Senaste kommentarerna i forumet

@bella70 Ja... Ja, så klart... tack.

@Kevlarsjäl62 hej! Det har minst sagt varit en bergochdalbana. Men jag har för drygt en månad sen kickat ut han ur lägenheten. Jag känner direkt att det blev en otrolig tystnad. Först väldigt skönt för kaoset i huvudet försvann. Sen blev den läskig. För att det påminde om ensamheten så mycket. Jag gick till en expert på medberoende och ska tillbaka dit igen. Det va hemskt första möte, mkt tårar och det va startskottet till att jag kickade ut han. Nu mår han skit och är ute och är destruktiv osv och skriver att han förstår mig och att han ska göra allt i sin makt för att ta tag i situationen och söka hjälp. Han har dock haft hjälp tillochfrån men hans ångest är så djup och hans vårdare ger han endast KBT metoder. Alltså hur han ska hantera det i dagsläget. Vilket är bra ijuförsig…men min terapeut beskrev det väldigt bra. Att dessa personer med undvikande anknytning har varit med om något (kan vara superlitet) där de inte känt sig hörda och därför valt att stänga in alla känslor inom sig. För att bota en missbrukare med denna anknytning måste man lyfta på locket och bearbeta alla de trauman.

Jag tror inte han kommer få den hjälpen tyvärr.

Det värsta är att jag vet jag gör rätt val. Här och nu. Det känns jobbigt i hjärtat men i huvudet
Är det logiskt.

Det jag tampas mest med är det här hoppet längst bak, när han skriver om hur mkt han saknar mig och att hans minsann ska bevisa och komma o hämta mig i framtiden. Det känns såklart smickrande men också jobbigt.

Jag har sagt till han att jag måste fokusera på mig själv, jag måste dejta, jag måste få må bra. Och skulle vi i framtiden mötas och han har gjort en livsomvändning så kan vi ta ett snack. Men jag har varit väldigt tydlig med att det inte kommer på något sätt garantera att vi blir ihop. Jag kommer alltid älska honom, men jag kanske har gått vidare? Eller fått perspektiv på allt och vägrar?

Men det jobbiga är att jag liksom är så medberoende /kär i han, att det jag oroar mig över mest är att han inte ska bli lycklig. Att han kommer gräva ner sig ännu mer i en depression och i värsta fall skada sig själv. Det är jobbiga tankar. Alla säger ju att man ska prioritera sig själv och sin egen lycka. Men utan att låta ego, så vet jag om att jag är ett jävla kap som person. Jag känner verkligen att jag som är såpass lojal, kommer ha gått i massa terapi, lärt mig så mkt genom detta. Jag vet vad jag söker hos en partner och med lite tur kommer det inte vara några problem.

Därför tror jag att det känns läskigare att han kommer fastna i huset hos sina föräldrar och gräva ner sig ännu mer i sin depression.

Uppenbarligen är jag fortfarande medberoende, har dock beställt en bok om hur jag ändrar min ängsliga anknytning till trygg. Jag kommer aldrig kunna gå in i en relation igen fören jag lärt mig att det ÄR INTE MITT JOBB ATT FIXA NÅN ANNAN!

Hej
Jo men barnen behöver nog främst en lugn hemmiljö o mamma
Kram

Ja, var det bara jag hade jag nog lämnat för länge sedan, trots kärleken jag har för honom och allt vi har tillsammans. Det har trots allt blivit lugnare senaste åren.

Tyvärr är vi så sammanflätade och jag tänker att det skulle påverka mina barn mycket negativt att behöva flytta och separera igen. Ev förlora sina bonussyskon (som vi iofs inte ser så ofta numer) och en person som varit som deras pappa i snart 10 år.
Då måste man verkligen vara säker på sin sak. Kärlek eller inte så kommer barnen först.

Så svårt.

Fem dagar senare och känslan av chock börjar skingras…

Lyssnar om Melody Beatties bok. Vilket kungar och sätter saker i perspektiv.

För inget har ju förändrats. Och samtidigt allt.

Du har helt rätt @oro -drickandet är inte mitt problem. Drickandet eller förändra min man var heller faktiskt inte vägen mina tankar och känslor gick, utan min egen situation. För ältandet, ifrågasättandet av mig själv och energiförlusten pga fokus på fel saker mitt problem helt och hållet.

Har tidigare försökt ta ansvar för min tendens till medberoende och hade kommit riktigt långt i det. När jag levde själv med mina barn. När andras problem inte kom för nära, utan jag hela tiden hade min lugna bas att landa tillbaka på.

Har fått tid för samtal och ser fram emot att få hjälpen att reda upp i vad som är mitt. Och tänker att jag därefter kommer se och känna vad jag behöver göra för mig.

Ta hand om er❣️

@Fia76 Ensamheten är svår, vill du skriva om vad du känner? Kanske kan det hjälpa av skriva av sig och kanske kan du få fina svar som gör att du mår bättre?❤️

@Himmelellerhelvette
Tack för att du säger det ❤️!

@Fia76
Du är inte ensam. Glöm aldrig det.
Vi är många som har känt oss så. Jag känner mig ensam ibland. Ensam om min erfarenhet, kamp och ibland sorgsen över att vara utan barn.
Här inne finns värme, förståelse och fin gemenskap. Ibland även tröst.
Ta hand om dig.
Kram ❤️

@Självomhändertagande Fint du skriver, gripande❤️

@Snödroppen
Hoppas att denna dag bli lika bra💫!
Stor kram 🤗

Just det, grannen med hunden och ångesten sa efter vår gemensamma promenad att hennes ångest var borta!

@Såless
Tack för din delning. Vet du, jag tror att det finns många bland oss som åker i det tåget. Jag pratade med en vän igår, efter att vi gjort yoga. Och hon var läraren.
Vi har känt varandra genom yogan i ca 10 år. Vi har pratat om mediciner och egna erfarenheter i så många år. Hon är den enda av mina vänner som jag kan prata med på ett här sättet. De flesta väljer att ta de piller som skrivs ut, för de vet inte hur de ska göra.
Igår pratade jag även med e granne på gatan. Vi har pratat en del de senaste åren. Hon har hund och hon stannar till på de ställen som jag också stannar till på. Hon är äldre och hon säger att jag är i hennes dotters ålder. Det har inget med saken att göra, men det fina är att hon är klok. Hon har en del ångest. Jag frågade om jag fick göra henne sällskap när jag gick hem från affären. Hon sa en stund, då hon varit med om något jobbigt inom släkten. Vi pratade om jobb och skrivande, sjukdomar och hälsa. En släkting till henne hade tagit livet av sig. Och hon var den som var stark och ordnar allt. Det förvånade henne, då hon vuxit upp med mammans ord som alltid sagt att hon var så liten och klen.
Jag sa, skriv en bok om det. Hon är redan publicerad författare.
Vi behöver berätta för de som vi kan berätta för.
Jag tror att vi är många som bär på fantastiska berättelser. Och enorm styrka.
Jag vet inte var vi ska vi hitta dem i vår närmare omgivning. Men jag vet att de finns.
Du och jag är i alla fall två.
Och du är en förebild för fler än du vet om.
Det har jag fått höra, av vänner. Att jag är en förebild.
Jag har en vän som berättar för mig om hur hon sätter ut vissa mediciner, i samråd med läkare. Det skrämmer mig, att en del inte förstår hur allvarliga vissa mediciner är. Jag vet flera som dött pga dödlig psykofarmaka.

Jag trodde som du, att mitt missbrukande ex skulle göra samma resa som jag. Han blev inspirerad. Och berättade för alla i sin omgivning om min resa.

Nu är han väldigt sjuk. Ska opereras den femte gången. Och jag kan bara känna medkänsla. Och hoppas att det ska gå bra.

Jag läste just klart Lyckobalansen av Dr. Rangan Chatterjee.

Det finns sp fina övningar i den boken. Jag har vågat öppna upp mig lite mer igen, i ett nytt sammanhang. Och det blev otroligt fint. Jag upptäckte att fler ville öppna upp sig. Vi är stammisar på ett ställa på en viss veckodag.
Och det är för att jag går dit och äter min lunch efter ett yogapass.
Men denna gång var det inte jag som öppnade upp för dialogen. Det var mannen som jag beställer min mat av.
Och jag blev tacksam och glad. Över hans nyfikenhet. Och frågade en dag "hur är det med dig?".
Jag visste inte ens att han noterade mig.
För det är väldigt sällan som jag blir bemött med vänlighet. Däremot så provar jag vara vänlig, i alla mina hej och samtal med främlingar oavsett var de inträffar.
Det finns en förening som kanske kan vara intressant för dig. Föreningen Alternativ till Psykofarmaka, FAP.
Jag har just hittat till deras hemsida och läser på lite. Tror de arrangerar konferenser och föreläsningar.
Om du vill dela din historia så finns det säkert många som vill höra den!
Eller så kanske du träffar likasinnade genom den.
Bara en ide.
Du har flera gåvor. Din styrka. Och kraft att göra förändring.
Frågan är vad vill du göra med den, för dig?
Jag tror inte du behöver resa ut i världen. Jag tror att du har många intressanta människor omkring dig, som du inte vet om, ännu!

@Självomhändertagande
Tack och jag gläds med dig 💫🙏
Det är en fantastisk känsla idag.
Stor kram

@Snödroppen
Även jag gläds med dig ❣️
Underbart att läsa.
Så tacksam för att du delar med dig 🙏
Varm kram 🤗

@vår2022
Vad glad jag blir att läsa ditt svar.
Tack för att du varit med och delat av dina erfarenheter och klokskap på vägen, så givande 🙏⭐️💫
"Andas fritt och känna hopp" du har inte funderat på att skriva en bok?
Precis så känns det att äntligen få "andas fritt..."
Stor kram tillbaka ❤️

Jag känner igen så mycket men är tyvärr ännu involverad med min alkoholist, men känner som slutet ändå börjar närma sig.

Dock slutade jag med massa piller för några år sedan och fick mig en rejäl tankeställare där min resa mot ett bättre mående började, tyvärr trodde jag min alkoholist skulle hoppa på tåget med. Men har insett att det tåget inte är menat att vara vårt gemensamma tåg.

Något jag ändå märker efter jag slutat med medicinen, börjat meditera, och tänka i nya banor är att jag är jävligt ensam i mitt nya....dom andra är inte ens påväg mot mitt tåg och jag lär nog ut i världen och leta passagerare, något som känns rejält skrämmande.

@Snödroppen Vill bara kika in och berätta hur glad jag blir för din skull över den vändningen som ditt liv tagit. Vilken fantastisk förändring som du åstadkommit och genomgått. Allt jobb som du gjort med dig själv för att återigen kunna andas fritt och känna hopp. Det verkar banne mig som cirkeln är sluten! Så fantastiskt!

Njut och fortsätt ditt liv i din fina riktning. Kram❤️

@FruV
Får jag vända på frågan?
Jag tror du har ett svar inom dig och jag tror din ångest vill uppmärksamma dig på något.
Vad skulle du själv svara på den frågan du ställer?
Anledningen till att jag vänder på frågan ställd till dig är att det är när man lyssnar på sin egen röst som förändringarna kommer.
Kramar

Idag fick jag så fina besked att jag inte kan hålla det inom mig. Jag är på väg att uppfylla en dröm jag haft, gett upp, tappat tron på.

Det har varit en resa att ta sig igenom, jag trodde faktiskt inte att det gick att förändra mitt liv. Det gick så långt att jag tappade hoppet tillslut.
Min kropp fick säga ifrån på skarpen tillslut och jag fick bara lära mig att förändra min relation till mig själv istället för att hålla på och vilja förändra/hjälpa min omgivning.

Idag känns cirkeln sluten, jag är på väg mot ett jobb som jag drömt om länge.
Jag kan dejta igen med perspektivet "hur känns det för mig" istället för "tycker den här personen om mig".

Vad hjälpte mig?
Gick totalt i botten av mig själv.
Be om hjälp.
Möta mina smärtsamma punkter, det var inte så farligt.
Vila upp mig och egentid för att slippa allt surr.
Forma nya mål utifrån vad jag själv önskar och vill.
Jag visste ens inte vad jag ville först utan fick genom hela den här processen hitta tillbaka till mig själv.

Det finns hopp ❤️‍🔥
Jag visste inte själv när jag satte titeln på tråden vad det faktiskt innebar men nu tror jag banne mig att cirkeln är sluten.

Vill bara dela för att förmedla hopp!
Idag är en stor dag för mig och jag är så glad, så jag spricker!

Jag lämnade en man med kontrollbehov när mina barn var små, 3 och 5. Jag såg varningsflaggorna lite innan vi fick barn men tänkte att han är otrygg och jag tog honom igenom Universitet och jobbansökningar. Jag ville så gärna ha en livslång nära relation. Men kärleken dog tyvärr och det gick för långt. Jag ville inte att barnen skulle växa upp och bara se mig i köket, inga vänner och en hård pappa. Ingen värme och kärlek mellan oss, ingen glädje (bara på hans villkor).

Jag träffade en man på mitt jobb efter ett år, en man som jag hade sett under många år som en stark och trygg person (kände dock inte varandra). Han låg i separation och ville också ha en ny familj. Han han hade gått i terapi med sin fru i många år så jag tänkte att han var fin som försökt lappa ihop allt så mycket med henne. De hade rest mycket och många andra saker som såg fina ut på pappret i 21 år för att hålla ihop det.

Något år in i vår relation när vi hade flyttat ihop med alla barn och startat en verksamhet tillsammans ramlade slanten ner. Jag märkte att han blev konstig och arg... mörk i blicken ofta. Han började använda svordomar och skrek och tryckte ner mig framför mina föräldrar och barn. Jag fick veta att han varit notoriskt otrogen mot sitt ex och gömde sprit. Jag var som i chock. Men när man tänker tillbaka så gled jag sakta in i det men var förblindad av hopp och kärlek.

Jag har nu i snart 10 år haft ångest och väntat på att den här mannen som jag älskar så mycket ska vara den fina killen han är, varje dag. Att jag ska slippa ha ångest över att det kommer de helger/veckor då han skriker fula saker så barnen hör. Trots att det varit mycket bättre i långa perioder så kommer det alltid tillbaka. Och det skadar barnen mer nu när de är äldre, de fattar! Han sitter vid middagen och är helt tyst och maten han lagat är rå eller vi får bara en korv var på tallriken. Säger jag något skriker han. När barnen frågar något - svarar han inte.

Vid något tillfälle han han även frågat min då 10årige son som har add om han är retarderad.

Jag har sagt att om det händer igen så måste vi skiljas. Han har bättrat sig men de går aldrig riktigt. Jag märker när han börjar glida in i sitt mörker igen... men det är inte mycket jag kan göra när jag har barnen som jag behöver ta hand om. En liten stund utan att jag kollar honom är allt som krävs.

Så ska jag lämna en annars kärleksfull relation, flytta med barnen igen. De har bonussyskon som vi har en fin relation till... vad händer med den? Min karriär som jag lämnade för att driva företagen, där jag aldrig skrevs in som ägare.

Alkoholism, har jag nu lärt mig, är verkligen en sjukdom som man inte kan "lova bort".
Utan livslång kamp blir det inget nytt blad imorgon.

Är det värt det att offra sitt liv för någon annans, aktivera sig tillsammans, inte kunna ha egna aktiviteter och lämna sin partner en helg utan oro, planera så det inte blir drickande... för att leva med någon som inte ens tar eget ansvar?
Och hur påverkar det barnen?

@Fia76
Kramar ❤️‍🔥.
Du är inte ensam, även om det kan kännas så. Vi är många som upplevt eller upplever det du gör nu ❤️

Det är vi nog många som gör tyvärr... Varm kram @Fia76

@Självomhändertagande
Tack kära du. Ja, det är stärkande att äntligen börja utgå från sina egna behov.
Det är en muskel jag fått mersmak i att träna 😀❤️‍🔥
Ser framemot 2024.
Kram

@bella70 Jag bad honom fråga. Men jag fick aldrig ngt bra svar. Och han tyckte inte han fick det heller.

Be honom fråga? De går väl igenom resultatet