtiden utvisa. Funderar på mindfullness som sägs minska oro och stress eftersom man så länge levt i de känslorna. Var på alanon idag och jag har inte gråtit på år, men idag på mötet släppte fördämningen och jag grät säkert en timme vilket säkert var nyttigt!

Jag förstår din känsla Cissi 1
Jag hoppas att du ändå ska få en bra jul med dina barn!
Ja, en alkoholist vill ju sällan själv "bära hundhuvudet".. Det gäller förresten även de som inte har alkoholproblem, när det gäller konflikter..
Ibland får man fråga sig, Vill jag vara "lycklig" (så lycklig och tillfreds som går i rådande situation) eller vill jag ha "rätt"...?
Jag kan varken råda eller döma.. Här måste var och en gå efter magkänslan..
Kram!

Ja, det finns grader i helvetet också.. (alla alkoholister är t.ex. inte våldsamma eller "osnygga")
Det är ju så lätt att antingen ta åt sig eller skylla ifrån sig ;-)
Tror också att det kan finnas vissa skillnader i om det är "manligt eller kvinnligt" alkoholmissbruk /eller någon annan sorts missbruk. Kvinnor, i alla fall i de äldre generationerna är ju uppfostrade att "ta hand om" och vårda (och hålla käft) Manliga medberoende, brukar i regel lämna sina kvinnliga alkoholister på ett mycket tidigare stadium, än kvinnorna. Tittar man på statistik, så är det oftast kvinnorna som "stannar kvar" (och tar på sig offerkofta.. ;-) )
Men när det kommer till de "hårda ändpunkterna" så är det ALLTID det egna personliga ansvaret som gäller ..
Men varken medberoende eller beroende brukar dyka upp som nån "gubben i lådan" sådär plötsligt..
Ofta är det ett ganska utdraget förlopp, där man ofta mot sin vilja, dagtingar med både sig själv och alkoholisten/ den beroende, om var gränsen går..
Herregud, vi medberoende har ju också fått höra en massa tjat om det "normala" drickandet.. Utan att någon egentligen kan definiera mer exakt, vad "normalt" är!
Och i början, anses vissa "olyckshändelser i intaget" förlåtliga..
Ja, vi bidrar till att uppehålla alkoholistens dryckesvanor.. Oftast av olika personliga skäl! (och de varierar från person till person)
Men YTTERST, är ansvaret för drickandet, alkoholistens eget!
Och helt riktigt, så lönar det inget att fortsätta tjafsa om vems felet är.. Det viktiga är att göra något åt själva problemet!
Och som jag kunnat konstatera, både genom att läsa här och genom samtal med medberoende och nyktra alkoholister, så är det sällan "frid och fröjd" bara för att alkoholisten lyckats bli nykter..
Alkoholism är ju en "familjesjukdom" och även de delar av familjen som inte dricker (och anser sig drabbade) har problem..

för din historia!
Jag har visserligen varit den som drack men jag städade, tvättade, pyntade till jul, lagade mat, skjutsade till aktiviteter o.s.v....Ingen har behövt städa åt mig och jag har aldrig haft sönder något. Har aldrig försvarat mitt drickande, blundat för det eller skyllt på någon annan. Det har funnits ORSAKER till mitt drickande men valet att dricka var MITT!
Nu är jag glad för det...att jag haft så mycket ansvar för annars vet jag inte hur nedsupen jag varit vid det här laget!
Det får mig ju också att inse hur medberoende "möjliggör" ett fortsatt drickande genom sitt handlande och att den största tjänsten man kan göra sig själv och sin alkoholist - så fort som möjligt!
Trots allt och oavsett hur man varit som alkoholist så har man ju på ett eller annat sätt skadat sig själv och andra...
Kramar!

Jul närmar sig och det ska nog gå bra för barnens skull men nyår, då vi ska resa till fjällen med vänner(från hans sida) blir värre. Jag vill inte åka. Allt som jag tidigare tyckt var mysigt känns inte alls mysigt längre. Så vad säger jag till barnen? Att jag känner mig sjuk och ansluter om någon dag(och inte gör det eftersom jag fortfarande är sjuk)? Sanningen? Att deras pappa har supit till så nu är deras mamma osäker på om de ska skiljas?? Flytta isär-igen. Det känns ju som jag vill skydda dem och inte berätta förrän jag vet vad jag vill. Det är konstigt vilken osäkerhet som drabbar en.
Det var heller inte återfallet som tog värst. Det var hans behov av skulddelning, hans behov av att anklaga mig är svårast att acceptera.

Känslor kan finnas, men fröken alkohol har en så starkt överskuggande effekt, att du aldrig kan ta upp kampen med henne!
Som min vän sa (brutal-ärligt) Hen hade valt flaskan alla gånger!
Det finns inte på deras karta att någon annan känsla än den alkohol ger skulle vara starkare.. (där får man vara glad om man i bästa fall är tvåa eller trea)
Handen på hjärtat, vill du vara en förevig "tvåa" i din mans liv? alltid vara andra fiolen.. (älskarinnan efter fröken A?) För så fort fröken A viftar med korken, kommer han att springa rakt i famnen på henne..
Ja, det gör skitont! Men du är värd något mycket, mycket bättre!

Tack det behöver jag. Skulle önska att min var det oxå men jag har små barn så det är bara att fejka och köra. ?

Skickar en påse styrkekramar.. Brukar vara tungt inför julen..
Min blir förhoppningsvis lugnare än på många år..
Kram

Kom ihåg att det är han som gör bort sig!! Jag kan inte bestämma över honom! Kom ihåg, kom ihåg ?. Men oj så svårt och oj vad jag skäms ??

Soc vet redan men eftersom de är såååå flata har de föreslagit urin och lever prover men han manipulerar ut de. Får se hur länge fasaden håller. Boendet han fick finns inte kvar eftersom han lovade nykterhet men bara klarade 8 dagar. Så fortsätter det nu så kommer soc se vad som händer.
Om man vet om sitt beroende och har planer att bli en bra pappa, få nytt jobb och körkortet åter varför jobbar man inte för att det ska bli så utan ist sumpar mer och mer. Märker man inte själv att det går utför och söker hjälp? Och de känslor han hade för mig och de innan mig går de att supa bort?

så kommer lite till här om medberoende:

Man kan ha medberoende-problematik med sig från barndomen, även om man vuxit upp i ett hem där det inte förekom alkohol (eller alkoholproblematik)
Det räcker faktiskt med "aggressions-problematik", där man lärt sig att vakta sin tunga, uppträda som en tapetblomma och vara "till lags". Alltså att gissa sig till vad som förväntas och ställa allt till rätta.. ( och i övrigt vara "osynlig")

Här rekommenderar jag faktiskt att ni läser boken "flodhästen i vardagsrummet"

Där författaren Tommy Hellsten, förklarar vad som händer med medberoendet och mötet med barnet inom oss..( de flesta av oss medberoende, har egentligen aldrig fått vara "barn", så vi har svårt att referera till det inre barnet, även om vi förstår begreppet och i vuxen ålder faktiskt tvingas ta hand om vårt inre barn!) Om varför en del med alkoholism i släkten blir nykterister och en del alkoholister.
Det handlar om hur vi förhåller oss till saker och problem som vi alla ser, men aldrig talar om, trots att de egentligen är uppenbara!
Hur man tränas i att låtsas som det regnar och att allt är som det ska, fast ingenting egentligen är "normalt"
Det är som om det onormala är så normalt, att man anses sjuk om man påpekar eller ifrågasätter.. Och det värsta är, att vi någonstans blundar för det själva!

En sorts omvänd självbevarelsedrift, som gör att vi in i det längsta "skyddar" våra alkoholister, istället för att säga ifrån, säga som det är och slutar att försköna delar i våra liv!

Vi räknar de "lyckliga stunderna", trots att de är avsevärt kortare och färre, än det vanliga helvetet vi går igenom, med ångestklumpar i magen och oro för vad alkoholisten härnäst ska ta sig till eller komma dragandes med för beskyllningar.

Vi som försökt "bromsa", tala till rätta, böna och be, blir till slut belagda med någon sorts inre munkavle och skygglappar..
Då står vi där och ler lite tappert, när någon frågar hur det är?
- Vi skulle vilja skrika rätt ut: Det är åt HELVETE!
Men istället så håller vi tyst, sväljer förtreten och mumlar.. jodååå... Det knallar.. Det är ju alltid lite "stressigt" före jul....
HUR mycket stress, vi som är medberoende har i våra liv, är vi inte ens medvetna om själva, trots att det oftast är VI som får dra lasset.. (vi är ju uppfostrade till "duktiga flickor" gudbevars..) * för oftast är det vi kvinnor som fixar och trixar.. Fast jag VET, att det finns duktiga män, storebrorsor och söner också..
Vi rycker in både här och där, ställer till rätta, handlar, lagar mat, köper julklappar till släkten och ser till att det är pyntat.. ( vi kanske tom får pynta flera gånger om vår alkoholist, har rivit ner något i fyllan och villan)
Kanske kan vi nån gång erkänna (lite skamset) att det blev nog lite väääl mycket på hens personalfest (dit man oftast inte var bjuden) så hen var lite väl på kanelen när hen kom hem.. Då är det lämpligt att skylla på "dåligt sällskap" som lurar i en stackare för mycket..
Det är VI som står och skäms om mannen blivit tagen av polisen och fått tillbringa natten i fyllecell. Det är VI som skäms inför grannarna om han åkt dit för rattfylla.. Vi skäms också, när jobbarkompisar i princip kör hem honom i skottkärra och bär honom i säng..
Vi bortförklarar och förminskar problemet.. Typ, det händer ju inte så ofta.. Det finns orsaker.. Han måste ha blivit "sjuk", för sååå mycket hade han inte druckit.. Trots att vi innerst inne VET, att det i regel är värre än så..
I änden på en sån här "brakfylle-incident" brukar det nämligen bli en kortare period av lugn, där alkoholisten "skäms" en liten smula och i regel lovar "bot och bättring" (ibland mår de så fysikt dåligt i sin bakfylla, att de tycker att de inte vill ha alkohol på åtminstone ett par dar..)
Det kan ju ta upp till en vecka, innan alkoholisten börjar ladda för nästa brakfylla.. Ibland så smyger de upp mängden sådär lite lagom omärkligt, så att två öl blir 4 och 4 öl blir 6, innan det brakar lös igen..
Till slut blir våra andningshål i form av lugnare perioder så korta att vi inte orkar annat än dra andan inför nästa fylla. Vi anar hur det är ställt, men orkar i regel inte göra något än.. Och varje gång så hoppas vi, att det var sista gången det var "så illa".. Vardagslullandet, som vi i början störde oss på, räknas numera till det "bättre" (då kan ju alkoholisten tom vara riktigt "trevlig"..) Och vi börjar skärma av oss och se det som ett normalstadium, knappt fylla överhuvudtaget..

I mitt förhållande, kan jag när jag tittar i backspegeln se ett visst mönster. Det var alltid någon form av "brakfylla" innan julledigheten, när det var dags att börja jobba igen.. (till barnens fördelsedagar, om de inte hört av sig) Till semestern/midsommar (vilket av det som nu råkade komma först..) Återigen när semestern var slut.. (under semestern, var det ju en ganska jämn fyllenivå..)
När kräftskivorna tillika hans egen födelsedag närmade sig.. och då tjatades det om "trädgårdsfest"/grillfest.. som skulle bli såååå trevlig och storståtlig (och en sprit, vin och öl-inhandlarresa planerades givetvis..) Fast resorna blev inte så många, eftersom alla inblandade var så "törstiga" att de hade svårt att bestämma vem som skulle köra hem, medan de andra festade..
Minns faktiskt när han vid ett tillfälle ondgjorde sig över de andras dåliga smak, att börja dricka så fort de kommit ur butiken så att han fick köra (jodå han var grinig..) och var rejält trött på Fylletjatandet i bilen på väg hem (det blev ju rätt lång bit att köra ensam)
Så nämnde jag att han brukade bli lika "tjatig".. Vilket givetvis förnekades.. Han blev minsan ALDRIG otrevlig när han drack.. om ingen "provocerade" honom förstås.. Och jag höll givetvis tyst för husfridens skull..

Det vanliga vardagsdrickandet, bekymrade mig inte längre.. Det där, när han gick och la sig vid 7 på kvällen för att vinpavan var tom och ölen slut.. Då sov han i regel.. Gick upp på toa efter 3 - 4 timmar och kunde möjligen muttra över att jag fortfarande satt uppe och ugglade mitt i natten, innan han gick och la sig igen (efter att ha letat igenom skåp och kyl efter mer alkohol)
Att han sedan vaknade halv 4 och inte kunde somna om, bekymrade honom mer än mig..

Då var det värre, när hans inre demoner började grina honom i ansiktet och han dubblade sin ranson för att bli av med dem. Då la han sig, studsade upp igen efter max en halvtimme.. Undrade vad jag höll på med som inte kunde hålla honom sällskap (och lyssna på hans ändlösa monologer) Tjat om sex.. (som givetvis inte fungerade i det tillståndet, varpå frustrationen blev ännu större..) förföljelsemanier om inbrott och spionerande grannar (han kunde rusa ut med tillhygge i händerna, bara för att konstatera att det inte fanns någon där..) Ny vända för att "lägga sig".. sova en timme och så upprepa hela proceduren igen.. Innan han i regel av ren utmattning, somnade framåt småtimmarna..

Dan efter var det i regel med mycket låg profil han klev upp framåt lunch.. I regel satt jag då med migrän och högt blodtryck, astrött av sömnbrist och inte särdeles sällskaplig.. Om jag då ansåg honom nykter nog, brukade jag försöka ha ett"allvarligt samtal" om hans alkoholintag.. Och i regel så lovade han att det inte skulle upprepas.. Bara 2 gånger hotade jag med att flytta vid nästa brakfylla. Och den sista gången så blev också¨mitt ultimatum verklighet! Då ansåg jag att han fått en fair chans och varning!

Och vad boken beträffar, så behöver jag nog hjälp att strukturera upp det.. Tills dess får ni samla ihop mina inlägg och läsa av hjärtans lust <3
Jag har till och med insett att det är nyttigt att titta tillbaks, läsa och minnas.. För varje gång så ser jag nya "mönster" som jag i början försökte blunda för hos mig själv.. Har ni hjälp av min "resa" så är ni välkomna ombord på tåget.

Då tycker jag du ska kontakta soc och lägga korten på bordet! För flickans skull. Du kan be att få göra en anonym oros-anmälan! (Då måste han ju lämna prov om de är på alerten) För kombon hach OCH alkohol låter inte alls bra..
Det där med känslor är en annan sak..
Jag har en numera nykter, alkoholist i min bekantskapskrets. Jag har haft förmånen att få ha hen som bollplank.
Jag frågade en gång, om alkoholister bara "spelade" förälskade och om de överhuvudtaget var kära (i annat än flaskan)
Svaret jag fick, var inte trevligt!
Jodå, känslor fanns, i överflöd till och med..
Men när det kom till "flaskan"/alkoholen,(drogen) så var det ALLTID, nummer ett!
Hen hade själv fått ett ultimatum av sitt livs stora kärlek. Du får välja, mig eller flaskan..!
- Jag valde flaskan, och jag skulle ha valt flaskan VARJE gång, så länge jag var aktiv alkoholist!
Hen förklarade det med att tanken på att aldrig mer få dricka alkohol, skapade en sån panik inombords att hen inte kunde klara av det (så hen gav upp sitt livs stora kärlek, fullt medveten om vad hen gjorde!)
Jag älskade min stora kärlek så mycket att jag inte förmådde försöka lura eller ljuga för hen. var förklaringen.
Min bekant sa: "Hen kunde i princip läsa mina tankar, så jag förstod att jag aldrig skulle kunna luras. Dessutom insåg jag att det var den dyrbaraste gåva jag kunde ge just då, total ärlighet!
Men sluta dricka, kunde jag inte göra förrän 30 år senare..
Den här nyktre alkoholisten har varit "periodare" i hela sitt liv.. haft nyktrare perioder och bra jobb, men dessemellan också "supit till" och gjort slut på varenda krona..
Skickar dig en stor styrkekram! Det är aldrig roligt att gå igenom såna här saker och definitivt inte medan man är mitt i och inte ser någon ände..

Tack ni fina människor här inne?
Sambon blev arg idag, han frågade om jag kunde köra han å hans fyllefarsa till bussen i morgon. Jag tittade på honom å sa: Nej!!! Kändes jätteskönt ?
Han blev såklart arg å undrade varför, sa: det gör så ont i mig att du väljer din far framför mig den här julen oxå, vill verkligen inte säga Hej då till dig när du har gubben me dig.
Det kunde han verkligen inte förstå, helt orimligt av mig!!!!
Efter det sa han knappt ett ord till mig. Just nu är han i garaget å dricker, vidriga ynkliga varelse...
Jag har varit hos mitt x å druckit kaffe, haft en trevlig pratstund men nu är jag hemma igen. Känner att min ilska börja återvända, det här livet Kan bara inte fortsätta så som det har varit. Kan ni, Stina, Etanoldrift å många andra så kan JAG oxå..ni ger mig styrka å jävlar anamma ??
Han ska fan inte styra Mig å Mitt liv något mer...det ska Jag göra.
Oj vad aggressivt jag knappar med tangentbordet nu... Nä nu går jag upp på övervåningen å börjar packa.
Kram på er, fina starka kämpar ❤️

Visst var det så dock inte från mig utan soc eftersom det var en grov rattfylla och hasch. Dottern är inte min men jag har själv barn så man blir orolig. Hon är i åldern att hon kan välja men vill gärna vara med pappa.
Det tjat jag hör är att han måste va själv och bli en bra pappa och få tillbaka körkortet vilket blir svårt då han nu röker för att inte dricka, funkar inte det så värst bra för han gör nu båda.
Har valt att inte ha nån kontakt alls på 4v och han håller sig borta. Kommer lugnet fortsätta här eftersom era x gärna kontaktar er? Resterande saker som ska bort misstänker jag försvinner när han hittar en ny att flytta in hos ( så har han gjort innan) men jag har ingen lust att ha de kvar och jag vill inte veta nått om hans liv för det gör för ont och då kommer känslor att jag var inte värd att kämpa för.

Tycker inte dottern ska behöva bo med en förälder som dricker. Vad vill hon själv om hon är så stor kanske hon kan säga ifrån om det inte fungerar och han dricker när hon är där.

Håller m etanoldrift. Bara det med mucköl låter idiotiskt. Han har helt klart blivit påtvingad sin nykterhet och har inte tagit ett eget inre beslut själv.
Tycker också att man borde informera behandlingsansvariga om läget. Du behöver också kunna ta beslut om dotterns ska vara m honom.

Så trist vad alkoholen förstör mycket i människors liv.

Kram på dig!

Jag har tittat på AA:s 12 löften och konstaterar att de gäller i hög grad även för oss medberoende..
Det handlar mycket om vår inställning till oss själv! (och vårt egenvärde)
Vi är värda ett bra liv! Men ibland är det precis som om vi bestraffar oss själva med att välja det som är sämre..
AA´s tolv löften.

1. Vi kommer att känna en ny frihet och ny lycka
2. Vi kommer inte att sörja över det förflutna eller behöva stänga dörren om vårt tidigare liv.
3. Vi kommer att förstå ordet sinnesro.
4. Vi kommer att uppleva frid.
5. Oavsett hur djupt vi hade sjunkit, kommer vi att upptäcka att vår erfarenhet kan vara till nytta för andra.
6. Känslor av värdelöshet och självömkan kommer att försvinna.
7. Vi kommer att överge intresset för själviska ting och i stället ägna omsorg åt våra medmänniskor.
8. Själviskheten kommer att ge vika.
9. Hela vår livsinställning och livssyn kommer att förändras.
10. Rädslan för människor och för ekonomisk otrygghet kommer att försvinna.
11. Vi kommer att intuitivt veta hur vi ska handskas med situationer som tidigare gjorde oss osäkra och rädda.
12. Vi kommer plötsligt att uppleva att (Gud*) gör för oss det vi inte kunde göra själva.
*) Ordet "Gud" gör en del människor upprörda, då de har dåliga erfarenheter av religion.. Men det är totalt utbytbart mot vilken högre kraft som helst! Universum, Kosmos, Ditt högre jag.. Ja, välj vad du vill som representerar en högre POSITIV, kärleksfull kraft, som du känner har en större makt över dig och ditt beteende och mående!

Ja, som någon skrev på ett annat ställe i Forumet, det kan ta tid (för en del går det snabbt..) att komma dit! Men så småningom kommer vi dit, om vi bara tillåter oss..
Vi är ju inte heller "friska", när vi lider av "medberoende-sjukdomen".
Den påverkar oss visserligen på ett annat sätt, än alkoholen gör med alkoholisten, men likväl HAR den en stor påverkan!
Vi har också "ömma tår" som det trampas på.. Vi har också våra "lögner" och tillkortakommanden (där vi ljugit för oss själva och omgivningen om alkoholistens påverkan på oss)
Vi drabbas ofta av "offerkoftor" och självömkan, eftersom vi både kräver "tacksamhet" och erkännande för våra insatser i en situation som vi inte orkat ta oss ur..
Sedan står vi där och ingen tackar oss för att vi tagit hand om vår alkoholist (ofta i åratal).. Allraminst alkoholisten själv..
Våra rosafärgade glasögon har spruckit och vi är ledsna för att vi inte längre får omgivningen att se den "rosa" bilden av det vi beskriver som "lyckliga stunder"..
Jodå de har visst existerat, men kanske inte fullt så "rosa" som vi kommer ihåg..
Det är med dem som med barndomens evigt lyckliga och soliga somrar.. Ingen kommer ihåg de kalla regniga dagarna..
Känslan vi får, när vi tvingas släppa den bilden, är ofta ilska och förnekelse.. (vi skäms, för vi tycker oss påkomna med att "ha fel")
Men det här har ingenting med "rätt eller fel" att göra.. Det har att göra med vår egen känsla och hur vi dömer oss själva..
Så småningom kan vi förlåta oss själva, för de val vi gjorde då, för att vi just då inte visste bättre!
Vi gjorde bara det, som vi trodde var bäst, efter all den erfarenhet vi ägde då!
När vi vet bättre, kan vi inte längre fortsätta.. Då har vi utvecklats och gör andra val.. Och vi får en helt ny, mer kärleksfull bild av oss själv
Vi kan förlåta både andra och oss själva!
Inte för att allt det som "drabbat" oss var rätt, men för att det inte längre ska ha en makt över vårt liv! För att vi inte längre ska sitta fast i ältande och dåligt mående, utan kunna fortsätta leva ett gott liv där vi väljer själva!

det är på dottern.. Om hon är stor nog att t.ex. ringa om "pappa blir konstig".. Men var medveten om att barn är oerhört lojala! En del vågar inte andas om föräldrarnas missbruk. I det fallet måste du kräva total nykterhet medan han har henne! Om inte annat måste han kunna skjuts till t.ex. läkare om något händer.
Annars har jag den erfarenheten, att alkoholisten skulle kunna göra en pakt med självaste djävulen och utan att blinka svära vad som helst med handen på bibeln, bara för att sedan kunna smyga iväg och dricka igen (ofta i tron att man inte "fattar" hur det är ställt)
Kan du kontakta stället där han varit på behandling och säga som det är, att han har börjat igen.. (arbetsgivare?)
Naturligtvis så eskalerar drickandet.. Och humöret blir sämre och sämre, för varje gång man påpekar det och att löften om nykterhet spruckit..
Så var min alkoholist också.. Han erkänner överhuvudtaget inte att han har alkoholproblem..
Efter några allvarliga snack, så kunde han "dra ner" under max en vecka (men jag har förstått i efterhand, att han gömde öl och vin i källaren och smygdrack)
För varje vända som intaget ökade igen, så verkar det också ha eskalerat med mängderna.. Fast i hans fall, eftersom han hållit på så länge, så misstänker jag också att toleranströskeln håller på att dala.. För helt klart, blir han fullare/mer påverkad idag, än för bara 3 - 4 år sen..
Bara det faktum, att man dricker "mucköl" är en allvarlig varningssignal! Då har man definitivt inte tagit sin behandling på allvar..!
Men också ett stort fång ris, till behandlingshemmet som inte verkar vilja göra någon uppföljning! Det behandlingshemmet tycker jag inte känns vidare seriöst!

Det löften jag har i huvudet är kvar. Han satt 4 mån på behandling och vi började planera vidare på vårt liv så dessa löften kom under nykterhet. Det sas även att han förstått att han måste hålla sig borta från a då det bara lett till strul. Jag föreslog att det skulle finnas en plan If han skulle ta ett återfall, men det tyckte inte han för att han menade på att då ger jag mig själv lov att dricka. Oj vad klokt tänkte jag och hoppet om den nyktre mannen kom. Vid muck 7 mån sedan söker han sen upp sina suppolare för att dricka muck ölen för han var ju tvungen att se om det funkade!! Efter det har han smugit (tror han) och tagit 5 rejäla fyllor och kallat de återfall. Senaste 2 månaderna har det ökat mer och han super i 3 dagar med 1 veckas mellanrum. Pratade med han om att det eskalerat men då är jag bara onödigt orolig. Tror inte han kan bromsa själv så nu får han lösa sitt själv utan " sura tjat kärringen" som bara kollar upp honom och vill jävlas.
Han ska ju nu bo själv och bli en bra pappa varannan vecka, är det ens möjligt och bör man bli orolig för dottern?

Stoppa undan busspengar så du vet att du har så att du kan ta dig till Al-anon i veckan :)

Vi är så många som har blivit hjälpta av att komma till Al-anon.
Det är fint.
Att få sitta ner, dricka en kopp kaffe, andas ut, kanske kommer tårarna rullande, lyssna till andra som verkligen förstår...

Ge dig själv den chansen Besviken, att prova och se hur det känns.
Jag tror att det skulle göra dig gott.

Hoppas din helg blir lugn.
Ta hand om DIG.

Kram Ebba

Fan ta honom! Han vet exakt hur han ska göra för att lirka in mig igen. Igår var vi iväg å handlade sen hem å lagade mat tillsammans. Visst började han med öl direkt han klev innanför dörren...
Men tyvärr var han glad å trevlig igår, höll sig hemma. Han drack inte ens några mängder, blev lite lullig bara. Dock slocknade han direkt då vi skulle se en film tillsammans. Så är det alltid, antingen skitfull eller så sover han, kul kille... Jag hade hoppats på att han skulle vara riktigt full å vidrig så jag kunde hålla fast min ilska.. Nu är det bara 1 dag kvar..
Idag har han lovat en kompis att fixa hans bil, så praktiskt. Då har han anledning att supa till i garaget. Att han skulle vilja göra nåt med mig innan han åker finns tydligen inte...hade inte förväntat mig det heller. Känns ändå tungt att bli bortprioriterad Alltid.
Blir arg på mig själv för att jag låter honom påverka mig så mycket...måste verkligen bena ut mina känslor idag, som etanoldrift säger. Man faller så lätt in i gamla vanor, även med känslor. Är inte lika stark å beslutsam idag men vet ju innerst inne ändå