Senaste kommentarerna i forumet

Jag hade gärna sett konstruktive artiklar, alternativt länkar till andra sidor med densamma. Vad kan jag göra som är till hjälp för en s om är beroende och vad bör jag undvika att göra för att det sätter press på hen. Gärna något som diskuterar de underliggande orsakerna till att man blir beroende.

Chatt vore kanon

Bra att det har gett dig något Cissi1! Visst är det skönt att prata med dem som har liknande problem? Min gissning är också att du får ett bättre perspektiv på vad som försigår.

Allt gott! :)

Det går att må bättre! Igår kom jag hem från min behandlingsvecka. Det var fantastiskt! Om någon som läser detta och får chansen att åka på behandling, medberoende eller beroende, gör det!

flera på rad.Det blir bättre alla ni därute som funderar på att lämna.Sakta men säkert så återvänder sansen tillbaka in i hjärnkontor och kropp.Jag kan nu idag rimligtvis inte se det jag såg för bara någon månad sen.Jag har så krampaktigt hållit fast vid min sk kärlek/medberoende så jag har idag svårt att särskilja vad som är vad.Det behövs ju inte heller,jag är bara glad att pärsen för tillfället är över och hoppas att jag inte finner någon som helst anledning att tvivla på att detta är rätt.

Ventilerar mig, det känns bra att göra det här, det hjälper mig att veta att nån läser, och att nån kanske svarar då och då

jag känner sorg, är ledsen för all förlust av tid, energi, och kanske att jag gett så mycket känslor till mannen, har inte fått mycket av han...
tänker på aborten för över 1 år sedan
att han samma dag inte va med mig, utan valde att dricka som vanligt de dagarna i veckan, inget va förändrat, trots jag var rädd, bad han komma, nej utan han va bland vpra vänner drack och riade sig, den veckan var han som vanligt full 3 dar, skällde ut mig dessutom, mitt i all rädsla och att jag var sårad...skällde för jag hade talat om jag var gravid till en av våra vänner. Jag fick gå igenom aborten själv, jag kan inte känna nåt när jag skriver det, tror jag inte orkar med hur verkligheten kändes, men ändå så förstår jag inte hur han inte kunde finnas där, det var hans barn med, och han som älskade mig..... jag fick ta hand om allt, rensa, ta ansvar, o ändå gick jag tillbaka till skithögen efter det några gånger. Kanske jag försvarade det hela med att men han är ju alkholist! Det är fel att göra det, men det var väl enklast.

har svårt att tala om det här irl, jag slår bort samtalet, blir så arg, det gör ont....
allt sånt här kommer upp ju längre jag kommer ifrån han, det är nog därför jag hållt mig nära honom, just för att jag inte orkat fejsat verkligheten

Det blir inte bättre förän någon typ av insikt kommer för honom. Insikten kommer oftast när man står i ruinen..
Jag föreslår att du gör en egen lista. Kolla vad som är viktigt för dig. Sen får man vikta och prioritera. Ibland är det tuffa val, ibland är det enkelt!
Rätt viktigt att vara ärlig emot sig själv.

med möjligheter att göra kommunikationen osynlig för de andra om båda väljer att göra det.

Jag ska absolut testa. Ganska ledsamt att man gång på gång hittar undangömda ölburkar osv på alla möjliga platser....

vad som händer(ibland) när man försöker släppa taget om den som dricker och de känslolaviner det kan sätta igång.Det skrämde livet ur mig i alla fall och gjorde att jag backade flera mil i utvecklingen av min process för att jag blev så djäkla rädd för mörkret och djupet.
Dvs jag hade inte alls förstått baksidan av medbereoendet när man aktivt försöker råda bot på det.Om jag hade vetat det i förväg så kanske jag hade varit mer förberedd och varit hjälpt av att förstå att jag inte höll på att bli galen.Att abstinensen för oss att vara ifrån vår alkis kan vara så stark och hur det kan rubba allt sunt förnuft ur skallen på en.Kanske nån alkoholterapeut som är online och kan chatta direkt utan att andra kan läsa vissa kvällar i veckan?

Frågan för dig är vad som sårar dig mest. Att hålla kontakten och kontinuerligt såras eller klippa banden och få en sorgeperiod som man får genomlida. Tankarna på mamma kommer du ha oavsett. Du måste göra det som känns bäst och såras minst. Det vet bara du men du måste tänka på ditt välbefinnande.

Klipp om du klarar det,låt bli att klippa om du inte klarar det.Jag klängde mig fast vid min exalkis i flera månader för att jag inte förmådde ta sanningen,att han faktiskt valde alkoholen.Sakta men säkert så frigjorde jag mig från dessa band och klippte en liten tråd i taget.Det var min väg.

Jag försökte flera gånger att abrupt klippa rakt av,men det klarade jag inte utan masade mig tillbaka i fållan alldeles frivilligt.Nu är ju en kärleksrelation inte samma sak som en mamma/barn relation men den är ju nog så stark.Jag var dock hela tiden medveten om vad jag höll på med och att det var för min egen skull jag höll kontakten.Det legitimerade liksom det hela,åtminstone i min värld. Om du kan hålla all denna skuld hon häller på dig ifrån dig vill säga.Det kan ju inte vara alldeles enkelt.Band är band och oavsett vad förnuftet säger så står ju känslorna där i givakt och säger något helt annat,det är ju det som gör det så himla svårt.

Att klippa banden kan vara vändningen för din mamma. Har lyssnat på flertalet på AA som sagt att de valt nykterheten då deras dotter och barnbarn har klippt banden. Förstår dock att det är svårt och om det händer något allvarligt, hur hanterar man det? Om du väljer att prova den vägen känns det som att du måste bestämma dig för att hon äger sitt egna liv, både det positiva och det negativa.

Hur mkt behöver hon förlora för att förstå? Ja, det är frågan..

Styrkekramar!

Jag är stor och stark vissa dagar och liten och svag andra.Mest liten och svag de här sista månaderna.Men nu ikväll har det vänt igen.Och dipparna är inte lika djupa som sagt.Vad skönt att någon kan finna lite tröst i vad jag är med om.

Aeromagnus, tack för ditt svar. Det är lite i det kvalet jag står nu. Eftersom jag redan bränt ur mig, fått paniksyndrom pga. allt med mamma, och nu lyckats ta mig tillbaka till livet på ett relativt bra sätt, så inser jag hur känslig jag är. Nu när de senaste dagarna varit påfrestande med mamma har jag tappat energi, är trött och extrema problem med magen. Jag inser hur mycket det tär. Det känns som jag står i ett vägval. Antingen fortsätter jag ha kontakt med henne men får räkna med perioder av sån här skit och sorg, då med risk att dras ner av allt på botten igen (och riskera min egen nykterhet dessutom) eller avbryta kontakten och rädda mig själv.

Usch vad tydligt valet blev nu när jag skrev det. En sån sorg. En sån sorg att jag ser henne som så ensam och hjälplös. Hon har ju satt sig i sitsen själv, men det ständiga samvetet kommer hela tiden. Jag är så trött på att tycka synd om henne.. Fast det är ju synd om henne. Älskade mamma. Vill bara rädda henne, men jag kan inte....

Att gå från ord till handling i detta är enormt stort. Sätt er ned när han är nykter. Gör upp en lista på vad som är bra och dåligt med att dricka. Säg att du inte orkar mer men att du älskar och vill hjälpa. Att du inte orkar leva mer så här som du gör. Se vad han säger.

Jag vet ju då jag e uppväxt med en mor som e alkoholist o även jobbat med missbrukare. Vet ni något tips man kan använda sig av för att få honom att inse att jag verkligen menar allvar o som kan få han att börja tänka. Lättare när man jobbade med detta då va de inte någon som stod mig så nära som han gör. Det e betydligt svårare nu. Men han säger emellanåt att han dricker för mkt o vill göra något åt de. Men därifrån o till att verkligen göra detta är ett enormt stort steg.

Min mamma övergav mig för alkoholen. Min pappa och jag flyttade. Vet hur det känns när ens mamma inte veta av en och tycker att man är jobbig och ger en skulden. Jag orkade inte ha med min mamma att göra. Jag lade ner kontakten. Jag orkade som tonåring inte bli mer sårad. Visst funderade man ibland på henne men hon valde a flre sin son. Din mamma gör likadant mot dig. Jag klippte banden för att rädda mig själv.

Skrev fel .... menar att jag förstod att de försöker få skulden på partnern

Jag förstår va du menar med att de försöker lägga skulden på sig själva, den här mannen gör inte direkt det så, men däremot blir han till martyr, han gnäller att han är dum, han fortsätter me det, säger han har ångest, dan efter märks det inte, säger han ska bli nykter, dan efter kan han ha drukit osv osv.... han säger med frustration att han är dum och att han vet jag är ledsen....
sen är han expert på att hoppa på mig för nå gräl tidigare när han är full, han vill licksom få till ett gräl, och många år har jag setat kvar i grälet, blivit sårad, han lagt på i örat, sagt elaka kommentarer, vart dryg, och pratat med mig som han tycker jag är dum och vill trycka ner mig... dan efter låter han ångerfull, och jag sagt flera gånger att vi kan inte prata när du är full för jag far illa, han säger förlåt och skäms och sen börjar hela grejen med att nej nu trojja, NUUUU ska de bli ordning på mig,

nu går jag inte på detta längre, har hört på det här 4 år nu....
nu lägger jag på luren om han är full, jag litar inte alls på han ska förändra sig

Välkommen till forumet! Du berättar att din kille är supergo men att du har svårt att förstå hur han kan fortsätta dricka fast han har så mycket han kan förlora, det låter också som du gjort mycket för honom för att han ska förändra sina alkoholvanor och funderar på hur det blir om det inte sker en förändring. Klokt att du tar steg och vänder dig för stöd utåt, fortsätt gärna skriv och läs här på forumet hoppas det kan vara någon hjälp för dig. Rosette / Alkoholhjälpen

Hej fina du .
Jag finns här hela tiden .......varje dag tittar jag in och läser . Orkar inte skriva och ibland orkar jag knappt nåt , men jag beundrar din styrka. Skulle du bara veta hur mycket du hjälper mig . Förlåt , att jag kan inte ge styrkan genom att skriva - gör si eller så........för jag vet inte det :( .
Kram

Vaknar idag till ett sms där mamma frågar hur jag kan kalla henne alkoholist. Vad hon gjort för att förtjäna att jag kallar henne det. Jag beskriver för hundraelfte gången vad jag tycker utmärker att hon har ett problem. Jag avslutar med att jag älskar henne, att jag inte är seg och att jag gärna stöttar henne i en nykterhet. Får tillbaka ett svar om att jag inte behöver träffa henne nå mer. Jag vet inte om det är rätt att skriva allt jag tycker tyder på att hon har problem. Jag har ju gjort det så många gånger, pratat och försökt hjälpa. Ger man någonsin upp? Försöker att inte ta åt mig. Men det är klart man gör det...

Alkoholister försöker alltid/ofta lägga över skulden på andra för sitt drickande. Man har då ett giltigt skäl till att dricka. Ofta skyller man på sin partner fast man vet inte att ens partner har rätt. Tyvärr är driften till alkohol större än driften till sin partner. Det känns som om separationen här är ett faktum. Det kommer göra ont för dig men det kommer gå över. Du måste tänka på dig och dina känslor även om det är svårt att strunta i en person som man egentligen har känslor för. Vad som är rätt eller fel i detta är inte relevant utan du ska göra det som känns bäst för dig.

Ventilerar

pratade med mannen igår och det lät som han hade tagit nån öl eller 2, det var triggande att avslöjja han, kanske fått höra att han ljög o sen sagt han druckit ändå, men ja har sagt till han att jag tänker inte fråga mer om han har drukit o att han ska försöka få det till en lögn osv som det blir många gånger. Sa till mannen att jag kommer antagligen höra om han drukit men jag kommer inte va på han om det, för jag vill inte höra hans jävla lögner om skiten....

igår var det som han hade drukit, det var oerhört svårt att hålla sig från att säga nåt, men jag gjorde det inte, kände att jag måste släppa taget om det, vad egentligen ger det mig i fortsättningen att komma på han? Säga nåt så han ljuger? Jag hör ju ändå om han drukit, men det där att släppa taget om allt, kontrollen, aha du har drukit igen..... känns som en mini seperation av bara gårdagen i telen, men på nåt sätt en viss lättnad...
kanske en lättnad att jag behöver inte bry mig, lägga mig i, kontrollera. Men ändå en tomhet. Tomt kanske för nåt har man hållt uppe, ett gräl varje gång en fajt som jag vunnit i slutändan... men är det värt det? Ju mer jag går in i det ju mer sitter jag ju kvar i den destruktiva relationen till han..

det är han som förlorar att dricka, han som förlorat mig pga av att han fortsätter med alkoholen.