Senaste kommentarerna i forumet

Ja de frågor du vill ha svar på finns det inga svar att ge. Du får vänta och se tills nästa sociala tillställning. Ni kanske ska prata lite om hur han ska hantera nästa fest.

Hej.i dagsläget har jag min man på behandlingshem. Vi har varit ihop i tio år nu. Hans arbete tog tidigare tag i en behandling i öppenvården fixade ett år med detta men sista månaden var hans värden sämre. Blev så besviken det är mycket att ha på sej en press för hela familjen. I dagsläget har vi tre barn hemma en minsta gemensam. Anmälde honom för misshandel för en månad sedan första gången det eskalerade på grund av hans jädra alkoholintag. Satt ned foten direkt kommer aldrig att ske så länge jag bor här. Vet inte vad jag vill längre svårt att se honom som alkoholist å vad är jag i det hela en fru som älskar honom.. Mycket frågor vad händer nu?? Hur blir han efter detta? Fortsätter vi ja men utan alkohol han var nykter en månad innan behandling också. Svåraste jag varit med om hittils. Tack för ordet/

Ser att du varit aktiv i två trådar här, du beskriver att din man är på behandlingshem och det är många funderingar för dig nu i denna tuffa situation. Va bra att du tagit steget att beskriva hur du har det här för oss så vi kan ge dig stöd. Du berättar också att du anmält honom för misshandel. Många är hjälpta av att också ta kontakt med stöd utifrån när det handlar om sånt, och vill du prata kring det kan du ringa kostnadsfritt och anonymt till Kvinnofridslinjen 020-505050. Fortsätt gärna skriv och läs här.
Vänligen Rosette /Alkoholhjälpen

Du har varit här på forumet en tid, skriver för egen del, läser säkert en hel del och du ger stöd till andra här på forumet. Va fint av dig. Du beskriver att du vill få en förändring i livet, att du just nu mår så dåligt att du kan känna du vill kasta in handduken, samtidigt låter det som du ur den känslan hämtar krafter och sätter ner foten för att gå mot de håll du vill. Oavsett åt vilket håll och på vilket sätt det nu blir. Va bra att du använder forumet som stöd, hoppas det är hjälpsamt för dig. Vad mer tänker du kan vara hjälpsamt för dig där du befinner dig nu?

Vänligen Rosette/Alkoholhjälpen

Vi har verkligen pratat ut om detta nu, och han har erkänt att han dricker alldeles för mkt då och då.
Han förstår att det är dags att växa upp, och sluta ta till alkohol när det kommer till sociala situationer då han blir lite osäker. Jag har också tydligt förklarat att jag vägrar leva med någon som jag inte kan lita på. Jag är ganska övertygad om att han tog till sig detta nu, och fick en rejäl tankeställare. Framförallt eftersom min pappa pratat med honom också.

Frågan är bara, hur länge kommer detta fungera? Säg att allt är bra i några år, vi skaffar barn osv, men sen kommer beteendet tillbaka. Kommer jag att ångra mig om jag "nöjer mig" med hans ord nu? Och kommer han hålla det. Det är min oro just nu.
Det är så lätt att glömma hur upprörd jag var för bara några dagar sedan, eftersom allt är precis som vanligt nu...

Som etanoldrift skriver. Alla som dricker eller har druckit i smyg har ett utvecklat missbruk. Jag höll själv på med smygdrickande från och till i många år. Lovade även jag dyrt o heligt att det aldrig skulle upprepas. Vilket det såklart gjorde. Jag hade också ett beteende väldigt likt din kille. Drack inte så ofta men då jag drack så var det alltid för mycket och oftast en del i smyg. Mitt råd är att du ska vara försiktig och att verkligen få honom att förstå att du lämnar honom om han inte slutar med smygandet. Själv håll jag på med smygandet och bortförklaringarna i säkert 15 år från och till. Hoppas inte ni behöver gå igenom samma sak som vi och då givetvis min fru behövde göra. Nu är det slut på smygandet och även all form av alkoholintag för min del och vårt förhållande är bättre än någonsin. Håller mina tummar att din kille är "smartare" än jag var och tar tag i sig själv i tid. Ville bara dela med mig av min dåligs erfarenhet av framförallt smygdrickande. Lycka till!

Och tyvärr kan det vara ett beteende som kommer att följa honom om han inte själv vill sluta.. Min (numera fd) man, höll igen på alkoholen i början av vår bekantskap.. drack aldrig starksprit, men blev vid ett par tillfällen klapp kanon vilket jag givetvis opponerade mig emot och talade om att jag inte tänkte tolerera. (bl.a förstörde han sin brors 50-års kalas, med att bli aspackad, inför sina egna barn)
Han lovade också på heder och samvete att det inte skulle upprepas.. Vilket det tyvärr gjorde, eftersom han är alkoholist!
Ett stort varningstecken är att din sambo smyger med alkohol, vid tillfällen när ingen annan dricker..
Jag skulle nog ta ett väldigt allvarligt samtal om alkohol och var dina gränser går.. Det är oerhört svårt, när man har känslor för en person, för man är snabb att släta över, förlåta och bortförklara (oerhört enkelt att man går på en massa lögner och bortförklaringar också..)
Jag skulle i ditt läge vara lite försiktig innan jag tog ett så stort steg som att skaffa barn.. Det är enklare att bryta upp (om man måste) när man är själv, än att bryta upp med barn..

Jag vill mest bara lägga till att du inte är ensam, jag befinner mig i precis samma situation för tillfället. Det är skitjobbigt och det går åt så himla mycket tid och energi till att ständigt tänka på detta.
Jag vet nu att min mamma är alkoholist, men tidigare i missbruket fick hon hjälp via socialen. Hon fick spendera två månader på ett behandlingshem, vilket var väldigt bra för henne och hon höll sig nykter i ett par månader - dessvärre kom det ett återfall.
Det kanske är detta din mamma också behöver? Jag pratade direkt med socialen om problemet och de tog sedan kontakt med min mamma, de ordnade allting så att jag inte behövde åka hem och fixa med saker, då jag också bor på annan ort.
Det här behandlingshemmet ordnade också med träffar för oss anhöriga, där vi träffades tillsammans med en terapeut och pratade om hur det var att vara närstående, vad man själv kan göra osv.

Som sagt, jag vet att det är svårt och jättejobbigt, men samtidigt tror jag att det hjälper att säga till, påpeka att hon dricker nu igen - det fick i alla fall min mamma att tänka till och dra ner på det. En liten tankeställare, så att säga.

Jag vet precis hur du känner. Hoppas att det ordnar sig för dig, det är påfrestande med den ständiga oron!

Kram!

Ja, man inser inte vilket "töcken" man levt i förrän man tittar i backspegeln när man får andrum.
Håll på gränserna linker och lockas inte att rubba dem. det låter hoppfullt att mannen till slut insett att hand drickande inte är normalt. Nej, min gubbe vill INTE sluta dricka. (absolut ingen nollgräns) Möjligen, framskymtar det, kan han tänka sig att "dra ner".. Jodå, vi har hört den förut.. Been there, done that, och slitit ut hundra T-shirts.. Det blir lite av barnens "bara eeeen, sista gång" över det hela.. Och jag säger numera lugnt, men du har haft tio "sista gånger" senaste halvåret..
Ja, han stod fast vid sitt beslut om skilsmässa (som om det hotet skulle få en separerad kvinna att ändra sig?) Nej, det fanns ingenting han kunde få av mig.. Och jag förväntade mig inget från honom (han har ju i praktiken redan druckit upp alla pengar..) Huset, på landsbygden i en utflyttningskommun, har inte ens taxeringsvärde (trots inflyttande asylsökande..)
Och jag är nöjd! det började faktiskt göra lite ont, att se hur mycket pengar som slösades bort, istället för att läggas på t.ex. reparationer av huset..
Nu oroar han sig över att han ändå inte har råd att bo kvar (i alla fall över att inte kunna behålla bilen)
Till sina syskon lägger han fram det som att det är jag som är skyldig till att han måste flytta och sälja bilen.. (fast om han dricker som han gör, så kan han ju ändå inte köra någonstans)
Själv så har jag så jag klarar mig. Ingen lyxtillvaro enligt många men det finns saker man inte kan köpa för pengar, så jag är lycklig ändå..

Tack etanoldrift, jag önskar också dig lycka till på din bana! Du har hjälpt mig att sträcka på ryggen och att skratta åt eländet under den här helt vedervärdiga perioden. Jag har nästan tappat minnet från den senaste månaden men vet ju tack vare trådarna vad som har hänt. Även om jag har hittat på egna grejor så har jag levt i ett kompakt alkoholtöcken som har tagit allt fokus. Men ni, kloka och generösa forumvänner, har gett perspektiv och erkännande. Jag ropar varken hej eller halleluja men är glad åt att mannen nu är öppen om sina problem och att han verkligen vill ändra sina vanor. Men jag vet ju också av egen och andras erfarenhet att bakslagen blir värre för varje gång man tror sig vara tryggt i hamn.

Nej, det är inte alkoholisten som person(den där kärnan som finns innerst inne) som är egoist, utan "missbrukaren".. Och det finns verkligen en skillnad!
Många är det som ser med dömmande ögon på alkoholisten och förstår inte alls, när man beskriver de goda sidor som fanns och finns någonstans långt därinne.
Ja, min man är också medberoende sedan barnsben och därmed också (när han är nykter) mån om att vara alla till lags (ett omtyckthets och bekräftelsebehov, som aldrig kan fyllas av andra människor så länge självkänslan läcker som ett såll!)
Via alkoholen omvandlas det till en sorts "byteshandel".. "Om jag är trevlig och "snäll" (kanske köper en massa presenter..) så får du lov att låta mig dricka hur mycket och ofta jag vill."
Ja, i alkoholistens snedvridna värld, är detta fullt logiskt! Och den som inte går med på "byteshandeln" är "superegoist" och elak..
Det tar en stund, att fixa ramarna i sitt eget liv och att släppa taget om det liv man hade med alkoholisten.. (vi vill ju gärna fortsätta att vara "duktiga")
Önskar dig allt gott och ser fram mot dina lägesrapporter ;-) Kram ( kommer nog at skriva lite jag med vad det lider ;-) )

Exet håller sig nu på sin kant.
Det kommer något litet lockrop här och där, men jag tror i grunden att han kanske är på gång med sitt nya och vad jag inbillar mig nyktra liv.
Om det är sant eller inte vet jag inte.
Själv mår jag förhållandevis bra och känner att jag själv med mina egna behov och önskningar får ta större plats.

I min nya relation så är jag också duktigare på att vara tydlig även om jag ibland är alltför mån om att fylla anda människors behov.Jag försöker ge akt på det och när jag märker det backa till min ringhörna.
Jag har nu med en helt ny typ av man att göra.
En i grunden stabil människa som är tydlig med gränser och behov och tar ansvar för dom.
Han är inte lika mån om att vara till lags som mitt ex var.Han var också i grunden en medberoendepersonlighet precis som jag.
Ville alltid göra andra människor nöjda och hade lite önskningar för egen del.
Han var alltså inte alls den superegoist som många beskriver sina drickande partners.

Sista året var han visserligen sån,då han var helt i alkoholens våld.
Men inte alls de övriga nästan 20 åren vi levde tillsammans.

Jag försöker skapa egen tid trots denna nya intensiva relation jag lever i.
Den slukar delvis mig levande då känslorna är så starka från båda håll.
Men någon liten del av förståndet behålls på en lite mer avvaktande planhalva så att jag klarar att se på vad som händer med mig och mitt själsliv i denna intensiva nya period i mitt liv.

Sammanfattningsvis så har jag i denna relation bättre kontroll på mig själv och kan också tydligare staka ut vad jag förväntar mig och behöver för att må bra.Jag hoppas att förståndet fortsätter sitta på plats.
Lycka till alla ni därute, bygg på er själva och skapa egna rum i det elände som det ofta är att leva med en aktiv missbrukare.
De egna rummen kan så småningom ge er kraft att förändra er livssituatíon till det bättre.
Åtminstone tydliggör det vem ni är både inför er själva och er partner så att kanske förändringar kan ske inne i relationen som gör er båda gott.

Jag håller tummarna och önskar er all lycka till!
Det blir säkert inte lätt alla gånger, men någonstans så känns det som det finns en reell chans.. Ta den!
Kram

Vi har haft en lugn vecka tillsammans. Jag vet inte vad det var som blev avgörande för att mannen skulle inse att en förändring är absolut nödvändig nu. Men så är det, han vill sluta dricka och tänker i konkreta steg. I fredags kväll satt vi med var sitt barnbarn i knät, det doftade av mat och levande ljus i huset och allt som har hänt den senaste tiden kändes så overkligt. Nu försöker jag leva i hoppet och tron att det kommer att bli bättre för oss båda.
Jag märker hur han gradvis inser hur illa det har varit och vad han var så nära att förlora.
Sådant som jag tidigare har misslyckats med att få honom att förstå vill han nu själv tala om. Vi har en lång väg att gå, mörkt är det men det finns ljus.

Instämmer helt och fullt med aeromagnus!
De måste inse själva att de har problem, vare sig det är helgdrickande (som ofta är lite "tyngre" vad gäller graden av berusning) Eller som med min fd man. Han dricker fortfarande måndag till lördag.. Påstår att han inte har problem, fast någonstans måste ju klockorna klämta, eftersom han dels har en rattfylleridom för en massa år sedan, dels aldrig köper hem mer än sin "ranson" (som oftast är en flaska vin och 2 - 4 st. 7,2or..) För han är fullt medveten om att han dricker ur allt som finns hemma, så länge han är på krypavstånd från flaskorna/burkarna..
Men läs i de olika trådarna och skriv av dig, medan du funderar.. För mig tog det nog ett år eller mer, innan jag kom fram till att jag behövde flytta.. Jag hade fina vänner (en del med erfarenheter från alkoholmissbruk och medberoende som stöttade)
Önskar dig allt gott så länge..

Det är inte lätt, oavsett behandling eller ej, mycket för att man inser att man står vid en skiljeväg. Min man har aldrig varit på behandling och vägrar erkänna att han är alkoholist eller ens att han har problem med sitt drickande (trots att vi som står nära ser det väldigt tydligt..) Så länge han dricker hemma, utan att störa någon annan och det inte finns minderåriga barn, så finns inte mycket att göra..
Jag tog ett beslut att flytta, för MIN skull! För att jag skulle få en chans till ett normalt liv och hitta mig själv..
Ja, det gör ont ibland. Men jag behöver bara ett "fyllesamtal" från honom för att bli påmind om vad det var som fick mig att ta beslutet..
Jag kommer aldrig att få honom att ändra uppfattning eller bli nykter, så länge han själv inte vill...
Han är ingen elak människa innerst inne, men alkoholen förvandlar honom till en elak karikatyr när han dricker.. En person som jag helt enkelt inte står ut med.. Jag ställde ett ultimatum, som han inte ville gå med på (han valde att fortsätta dricka)
Egentligen ville han dagtinga om drickandet.. Men i det fallet så var min gräns stenhård! Antingen helt nykter eller jag flyttar.. INGA undantag!
Jag vet också av andras erfarenheter, att får man lov att dricka vid vissa tillfällen, så smyger det sig lätt in lite fler tillfällen då alkohol ska anses godtagbart.. och så vips, är man inne i karusellen igen (och där har vi snurrat nog, för min del!)
Kom ihåg, att detta är min resa.. Alla har sina egna att göra!

Mina äldre barn säger bara ut med honom bara. Det gör också ont i hjärtat.

Jag undrar ändå måste man inte förändras nåt enormt om man bara slutar med alkohol efter 32 års missbruk? Kroppen är ju ändå van med det?

Som du ser i tråden, är jag själv i en J-vla skitsits, har inget råd... Vill bara ge dig lite omtanke, är det inte skönt att din man är iväg iallafall hoppas innerligt att behandlingen ger resultat

Mår skit, vill bara kasta in handduken, försvinna, kan inte tänka klart men ja vad händer, jag och barnen kommer ju få dras med allt vad orosanmälan innebär oavsett det är jag el någon annan som gör den.
Något drastiskt blir det snart iaf, ska inte behöva leva så här...

Jag det är inte roligt att leva med en missbrukare. Tyvärr måste han själv inse att han har problem.

Hej. I skrivande stund är min man på behandlingshem. Konstigt nog är jag osäker hur han förändras hur han kommer att bete sej. Har ingen erfarenhet av alkoholism får se men jag är livrädd ändå älskar jag honom. Anmälde honom för misshandel innan ingen får slå mej där gick gränsen. Han vill gärna skuldsätta mej men på nåt vis lyckas det rinna av mej. Jag blir förbannad på allt han dragit in mej i orkar jag vet inte..... Tio å har vi varit ihop. Men aldrigt svikit honom nu vet jag inte varken ut eller in. känner mej så ensam. Hjälp.

Fast det du skrev ovan stämmer ju inte så bra eftersom du ligger och väntar på honom så stör det ju dig. Hade du inte innerst inne brytt dig så hade du bott i egen lägenhet/hus. Alkoholister är till stora delar egoister, inte för att de är elaka eller så utanför att sjukdomen har den effekten. Man bryr sig oftast bara om sig och sitt drickande, även om man älskar sin familj så visar men det inte så väl. Jag tror att du kommer få det kämpigare ju längre tiden går tyvärr. Läser man många trådar här om medberoende så blir det oftast inte lättare med tiden. Jag lider verkligen med dig och skulle vilja ruska om din man/sambo ordentligt.

Ja vilken sits du är i. Gör en orosanmälan. Men du hur mår du egentligen?

Annars blir det ju alkoholismen som kontrollerar.. Eftersom du själv inte har några problem med alkohol och ni inte dricker hemma, så tycker jag mycket väl att du tillsammans med vänner kan ta ett glas till maten.
Du och din man är ju faktiskt inte en/samma person och det bör han acceptera!
Det vore skillnad med t.ex. en pälsallergi och att skaffa husdjur.. Lite som att den ena i ett förhållande är allergisk mot skaldjur, får inte hindra den andre (som inte har någon allergi) att äta räkor etc.. Sedan behöver man ju inte krypa upp i knäet på varandra direkt efter en måltid..
Mitt råd är också att ni pratar med varandra om saken.. Om du är lojal hemma, och inte köper hem/dricker alkohol så tycker jag att det räcker.. Men det är min personliga uppfattning..