Senaste kommentarerna i forumet

Aktiva alkoholister ljuger om i princip allt för att rädda sitt eget skinn. Man fortsätter med lögnerna tills man blir överbevisad och kanske även efter det. Tror lögner och bortförklaringar är en del av sjukdomen tyvärr. Jag kan gå i god för detta då jag själv varit aktiv alkoholist och ljugit alldeles för mycket i mina dagar. Ni i familjen får försöka stötta varandra i detta.

Tillit, är inget som kommer på befallning..
Det är något som måste få växa fram.. Ibland tar det tid innan det gror..
Rötterna är ömtåliga i början och allt känns rangligt..
Men har man väl lyckts en gång, så kommer man att lyckas igen..
Ju oftare du plockar fram Ullabulla där inifrån och ju mer du bekantar dig med henne så ska du se att ni trivs riktigt bra ihop..
Kanske blir hon lite less, när du hemfaller åt gamla ovanor.. men idag är hon aldrig långt borta..
För ni gillar ju varandra.. Och du vet ju var hon håller hus..
Ni är ju ganska trygga med varandra och behöver inte vare sig hota eller locka..
Jag ser en glatt språkande Ullabulla som sitter med sin Ullabulla och småpratar.. smider lite semesterplaner och drömmer.. Det ser varmt, ljust och fint ut, även om det blåser kring knutarna ibland..
Och ränderna ska för alltid få henne att minnas de strider hon faktiskt VANN!

skapa ett jag som är intakt.
Som inte hela tiden störs av omvärlden.
Att inte låta mitt nygamla jag låta mig rubbas ur de cirklar som jag vet är mina och goda.
Att så snabbt någon blåser i hundvisslan så är jag där och sopar framför och bakom.
Hur ska man låta bli det?

Vilka verktyg ska man ta när man inte ens har en verktygslåda?
Man famlar febrilt i mörkret och hittar rätt här och där.
Nu sitter jag här i min ensamhet och mår riktigt bra och känner så tydligt min egen kärna av mitt jag som ju alltid funnits där men har flyttat så långt bak i mig själv att jag har fått krafsa rejält för att få fram det.
Att ha ett egenvärde utan att vara kopplad till en annan person, relation, barn eller vän.
Att ha en relation med sig själv, hur svårt ska det vara?
Hur svårt som helst för en medberoende som jag.

Men mönstren eller ränderna av det som är jag går inte längre att tvätta bort.
De finns där bortanför arbete relationer och måsten.
Hon fanns där trots allt och jag är så tacksam att hon väntade in mig och nu får ta plats igen.
Men hon flyr snabbt och lätt och jag får ibland hålla fast henne med våld.
Må jag ha styrkan att hålla henne på plats och i schack för hon är värd att få bo i mig.

Men det är ju inte DU som ska skämmas! Fast det är det vi gör som medberoende.. Och det är där vi börjar försöka "mörka" hur illa det är ställt.. Vilket inte är till vår egen fördel i det långa loppet..
Sluta att hålla honom bakom ryggen, utan låt alla andra märka hur packad han är! Det är HAN som ska skämmas Inte du!
För varje gång du "räddar" honom ur en pinsam situation, blir det mer legitimt för honom att dricka.. För varje gång, så kan han inbilla sig att ingen "ser".. Även om det är uppenbart!
Ta INTE till några nödlögner eller bortförklaringar! Säger dina släktingar något eller undrar så säg bara att ja, det är tråkigt, men det har blivit så här sista tiden och vi är inte överens om att han dricker för mycket.. Jag tycker inte om det, men jag kan inte göra något åt det..
När jag tog "bladet från munnen" så visade det sig, att mina syskon hade märkt, långt innan jag trodde att de sett något och de tyckte att jag gjorde helt rätt som bröt upp..
De har också förstått att det visserligen är en sjukdom, men att han inte vill ha hjälp..

Nej, Annher01, det tycker jag inte att du ska göra.. Det finns ingen anledning att lita på någon som betett sig illa! Allraminst om denne misshandlat dig.
Förtroende är något som tar lång tid att bygga upp! (men bara millisekunder att förstöra..)
Personligen så skulle jag välja att bo isär ett tag för att se, för det första om han är ärlig i sitt uppsåt att vara nykter, men också se om ni fortarande har något gemensamt..
Jag tror att ni båda "utvecklats" som personer och det betyder inte alltid att man går åt samma håll.. Även om man går bredvid varandra under en period, så är det inte säkert att man har ett fortsatt liv tillsammans..
Dessutom så ska du inte låta honom utnyttja dig på något sätt.. Jag tror att ni båda måste lära er att stå på egna ben, innan ni funderar på om ni ska fortsätta någon form av förhållande..
Lycka till i alla fall Kram!

Jag har väl en analyserande förmåga i mej själv. Får även psykologhjälp men känns inte som nån vidare utveckling i det hela. Saken är den att jag har anmält min make för misshandel innan han åkte in för behandlingen. Min fundering är att han förstörde min trygghet å tillit i och med att han slog svårt att få ihop detta med den person jag tror/vet att han är. Svårt att släppa det men är det så enkelt att han gjorde det under alkoholens påverkan. Har aldrig känt rädslan för honom tidigare och vill på nåt vis ha bekräftelse på hur och varför. Han har bett om ursäkt osv känns inte äkta han har ansett aldrig slå tjejer eller nån. Druckit lika hela tiden men aldrig slagit mej. Därför är jag förvirrad. Ska jag öppna dörrarna till min oändlösa kärlek till honom bara luta på honom igen eller... Vet ej???

Det är såå pinsamt när man ska träffa släktingar och så är han inte nykter. Jag tyckte halv full . Ni vet när de har en viss hållning och svajar lite när de ska stå stilla. Varför är det pinsamt för mig? Vet inte, det ör väll så att andra kanske tycker att jag skulle förbjudit honom ellrr så.

Någonstans låter det som du i princip redan bestämt dig?! Du vill inte ha "alkoholisten" (nej, det ville inte jag heller..) Men sedan går det ibland inte att få bara det man vill...
Nej, det finns inga garantier, att en alkoholist ska förbli nykter (och dessutom alltid vara sitt trevliga jag) efter en behandling.. Jag tycker att du ska försöka hitta någon att prata med, en kurator eller liknande som har erfarenheter från missbruksvård ( ev någon från kommunens familjeenhet)
Jag tycker inte att du i dessa samtal ska sticka under stol med dina ambivalenta känslor Annars kanske omgivningen uppfattar det som att du vill "göra allt" för att ha honom kvar (och så är det ju inte riktigt, handen på hjärtat)
Är det så att du egentligen söker en anledning för att få ta en time out från förhållandet, så är det inget fel.. Jag tror att du behöver tid (och lugnt och ro) för att både hitta dig själv och komma underfund med vad DU vill!
Med andra människor, är det som så att vi kan ALDRIG få dem att vara exakt som vi önskar, vi kan inte göra om dem.. Och det innebär ibland, att man inte kan leva ihop med en människa, även om det finns bitar hos människan som man tycker väldigt mycket om..

Ja om nu din man varit otrogen, sedan raljerar, trycker ned dig och gör sig själv till ett offer så har han inte insett mycket om sitt eget problem, alkoholproblemet. Så jag tycker du ska vara tydlig mot honom och säga vad du vill och känner. Detta är ingen lätt sak men du ska ALDRIG ta skit från din kille när det är han som är problemet

Det verkar som din man har alkoholproblem ja. Just ljugandet och smusslandet är ett tydligt tecken på missbruk. Att sedan åka fast för grov rattfylla ja det är väl en signal till. Vi får hoppas att detta blir en väckarklocka och att han verkligen inser att han har problem.

Lita på dina egna tankar när du hittar flaskor. Det är så fruktansvärt pinsamt att inte kunna hantera a... Så det är lätt att ljuga och bortförklara. Erkänner han att han har problem nu? Just ljugandet är lätt hänt för det är så pinsamt på nåt sätt. Det betyder inte att han är en hemsk människa. Men visst, han har passerat väldigt många gränser. Hoppas att han får hjälp nu. Vet inte om han lyckas... Men acceptera inga konstiga bortförklaringar i fortsättningen. För att lyckas måste han vara ärlig mot sig själv.

Jo, finn styrkan i dig själv. Du har den inom dig. Han kontrollerar dig och är antagligen rätt elak, det låter så. Och nej, tycker inte att du ska hoppas på honom innan han blivit nykter och han verkar ju tycka att det är ditt fel att han dricker också. Rätt klassiskt! Tänk på dig själv och tänk på dina barn tycker jag. Vad vill du att de ska lära sig om relationer? Och hur tycker du att du förtjänar att bli behandlad? Kanske svårt att svara på när man levt med någon som bryter ned en, men du förtjänar att bli behandlad med kärlek och respekt! Så det så! Ibland tar ni så mycket skit, härinne på anhörigsidorna. Jag hör ju till andra sidan och har upplevt hur a förändrar ens personlighet. Fy fan vilket gift det är. Slutade innan jag blev elak på riktigt. Så vill han inte sluta, lämna honom. Det blir bara värre! Det är inte ditt fel och du förtjänar nåt bättre.

Nä hoppas inte längre. Fy bubblan. Inget att hoppas på

Du har länge levt i en relation med en man som har tydliga alkoholproblem, något som har eskalerat under den senaste tiden. Det är en situation du inte mår bra i och du vill något annat. Ett stort steg i att reda ut sina tankar klargöra vad en egentligen vill är att öppna upp och prata om det. Vad stark du är som skriver här!

Även fast ingen situation är den andra lik så finns det många här som har skrivit om liknande situationer som den du beskriver. Många blir hjälpta av att skriva, berätta om vad som händer och tankarna fram och tillbaka. Fortsätt gärna att läsa och skriva du med. Önskar du sen längre fram att bolla tankar mer specifikt kring din situation så brukar vi rekommendera att starta upp en egen ny tråd.

Ta hand om dig!
Rosette

som Muränan- både beroende och även medberoende då min man ocså drack för mycket. (Han dricker fortfarande men betydligt mindre och mer kontrollerat). Jag har inte läst så mycket på anhörigsidan och är inte aktiv här särskilt mycket längre så kanske inte ska rösta. Men jag tror som flera andra här att man har stor nytta av båda sidor, dvs den anhöriga kan läsa hur alkoholister tänker och kanske inser att det inte är så enkelt alla gånger.

Det är väl inte helt ovanligt att beroende och medberoende går hand i hand. För egen del har jag definitivt båda sidorna i min personlighet, även om jag numera är nykter samt lever i en bra relation. Jag har fått många insikter om medberoende-problematiken genom att läsa här, vilka jag inte hade tillägnat mig annars. Vad jag menar är att jag inte hade eftersökt informationen, men nu ramlade jag över den.

Det är väl också bra att beroende/medberoende kan läsa om de olika perspektiven. Om kampen, om problemen och om svårigheterna. Vet inte - och menar nu inte att provocera på något sätt - men oddsen att lyckas kanske är ungefär lika stora (små...) på båda sidor. Dvs. att en medberoende ska lyckas få alkoholisten att sluta dricka versus att en alkoholist ska lära sig att dricka "lagom"... Vi kan nog dra lärdomar av varandra...

Alltså - gärna förslag 2.

Så jobbigt att leva med någon som gång på gång bara sviker och lovar saker som aldrig hålls.
Man går på helspänn hela tiden.
Man förlåter och tror att nu blir det förändring denna gång...
Att han har ett onormalt förhållande till alkohol är ju uppenbart.
Men förstår så väl dina tvivel,så svårt att lämna någon man älskar.
Ibland så underbar men i nästa stund en helt annan person....så otäckt.
Och sedan denna oförståeliga förnekelsen,men det hör ju till "sjukdomen"
Jag lämnade tillslut min man förra våren efter 28-år och det var min räddning.
Lätt var och är det inte men det bästa jag kunde gjort för mitt eget mående och framförallt min yngsta son som mått och mår dåligt över sin pappas drickande och allt elände det medför.
Skönt att läsa på forumet,har hjälpt mig mycket i mitt mående och att blicka tillbaka.
Man glömmer snabbt hur dåligt det verkligen var och kan släta över saker som man absolut inte skall utsättas för i ett förhållande.
Du kommer känna när det är nog för dig och vad du vill med DITT liv.

Japp, jag mitt huvud börjar sakteliga närma sig precis detta som du skriver om - vad vill jag, hur vill jag leva mitt liv? Jag vet att livet kan vara så mycket bättre än så här.

Jag tror att din man känner sig trängd av frågorna från sjukvården. Min gubbe, lyckades alltid snurra bort frågeställningarna om alkohol, i sina möten med sjukvården (jodå han har också högt blodtryck och skyllde det på ett stressigt jobb) Efter diverse andra åkommor, som ett bråck som han opererats för, brukade han medge att det kunde bli "ett glas vin till maten" och i samma andetag förklara att han inte tyckte om starksprit så några lördagsgroggar blev det inte.. Och dom dumma fånen till läkarna bara nickade och fortsatte fråga om andra saker.. INGEN frågade exakt HUR mycket han drack eller hur ofta.. Om man tar "ett glas vin till maten" t.ex.. Vad händer med resten av flaskan? Och hur ofta? En dag i veckan eller 7?
Håll tummarna för att den läkare han har fortsätter att både fråga och ifrågasätta hans alkoholvanor! Kanske ta en del prover (på vissa av dem syns det om man har en hög alkoholkonsumtion, så han kan inte direkt neka..) Tyvärr lyckades min gubbe dilla i en av läkarna som skötte provsvaren efter hans rattfylla (och mig också) att värdena berodde på det smärtstillande han var tvungen att äta för sin onda rygg (diskbråck) Och dom gick på det..
På slutet så struntade jag i att "kontrollera" vare sig hans förråd av flaskor eller räkna tomglas.. Jag hade kommit till det stadiet, att jag bara konstaterade att han var berusad.. Det eskalerade också under våren - försommaren, så jag fick nog..
Jag antar att det var en backlash efter många års högkonsumtion. Först sker ju en toleranshöjning, så de kan dricka mer än dubbla mängden mot en normal människa utan att bli eller verka speciellt berusade ( i början av vår bekantskap kunde han dricka ett par 7,2or, utan att det syntes eller märktes) sedan kom sänkningen ganska snabbt, när den kom..)
förra vintern, märktes det att han var påverkad redan efter första ölen. efter en halv flaska vin var han småberusad.. I våras var han nästan klapp kanon efter en flaska och definitivt otrevlig efter 1½.. Idag går han igång på första ölen. Han dricker mer vin eftersom han fått problem med magen och är lika full efter en halv flaska som han var efter drygt en hel förut..
Jag brukar stänga av telefonen på kvällarna eftersom han gärna ringer och pratar nu när vi separerat (om allt och ingenting för att han känner sig ensam) ) gånger av 10 har han druckit rejält..
Men erkänna att han druckit eller att han har problem.. Nej, det verkar inte finnas i hans värld.. Trist att se att det går utför, men jag har förstått att det inte finns någonting som jag kan göra..

Hej min man dricker också och gjort det till och från de senaste 15 åren. Har inte orkat bryta mig loss. Vi har två barn som är 16 och12 år de märker direkt när pappa har druckit. Just nu känns det som jag inte vet vad jag ska ta mig till för hans drickande har eskalerat de senaste veckorna tror han har druckit minst fem dagar av sju. Han själv anser sig inte ha några problem alls med spriten det är jag som har problem som inte kan acceptera att han dricker! Naturligtvis förstår jag att han har problem då jag hittar gömda tomma flaskor i tex garaget eller hans garderob. Det går inte att prata med honom ens när han är nykter. Han har fått problem med sitt blodtryck och läkaren har frågat om hans alkoholvanor..

Varför hoppas man hela tiden? Nästa helg då! Nu verkar han må bättre! Har han druckit? Förstår inte varför jag inte ger upp? Nu hoppas jag igen,lite ,kanske.

Du behöver fråga dig själv vad du vill.. Jag kan bara berätta vad jag skulle göra och du kan ju läsa lite i mina trådar.. Jag lämnade min man efter en herrans massa år.. Han hade åkt dit för rattfylla (men kunde aldrig erkänna att felet låg i hans alkoholkonsumtion, utan tyckte att det var för djäkligt att han "råkat" köra bil med så mycket alkohol i blodet..)
I början var han rätt bra på att dölja hur mycket han drack, och att han drack dagligen.. Sedan invaggades jag i den kokta grodans princip (med lugna perioder emellan, då han troligen drack, fast det inte märktes speciellt mycket eftersom han utvecklat en enorm tolerans)
Men fortfarande, så ser han inte sig själv som "alkoholist" eller att han ens har problem.. Han kan stå och blåneka till att ha druckit, trots att han är full som en kastrull..
Har han hällt i sig motsvarande 2 helflaskor vin plus ett par öl, så kan han hävda att han "bara" druckit lättöl..
För min del, så tog känslorna slut för länge sedan och jag tvingade mig själv att känna efter: Vill jag fortfarande ha ett förhållande med den här mannen om han blir nykter?
Svaret blev för närvarande ett nej! Vänner, så länge han är nykter (för då är han världens trevligaste) Men ovisshet om hans nykterhet.. NEJ, jag ORKAR INTE!
Sista året, var alldeles för mycket berg och dalbana, där de "nyktra" dagarna blev allt färre och konsumtionen allt högre.. Och mannen allt otrevligare i sina fyllor..
Mitt råd måste bli, skaffa dig något eget, separera och se tiden ann.. Man måste ju inte skilja sig tvärt, utan kan ta en time-out.. Men ställ krav på total nykterhet, och var beredd att hålla det stenhårt!
kram

Om hans värden var sämre månaden innan behandling, så tyder det nog tyvärr på att han drack i smyg.. Sådant brukar synas på de prover som tas.. Så helt "nykter" var han kanske inte..
Har DU haft någon att prata med? Alkoholism är ju en sjukdom som faktiskt involverar hela familjen...
Har ni pratat om hur det ska bli...? Vad tycker han om fortsatt nykterhet t.ex....
Och så den stora frågan: Vad vill DU med ditt liv.. Hur vill DU att det ska se ut..?

Det är som aeromagnus skriver.. Du får vänta och se.. En del tar sådana här samtal på största allvar och ser över sitt eget beteende och tar hjälp med t.ex. sin sociala osäkerhet..
Det finns ju egentligen ingenting som är "säkert" här i livet.. Den dan kanske kommer när min fd. man inser att han måste ha hjälp och bestämmer sig för att bli nykter.. Hoppet är ju det sista som överger människan.
Men följ rådet, att prata om hur ni/han ska hantera nästa fest.. Kan du "stötta" honom på något sätt så han slipper känna sig nervös/orolig? (det kräver ju lite delaktighet av er båda..)
Önskar dig lycka till och allt gott!

Bra jobbat. Det svåra är att hjälpa en alkoholist som inte ser problemen och inte vill ha hjälp. Det är väldigt frustrerande.