Senaste kommentarerna i forumet

måste det vara att lämna skrikande barn utan att kunna ingripa. Att du känner dig som en svikare fast du inte kan annat. Man tycker ju att inom varje människa borde det finnas en spärr som säger "nej" i synnerhet när det upprepas... det enda vettiga vore att berörda vuxna kan prata öppet och vänligt med varandra om hur man ska göra. För visst vet vi att barn kan skrika och gråta - eller tyst darra på underläppen som är nästan ännu värre - och så går det över och de leker glatt. Men det är ju spänningen mellan er vuxna som gör detta omöjligt och du blir kvar med oro och lidande när du borde kunna få vara "fri och ledig" i trygg vetskap att barnen har det bra... annars hör de vuxna av sig. Men så är det inte hos er och det är många som delar er situation.

En bra sak är ju att de är två, också bra att de är på dagis och att det pågår en utredning. Och visst vet du att det skulle varit värre om du stannat kvar... du har visat dina barn att man inte ska finna sig i att bli sårad, kränkt och förnedrad!

Önskar dig ett gott slut på 2013 - förändringens år i ditt liv! En sån kraftansträngning du gjort, det vet vi som följt dig från början här. Och ifall vi inte syns här önskar jag dig och ett riktigt Gott Nytt 2014! Varmaste kramen / mt

de kan hjälpa till med det.
Mitt förslag är att du tar kontakt med dem för din egen skull, alltså får hjälp med ditt medberoende. Jag vet att när anhöriga tar steget och går på anhörigbehandling själva så kan det släppa för alkisen också då de märker att deras manipulationer inte får nån effekt. Deras försvar rämnar och du mår också bättre...win-win... :-))

att ha svikit...då finns det saker som går att "ta på", sånt som gör att lillans utbrott kan ha en reell grund och du på grund av de omständigheter som råder just nu mer eller mindre är tvingad att medverka till sånt som går emot din uppfattning och som du kanske inte hade gjort annars... Är så ledsen för din skull, när man på grund av yttre omständigheter inte kan skydda barnen som man kanske skulle vilja. För även om barnen inte far illa i den bemärkelsen, så är det klart att det inte är bra för dem med den påverkan som de kanske utsätts för.

Mitt svar tidigare utgick från en "normal" separationsångest och jag tänkte mer att det handlade om en ömsesidig sådan utifrån det svåra ni har gått igenom. Förstår situationen bättre nu och jag hoppas att du inte tog illa upp, och uppfattade det som ett försök att förminska din känsla. Ville försöka avlasta dig skuldkänslan, och det vill jag fortfarande. Skulden till det uppslitande häromdagen är inte din, men du blir ju ändå bärare av den eftersom det är du som måste "verkställa" beslutet. Kommer det här att hända igen? Om du har en bra socialsekreterare som ser till barnens bästa, så borde du kunna prata med henne/honom om hur det är och fråga vad du kan göra. Bra om du i alla fall informerar om det, så att det dokumenteras och kommer med i utredningen.

Jag hoppas oavsett att barnen ändå har haft en okej helg och att du kunnat koppla av något även om jag har en känsla av att du inte kunnat göra det... Du är en fantastisk mamma som har tagit dem och dig själv ur detta - glöm inte det! Du har gett dem trygghet och stabilitet. Jag tänker lite såhär också: det som händer när barnen ska vara hos sin pappa är hans ansvar, och inget du kan påverka om det inte är så att det är skadligt för barnen. Det tar inte bort din känsla av svek, jag vet, men kan kanske lindra ansvarskänslan och skulden något? För jag gissar att det här var pappas beslut? Jag tycker i så fall att om barnen undrar varför de måste åka till faster så kan du vara ärlig och säga som det är: ni skulle ha varit hos pappa och nu har han bestämt såhär. Vet att det kan låta hårt, men det är sant. Då ligger bollen där den hör hemma.

Usch jag babblar på nu, känner jag, och jag vet inte ens om det hänger ihop längre... Hoppas du förstår något av det i alla fall :)
Kram

Med exet så behöver du numera bara ha kontakt kring saker som rör barnen. Men med hans familj behöver du väl inte ha någon kontakt egentligen?

Seriöst, stäng ute dem om det inte känns bra för dig. Det är ju hans familj så han kan se till att de får träffa barnen på hans tid med barnen. Du behöver ju inte gå med på att släppa barnen till någon annan än pappan.

Usch, jag har faktiskt själv en gång varit i liknande situation som dina barn. Jag var äldre(9år) än jag uppfattat att de är. Den ena föräldern var ledsen. Den andra arg eller manipulativ. Den ena sa åt mig vad jag skulle säga på mötena och jag bara satt där och teg för att "skydda" båda.

Om barnen går till en barnpsykolog så brukar de vara duktiga på att se igenom barnens skydd av sina föräldrar, även om det kan ta tid.

Kanske behöver du innan du träffar hans släkt nästa gång ha en plan för olika scenarion och för hur du ska kunna stå på dig. På samma sätt som du tänkte med exet, tänk igenom vart dina gränser går. Det låter jobbigt och rörigt att ha dem så nära trots att du inte har någon egentlig relation till dem nu och orimligt att de ska bli en förlängning av exets psykiska misshandel.

Ta hand om dig!

Han var nykter i två veckor. Sen fortsatte det som vanligt! Under julen har det verkligen eskalerat. Full fullare fullast. Varför ? Våra barn har varit borta o pluggat sen i somras. Hela hösten har han lovat att när de kommer hem så ska jag vara nykter. Sen kom julledigheten! En vecka före jul! Full varje dag! Inte en nykter stund under jul
Igår förrgår kväll bönade han att vi skulle köra honom till psykakuten för att han mådde så dåligt. Då bestämde vi att fr.o.m. Nu vaktar vi honom ingen alkohol, noll tolerans. Då hade han 2,66 i promille. Vi lyckades hela dagen igår fast han tjatade om att iallafall få 3,5or. Sån abstinens han haft i natt o idag, fast han får oxiscand, ska vara bra mot det. I ett obevakat ögonblick var han hemifrån o skaffade en 75:a whisky. Jaha tillbaka igen på ruta noll. Elaka saker o rent ut sagt onda saker som är osanna säger han till sina barn. Elaka o sarkastiska saker säger han till mig.
Hur ska vi gör hur får vi honom att vilja ta antabus som vi har i skåpet, hur får vi honom ett ta in på behandlingshem?
Just nu hatar jag honom

Tack Adde för rådet!
Jag har varit i kontakt med Valet och får intrycket att det är en seriös och engagerad organisation.
Det verkar som man kan få tid där ganska fort också.
Problemet är ju att mannen själv inte tar detta steg.
Hot, tjat, gråt, vädjan - inget har funkat hittills.
Min man är innerst inne en klok människa men han behöver lite hjälp för att inse sin betydelse på gott och ont.
Förnekelse och förträngning är starka krafter.
Vet du om Valet kan förmedla kontakt med läkare också?

... att det säkert är lugnare när de väl åkt - men av igenkänningsskäl så är det många saker som jag inte vågar skriva, och alla de sakerna gör att jag inte tycker att det är ok att flickan ska åka när hon inte vill...
Och det där skumma: det är i princip aldrig problem att lämna någon annanstans - inte på förskolan, inte hos mormor, inte hos moster, inte hos vänner, och är det någon gång lite motvilja så brukar jag kunna prata med barnen och den som ska passa/ta hand om flickan/flickorna lockar och så löser det sig - MEN: det händer oftare att de inte vill åka till pappa eller hans släkt, och trots att jag försöker uppmuntra dem att åka så kan de prata i dagar om att de inte vill åka... och jag brukar prata med dem om vad jag gör när de är borta för att försäkra dem om att de inte behöver oroa sig för mig...
Men - jag analyserar nog mer än vad flickorna gör, sant...
Men med alla saker som händer med pappa och hans släkt så är det jobbigt att lämna när de inte vill. Och varje gång de kommer tillbaka berättar de saker som får mig att undra vad de blivit tillsagda... MEN: socialtjänsten håller på med sin utredning och även om det går trögt: barnen vill inte prata med någon där och låser sig mycket, men det de säger handlar mycket om att "pappa är så bra och hos pappa är det alltid fint och bra"... Så jag får väl försöka hålla mig och invänta utredningen.
Jag har det ok, men ibland känner jag mig så j-a trampad på - alla gånger som hans familj stövlat in hos mig och krävt saker, ringt och skällt på mig, smsat och haft sig. De står mig upp i halsen och de gör inte alltid trevliga saker. Det känns sk*t.

Och försök att få en professionell samtalskontakt - för mig är det ovärderligt att få prata med en professionell person, det är inte en vän som på något sätt automatiskt håller med dig, utan någon som jag vet säger saker mer objektivt! Det är min kontakt som fått mig att bli starkare, att se alla hemskheter, elakheter och som hjälpt mig att inte backa när exsambon varit "snäll"...

Kram!

och med råd om vart jag kan hitta hjälp. Det har ju mer och mer blivit tydligt för mig att min sambos alkoholproblem bara är toppen på ett isberg! Det var det som blev droppen för mig, det att allt alltid eskalerade och blev så mycket värre när han hade druckit vilket har varit väldigt ofta, i princip dagligen fram tills mitt sk "ultimatum" i början av december, när jag började skriva här. Han har druckit ett flertal tillfällen de senaste veckorna men det har inte blivit riktigt så illa som tidigare.

Under den här tiden har det blivit så tydligt, först hans spelmissbruk och sedan hans fruktansvärda humörsvängningar och ilskeutbrott. Och även den sidan när han tiger och ignorerar mig helt kallt i flera dagar. Vi har en så tråkig stämning här hemma. Vi gör ingenting längre på dagarna. Tittar på tv, läser böcker och...ingenting mer. Jag är så glad att jag har mitt jobb i alla fall, det är min räddning.

Ska ringa kvinnojouren imorgon och försöka få komma dit och träffa någon i nästa vecka. Har ju haft hjälp av dem en gång när jag lämnade honom förra hösten. Det var bra, tyckte jag, fick mycket stöttning för både mig och yngsta dottern då. Han hånade mig för det i efterhand, när jag efter intensiv uppvaktning gick tillbaka till honom. Han menade att det inte alls handlat om att jag var rädd för honom utan att jag bara ville ha drama och uppmärksamhet. När jag läser om olika personlighetsstörningar så kan jag i princip bocka av vartenda kriterie som han uppfyller. Hans förnekande av mina känslor, hans förvridna syn på allt ingår i paketet. Det är en sån person han är och han kommer aldrig att ändra sig, av den enkla anledningen att han totalt saknar insikt om att hans beteende inte är normalt.

Nu har det återigen gått 4 dagar sedan han drack sist. Märker att han blir rastlös, låg, irriterad och isolerar sig i ett rum. Gissar att han dricker imorgon. Och om så är fallet så kan jag inte vara här med min son. Då får vi sova någon annanstans.

Har också tänkt som du, Flygcert, det här med att inte ha ett ordnat boende, hur ska vi dela upp gemensamma inköp osv. Har förstått att allt det där inte betyder någonting. Ingenting. För barnens skull så måste jag göra det här, oavsett vad som händer med allt. Det får lösa sig, helt enkelt. Idag skriver jag kallt, utan att känna. Men jag kan inte förmå mig till att tänka på själva uppbrottet. Då får jag ångest direkt. Jag önskar att jag kunde vara iskall och mekanisk och "bara" genomföra det. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, hans eller min reaktion. Mina känslor. Min separationsångest. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag gör det här så MÅSTE det vara sista gången. Ingen mer kontakt. Och jag vet att jag skulle behöva hållas fast och spärras in när mitt eget system svarar upp mot hans övertalningsförmåga...

inte prova nån av dessa ?

http://www.namndemansgarden.se/vara-enheter/goteborg-oppenbehandling

http://www.valet.se/

Kloka ord:)Tack

Tack för ditt svar.
Även om jag tror att vi aldrig blir ett par igen,så är det skönt att höra från någon med erfarenheter att man kan komma ur dåliga vanor om man bestämmer sig o erkänner.
För hur jävlig han än är o varit så har han varit mannen i mitt liv,far till mina barn.
Så jag hoppas han rycker upp sig.Så sorgligt att se honom förfalla.
Han har ju varit min vän också i 30år som vi känt varandra.
Men beslutet känns så rätt,om än jättesvårt.
Vet att han kommer dricka när han sitter i lägenheten nu.

Klanka inte ner på dig själv.

Barn tänker ju inte som vuxna så säkert analyserar de inte alls situationen på samma sätt som du. Då separationsångesten släppt så tänker hon säkert inte ens på det, utan busar runt och har det mysigt.

Jämför med att lämna ett barn på dagis. De kan skrika och gråta sig förtvivlade utan att det för den skull alls behöver betyda att de på något sätt har det dåligt eller inte trivs på dagis. Har de dessutom haft det rörigt hemma med ledsna/arga föräldrar som separerat så är det ju inte konstigt att hon reagerar som hon gör och ser separationer (även kortvariga) som något "farligt" och skrämmande. På det sättet kanske det var bra att hon åkte så hon får se att det inte är farligt och att hon kommer över den där separationsfasen.

Att du tänker att du är en vek mamma som inte kan skydda dina barn är nog verkligen bara en tanke och känsla hos dig och inget som ligger hos tjejerna. Jag fattar att du känner dig överkörd då svägerskan inte respekterade vad du sa däremot men det behöver inte betyda att flickorna ser dig så.

Kram på dig!

Och jag hoppas att dina flickor kommer hem och har haft en mysig helg hos faster! Jag förstår att du förmodligen inte kunnat koppla av alls under helgen men se det såhär: om du trott att barnen inte skulle ha det bra hos faster skulle du inte låtit dig "bli överkörd"! Eller hur? Din stora flicka ville följa med och det hade inte hon heller velat annars. Det blev uppslitande för dig och lilltjejen just vid separationen men förmodligen så vet både du och hon nu att det har gått bra. Som vuxen måste man ju ibland gå emot känslan med "förnuftet" (ja, jag hör hur jag låter-jag fattar ;)) för dels visa att det inte är "farligt", det är viktigt att barnen får ha en fin kontakt med släkten, du vet att de har det bra där, att känslan är övergående etc etc. Bra att lillan hade storasyster med sig, det är en trygghet! Kan hennes separationsångest även ha en ton av oro för dig? Hur du skulle klara att vara utan henne? Tänker att det i så fall kan vara viktigt att du förmedlar att du passat på att göra (för dem tråkiga) saker medan de varit borta. Efter allt ni gått igenom så är det fullt förståeligt att det är svårt att skiljas åt, men jag tänker ändå att du och faster här som vuxna fattat beslut/genomfört beslutet som ni vet inte är dåliga för barnen och att ni är trygga med det. Då förmedlar ni även det till barnen.

Usch, jag förstår så väl din ångest och vill ta bort den från dig! Jag hoppas de kommer hem till dig och har haft en rolig helg där de inte hunnit tänka på dig ett ögonblick! Så du kan släppa ditt dåliga samvete och glädjas åt att allt blev så bra!

... och det håller på att ta kål på mig.

I fredags mötte jag och flickorna min ex-svägerska. Det var meningen att hon skulle hämta barnen för att passa dem medan min exsambo åkt på skidresa (enligt storflickan för att "vila upp sig och inte bli störd")... Stortjejen ville åka med henne och det var helt ok, men lilltjejen hade pratat hela dagen om att hon inte ville, men jag försökte locka. När vi väl möte svägerskan så grät och skrek lilltjejen och sa att hon ville inte åka med utan hon ville stanna hos mig. Efter en stund sa svägerskan "Sätt henne bara i stolen, det går över" och jag svarade att det är inte så enkelt eftersom hon inte velat åka på hela dagen. Svägerskan sa då "Hur vet hon vad en dag är?". Jag sa att hon sagt under hela dagen att hon inte vill och att jag inte kommer sätta in henne i stolen om hon inte vill. DÅ kom svägerskan ur bilen och tog henne ur min famn och satte in henne i bilen och jag stod handfallen. Stortjejen ville kramas och sa flera gånger "mamma, hon får följa med dig hem" och "Snälla mamma, ta med henne, hon vill ju"... och jag vågade inte . av rädsla för att exsambon ska använda det emot mig.

Fy faaaaan- jag skulle ju bara ha sagt att "Hon vill inte och därför stannar hon hos mig".
Istället svek jag mitt barn - jag stod bredvid och hörde henne böna och be och skrika att hon inte ville åka och ändå lät jag dem ta henne.
Vad visar jag mina barn - att andra kan köra över mamma och göra som de vill, för jag står inte upp för mina barn. Är så ledsen att jag är nära att explodera.
Mina barn måste tycka att deras mamma är en vek mamma som inte ens skyddar dem.

Kan knappt sova och försöker ändå tänka att jag slipper leva med exsambon, jag har visat barnen att jag inte stannar i det i alla fall. Men fy fan - jag skulle inte ha låtit dem ta mitt barn.
Faaaaaaaan.

... är något som dröjer. Jag har inte haft det så illa som du, men det var illa nog. Och jag förstod inte; under flera år så accepterade jag hans ord om att han "var så arg att han var tvungen att få ut det", han "var rädd att jag inte älskade honom och då kunde han inte visa det utan blev arg istället", han "gjorde sönder saker/kallade mig saker/kastade saker på mig för att såra mig så mycket som jag sårat honom med mitt beteende" osv osv - och när vi var på familjerådgivning (eh... där jag inte fick prata om vad jag ville utan bara saker han godkänt...) så bottnade allt i hans oro att jag inte älskade honom... Så jag tänkte att "förr eller senare kommer han ju förstå hur mycket jag älskar honom och då kommer hans ilska att lägga sig, för då behöver han ju inte bli arg när han vet".
När jag först insåg att han var alkoholist så började många av de här andra sakerna komma upp och hos min samtalskontakt, Kvinnojouren, AA, AlAnon, socialtjänsten osv så förstod jag mer och mer att alkoholen förstärkte hans beteende, men han hade det andra i sig och det var inte ok att behandla mig så, det var psykisk misshandel. Och precis som du skriver - att förstå och acceptera att man lever i det, att "jag som aldrig skulle acceptera att någon behandlade mig så" har inte ens fattat vad som hänt och många gånger har jag då tvekat och tänkt om jag överdrivit, haft fel osv, men inser mer och mer att det har inte varit ett ok förhållande.
Ja har fortfarande svårt att inse att jag accepterade alla saker som hänt - häromdagen hittade jag ett gammalt mail till exsambon, skrivet när vi varit tillsammans ett par veckor. Jag minns inte för vad, men i mailet bedyrar jag honom min kärlek och tar upp att jag förstår att han blir arg på mig för att "jag gör ju fel och jag älskar honom så så jag vet inte alltid hur jag ska göra för att visa honom det" och det visar mig allt - redan från början tog jag på mig skulden, accepterade hans ilska och stannade... Jag var på väg att lämna många gånger, men klarade inte att stå på mig av rädsla för vad alla skulle säga, vart jag skulle ta vägen och inte minst så när han märkte att jag var på väg att lämna så blev han världens gulligaste, mest omtänksamma och snälla människa som bönade och bad, höll om, gav presenter, var öm och snäll osv osv och jag tänkte varje gång "Åh, nu kanske han har förstått att jag älskar honom"...

När jag började tänka att jag skulle lämna honom så tänkte jag precis som du - jag skulle ha en bra plan och vi skulle prata om det, resonera tillsammans och han skulle förstå vad jag menade och så skulle vi komma överens om att det var bättre att vi flyttade isär (möjligen att jag skulle undanhålla att för mig så var det över för alltid, utan mer lägga fram det som att vi skulle pausa lite och bo isär ett tag). Det blev inte så - för vem jag än pratade med så fick jag rådet att inte prata med honom utan bara lämna - för alla trodde att det skulle bli värre om jag började diskutera.
Så till slut så sa mitt ena barn "jag tyckte inte om pappa när han blev så arg" och för mig som försökt tänka att barnen inte förstått hur vi grälade så insåg jag att det här ska inte barnen leva i, och dagen efter lämnade jag.

Sedan - precis som du skriver - så blev allt värre. (och jag vill verkligen säga här att min exsambo framstår som "lugnare" än din!!!!)
Allt blev värre - MEN: nu, är många saker sååå mycket bättre!!!!
Men - du behöver ju vara stark i att lämna, och ta skydd - du behöver hjälp för det är som sagt så att det kan bli värre vid separationen och därför behöver du hjälp!!! Kontakta kvinnojouren, de är bra!

Men du kommer få det bättre: ingen som hotar, skrämmer, bestämmer, styr...
Idag uppskattar jag oerhört mycket att även om min exsambo ibland är mycket arg på mig, skickar arga mail, ringer, dyker upp osv så kan jag låsa dörren till mitt boende, jag kan sova på natten och veta att ingen kommer och väcker mig mitt i natten och inte minst - genom många, många samtal med min professionella samtalskontakt blir jag starkare och kan på många fler sätt stå upp för mig och barnen idag!

Det blir bättre!!!
Kram!

Starkt av dig! Håll i dig och håll fast vid ditt beslut för din och barnens skull. Kämpa!

Efter festen för några veckor sedan kände jag nog då att nu är det nog.Men eftersom lägenheten var uthyrd så fick jag be henne flytta ut med kort varsel.Städade ur den själv såklart. Han gjorde inte ett enda handtag.Bad honom om hjälp men det orkade han såklart inte,glömde bort det han skulle fixa så det var jag som vanligt som styrde upp allt.Idag åkte han ut.Varit. så elak och dum flera kvällar hällt i sig vin.Förvandlas verkligen till ett monster.Igår kväll sov alla barn borta som tur var.Han höll mig vaken till 01:45 med sitt tuggande o tjat vem jag ska träffa nu.Blev. Hotfull o otrevlig.Frågar hur länge det tar innan jag ska knulla någon.Så jävla patetiskt prat,är som en fjortis.Det är ju han som varit otrogen och förnedrat mig i flera år.Jag skulle upp 05:30i morse och jobba.Blev hemskickad klockan elva då höll jag på att rasa ihop.Rasat i vikt de senaste veckorna igen.Sover dåligt har sån sjuk ångest aldrig mått så här dåligt.Julafton var förresten en plåga. kände verkligen att det.var vår sista jul ihop efter alla år.Sorgligt men ORKAR inte mer jag känner så starkt i kroppen att det är nog nu.
Nu ligger jag i sängen ensam.Ingen Som kommer bråka med mig.Ingen som stinker alkohol i sovrummet. I morgon bitti, jag hatar den lukten.Inga burkar o vinglas att städa undan.Den kraft jag känt ikväll var så skönt.Ångesten har släppt i bröstet,så märkligt. Efter att ha tvingat mig att pynta inför jul handla julklappar fast man inte orkat egentligenYngsta sonen blev såklart ledsen,men tog det ganska ok.Han har nog känt det på sig.Min äldsta son och jag pratade med honom.Han är verkligen mitt stora stöd nu.22år men så klok o förståndig.Nu hoppas jag bara att jag får bara ifred.Ska sälja huset o flytta.Kommer aldrig bli lycklig i detta hus mer.Men det är viktigare att vara lycklig än att bo i ett fint hus.Nu vill jag bara få må bra och tänka på mig själv o yngsta sonen som mått dåligt så länge........hoppas på en god sömn,Ska inte ens ta en sömn tablett ikväll heller,känner mig så skönt trött ändå.

Du ska inte tänka att du är dum och behöver inte tänka att du inte har en bra plan. Du kan ta hjälp av andra också. Vi vet från erfarenhet och statistik att alkohol gör denna typ av situationer mer osäkra och oförutsägbara. Sätt din egen säkerhet först genom att ha stöd när du gör förändringen.

/magnus

Du berör många med dina beskrivningar av hur du har det och vad du funderar kring. Den här typen av tjänster är till för två saker. 1. Att man genom att fundera och sätta ord på sin tankar samt få reflektioner av andra kan komma fram till om man behöver förändra sin situation. 2. Att man får stöd och idéer till hur man gör för att förändra.

När vi läser det du skriver låter det som att du ser mindre och mindre anledningar att fortsätta vara kvar i den situation du är i nu. Du har kommit ganska långt när det gäller 1. Samtidigt låter det som att du känner dig osäker på 2, dvs hur du ska kunna genomföra förändringen när du har bestämt dig. Här på Alkoholhjälpen finns gott om kunskap när det gäller förändringar av alkoholproblem. När det gäller din situation så är jag rädd att de kunskaper som behövs inte finns här. Det finns andra stödtjänster som t ex kvinnofridslinjen som har mer erfarenhet och kunskaper som du kan ha nytta av. Det är bra om du förbereder dig så att du vet hur du ska göra och att du klarar att göra en förändring.

Vi rekommenderar att du förutom att skriva här provar att kontakta kvinnofridslinjen eller en kvinnojour.

Vänliga hälsningar
/magnus
Alkoholhjälpen.

...är nog någonting man får jobba med lite längre fram...så mycket självförakt och inåtriktad ilska och besvikelse som ligger i vägen för att jag ska kunna se att jag är värd bättre. Eller känna det.

Jag har läst på lite mer om psykisk och fysisk misshandel och det börjar gå upp för mig att det kommer bli värre i samband med separationen. Det skrämmer mig. Jag börjar förstå att det aldrig kommer att funka att "prata" om det på ett lugnt och bra sätt. I alla texter jag läst står det att man ska söka hjälp... Är jag korkad som har inbillat mig att jag har en god och bra planering och att det kommer att funka? Fortfarande är det så svårt att få in i skallen att det här är på riktigt, att det är sant. Jag förnekar det så starkt även inför mig själv, trots att jag är medveten om förträngningsmekanismen så försöker jag lura mig själv ändå! Hur sjukt är inte det?

Tack ni som orkar läsa och som svarar! Det betyder så mycket! Och ja, Flygcert, när jag skriver och läser igenom så börjar det bli mer och mer tydligt för mig själv. Jag trodde inte att det här kunde hända mig och det är svårt att acceptera fakta.

Du gör rätt som tar hand om hunden, låt honom sura och försöka styra dig - låt honom bara inte lyckas!

Så bra att du skriver här, det blir tydligt för dig själv också tror jag?! Ja, alltså tydligt vad som faktiskt händer mellan er, vad han gör och hur det får dig att känna!!

Du är värd bättre, du är en bra människa och du behöver inte ta skit!

Kram!!!

är vad jag faktiskt har blivit inser jag nu. Jag vågar inte fatta beslut om någonting utan att fråga. Jag kan inte ens köpa mina egna kläder eller skor längre. Eller parfym. De få gånger jag har gjort det, hittat något jag varit glad och nöjd med och stolt visat honom, så har han hånat det och kallat det för horkläder och att det ser billigt ut, sån doft använder bara horor (Diors J'adore som jag använt i många år och ville köpa en ny) osv. Istället tar han ibland storstilat med mig till stan och köper dyra kläder, jeans, skor när jag inte behöver, parfym som han väljer som jag inte gillar...sen blir han förbannad för att han alltid köper till alla andra och aldrig unnar sig själv något, hur osjälvisk han är. Svär och domderar, vilket får mig att skämmas för att jag fått så mycket som jag inte ens bett om eller ens velat ha. Härskarteknik? Ja. Och det är effektivt.

Nu har jag varit hundvakt åt min dotters hund sen igår. Han surade ner och låste in sig i ett rum hela kvällen. Hunden är liten och lugn och märks knappt. Nu blev han arg för att jag lovat att ha honom tills imorgon. Blir arg på min svärson för att han ska vara vuxen och ta ansvar för sin "jävla hund". Jag sa att jag vill ställa upp för min dotter och att jag dessutom tycker att det är roligt, och att det inte är svärsonen jag hjälper utan min dotter! "Det där är inte sant, du ska alltid suga svärsonens kuk", sa han då! Försöker att inte gå i försvar, för det är bara så lågt. Jag får bara lust att åka tillbaks med hunden men NEJ, det tänker jag inte göra. Jag vill vara en mamma som min dotter kan lita på ställer upp för henne. Jag har varit förhindrad att vara det så länge och det får vara slut på det nu. Fokus, fokus...vem vill jag vara och vad kan jag göra för att bli det? Får verkligen anstränga mig för att göra det som känns rätt, även om jag låter ynklig i mina protester mot honom. Suck. Små små steg och små segrar som ska göra mig starkare!

Det är med tår i ögat jag läser ditt inlägg... Och alla vi som lever nära någon som dricker kan känna igen oss i frustration och maktlöshet. jag förstår din fråga om att bara få honom att dricka lite mindre. Jag tror bara det finns tillfälliga lösningar där som att gömma/hälla ut sprit, vakta dygnet runt, se till att han inte har pengar osv. Vill inte rekommendera något av detta då alkoholen alltid hittar nya vägar. Jag tror bara du, som du säkert redan har gjort, kan vara rak och säga att du inte vill förlora honom och uppmana att söka hjälp. Ta reda på var närmaste hjälp finns. För han behöver troligtvis proffesionellt hjälp. Sen kan du nog tyvärr inte göra mer än att finnas där när du orkar och börja ta hand om dig själv. Finns mycket stöd att få som anhörig. Ditt liv, din framtid är viktig.
Kram!

Vilken knepig och sorglig sits du hamnat i.. Min sambo har oxå problem med alkoholen och jag har fått mycket stöd och goda råd genom att läsa här i forumet.
Nu har vi kommit till en fas där han insett att han har problem och sökt hjälp, hur det sen går får framtiden utvisa.. Att inse sitt medberoende är ett bra första steg. Jag, precis som du, har testat alla olika sätt för att få honom att sluta innan jag " gav upp" och det var väldigt befriande. Din sambo behöver troligtvis hjälp och du behöver välja ditt liv. Du frågade vad du ska görs när han druckit. Jag kom fram till att det bästa för mig var att inte göra något alls just då eftersom det ofta blir bråk och inte ger något att prata men någon som är påverkad. Så mitt tips är att göra det du tycker om då och försöka leva. Jag har gått på bio, träffat vänner, tagit långpromenader, läst böcker osv när min sambo varit full. Sen för att få ut min frustration/besvikelse så skriver jag alltid dagbok då med mina känslor. För ut måste det! Men att stå och gapa på en full människa ( ja jag har gjort det massa gånger ) fick mig bara att må ännu sämre eftersom mottagaren "inte var hemma" då.
Lycka till och ta hand om dig och barnen!!