Senaste kommentarerna i forumet

Vilka bra tips du delar med dig av etanoldrift! Det är tungt att läsa hur ni kämpar och hur jobbigt ni har haft det. Samtidigt är jag oerhört imponerad av vilken styrka ni har. Jag skulle önska att det skulle finnas allt stöd från samhället som ni kan behöva som anhöriga. Jag förstår att det inte ser ut så, att det kan göra det praktiskt svårt att lämna och att det kan göra det ännu svårare att bestämma sig för om det är rätt att ta steget eller inte.

/magnus

Tack för det.
Det var drygt 20 år sedan och ledde till rättegång till slut. Anmälningar gjorda av andra och en av mig men pga av att han hittade på ekonomiska dumheter (småsummor) senare så var de tvungna att ta upp mitt fall som låg i kön före... :-( Det var väldigt jobbigt kan jag säga men efter det var jag helt fri känslomässigt och gick vidare. Och ja, stark blir man ofta av sina motgångar. Har sedan dess studerat gift mig, fått tre barn osv. Men visst, ibland undrar jag hur mycket själen tål egentligen... och om dessa händelser ändå inte riktigt helt är läkta i hjärtat.

Natti

Tack och jag måste inse att det är över och precis som du skriver. Vill han inte prata så kan jag inte göra något åt det. Fick ett sms häromdagen där han undrar om han på något sätt kan få sitt pass. Jag tänker att nu lägger han problemet i mitt knä och att jag ska lösa detta. Jag svarade "javisst" och tänker att vill han ha sitt pass får han komma med en lösning. Han är manipulativ och vill få mig att komma och lämna det för då vet han att jag blir ledsen och att jag då ber honom komma tillbaka. Han säger nej såklart.

Det är bara detta "hur går jag vidare när jag saknar och tänker på honom varje dag.

Jag hoppas att det går bättre för dig nu (jag håller tummarna för dig, för jag tror att du är en sån som rest dig på nio och enhalv, och bestämt dig för att inte lägga dig igen!)
Ja, att ha lite koll innan, medan man funderar gör att man inte faller lika hårt.. Även om det nästan alltid känns någonstans
Ta hand om dig också!

Jag har inget bra svar.. mer än att han inte är mogen (och förmodligen skitskraj för att prata) Min fd, var en sån som tog till flaskan, för att spotta upp sig.. och då blev det åt andra hållet istället. och med nackdelen att det inte blev några samtal, utan det var bara han som öste ur sig.. när han var kklar, så reste han sig och gick (för då hade han pratat klart..)
I värsta fall får du be banken om hjälp med lånen så att ni kan dela på ekonomin.. Du ska inte behöva betala för honom.. Du får försöka få hjälp att magasinera hans saker (eller ring någon kunnig i området) själv vet jag inte riktigt om det är polis eller jurist och fråga hur du går till väga.. (räkningen får han givetvis betala) för jag tror inte du kan kasta dom..
Och sedan inse, att det förhållandet, hur ont det än gör, är över..
Om han inte vill prata, så kan du inte göra nåt åt det.. Däremot måste du ju få en möjlighet att starta om ditt liv.. Tycker inte att du ska behöva böna och be honom att komma tillbaks.. Hör han av sig så säg att du tolkar detta som att han inte är intresserad av att ha ett fortsatt förhållande..

Jag har en partner som är nykter sedan 4 år och han klarar det bra. Jag vet att jag är medberoende men Känner att jag tänker på mig själv och kan sätta gränser till viss del. Förutom att jag är rädd för att ta upp saker som gör mig ledsen, arg eller besviken. Jag är rädd att han går. Nu gick han för 3 månader sedan och vi har bara haft mejlkontakt några gånger angående praktiska saker. Jag känner att jag släpp allt som hänt under den tiden han förutom att han aldrig sagt att han aldrig sagt något om att jag alltid funnits vid hans sida oavsett och visat honom min kärlek. Jag vet inte vad eller hur han tänker och känner. Från den ena dagen till den andra så skulle allt vara bra för nu är han nykter. Jag är inte ute efter att älta det som varit men att vi måste tillsammans sätta punkt och utvecklas tillsammans till en sund kärleksrelation på lika villkor. Han vägrar att prata med mig och möter mig med total tystnad. Vi har bil, båtar gemensamma lån och han har i princip alla sina personliga saker kvar här hemma.

Jag skickade detta för en månad sedan och har inte fått något svar.

"Jag vet att vi är två som har del i att det blir som det blir men att inte få prata, förklara, bli lyssnad på är så frustrerande. Att bara lägga locket på och ta till tystnad är nog det värsta en människa kan bli utsatt för. Varför sätter du inte punkt utan på något sätt håller mig kvar och vilseleder mig. Jag vet inte varför jag gjort det ännu men tror att jag på något sätt hoppas på att du en dag kommer hem och säger att du är beredd att prata med mig utan att skuldbelägga och döma mig. Det måste vara så att jag har rätt till mina upplevelser och känslor precis som du har. Jag önskar så att du vill lyssna, försöka förstå, förklara för mig, berätta vad du tänker och känner eller åtminstone säga emot, inte bara gå. Du tycker att vi inte behöver prata utan jag ska förstå men det är för mig en övermäktig uppgift när det bara finns tystnad. Jag önskar att du älskat mig så mycket att du varit beredd på att möta mig och alla känslor, inte bara gå."

Jag börjar inse att jag måste sätta punkt och reda upp allt för vi är inte bra för varandra men det är tungt för jag älskar honom trots allt. Han har många fina sidor såklart.

Det som gjorde att han gick var att jag ville att vi skulle ta hjälp tillsammans för att lära oss att kommunicera på ett sunt sätt. Han sa ingenting och morgonen därpå var han borta. Detta har hänt förut men då har jag bönar och bett att han ska komma tillbaka och då haft förhoppning om att vi på nytt ska få en sundare relation.

Vad ska jag göra.

Vilka bra, praktiska råd Etanoldrift

Jag har tvingats fly och vet vilket praktiskt och känslomässigt kaos som råder. Bra då att ha koll på läget innan. Bodde hos kompis, hyrde rum inneboende mm innan jag fick en egen bostad. Fick ta med mig folk för att hämta det viktigaste senare. Han var skyldig stora belopp som aldrig betalades. Ja, det är inte en rolig sits att vara i. Dessutom sörjer man och bearbetar både saknaden och allt man aldrig får upprättelse för. Alla varför och hur som snurrar i tankarna, som aldrig får några svar.

En mental och praktisk förberedelse är väldigt viktig och sunt, tror jag.

Ta hand om er där ute!

Tre 7.2 ger 10,8cl ren sprit och ett kvarter 14,8cl ren sprit så 4st 7.2 50cl blir som ett kvarter men oavsett ja som alkis dricker man till man däckar

Det spelar ingen roll, om han är nykter eller onykter! Man slår inte sin fru! BASTA!
Om han slår, ska det anmälas! Om inte annat så är det lättare att få hjälp av de sociala myndigheterna. Och numera, när man vet hur många kvinnor som är rädda och tar tillbaks sina anmälningar så brukar man se ganska strängt på det!
Det är aldrig ett tecken på kärlek att bli slagen!
Man ska aldrig, aldrig, behöva vara rädd för att få stryk i sitt eget hem!
Jag vet att de som slår ofta ber om ursäkt och lovar att det inte ska upprepas.. men dricker dom så har dom glömt det till nästa gång..
Nykterist, du måste ta kontakt med socialen åtminstone och säga som det är.. Nästa gång kanske det är ett av barnen som står i vägen..

den du förälskade dig i menar jag.. Jag tror inte att någon av oss kan älska "alkoholisten" som dyker upp. Dom är som dr Jekyll och mr Hyde..
Tyvärr får oftast alkoholisten (den elake) övertaget efter en tid.. Det brukar vara ett studsande upp och ner, där "mannen" förlorar och alkoholisten vinner..
3 stycken 7,2:or är ju faktiskt nästan en "kvarter" ren sprit...
Jo jag vet att min fd blev förvånad när jag sa att det motsvarade en hel flaska vin lite drygt tom.. Han kunde hälla i sig upp till 6 stycken på en eftermiddag/kväll, så det är inte undra på att han blev på röken..

Det är verkligen inte ok !
Jag förstår dig och det är svårt att lämna. Det är tyvärr inte bara att gå när det är så mycket praktiskt som ska lösas.
Detta att han slår dig är så fruktansvärt och jag tror inte det kommer bli bättre tyvärr .
Psykisk misshandel och fysisk är hemska saker man bli utsatt för.
Min man har "bara" varit elak med ord inte handling fast hot har han kommit med som att han ska slå ihjäl mig om jag är otrogen. Att jag är så jävla blåst så jag borde bara skjutas osv ....
Sen hände det!!!
Rätt sim det var fick jag ett slag i bakhuvudet . Jag var inte beredd eftersom jag stod med ryggen mot honom. Jag blev så jäkla chokad och rädd.
Vad fasen hände??
Han slog mig!!!
Jag grät och skrek på honom och frågade vad fan han höll på med och skrek att du rör mig inte!!
Han blev nog sj rädd för vad han hade gjort .
Det var bara den gången men det var en gång för mycket.
Efter det om han blev arg blir jag så rädd att han ska slå igen och den gången kanske det inte räcker med ett slag . Jag tror att det var där min gräns var nådd.
Jag kan inte gå och vara rädd när han bli arg (vilket inte är varje gång) och där dog oxå en bit till av min kärlek till honom.
Jag vill inte bli en sån som man läser om i tidningen. Svarsjukedramat som gjorde att hen dödade sin partner.
Jag har rätt till ett bra liv!

Det är alltid bra att få tips av människor som upplevt dessa hemska saker. Att lämna någon är ju ite så lätt alla gånger. Har man inte jobb eller inkomst blir allt så mycket jobbigare. Tyvärr har ju samhället för lite stödinsatser i dessa fall. Bra tips iaf.

Och hur du än försöker så kommer ingenting att vara bra nog (så länge han dricker) Skulle vilja att du läste boken Djävulsdansen av Sanna Lundell. Den finns säkert på biblioteket om du inte vill beställa den på nätet. (finns som ljudbok också)
Det är sorgligt att du känner dig så nertryckt att du funderar på att göra slut på dig..
För innerst inne tror jag att du också vet att det inte är DIG det är fel på..
Forumets egen "pärla" areomagnus, har själv berättat hur han var innan han blev nykter, så han kan säkert styrka det. (heder åt alla som valt om, och vågar berätta!)
Jag tycker att du hunnit en bit på väg, bara genom att ta dig till forumet och börja skriva.. Du är långtifrån ensam.. Hoppas att vi som är här kan stötta dig..
Jag tror du måste börja tänka mer på dig, för honom kan du inte ändra på (med mindre än han själv vill och så låter det ju inte på dig)
DU har inte gjort fel.. Men DU kan inte heller få honom nykter.. Det beslutet måste han komma fram till själv och vilja själv..
Ibland så måste man välja.. Jag valde att lämna en man som jag någonstans innerst inne älskar.. För att jag inte kan leva med "alkoholisten" som är framme 80 - 90% av tiden.. Han har valt flaskan och jag kan inte ändra på det beslutet..
Jag träffar honom då och då, men aldrig när han är onykter!

Jag har inte lämnat än men det är ett måste. Jag har tänkt på detta länge nu och vi har försökt så många ggr. Förra året i dec sa vi att detta är verkligen sista försöket och nu är det snart 1 år sen och det har inte blivit bättre.
Vi försökte men redan efter ett par månader var det likadant.
För ett tag sen började min man med antabus och då trodde jag verkligen att nu bli det nog bra .
Han slutade efter 3 v eftersom han inte tyckte att jag hade gjort nåt för att förbättra förhållandet. Han hade ju visat genom att vara nyheter i 3 v och det räckte enligt honom. Denna helg har han bara pendlat mellan sängen och köket för att ta sig ett glas så jag finner ingen annan utväg. Det är förbannat tråkigt och jag är ledsen samtidigt som jag känner att det är så skönt att nu ska det bli en förändring. Jag är samtidigt livrädd för hur det kommer att bli. Rädd för hur det kommer gå för honom. Vet att det är hans ansvar men bara för det betyder det inte att man sluta bryr sig el sluta älskar honom!
Jag hoppas att det bli en vändpunkt även för honom .
Detta är ett måste innan jag sj går under och även ett måste för mina barn.
Men vem har sagt att det ska vara lätt ?

Jag mår inte bra alls tankar kring sjölvmord har kretsat när jag trott på honom men jag förstår nu att det inte är mitt fel tvekar ändå ibland, kanske får jag igång honom med nåt, glömt bädda eller bränt maten osv jag vet inte men nej jag vill inte ha det så vill att han ska vara så som när han är normal o kärleksfull. Har haft ångest o Depp länge men kommit ut ur det och försökt bli stark men han lyckas knäcka mig varje gång. Jag har helt andra planer för livet men jag älskar honom ändå pinsamt nog, jag känner mig som en boxningspåse

Gud vad jag förstår dig, fast jag inte lämnat än. Hur länge sedan lämna du?

Sju barn? Hur gamla? Har själv fem älsta 7år och yngsta nyfödd. Sitter och gråter får nu i nyktert tillstånd höra att jag inte är värd något, att han ångrar alla år, att jag hjärntvättar honom att han är alkoholist. Fy vad hemskt. Allt är mitt fel. Jag är en fru, god fru som bara tar hand om barnet o hemmet och jobbar mellan föräldraledigheten. Aldrig festat eller ens fikat med vänner för han tror jag är otrogen bara jag går till solariet. Han slår mig han misshandlar mig psykiskt och ändå är jag den onda. Var är min man? Var är den riktige? Varför gör han så?

Vi hade ett litet samtal nyss. Jag hade satt mig med en kopp i h skulle kolla igenom en sak. Han ska då prata hela tiden med mig vilket gör att jag kan inte koncentrera mig. Ska ha hjälp med saker.
Snälla, vänta 2 min så ska jag hjälpa dig.
Han fortsätter då Har det gått två minuter snart?
Jag höjer röstenoch ta moroten han vill ha skalad. Han hållet för öronen...
Jag släpper allt och bara krama om honom och säger förlåt och förklara då varför jag beter mig som jag gör och det är för att jag är ledsen och arg på pappa.
Är det för han dricker det där och pekar på vinet.
Ja, det är därför säger jag.
Men varför bli du arg på mig om du är arg på pappa?!?!
Säger åter igen förlåt och säger till honom att det bli nog så att vi kommer bo på skilda håll just därför.
Bra, det tycker jag oxå svara han så är jag hos dig ibland och pappa ibland. Nu går vi och gosa mamma.
Älskade barn!!!

I fallet, var grabben dock lite äldre.. Hos pappan och hans nya dam, fick han göra precis som han ville.. Fanns inga gränser..
Så det slutade med en stulen moped, att han var vanerökare innan han fyllt 14 och fick köra en alldeles för stor båt på sjön, för att pappan var för full.
Jag var vansinnig av ilska när jag fick reda på det.. Tänk om en olycka inträffat..
Mamman som dittills bara fått skäll av soc och skolan, när grabben skolkade (trots att han bodde hos pappan) fick hjälp att göra en egen anmälan om missförhållandena..

Det är alltid tufft för barnen.. de vill ju så gärna att allt ska vara bra.. Jag vet inte om det finns "barngrupper" hos alanon eller någon annan stans så att han får träffa andra barn och upptäcker att han inte är den enda som har en förälder som blir "sjuk" av "vuxendrickat"..
Han behöver ha hjälp att inte bli ett medberoende barn som tar på sig ansvaret att "rädda sin pappa"..
Jag vet fall, där ett barn av lojalitet valt att bo hos en drickande förälder och det höll på att sluta i katastrof..
Se till att prata med sociala myndigheter och gör en egen orosanmälan..
Däremot ska du givetvis inte hindra honom från att träffa sin pappa, när pappan är nykter!

Det är nog så jag mår som du beskriver . Jag skulle bara vilja komma bort ett tag en helg och få andas och tänka igenom allt .
Min son är väldigt klipsk och jag vet att han förstår mer än vad man tror och han är en grubblare.
Jag har förklarat för honom att när han bli arg är pga "vuxen dricka" att han är sjuk. Pappa älskar dig och han menar inte vad han säger el gör utan det är vuxen drickats fel .
Jag har oxå förberett honom på att vi ev ska bo på varsitt håll pga detta. Först blev han ledsen men sen sa han att det tycker jag för då får jag två boende som min klasskompis .
Han säger ofta att han älskar hela sin familj men mest pappa. Mamma du är den som är mest arg och den som skäller mest på mig.

Allt stämmer så bra det du skriver!!
Precis så det är....

Vill bara tillägga, att det kan vara en lång process, från det man "nått någon form av gräns", tills man tar det slutliga steget.. För mig tog det nog ett år av funderande först. när jag började läsa här, tog det säkert några månader innan jag började skriva (inombords, hade jag nog omedvetet ställt in mig på någon form av separation) Sedan tog det ytterligare 3 - 4 månader ungefär innan jag väl beslutade mig och skaffade en lägenhet.. Och visst var det en smula kaotiskt, men jag ångrar mig inte en sekund, trots att livet inte alltid är en dans på rosor..
Jag skulle tro att av de flesta som funderar, så tar det säkert uppemot ett år (om det inte är riktigt illa) innan man kommer till skott och innan man ordnat allt det praktiska.. För jag tippar, att i 90% av fallen, så har den som dricker ingen lust att bli nykter.. Undantag finns så helt kört är det inte, men då måste viljan finnas!

Ja, hur vet man..? En svår fråga, som är verkligen individuell.. Vi har alla olika gränser och jag tror att det i de flesta fall har gått alldeles för långt.. För många av oss stannar kvar i åratal (utan att något händer till det bättre..)
Vad finns att ångra egentligen?
Om ens partner är intresserad av ett fungerande förhållande ( kom ihåg att ett förhållande utgörs av TVÅ människor!) Så ser de till att ta emot hjälp!
Det fungerar aldrig i längden att det bara är EN som ska jämka sig och plocka upp bitarna efter den andre..
Fråga dig hur du vill att just DITT liv ska se ut? Vad vill du göra? Hur vill du leva?
Och framför allt hur mår du?( Inget om din drickande partner, utan bara dig!)

Ja, aeromagnus.. Vi är ju alla olika och ibland tror jag att men bokstavligt behöver hjälp med att bli förd ur situationen.. Ofta är man su stressad och helt tom inombords efter sömnbrist och annat.. Mitt bidrag är bara en liten hjälp på vägen.. För själv, hade jag ingen tanke på T.ex. "katastrofväska"
Jag fick tipset av en bekant som också varit medberoende och för min del, så hjälpte det, att ha "planerat" i förväg.. (det finns ju dom som bara måste ge sig iväg, utan att få någonting med sig, för dom hinner knappt rafsa åt sig plånbok eller telefon..
Jag har också fått frågan från många i bekantskapskretsen varför jag väntade så länge med att flytta? De trodde att det "bara" var att gå upp till soc och "få" en lägenhet.. Vilket tyvärr inte är fallet (jag tror att de kvinnohus som finns i landet vittnar om det)
Således.. En lista, för att "avlasta" stressen hos dom som funderar och fortfarande orkar.. Bara att börja "planera" kan skingra andra negativa tankar och faktiskt ge lite energi.. (men det är givetvis min egenupplevda subjektiva bedömning) :-)