Senaste kommentarerna i forumet

har hänt mig många gånger här - att jag bara börjat skriva och så har jag skrivit fram någon viktig insikt. Pusselbit.
Allt gott / mt

han kommer hem men jag tror att det här är sista veckan.

Jag har tänkt på att eventuellt föregå genom att skriva ett meddelande och be att han lämnar mig ifred. Det kan vara bra och det gör att jag faktiskt kan ignorera eventuella kontaktförsök utan vidare förklaring.

Samtidigt känner jag ju sorgligt nog inte hans nyktra personlighet och kan därför inte förutse hans reaktion på ett sådant meddelande.

Inser när jag skriver detta att jag har ett otroligt kontrollbehov. Jag vill kontrollera vem som kontaktar mig och jag vill ha kontroll över andras reaktioner på mina åsikter/handlingar..

Äh, vad sjutton. Jag ska utmana mig själv genom att bara avvakta och se vad som händer. Obehagligt är det men jag tror, att jag helt osökt, i skrivande stund, har funnit en viktigt pusselbit hos mig själv, kanske rent av kärnan i min problematik.

Det är nog precis som m/t skriver inte ovanligt att man kastar sig in i ett nytt förhållande där allt upprepas. Tyvärr har mina egna erfarenheter bevisat att det inte hjälper mycket att det har passerat ansenlig tid innan nästa förhållande.

Jag kan se att jag trots allt har lärt en del från tidigare förhållandet och gjort en del annorlunda och reagerat tidigare men det viktigaste är ju att inte hamna där överhuvudtaget.

Det är jättebra att du har förmågan att reflektera och att du har kunskaper inom området, jag har läst en del om just medberoende och våld i nära relationer och man kan finna mycket information, tankar och teorier om relationsmönster och hur man förstärker varandras beteende men det finns förvånansvärt lite att finna om hur/varför man väljer "fel partner" och hur man undviker att upprepa sitt misstag.

Att ha ett avtal med en god vän så som flygcert beskriver är kanske en bra ide när man inte helt kan lita på sitt eget omdöme, något att tänka på..

... så har jag ältat det mycket - jag som trodde att det aldrig skulle kunna hända mig, jag som brukar säga vad jag tycker och stå upp för mig, jag som inte har svårt att ta konflikter... Hur kunde jag plötsligt bli den som anpassade mig så totalt, som inte sa ifrån, väntade på "rätt tillfälle" för att våga säga/fråga/berätta saker för exsambon, bli den som hyschade barnen så att de inte skulle "störa" när pappa däckade av på soffan...

Ja, hur blev det så?
Jag hade blivit dumpad av en tonårskärlek några år innan jag träffade M och blev väldigt bränd så jag levde i några år och var så inställd på att jag skulle minsann aldrig träffa någon igen. När vänner och fmailj pratade om att jag skulle kanske träffa någon så blev jag nästan förolämpad - "jag klarar mig så bra själv minsann", samtidigt som jag inombords började längta allt mer efter "familj-hus-på-landet-ordentlig-bil-och-tomt-och-egen-trädgård" och i mitt huvud så kunde jag liksom inte ha hus eller familj utan att ha en man, så allt kändes lite kört för mig...
Men så träffade jag M, Mannen med stort M, och jag tror att jag blev lite golvad: jag tyckte han var så snygg, han hade rest mycket, var allmänbildad och verkade så duktig, han var social och mycket, mycket omtänksam och lite äldre och jag blev sååå förälskad och det gick en tid när det var flirtigt, men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka att han var singel och ville ha "lilla mig", så när han plötsligt en dag bedyrade sig min kärlek så trodde jag honom inte ens... (Snacka om "för bra för att vara sant ;-)) Men det var också på något sätt min biljett till "villa-vovve-volvo-bebis" och jag var nästan lite i tacksamhetsskuld - låter sjukligt nu, men... Jag som inte velat träffa någon, och kanske inte trott att någon skulle kunna vilja träffa mig...?!
Och ganska fort fick jag förtroendet "Du som är så ordningsam och har sån koll, kan inte du......." betala räkningar, fixa tvätten, laga maten osv osv osv.
Och trots att han redan från början visade mycket aggressiva tendenser och varningsklockorna förföljde mig, så var det ändå så att jag stannade. Och mycket handlade om att "han var rädd att jag inte älskade honom" och på något sätt blev det min livsgärning att visa honom att jag visst älskade honom... Och jag tröstade när han varit arg på mig, tröstade när han tyckte att alla behandlade honom så orättvist, tröstade när han mådde dåligt efter sina fyllor, stöttade och kramade osv osv.... Tills jag en dag faktiskt inte längre älskade honom...

Idag har jag ett "avtal" med en vän, en vän som jag lärt känna i och med att jag lämnade sambon och som levt i samma sak, och hon har lovat mig att OM jag träffar någon igen så ska hon vara vaksam! Låter fånigt när jag skriver det, men det känns tryggt för mig!
Jag tror att jag skulle kunna träffa en sådan man igen, men jag hoppas att jag är mer uppmärksam, att min omgivning kan påtala om de ser något som de reagerar på osv och jag är inte så negativ till att träffa någon - jag försöker bara leva i nuet och det kanske blir så att jag träffar någon, kanske inte...!

Oj, långt babbel, men blir så eftertänksam av det ni skrivit!
Kram

är så svåra att se, höra, uppfatta och förstå. Här hjälper varken utbildning eller annat. Man är totalt skyddslöst och utan försvar. Det tränger in ända in i ens djupaste kärna och förändrar... Om medberoende och medberoendemekanismer kunde jag ingenting, det har jag lärt mig framför allt på den här sidan och genom att läsa det som bland annat du har länkat till här. Men även om jag rent teoretiskt hade kunnat något om det innan, så är jag inte övertygad om att det hade hjälpt ändå. Allt det som händer är så subtilt att man inte riktigt går att fånga det, uppfatta det och sätta ord på. Det gäller både alkoholen och det andra. Jag kan idag inte säga att jag har några känslor kvar för sambon, inte kärlek i alla fall. Det är jag glad för. Men jag tycker synd om honom. Hans ensamhet och faktiskt utsatthet. Hans problem som han inte klarar att reda ut. Han är själv ansvarig för sina beteenden, orsak till alla krossade relationer till andra människor och allt han har utsatt mig och mina barn för gör att jag känner att jag borde hata honom. Men jag kan inte det. Jag önskar att jag kunde. Jag borde känna att han får skylla sig själv. Istället tycker jag synd om honom. Och får dåligt samvete för att jag måste överge honom. För det måste jag. Och jag kommer att göra det. Jag kommer att få allt stöd från min omgivning den dagen, det vet jag. Jag kommer att kunna ordna upp allt, det kommer att rättas till med familj, vänner och ekonomin. Har jag gjort mig förtjänt av det? Efter allt som mina nära och kära har fått gå igenom på grund av mitt val av man? Är jag värd det? Och han då? Som jag vet kommer att en kort period att kämpa för att bevisa att han klarar av ett "svenssonliv" men kommer att misslyckas och sjunka ännu djupare. Han kommer att tappa koncepten och det kommer att hända saker som gör att han kommer att hamna i fängelse. Det vet jag. Kan jag förhindra det? Nej, för jag måste släppa taget. Jag kan inte bära honom. Och det har ju ärligt talat inte gått särskilt bra när jag har försökt heller. Det är nog det som är det svåraste, tror jag. Det att jag känner sånt medlidande med honom, att jag inte vill vara en som överger honom. Det är det som blir så motstridigt, jag vill inte men jag måste och jag vet varför.

fråga du ställer Yogi - främst för dig själv men den berör många andra. Det är viktigt att förstå. Alltför många gör om precis samma sak igen - lämnar en missbrukare/plågoande och går rakt in i en ny relation som utvecklar samma mönster. Det verkar inte vara så för dig - mera som att denna mannen och denna relationen är ett undantag. Och genom att ställa frågan minimerar du risken för upprepning.

Jag vet inte om man nånsin kan få andra att förstå - och om det är viktigt. Du beskriver oerhört bra både hur du har det och vad du längtar efter. Jag kan också tänka att när din hjärna får semester kommer du kanske att uppleva en viss tomhet...

Jag har inte varit utsatt för våld och förnedring på det sättet som du och många andra här. Däremot funderade jag en period mycket över det nästan-förakt jag känt mot min mamma för att hon levde så länge med en alkoholist.... tankarna malde i takt med insikten att jag gjorde detsamma, jag var gift och levde med en alkoholist. Fann mig i att leva med en alkoholist. Det var svårsmält för mig - nu har jag faktiskt inte tänkt på det på länge (inser jag nu). Försoning är ett bra ord för mig - jag har nånstans läst att försonas innebär att man måste ge upp något av sig själv. Det har jag gjort - gett upp en del av min tänkta/drömda självbild - och det har jag gjort mig fri. Och starkare på ett annat sätt.

Även jag är välutbildad och yrkesverksam inom närliggande områden - men om medberoende och medberoendebeteende kunde jag inte mycket... det har jag lärt mig genom att läsa böcker, artiklar och framförallt genom att skriva och läsa här samt delta i en del Al anon möten - här och på Al anon har jag lärt en annan slags kunskap.

Jag har träffat på ett rätt stort antal kvinnor som arbetar inom vård och omsorg, ibland med att direkt informera och hjälpa våldsutsatta, samtidigt som de lever i förhållanden där de själva utsätts för detta. Till en del motsvaras detta av min egen erfarenhet av alkoholism både som barn och i äktenskapet. Det jag var mest rädd för hamnade/gick jag rakt in i. Ibland har jag fått känslan att detta orsakar dubbel skam - man borde veta bättre, genom utbildning & yrke utstrålar man kunskap och medvetenhet... och ändå... Åtminstone jag har tvingats möta mitt eget förakt mot en viss form av svaghet.

Teoretiskt tänker jag att det du beskriver kan handla om någon form av projektiv identifikation. Som förklaringsmodell. Projektioner (som jag tänker är omedvetna)i form av beteenden, signaler (du beskriver så bra) som passar som en pusselbit precis i "mitt" hål... Omedvetna (från båda håll) - därför så svåra att se, så obegripliga - beteenden... det finns en enorm (destruktiv) kraft i de processerna. Ibland tycker jag mig ha sett detta hända också här på forum trots att vi är "bara" nicknames och fysiskt inte ens sett varandra. Också intensiv närhet har jag upplevt starkt här - god, läkande närhet genom sökande "inåt" och delande av erfarenheter.

Det jag försöker beskriva är andra processer än medvetna hot, jag tror att de båda kan förekomma samtidigt och att projektionerna är så subtila och "svårfångade" i ord att det är dem man fångas i på ett farligare sätt.

Oj, det blev en lång utläggning - ta till dig om något passar för dig. Styrka och kramar, allt gott till dig! Du fixar detta! / mt

framtidsdrömmar..." så vackert formulerat, Lilleskutt! Så hoppfullt, inte "om" utan "när". Kan inte nog beskriva hur mycket jag önskar att jag var där.

Jag har tänkt mycket på hur det här kunde hända. Hur kunde det bli såhär? Varför stängde jag av alla varningsklockor, som ringde högt och ljudligt redan från början? Högt och ljudligt kanske är en efterkonstruktion, men jag hörde dem i bakgrunden och lyssnade inte. Agerade inte på dem. Varför? Det tjänar inget till att känna bitterhet, det vet jag, men jag vill förstå. Hur kan det bli så starkt att man verkligen inte klarar av att gå? Det är inte så att jag är konflikträdd på det sättet, jag har avslutat förhållanden förut på eget initiativ, så jag vet att jag KAN klara av en sån sak. Men här? Där det funnits tusen skäl som både tillsammans och var för sig är uppenbara skäl som motiverar ett avslut omedelbart. Då gör jag det inte! Trots omfattande konsekvenser för mig, mina anhöriga och mina vänner. Jag fattar inte... Skuldkänslorna växer över huvudet, de tar aldrig slut. Ångesten och självföraktet är helt obeskrivliga. Jag har utbildning inom området, och även yrkesbakgrund. Men det har inte hjälpt mig det minsta! Inte på annat sätt att det ökar på självföraktet, skulden och skammen något enormt. Jag hade väntat mig mer av mig själv, liksom... Samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon roll, vem som helst kan drabbas - tro det eller ej. Jag trodde jag skulle vara lyhörd för såna signaler, och visst - jag hörde dem, men jag lyssnade inte.

Funderar mycket på det här att kunna få ens anhöriga att förstå. Går det? Är det ens möjligt? Hur kan man förklara det man varit utsatt för och varför man inte lämnat förrän nu? När jag egentligen inte förstår det själv fullt ut... Känns som om hjärnan kokar, det är ett konstant tjut av tankar och bilder som flimrar förbi. Och jag hittar inte ett enda fint minne med honom utan alkohol. Jag har inte en enda sekund varit avslappnad och tillfreds med honom. Inte en sekund. Alltid på min vakt, lyhörd för minsta förändring, tonläget, sättet han andas på, hållningen, gesterna, rörelserna. Tänk, när jag slipper all denna spänning... Då får min hjärna semester.

kanske saknar tillit och tilltro just nu till att de kan få hjälp och att de faktiskt kan börja må bättre, och det är en naturlig följd av det er familj har upplevt under så lång tid. Livet med en alkoholist innebär ju framför allt att leva med lögner och svikna löften, att saker inte blir som planerat osv och det är förståeligt att det skadar förtroendet för vuxenvärlden. Men du har visat dina barn att en förändring är möjlig och att det finns hjälp att få. Berätta gärna för barnen hur det har varit för dig och vilken hjälp man kan få. Jag tycker också absolut att BUP är en bra idé. Försök igen, säg att ni kan gå dit och lyssna på vad man kan få för hjälp där. Hon behöver inte själv säga något om hon inte vill, ni kan komma överens om att du berättar och att dottern bara kan protestera om hon inte håller med om det du säger. Jag vet att de flesta barn och ungdomar själva brukar "tina upp" och bli delaktiga i samtalet ganska snart, men det stora steget är ju att följa med dit.

Sen tänker jag att det finns ju något för ungdomar som är anhöriga här på Alkoholhjälpens startsida. Vet inte vad det är, men det kanske kan va nåt? Sen kan man ju även skriva av sig här om man vill, men det kanske inte är det bästa om de hittar dina inlägg här med dina innersta tankar...

Jag tänker att oavsett i vilken form man får hjälp så är det bra att lära sig mer om det man har upplevt, lyftas av skuld och ansvar, lära sig att sätta ord på det man har gått igenom.

Hoppas dina flickor hittar sitt sätt att ta hjälp att läka...
Kram

kan man skilja på missbruk och beroende. Du kan alltså missbruka alkohol utan att egentligen vara kemiskt beroende. Med att missbruka brukar man mena att en person som när den dricker, alltid dricker alldeles för mycket, får minnesluckor, hamnar i slagsmål på fyllan, gör dumma grejer när han/hon är full t ex. Men den personen känner kanske inte ett sug efter t ex en återställare dagen efter, kanske inte dricker flera ggr i veckan osv. I vardagligt tal kanske man syftar på "missbrukaren" när man menar en person som har "problem med alkoholen", och att den beroende då skulle kunna menas vara alkoholisten. Det är en tanke, men jag tänker att alkoholism innefattar båda begreppen. Konsekvenserna för omgivningen är ju ofta desamma oavsett.

Det går inte att besvara. Det är individuellt från fall till fall. /M

Usch, din situation är verkligen plågsam!

Känner ångesten vibrera i vartenda ord när jag läser din text. Du är verkligen beundransvärd. Så långt du har kommit och vilken styrka du har uppbådat. Du inspirerar verkligen andra med ditt mod och din insikt.

Försök bara att hålla fokus och undvik att sätta krokben på dig själv genom bekvämlighetsfällan. Du vet, den många av oss gång på gång trillar i ,när man börjar känna sig rädd för vad som väntar. " Man vet vad man har men aldrig vad som kommer"..

Det är som sagt väl känt att initialt vid en separation ( där det förekommit våld i förhållandet) så ökar risken för upptrappning av våldet men det är inte helt ovanligt att det faktiskt uteblir.

Jag förstår din oro och den nästan outhärdliga väntan men håll ut, skriva av dig här och fokusera på framtiden, den som kommer efter separationen, när den första kritiska perioden är över, när ångesten och vilsenheten lämnat plats för harmoni och framtidsdrömmar.

Stort Lycka till och många kramar!

Försök att vila lite i att du är på rätt väg. Jag har följt vad du har skrivit och beundrar det arbete du gör. Att du kan se din ambivalens och ditt medberoende är ett stort steg och det syns i dina texter att du är mitt i en förändringsprocess. Om du inte vet vad du vill just nu så låt det vara så en tid.

Acceptera att du inte har svaret på hur du vill att ditt liv ska se ut eller med vem och var stolt över att du har ställt dig frågan och träna dig på att känna efter i de små sakerna i vardagen.

Jag har själv problem med att sortera ut vad jag vill och vad jag tror att andra vill och jag har blivit hjälpt av att känna efter i småsaker som tex vad jag är sugen på för mat eller vad jag vill se på tv utan att fundera på vad dottern kanske skulle välja. Att jag sedan anpassar mig efter någon annan har ingen betydelse för så är ju livet ibland, det viktiga är att jag får träna mig på att skilja på just min vilja och andras förväntningar.

Det kan verka banalt men det har varit till stor hjälp för mig och jag har mycket lättare att finna min "magkänsla"i dag än tidigare.

Förändring tar tid och det är inte alltid det finns en bra och en dålig lösning att välja mellan och därför kan det vara fint att fundera riktigt ordentligt innan man fattar avgörande beslut ( så länge man inte befinner sig i fara).

Kämpa på och tänk på att du inte är ensam, du har många som känner med dig och som brottas med liknande problem.

Kram och lycka till!

att det inte var DU som ville att det skulle bli såhär abrupt och chockartat. HAN valde det. Inte du. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Du blev tvungen att göra det du måste för att skydda barnen, vilket han inte haft den minsta tanke på. Precis som du skrev så ville du göra det här i lugn och ro på ett vuxet sätt, vilket han omöjliggjorde. Hans hotelser måste du ta på allvar! Du kan inte ta några risker. Och det där med ekonomin måste du bara låta rinna av dig. Era pengar är/har varit era gemensamma i familjen, det spelar ingen roll vem som har betalat vad. Som underlägsen så känner man alltid skuld och han vet att du känner dig skyldig när han pekar på såna saker. Så är det för mig också, och han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få dig att känna såhär. Det visar bara återigen vilken låg människa han är.

Försök inte skydda honom inför barnen, de vet att saker är fel även om de inte förstår vad det handlar om. Förklara sakligt, utan värderingar när de frågar. Det är okej att säga "nej, jag förstår inte heller varför han gör såhär", "när han blir så arg så blir jag rädd och jag vill inte att något ska hända oss och därför måste jag göra såhär", "barn ska inte behöva leva såhär" etc. Lägg tillbaka, hela tiden. Hänvisa till honom. "Jag förstår inte heller, ni får fråga honom". På så vis visar du vad du tycker är rätt, vad barnen har rätt till och att du inte heller förstår hans beteende. Det är saker du kan stå för även inför barnen och du har inte förtalat honom inför dem. Du säger inte vad du tycker om honom, bara att du inte förstår varför han beter sig som han gör. Den frågan och är hans ansvar.

Jag hoppas att det ordnar sig för dig.
Kram

Just nu känner jag hur oron växer i mig. Jag vet att maken inte tar sina piller, fast han säger att han gör det. Därför börjar nu oron om när att brakar ihop nästa gång komma krypande. Jag försöker slå undan tankarna, men de tränger sig på ändå. Försöker också tänka ut vad jag vill med min framtid och upptäcker att jag ofta återkommer till vad det är jag vill för honom, inte för mig själv. Jag vill är nykter längre, vill att han ska vara stabil. Vilket i och för sig skulle innebära att jag kan släppa på oron och kontrollen. Sedan skulle jag vilja att han visar lite genuint intresse för mig, inte bara en gång i veckan i sängen. Osv. I natt landade jag i att mycket av det här trillar tillbaka på mig. Om jag visar intresse, så kanske han börjar. Min mamma tjatar alltid om att man kan inte ändra på andra, bara på sig själv. Jag tror också på att min förändring kan dra med sig fler. Men vill jag förändras? I flera trådar de senaste dagarna har jag läst om att när partnern dricker försvinner känslorna och behöver sedan några dagar på sig att hitta tillbaka. Det känner jag så väl igen. Min upplevelse är dessutom den att det tar längre tid för var gång. Så var är jag nu? Var är mina känslor? Det är skrämmande tankar. Vad händer om jag kommer fram till "fel" svar? Jag har startat min process genom att börja gå till psykolog. Sedan får vi se om det leder till att jag får några svar.

har sån sjuk ångest så jag vill bara försvinna! Nästan så jag önskar att han ska bli arg, ställa till bråk och allt det där! Jag vet ju att det kommer ändå, då kan det lika gärna få komma nu så är det lugnt några dagar sen... Det är så jobbigt som det är nu, tyst och vi har inget att säga varandra. Om jag vill berätta något eller fråga något blir det bara korthugget svar tillbaka, om ens det. Skulle vilja åka och hälsa på någon, men tysta bojor binder mig kvar så jag kommer ingenstans. Jag vill inte att någon kommer hit heller, för hans tysta demonstrativa beteende visar med all önskvärd tydlighet att en besökare inte är välkommen och det vill jag inte utsätta någon för. Alla spydiga kommentarer mot mig om jag föreslår någon aktivitet gör att jag blir tyst. Det är ingen idé. Stämningen är så låg. Bara sitta här hemma. Inne. Se på tv. Kanske en film. Flyr in i mina böcker för det mesta, men då blir han irriterad. Hämta saker åt honom. Passa upp. Sen lagar han mat och använder alla bunkar, grytor, porslin och bestick som finns och jag får diska. Sen får jag kritik för att jag inte gör något och att han får laga maten. Jag är dum, slö, lat och allt annat dåligt. Sa jag tjock och ful också? Blir man deprimerad av detta?

Han har sökt jobb i en annan stad. Han hoppas på det och det innebär i så fall att han behöver en övernattningslägenhet. Det vore helt underbart. Det skulle kunna underlätta hela separationen på ett fantastiskt sätt. Åh, jag hoppas!

Jag vill bara gråta men kan inte. Ångesten sliter i kroppen och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, glömma allt. Är rädd för det som kommer, måste komma. Vet inte hur jag ska förmedla faktum till honom den dagen. Hur? Jag kommer knappast kunna säga det face to face, som jag skulle önska vore möjligt. Han måste ju nånstans också känna att det är det bästa att separera. Vad vill han med mig? Annat än att jag ska passa upp på honom? Vi delar ingenting. Inte ens sovrum sen flera månader tillbaka. Pratar inte. Vi går här som två vålnader. Det finns ingenting kvar, om det ens har funnits det någon gång. Men jag vet ändå hur det kommer att bli den dag jag berättar att det är över. Då rörs allt upp igen. Kärleksförklaringar, hotelser, sönderslagna saker och Gud vet vad. Det är det sista som skrämmer mig mest. Jag vet inte vad som kommer att ske. Vad? Hur ska jag kunna förbereda mig för det?

Jag skickar styrka till dig. Jag tror inte att det blir så abrupt för barnen. De ser och förstår mer än vi tror och tyvärr mer än vad de ska behöva. De blir så klart ledsna ändå. "Hemma" är just nu ett sämre val. Läs dina sista meningar så får du kraft.

Jag har inte sovit en blund- ångesten skär som knivar i mitt bröst. Han sover nu i rummet intill. Jag ska snart gå upp och åka till min mamma. Jag vill så gärna att detta uppbrott inte ska bli som det blev förra gången- abrupt och chockartat för barnen. Jag ville att det skulle ges möjlighet till diskussion och förberedelsetid för barnen..
Åh, herre Gud. Hur ska det bli?? Jag måste lita på att min väg framåt kommer att bli ljus och att jag landar relativt mjukt.
Han skrämmer mig rent fysiskt och genom att hota med att allt kommer att bli krångligt ekonomiskt. Jag önskade att huset var sålt och att jag flyttat till nåt eget och inte var beroende av honom längre.
Fy vilken natt. Dock är det ju inte min första natt att uppleva så här- har hänt många gånger genom åren.

och ta dig därifrån om du har en möjlighet. Ta hjälp av ditt nätverk nu.

Hoppas det lugnat sig, att han somnat. Bra att barnen inte är där. Kom ihåg att INTE börja diskutera eller försöka reda ut nåt nu. Försök hålla dig lugn och ge honom utrymme just nu.

När du kan, läs Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ som kommer att handla om missbruk & våld i nära relationer nu i januari.

Råkade vakna och titta in här. Kramar i natten / mt

raderar

Känner mig rädd. Nu är han vaken igen och skriker åt mig. Hotar att slå av mig fingrar och tår, kallar mig för allt möjligt.

Har precis varit uppe och släckt lampor, ljus och stängt av tv'n. Sambon ligger avsupen i soffan. Barnen är hos min mamma. Jag har haft en diskussion i kväll om framtiden..... Detta kommer att bli tufft- han kommer inte att bli en lätt motståndare. Allt vänds emot mig, jag har snott pengar av honom genom åren i form av att han betalat en del av mina bensinräkningar m.m. Han är så bitter på mig.
Nu ligger han alltså i soffan- sover men mumlar nåt emellanåt- har nyckeln till sitt vapenskåp runt halsen där han ligger... Hot eller allvar- vem vet? Han har alltid känts labil i lägen där livet varit svårt eller när det ska pratas om känslor. Jag är vettskrämd samtidigt som jag blir så anti.

Och snälla, dra inte för stora växlar på min "handlingskraft" som bara handlade om middag hos min dotter och inte om det stora uppbrottet! Men faktiskt så när jag tänker efter så är även en middag hos henne ett steg i rätt riktning, så jag lägger den händelsen också i min nya ryggsäck som börjar fyllas med mina små steg mot ett fritt liv.

Känner igen mig så i allt du skriver om hur du är som person, rädd att göra någon besviken och beredd att göra vad som helst för att folk ska vara nöjda och glada. Känner igen allt om hur man låter sig förnedras tills man är ett "ingenting" för att i nästa sekund trösta "förövaren" som har utsatt hela ens jag för alla upptänkliga plågor. Den biten handlar om oss. Den biten är både du och jag medvetna om att vi måste jobba hårt med, förmodligen under lång tid framöver. Det är nödvändigt om vi ska ha en rimlig chans att slippa den här typen av relationer i framtiden. Det handlar även om övriga relationer till andra människor; syskon, föräldrar, barn, vänner och arbetskamrater. Människor utnyttjar såna som vi och vi LÅTER dem göra det av olika anledningar. Rädda att inte bli omtyckta, inte höra till, inte duga som vi är och säkert hundra skäl till. För min del tror jag att jag formades såhär väldigt tidigt i livet. Men hursomhelst så är det ju bra att vi numera är medvetna om hur vi själva fungerar, det är ju en förutsättning för att en förändring ska vara möjlig.

Jag förstår din oro inför att han ska lämna behandlingshemmet. Nu blir det verklighet i vardagen, det som du lyckats hålla på distans den här tiden - vilket du har gjort jättebra trots alla känslor som rörts upp till utan varje gång han tagit kontakt med dig! Du har gjort ett superjobb där! Se dessa tillfällen som övningar inför det verkliga provet som kommer nu. Du har lyckats varje gång! Du är starkare nu och du har kommit långt i din nyorientering i ditt nya liv som ensamstående! Du har skapat ett hem och en vardag som fungerar. Du är inte elak mot honom, som inte vill. Försök vara så kortfattad som möjligt och träffa honom inte! Inte ensam i alla fall. Det är så lätt att ge råd, även om man vet att man kanske inte skulle klara att leva upp till det själv.
Jag tänker också att du kanske kan skriva till honom och be honom att inte kontakta dig när han kommer hem. Vet inte hur mottaglig han skulle vara för det, det handlar väl en del om hur långt han har kommit i sin egen process... Det kanske inte var nån bra idé...
Vet du när han kommer hem?

Styrkekramar till dig och ett stort tack för allt stöd du ger!

och fina ord!
Nyårsafton blev annorlunda av andra orsaker. Fick ägna kvällen/natten åt att åka runt och leta efter min son som försvunnit från en fest. Orolig/skräckslagen med alla möjliga scenarier som spelades upp i mitt inre. Hittade honom till slut, oskadd men redlöst berusad. Älskade unge... Tog med honom hem och bäddade ner honom...

Vad gäller min plan så känns det bra på så sätt att den är förankrad och det finns en tidsplaneringen som funkar bra för min vän som jag får bo hos under en tid. Jag hoppas att jag kan hålla ut tills dess, även om jag känner mer och mer avsmak och aversion mot situationen här hemma. Jag orkar liksom inte bry mig längre, har tappat all energi. Känner att jag retar mig mer och mer på honom, och det är ju bra med tanke på vad jag ska göra. Jag ser ett slut. Äntligen!

Pratade igenom lite med min vän häromdagen, han är förstås orolig att min sambo ska komma dit och ställa till bråk. Jag tror ju inte att det blir så men kan ju inte lämna någon garanti... Måste byta telefonnr också. Det är ju direkt nödvändigt. Kommer på mig själv med att sitta och titta runt omkring mig i lägenheten och undra hur mycket som kommer att vara helt när jag flyttar. Det finns saker som har betydelse för mig, som jag är rädd om. Min servis som min mormor o morfar gav mig och exmaken i bröllopsgåva, mina kristallglas som jag samlat under många år som iofs många redan slagits sönder det senaste året... Jag vet att jag inte ska fästa så stor vikt vid materiella ting, men ändå...

På tisdag ska jag till kvinnohuset på samtal. Det blir bra. Då blir jag lite stärkt och får hjälp att sortera alla tankar som just nu är ett enda stort surr. Det känns som ett fängelse här hemma nu. Vidrigt med lediga dagar!!

medberoende... Att vi anpassar våra liv, funderar över deras nästa fylla och den ständiga klumpen i magen. Visst är det nästan skrämmande hur bra man blir på att veta när de ska dricka.!? Precis som du skrev så hörs det på rösten redan på eftermiddagen om de kommer drickas på kvällen. Känner igen det du beskriver om att känslorna försvinner. Det är som att hjärtat stängs och jag blir helt kall av minsta antydan till berusning/lukt av alkohol. Sen tar det några nyktra dagar att hitta tillbaka. Och det ständiga tassandet på tårna för att det känns som att vara i hop med ett minfält. Man kan bli matt för mindre! Förstår att det är svårt att lämna hemmet eftersom ni har barn. Testa dagboken, den har hjälpt mig att ge lite ro.

Styrka till dig!

Fantastiskt att du tog steget! Jag blir så himla glad och uppmuntrad av att se att du verkligen gjorde det. Jag hoppar på 2014-tåget och ska låta det bli också mitt år. Tack och lycka till!! Stor kram !