Senaste kommentarerna i forumet

Så var det lugnt några dagar och jag tänker att ok jag får väl leva med det här. Det mesta är ju ändå rätt så bra. Och vi pratar om vår framtid och att vi är nöjda med vår familj och det liv vi har byggt upp. Vi träffar vänner och har det trevligt. Så i kväll hör jag den där tunga andningen igen och märker hur han fyller på sitt vinglas. Han har varit ensam hela eftermiddagen och jag känner igen hans slöa blick och sega rörelser. Jag ber honom att inte dricka mer och då slår han igen dörren och går. Kommer tillbaka efter några timmar och vill att jag också ska hälsa på grannarna. Nej, det känns inte roligt, jag stannar hemma. Nu kom han för en stund sen och kunde varken gå eller stå. Raglade in och la sig med alla kläder på och började snarka efter två minuter.
I morgon kommer släktingar och barn och barnbarn, bara att förtränga och vara glad. Yes!
Jag förstår om andra som läser min historia tycker att jag är ett våp som inte skaffar mig ett eget liv. Men priset är så högt, vi är en familj med starka band och vi har så mycket gemensamt efter 40 år tillsammans. Ingenting tycks få honom att fatta hur han skadar sig själv och andra. Samtalsterapi - han prövade tre fyra gånger men det ledde ingenstans tyckte han. Campral - det ligger mängder med oöppnade förpackningar i badrummet. Kloka barn och vänner som ser och bryr sig, han tar inte in vad de säger.
Jag vill inte se mig som medberoende, han är beroende av alkohol men jag är inte beroende av hans missbruk. Och det är inte jag som har skapat det eller håller det vid liv. Jag är inte född att vara kontrollmänniska, få som känner mig skulle beskriva mig så.
Det är en roll jag vantrivs med. I morgon är en ny dag. Det blir en tyst frukost, helt omöjligt att kommentera den här kvällen utan bråk så det är bara att bita ihop.

Mulletant.
Jo när jag väl kom till insikt känns det som mina tankebanor gått snabbt.
Men ändå har jag varit där under lång tid å det har gnagt. Men har sett det som "bara" dåligt ölsinne som man så fint säger .

Har inte ork att ge mig in i nån låssas värd av lögner å hopp om bättring å all denna jäkla besvikelse. Den kapasiteten finns inte hos mig nu.
Därför finns inte så många vägar Att gå.
Ja, förtroende tar tid....på samma tid det sakta sakta raseras....
Tid av mitt liv, våra barns liv.....tid som kan vara bortkastat.
Vill inte kasta bort mer av tid....
Blir bitter av tanken bara.

Inget är enkelt....Men måste nog välja den enklare utvägen.

Etanoldrift har en stor poäng där.

Du gör allt rätt. Lyssnar till ditt förnuft. Bra

Men det känns som att det spelar mindre roll hur mycket jag tycker om honom, det måste va upp till honom, känns som destu mer känslor jag ger så destu mindre behöver han själv hjälpa sig själv....
Så om jag älskar honom e det nog tusan upp till mig att va vän, kräva rätten till mitt eget liv utan hans behov av kontroll på mig.
Jag hoppas jag e på rätt spår

Det verkar som du har ganska så starka känslor för din "vän". Att kunna lita på en missbrukare igen tar tid, ganska så lång tid. Han måste bevisa att han är nykter, bara genom att vara nykter. Dina tvivel på återfall kommer finnas under en längre tid.

Han reagerade nog rätt bra, jag mena att om han verkligen ville så va det hans ansvar ingen annans.
O han höll med, sa han skulle ta dom själv.
Jag mena att jag kan va hans vän, inget annat.
Sa oxå att han skulle berätta gör sin supé polare om sina planer på att bli nykter o inte bars säga han tar det lugnt....menade att han måste börja se sitt eget värde.
Jag älskar honom SÅ jäkla mycke men kommer kunna hålla mig som vän för hur ska jag någonsin kunna lita på honom?????

Medberoende är när man trots allt ställer upp för sin partner i vetskapen om att det man gör egentligen är fel och skadar en själv. Man gör det för att man vill vara snäll, inte såra, vara där, ställa upp. Vad man väljer för ord är irrelevant. Jag kunde nästan tro det var mig du skrev om :) Att aldrig lita på en missbrukare, ja det stämmer ganska bra. Har ju själv missbrukat och vet att man ljuger, gömmer sprit, dricker i smyg mm. Just att dricka i smyg är ett STORT tecken på att man har missbruksproblem och ett kemiskt beroende. Vet själv av egen erfarenhet. Man gömmer för att man tror inte ens partner märker något. Hur korkat är inte det egentligen :) Att gömma är ett enligt mig ganska så skadligt beteende då man medvetet försöker dölja sin höga alkoholkonsumtion. Har man börjat gömma är ju risken att man dricker mer och mer.

Lämna i tid jag det är ju ett gott råd som du skrev innan. Du kan aldrig få din man att sluta dricka, det måste finnas en vilja. Du kan dock vara ett stöd i tillfrisknandet.
Går det att leva med en missbrukare? Jag det är klart att det gör men det är DU som får lida mest av det. Du får offra dina behov för din man.

Hur mycket tror du han dricker på en vecka?
Har du på allvar sagt att han behöver söka hjälp för sin alkoholkonsumtion?

Du gjorde helt rätt. Hur reagerade han?

Han kom hem till mig idag, nykter.
Jag sa att jag kan va hans vän inget annat.
Inte omvårdare, inte flickvän...vän, sa att han behöver ta ansvar för sig själv, få respekt för sig själv först för då kan andra börja respektera honom.
Ta ansvar för sin medicinering själv, inte låta andra känna skuld för att han inte får den, om han väljer dricka ska ingen annan känna skuld i det.

I mina tankar hjälps vi åt på vår nya resa <3

De som är beroende blir ofta extremt manipulerande.. De hittar så många knappar att trycka på för att vi ska "ta hand" om dem.. och någonstans finns säkert en rädsla för att bli ensam på riktigt (även om de gärna super ensamma)
Min gubbe har varit extremt duktig på "känslomässig utpressning" för att kunna fortsätta med sitt missbruk.. Han har kunnat vända det till att det delvis är mitt fel.. (han blir ju så ångestfylld, när jag hotar att jag ska lämna honom) att han "måste" döva det med alkohol. I hans fall är det oftast öl och vin, men på senare tid misstänker jag att han börjat köpa sprit för att det är lättare att gömma undan..
Om du orkar, så kräv fullständig nykterhet för att överhuvudtaget talas vid! Ett missbruk fräter så mycket på en relation, så till slut finns ingen kärlek kvar.. bara tonvis med "ångest" för bägge parter..

Jag har upptäckt att alkoholister ofta lämnar över ansvaret för det egna måendet på sin omgivning.. Min gubbe, kan när han är nykter säga: Det är bara du säger åt mig när det är för mycket, säg till "på skarpen".. Jo tjena, jag har gjort det och fick en sån rejäl avhyvling så det gör jag inte om.. Ja, han har också fått sina chanser men inte tagit det jag sagt på allvar..
Nu sitter han där och tycker synd om sig själv för att jag trots allt är så "hårdhjärtad" att jag gör allvar av mitt hot att flytta..
Nej, det känns inte rätt.. Men jag tror (och måste tro) att det ÄR rätt.. Man kan inte förbruka hur många chanser som helst och tro att det ständigt kommer nya, när man sumpat den senaste...
kram!

Hej på er där ute...Trodde väl aldrig att jag skulle hamna här och skriva om mitt ex problem, som sedan blev till mina problem...Jag träffade en man för ca ett år sen. Allt var bra i början. Tyckte att det i bland var svårt att få igång samtalsämnen när vi hördes på telefon, men jag tänkte att det ger sig med tiden. Dagar och veckor går...vi pratade varje dag på telefon. Vissa kvällar var han hur pratsam som helst, andra kvällar väldigt kort och nästan lite irriteradande på rösten.. Efter ca fyra månader åkte "polleten" ner! "Shit jag tror att han sitter och krökar till när vi pratar med varandra!" När vi träffades drack han i smyg. När vi träffades drack vi högst ett och ett halvt glas vin var. Det jag inte förstod var att han blev så full och på vad? Ett glas vin? Jag tyckte det var konstigt! Varje gång han skulle ut och "hämta" något luktade han en hel del sprit när han kom tillbaks. När han senare somnade aspackad den kvällen gick jag ut till hans "spritgömma". Där stod det öl och whiskey. Så besviken jag blev och så ledsen. Vad händer nu??? Vad ska jag göra? Vad ska jag säga??
Iallafall, detta pågick under nästan ett års tid. En dag fick jag nog. Tog upp problemet...han lovade att ta tag i "problemet".
Lovade honom att hjälpa honom att stötta och finnas där...när vi sedan tre veckor senare träffas hans barn och mina barn en helg. Väljer han att supa till det ordentligt!
Då ställer jag mig frågan, "Om det var din dotter som levde i detta förhållandet, vad hade du sagt till henne då? LÄMNA HONOM!!!"
Jag har nu svikit honom. Jag har lämnat honom och han är jätteledsen, besviken och sårad...Han har sökt hjälp och har precis börjat sin behandling. Jag är jätteglad för hans skull.
Jag kan hjälpa honom som vän, men inte som flickvän.Jag vill leva mitt liv i harmoni och i sanning. Jag vill inte misstänka och vara orolig för vad som kommer att hända "oss" i framtiden. Livet är så kort! Jag gav honom några chanser, men han tog dem inte.
Han tyckte att jag skulle ha satt hårt mot hårt, men jag är inte sån. Jag vill bara leva med en man som är ÄRLIG och som är mån om sig själv.
Nu har jag extremt dåligt samvete att jag har lämnat honom i allt detta...och jag stöttar och lyssnar gärna men "bara" som vän. Gör jag rätt eller fel????
Kram på er

Kommer tillbaka

Nej-nej; absolut inte och jag förstår; det är hemskt att stå inför någon som är på väg att göra skit för sig själv, när man själv varit igenom det hela och vet alla hålor, fällor osv. och man bara känner att "vakna upp snälla människa". Det är bara god omtanke! Keeping it real så att säga. Oj där lät man lite tjiffigt "hip hop-ig" i all missären. :) Hur som helst; Jag ska försöka göra och handla som jag vet att jag borde, och inte som jag känner, eftersom jag inte kan lita på mitt jädra blödiga hjärta. Ska fortsätta läsa här om allas trådar, få bredare perspektiv på det hela o inte va så förbenat godtrogen. Ni är alla hjältar.. Och jag uppskattar verkligen ditt perspektiv på saken Aeromagnus som vatt där i en omvänd sits, men som ändå inte håller med mig när jag vill ursäkta för min sambo. Tack alla återigen.. Går och äter choklad, det förtjänar jag (och mycket mer därtill) . Kramar från B

... så menar jag inte alls att du ska känna dig dum eller att jag försöker trycka ner dig, och jag hoppas att du inte känner så?!
Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att det finns fler som förstår och har gått igenom det du gör, och jag känner igen tankefällorna för jag har själv fastnat i dem...
Kram!!!

Bra skrivet. det svåraste är att gå från ord till handling. Kämpa på.

Jag ska ta kontakt med samtalsterapeut för min egen del. Ordna stöd till mig själv. Jag vet om att jag är så jädra idiotisk som, trots att jag nu vet vad det handlar om, ändå handlar som en förbannad martyr och ser om någon annan istället för att själv fokuser på eget stöd. Bara det här med forumet gör enormt mycket. Får mig ur mina ingångna tankegångar, skakar om mig så jag fattar att det handlar om mig oxå, att jag är värdig och viktig och behöver stöd oxå. Jag vet att jag aldrig kan få honom att sluta, han måste själv vilja. Han har vacklat mellan att inse och inte inse. Har gått på antabus tidigare, men som jag förstår det, inte tagit itu med de underliggande problemen, som egentligen är roten till allt; att han saknar andra sätt att hantera sina känslor, så därför kommit tillbaks till alkoholen. ..Jag får försöka ta ett steg tillbaka, ge honom en opportunity att ta itu med detta, ifall han väljer det, och annars ta ett slutgiltigt steg tillbaks från honom och lämna honom. ..Jag bara hoppas jag kan det. Känner mig så blåögd, vill tro gott om alla, ge alla chans på chans på chans. Det är väl där jag behöver hjälpen: Att gå o prata med någon som får mig att inse att jag bör fokusera på mig själv istället och att jag gör honom björntjänster genom att ge vika på min beslutsamhet. Tack alla: Behövde ruskas om lite (eller mycket). är min egen värsta fiende ibland. Kramar allround. B

om önskan att reparera allt som är trasigt och försöka igen.
Det gör mig ont om honom och den vånda han säkert känner för att jag i dagsläget är förlorad för honom.
Men jag måste härda mig och se och förstå att ingenting har egentligen förändrats.
Han är fortfarande aktiv i sin alkoholism och har inte visat på någon som helst förbättring,annat än antabus och terapi.
Visserligen två bra saker som på sikt kanske kan lyfta upp honom.
Men det viktigaste av allt,att avstå alkohol mäktar han ju inte med..

På djupet vill jag heller inte längre.
Riskerna för återfall är för stora och min egen känslomässsiga bergochdalbana har kostat hårt på mig.
Jag har också lagt ned en hel massa jobb för att se bristerna i relationen och bristerna i mig själv som jag nu helhjärtat försökt läka det sista året.
Han har sin resa kvar.Kanske jag kan vara en vän och ett stöd,men inte i nuläget.
Nu är det Ullabullas tur att få må bra och känna lycka,för första gången på många år.

Att kunna lita på en missbrukare igen tar tid, ganska så lång tid. Detta har vi som missbrukat lite svårt att förstå för vi har inte varit med om samma saker som medberoende. Tillit är något man måste arbeta tills sig nu och det tar som sagt tid. Samtidigt måste den medberoende också försöka att släppa in personen sakta men säkert i tillitscirkeln.

Hittade din tråd nyss och har läst den - vilka insikter du gjort på kort tid! Grattis, bara att fortsätta. Måste dela med mig av det inlägg på Carina Bångs blogg som har varit mig till så stor hjälp - du är redan där! Åtminstone nästan http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Ta hand om dig! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Kram / mt

Känner mig lyckligare fast det är kaos. Ingen alkohol inblandad men inget bra på hemma fronten.

Varför är jag då lyckligare....
Att gå in i sig själv, att se vad jag kan göra för mig å inte för nån annan (förutom barnen då)
I första hand.
Att bara inte låta mig beröras av de negativa å suckande icke Säga de orden eller spydigheterna.
Svårt till och med för mig själv Att se att jag sakta klarar det....

Å nää ingen hjälp är sökt för han än....

Håller med. Beatris ska ge dig ett råd till. Anser han att han ar problem? Vill han ha hjälp för sitt drickande? Dessa två frågor måste han svara ja på. Då måste han söka hjälp själv. Av två orsaker. 1 Han är genuint intresserad av att bli fri. 2. Att ha tar ansvar för sitt tillfrisknande.

Du gör som jag gjorde - du letar hjälp åt honom, men det behöver han fixa själv för att det ska fungera !!!
Du vet att han behöver hjälp och du kan trycka ner din i halsen och stoppa in den i öronen på honom, du kan köra honom till femtioelva behandlingar, boka tusentals samtal och parterapi, och läggs miljarder kronor - men han kommer inte fixa det förrän han själv väljer det, och då måste han själv söka upp sin hjälp!
Det bästa du kan göra är att ta egen hjälp - läs på Mulletants länktips!
Mulletants tips och råd och ord var oerhört värdefulla för mig, hoppas du kan ta till dig dem också!

Du behöver ta gand om DIG, ditt liv och din lycka, inte hans! Så länge du finns där så möjliggör du hans fortsatta drickande. Hårt, men sant!

Jag fastnar vid att du skriver att din familj vet lite om alkoholen, men inte aggressionerna - de vet inte för du skäms över att du låtit det hända, du skyddar honom och det är inte ditt ansvar!
Läs dina inlägg och föreställ dig att det är din bästa vän som skrivit det - vad skulle du råda henne till?

Och - försök att börja prata!!! I tystnaden inne i ens egna huvud låter det inte så farligt, men när man berättar högt så hör man sig själv... Jag började skriva här, sedan började jag prata, med bästa men, med samtalskontakt och då familj och så några vänner till, några kollegor osv och till slut insåg jag...