Senaste kommentarerna i forumet

det är nog så att det är svårt att inse sin egen maktlöshet. Man är van att försöka fixa och lösa allt. Ekonomin är självklart ett jättestort problem som jag inte har en aning om hur jag ska kunna lösa. Jag kan nog inte ens lösa det tillsammans med honom. I så fall måste jag härifrån, bo ensam (och billigt) för att kunna reda ut allt utan inblandning.

På något sätt känns det som om jag har släppt taget om honom lite. Jag ser och observerar det som händer med honom, men jag känner ingenting. Jag har ingen tilltro alls till att han ska kunna fixa det. Han ska visserligen till läkaren idag för sjukskrivning, samtal och läkemedel (tror jag att det blir). Men jag har ju varit med förr...tror att det som vanligt kommer att gå max ett par veckor innan han tycker att han mår så bra att han kommer att klara det utan hjälp. Och sen är det kört. För då kommer han att tycka att han kan ta ett par öl en kväll - för att han är vuxen, har slitit så mycket idag så att han är VÄRD det... Och jag kommer att låta tveksam på rösten, varpå han blir provocerad av det och tycker att han är vuxen (igen) och bestämmer själv. Och så är det igång igen. Jag vet. Sen blir han överdrivet kärleksfull, senare en massa misstolkningar av vad jag säger, kalla mig för en massa onämnbara saker och därefter ilskeutbrott, krossade glas, kanske en trasig skåplucka osv osv. Känns som om jag bara väntar på att det ska hända, att jag släpper taget nu och bara låter det ske. För jag vet vad jag kommer att göra då. Jag lämnar honom. Jag vet att han inte tror att jag kommer att göra det på riktigt den här gången. Han har lyckats manipulera mig varje gång. Jag har trott och hoppats varje gång, och han vet det. Men jag tror inte ens att jag hoppas längre. Det känns nästan som att jag hoppas att det ska hända, för jag är så trött nu och vill ut från det här. Jag känner mig helt avstängd.

så väl igen den där ilskan. Första gången blev jag rädd för den, bli arg på en död människa ?? En ilska för att vännen svikit sina egna löften och kanske också för att jag känner mig sviken själv ? Idag kan jag mera förstå min reaktion när jag ser felvalen som leder till stupet. Jag har precis avslutat en morgonchatt med en vän som har 4 dagars nykterhet men som ännu inte vill/kan/törs göra valet som leder till frihet. Jag har slutat att bli arg i det fallet och bara accepterat att jag inte kan påverka, ibland känns det som hjälper till att förlänga lidanet aka medberoende.

När min senaste vän dog hängde jag kvar på fb-sidan tills begravningen var över, sen tog jag bort den. För mig blir det en symbolisk handling .....acceptera det jag inte kan förändra...

För mig har ilskan senare vänt till en förebrående sorg, varför ??, för att ytterligare senare bara övergå till saknad.
Jag saknar min väns telefonsamtal fast det ibland bara varit av hövlighet jag svarat när fyllan har trängt igenom. Innerst inne är vi alla lika och jag vill ju behandla alla med samma respekt.

Ta hand om dig fina du som kan känna smärta och saknad över andra ♥

Ps Är det inte så att stjärnorna finns här ? http://www.youtube.com/watch?v=cB1nKe4oy-c Ds

vilken kraft det finns i dig. Urkraften! Kramar i natten / mt

av en felringning och nu kan varken katterna eller jag somna om.... Sänder dig varmaste kramar hur många som helst. Såklart du inte kan sova... och att det är så som du beskriver. Livet är så ofattbart och oförutsägbart... finns inga ord. / mt

http://www.youtube.com/watch?v=xGadLs4BMKc

Jag gör det jag ska och funkar "normalt" på dagen. Men när det är dags att sova så ser jag bara min vän. Ser problem under mitt ögonlock.
Kollar hans facebooksida om och om igen bara för att se allas inlägg om hur mycket de saknar honom, för att få det bekräftat att han är död. Som att jag inte kan fatta. Jag vill inte acceptera det här.

Jag är så arg att han fattade så många dumma beslut med alkohol och droger. Så arg att jag inte vet vart jag ska göra av min ilska. Jag vill ringa honom och skrika på honom; varför gjorde du så här. Men det går inte.

... jag håller alla mina tummar och tår - jag måste vara stark, nu gäller det!!! Efter alla dessa gånger då jag tänkt att jag ska lämna och sedan inte vågade, alla dessa gånger då jag ringde polisen men sedan inte vågade anmäla, alla dessa gånger då jag sett barnen fara illa och alla gånger barnen berättat om saker efter att jag lämnade - nu har jag satt ner foten.
Jag är rädd, och han är arg... väldigt, väldigt arg och beskyller mig för alla möjliga saker... Men - jag står upp, jag är rädd och han ser det på mig, men denna gång viker jag inte. Nu är det inte längre mitt beslut, nu har myndigheter kopplats in, men jag hoppas att det märks - jag har inte ljugit, jag har inte överdrivit; jag har berättat en bråkdel av alla upplevelser och hoppas att det ska gå fram.

Är tillbaka i vårens märkliga känsla av konstant hjärtklappning, nervösa skakningar och svårt att äta, men de tär helt ok - jag vet att det kommer gå över. Kom igen bara, jag vet vad vi varit med om och han kan skrämma mig, men han kan inte skrämma mig till tystnad längre.

Nu ska jag snart sova och mina små änglar ligger och sussar gott, inatt ska jag sova ordentligt! Dörren är låst och jag bor i mitt eget hem, ingen kan ta sig igen, ingen kan väcka mig mitt i natten och vara galen-arg. Jag kan vara lugn!

ingen egen erfarenhet av spelmissbruk men jag har hört andra på AA som haft det också. Lite verkar det som att förnekandet är minst lika svårt att nå igenom som för tablettberoende. Jag hade en granne för många år sedan som spelade bort hela villan de hade, det kom som en chock för hans fru när karln bara försvann och det visade sig att han helt sonika hade gömt sig i ett uthus bara för att slippa se kravbreven. Typ : Det som inte syns finns inte.

Ärligt tror inte jag att han självmant kommer att prata om sitt spelande. Men om du tipsar personalen innan så kan de förbereda sina frågor utöver spritsnacket.

Det svåraste för en medberoende är nog att inse sin egen maktlöshet. Valet att förändra livet måste komma från mig själv som beroende, lite kan du ställa krav...OM du klarar att hålla dina krav ! För varje gång du ger med dig tar jag det som en acceptans för att jag kan fortsätta på den destruktiva vägen. Jag var som aktiv alkis en mästare på att manipulera alla i min omgivning så jag fick vara ifred med min kära alkohol. Glöm inte att vi beroende sätter alkoholen (eller spelet) i absolut första rummet. Kärleken kommer alltid på plats 2.

Tala om hur du tänker göra (och var också beredd att sätta din plan i verket) om han inte ändrar sitt liv. Men återigen....sök egen hjälp ! Allt blir så mycket lättare om du har nån att prata personligt med.

Ta hand om dig !!

att ha min egen ekonomi...bara så svårt att klara alla utgifter själv när hans pengar går till annat än våra gemensamma utgifter. Min lön är slut vid månadsskiftet och då är jag helt beroende av honom. Ja usch, ekonomin är ett kapitel för sig. Men hans spelande är för honom på något sätt känsligare att prata om än alkoholen. Han kan inte gå med på att det är ett problem. Men jag ser ju att han ibland spelar istället för att dricka, för att få ett lugn i kroppen. Sen blir det oftast att han dricker ändå, men det märks särskilt tydligt när han inte druckit på ett par dagar, när han blir rastlös och orolig i kroppen, när jag känner att det är på gång igen...

Hur får man honom att ta upp detta med spelet samtidigt som han pratar om alkoholen? Kommer de ställa frågor om det?
Jag har så mycket frågor, nya dyker upp hela tiden.
Ja, jag ska söka hjälp själv. Ska ringa till Beroendecentrum och fråga vilka möjligheter som finns.

Det jag funderar över mer är ju hur jag kan hjälpa honom. Jag vill ju finnas där när han ber om hjälp men det är svårt att veta vart jag ska dra gränsen och hur jag ska bemöta det.

Tack för ditt svar! Det är ovärderligt att få reflektera kring detta! Jag har ingen som jag kan prata med om det här så det känns jättebra att ha hittat hit.

Jaha Adde, så härligt!

Ja, mitt härliga hus, min egna dröm! Som du skriver - för första gången i livet får jag en egen liten stuga, bara min! Och jag har också dubbelsäng, relationslös som jag är...! I början var det märkligt: jag låg alltid på ena sidan, men nu har jag lärt mig- jag ligger mitt i sängen, har lagom många go'a kuddar och om det är kallt så värmer jag min vetekudde!

Vad härligt Adde, att du åter kan se en framtid värd att leva! Jag mår som sagt bättre nu för tiden, men ibland är det tufft. Och det värsta är ensamheten... Under hösten har jag haft ett projekt och därför mer valt ensamhet för att fokusera på det, men jag har många vänner som lever i parförhållanden och de umgås främst parvis... Men jag ska försöka fortsätta att ligga på, bjuda in mig, bjuda in till oss osv, jag jobbar på det!

Vi ska sannerligen koka tomtegröt med mycket kanel tillsammans i vår fina lilla stuga!

Kram till dig ♥

att ha din egna ekonomi med täta väggar mellan er två. Spel är samma beroende som alkohol, sex, arbete, träning, mat mm mm så det måste behandlas samtidigt. En beroende kan aldrig bli frisk av mediciner, det är som att byta beroende.

Sätt gränser för din egen skull och hjälp honom INTE ur situationer han försätter sig i, han måste själv få känna av sina egna konsekvenser av sitt handlande. Sök själv hjälp för ditt medberoende hos exvis Al-anon eller beroendecentrum.

Du kan inte hjälpa en beroende att ta sig ut skiten men du kan vara till hands när han själv ber om hjälp.

Tänk i första hand på dig själv, du är värd ett bra liv.

bara kunde ana hur mycket du hjälper mig med din beskrivning av din fina stuga !

Jag är nämligen i ungefär samma situation som du när det gäller mitt boende och jag har varit tvungen att visualisera för mig själv, ha ett mål, hur det kommer att bli. Och du fyller upp min inre syn så bra ! Min tidplan sträcker sig av olika skäl ända fram till nästa sommar och mitt hus kommer också att vara målat i riktig Falu rödfärg med vita knutar :-))

För första gången i livet så får jag en egen liten stuga enbart för min egen skull som jag kan göra vad jag vill med och det känns stort. Just nu är jag relationslös men jag har bestämt att jag ska ha en dubbelsäng i mitt nya sovrum :-) Omutifallatt :-))

Idag så kan jag åter se en framtid värd att leva men det har tagit över 2 år sen jag blev sågad. Jag har lärt mig att jag inte kan skynda på mitt tillfrisknade, precis som med alkoholen, utan jag får det jag kan ta emot när jag är mogen för det. Och nu äntligen kan jag ännu en gång se och acceptera det. Och det är ok att vara ledsen under resans gång men nu kan jag också se att det är en läkande process.

Koka tomtegröt med mycket kanel tillsammans med dina barn i din fina lilla stuga !

Kram ♥

... förutom att barnen är nästan halva tiden hos pappa och drygt halva tiden hos mig.

Jaa, Mt, det var skräck förra året i okt-nov, och sedan någon slags resa i fortsatt skräck till ett beslut.
Vi har nu varit på möte, och det står återigen klart - han är sjuk. De som höll mötet reagerade, men det kändes också som att det inte är så allvarligt att det kommer gå vidare. Barnen, mina älskade flickor... Vill att de ska ha det gott, inte behöva leva i den bergochdalbana som jag levde i! Det är jobbigt, men försöker att vara ledsen och låta mig vara det (som Sorgsen och många här lärde mig - det är ok och det är en känsla just nu, men den kommer inte att hålla i sig för alltid!!). Jag försöker stanna i nuet, jag vet inte hur det blir sedan, men det spelar inte så stor roll, för allt löser sig och jag gör mitt bästa (skriver jag lika mycket för att övertyga mig som för att jag försöker leva så).

På fredag får jag vårt nya hus, vår röda stuga!!! Lycka!!!
Vi kommer ha eget hus, med våra saker, egen trädgård, nära till en liten sjö och skogen (med blåbärsris, och kanske lite svamp?!!) och ingen som kan komma in i vårt hus om inte vi vill det!!! Jag kan gå och lägga mig och känna säkerheten i att jag kan sova hela natten utan att oro för att någon är missnöjd med mitt beteende. Vårt hus, vårt fina boende!!!!! Det är en härlig tanke! Jag är ledsen emellanåt, och jag känner frustration ibland, men jag är faktiskt också ganska stark emellanåt - jag tar mitt och barnens liv framåt, och allt är inte som jag vill ha det, men det jobbar jag på!

Kramar!

Jag är själv helt ny här på sidan och lever med en sambo som är alkoholberoende.
Jag förstår att ni i familjen har försökt prata med din lillebror om er oro för hans alkoholvanor och att han inte håller med er om att han har problem. Din lillebror är ju väldigt ung, bara 19 år och jag förstår att ni är förtvivlade. Oavsett om man är ung eller inte, så är det ju så att det är han själv som måste komma till insikt om att han har ett problem och jobba med det själv. Det kan inte någon annan göra åt honom. Men självklart kan ni stötta honom i det!
Jag söker själv efter svar på hur man kan hjälpa och stötta på bästa sätt, utan att göra för mycket. Det är svårt att veta var gränsen går och där har jag inga svar. Men jag vet att ni kan vända er till socialtjänsten och ställa frågor och be om hjälp både för er egen del och för hans del. Man kan lämna en anmälan om oro till socialtjänsten. Det kan man göra anonymt om man vill, men det är för det mesta bättre att man inte är anonym. Det är klart att din lillebror kan reagera med ilska och tycka att ni "sviker" honom, men glöm inte att det är precis tvärtom. Det är "sviker" som ni inte gör, genom att ta problemen på allvar och söka hjälp. Det är möjligt att detta inte hjälper den här gången, men ni kan med detta "så ett frö", en liten droppe av insikt, hos din lillebror som kan sätta igång processer hos honom, vilket kan hjälpa till på längre sikt så att han till slut får upp ögonen och börjar förstå. Ju längre tiden går, och man gömmer problemen utan att prata om dem, så "hjälper" man också missbrukaren att fortsätta sitt missbruk.

Jag tror också att det vore bra för er att läsa på den här sidan, det finns många som på olika sätt finns i liknande situationer som man kan lära sig massor av. Tipsa dina föräldrar om den här sidan! Läs på och lär er så mycket som möjligt! Det finns saker man kan göra som handlar om att förändra sitt eget beteende som anhörig och det är också viktigt!

Kram och lycka till!

Hej, igen!
Är så glad att jag hittat den här sidan! Så mycket som jag har läst av era berättelser de senaste dagarna, så mycket kunskap som ni alla delar med er av - det är helt ovärderligt. Känner igen mig i så mycket. Visst är det väl märkligt hur det kan följa samma mönster? Hur alla, trots våra olikheter och olika liv, ändå är så lika?

Igår var jag tillbaka på jobbet igen efter helgen som "förlamad". Så skönt att få tänka på något annat. Ändå har detta fyllt mina tankar, men i alla fall skönt att lämna hemmet. Han har varit hemma. Han ringde inte till Beroendecentrum igår, och jag blev orolig förstås. Men han gick i alla fall upp ur sängen, fixade lite hemma och vi gick ut och åt lunch på dagen. När jag kom hem hade han spelat. Han var uppstressad och orolig och jag har ingen aning om hur mycket han spelat bort eller vunnit. Han spelade dagen innan också. Ytterligare ett beroende? Förmodligen. Detta är dock något som han ALDRIG skulle erkänna som ett problem, trots att han spelat bort stora summor under vår tid tillsammans, vilket självklart gjort att vår ekonomi är helt körd i botten. Jag har aldrig spelat om pengar förut, men han vill gärna att jag är med när han ska spela. Han frågar mig hela tiden om det är ok att han spelar och om VI ska fortsätta... Jag har sagt nej, försökt få honom att stoppa innan det gått för långt, innan allt är borta, men jag talar till döva öron. Han säger att han behöver det, att han blir lugn. Och jag är "förstående och accepterande" som vanligt. Detta gör ju att jag bidrar! Eller? Jag skäms så. Jag protesterar inte tillräckligt. Jag sätter inte STOPP! Varför gör jag inte det? Jag önskar att jag har något svar.

Nu har han ringt Beroendecentrum. Han sa att de skulle titta på remissen och att han skulle få en kallelse hemskickad. Hur länge dröjer det? Varför kan han inte bara få komma? Förstår de inte att han behöver hjälp NU!? Åtminstone behöver han få något läkemedel som han kan starta med i väntan på kontakt... Jag vet inte om han klarar att vänta. Ibland känner jag nästan att jag vill erbjuda honom att ta ett glas vin för att han ska kunna varva ner och hålla ut tills han får en tid... Är inte det helt sjukt?

Hur kan jag hjälpa honom? Jag vet varken ut eller in. Har så svårt att fokusera. Allt kretsar kring det här. Allt är så skadat. Jag vet inte hur jag ska göra för att få ordning på ekonomin, hur vi ska kunna hjälpas åt med hans beroende, med mitt medberoende, med familjerelationerna, med barnen, med allt. Ibland har jag bara lust att bara försvinna. Bara ta bort mig härifrån.

har jag aldrig varit med om men kanske är ngt nytt! Då hoppas vi att det dyker upp, trist annars att behöva skriva om allt...

för ditt välkomnande och ditt svar Kerran!

Jag skrev ett långt nytt inlägg, som svar på din kommentar, men fick upp att den skulle granskas av admin!? Så vet inte om den kommer att dyka upp, det var ett par dagar sedan...

Brukar det bli så? Eller ska jag skriva om svaret?

Kram

Jag vet nu att det var en alkoholinducerad olycka som tog vår vän ifrån oss. Det gör mig så arg. Så onödigt. Bara 29 år.

Det är inte många som "super ihjäl sig", däremot dör många av olyckor i trafik o.s.v. direkt relaterat till alkohol. Kanske är det lättare för familjen att tänka att ens älskade dog i en trafikolycka än att denne söp ihjäl sig. Jag vet inte. Kan inte tänka annat än att detta inte hade hänt om min vän valt att inte dricka.

Fy fan.

Hej Sorgsen! Jag saknar dig och skulle bli glad av en rad. För just nu vet jag ju inte! Blev det konsekvenser av operationen. Är du död? Eller kände du dig lite inmålad med löftet om Gulbranna? Du ska veta att du hjälpte mig ganska mycket när jag var som värst däran. Och jag tror att jag förvaltar den gåva du gav mig ganska bra. Idag ser jag människor istället för att som förr bara titta. Men jag ser inte längre dig och det gör ont.

Fia

fortsätt skriva!!!
Det är så välgörande! Och: känn inte tvång att gå tillbaka till jobbet - testa dina 25 % och se hur det går, men stressa inte med att gå upp i tid!!

Jag var sjukskriven i flera månader - att plötsligt förstå vad som hänt och händer med en och runt omkring en är omvälvande och det måste få ta tid! Jag har ägnat många, många timmar här på forumet, och gått på samtal många, många timmar, och jag har fortfarande en stor bit kvar. Jag är starkare, jag vet mer om mig själv och vad som är ok för mig osv, men det är ändå inte bra - jag behöver fortfarande stöd, jag behöver fortfarande älta om och om igen för att få rätsida, för att få bekräftelse på att det inte är jag som är konstig/som överreagerar osv.

Jättebra att du kunde stå på dig i ert samtal - att du kan hålla fokus är ju viktigt för dig, för annars är det ju som du skriver bara "som vanligt" - min exsambo var och är precis som din expert på starka åsikter, manipulation och att flytta fokus. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hur jag säger det eller så, för han lyckas alltid få mig ur balans. Du är stark!! Att vara stark innebär inte att du omedelbart löser alla problem som uppkommer, att vara stark innebär att du hittar lösningar, att det kan ta tid men du kommer ta dig fram i livet! Och: det kommer bli bättre, det kommer bli lättare!

Kram!

Jag beklagar Markatta. Beklagar verkligen. Skulle så gärna vilja peta lite på din kind och säga att jag är ledsen för din skull. Men det blir bara ord. Du har rätt i att döden är överdjävlig. Mer än så. För det går inte längre att gå tillbaka eller rätta till det som gick snett. Och vi levande glömmer. När mina anhöriga/vänner har gått bort så har jag alltid tänkt att nu ska jag vara mer rädd om de som lever. Men redan efter ett par veckor så glömmer jag mitt löfte. Kanske är det det som är att vara människa? Men jag tänker på dig nu och är glad över att du inte är ensam utan har din partner. Vinet skulle göra ingenting för din sorg. Bara smutsa ner. En till kram får du härifrån.

Fia

söker tröst och stöd samt att du har din partner att dela den med är läkande i sorgen. En sorg som gör mer ont när en ung människa försvinner till andra sidan.

Ibland får jag för mig att vi som är i den här "branschen" lättare kan hantera vänners bortgång för att vi nånstans har blivit medvetna om att vi lever så nära gränsen genom det liv vi försöker leva. Döden blir en mer reell följeslagare på något konstigt sätt.Jag har flera vänner som själva valt att avsluta sitt liv här på jorden, de som gått bort som en direkt följd av alkohol och droger och de som varit nyktra och drogfria och dött en "normal" död och jag funderar ibland över om jag/vi möter mer död än andra människor ? Eller om vi är mer medvetna om den ?

Jag tror i alla fall att vi lättare kan ta hand om oss själva i sorgen för att vi lärt oss att ta hjälp av andra så vi kan lasta av oss det värsta. Och jag tror att vi lättare "...kan acceptera det vi inte kan förändra.." och har vi dessutom möjlighet att gå på begravningen så kan vi sätta punkt för det levande och enbart bevara det fina och glädjande i vårt hjärta.

Jag är själv i en ålder där jag nu kan se att livet inte är oändligt utan det finns en bortre gräns. Idag har jag ingen önskan alls att skynda på stegen till den gränsen genom att använda sinnesförändrande medel, jag vill leva så mycket jag kan tills mina dagar här är över. Lev idag har fått en starkare betydelse för mig. Jag gillar verkligen Tomas Tranströmers ord : "Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta." Jag kan direkt relatera till de orden genom det liv jag levt.

Och Ken Rings och Million Stylez's låt "Själen av en vän" kom i nära anslutning i tid till en av mina vänner som gick bort i drogmissbruk och den berör mig rejält än idag.
http://www.youtube.com/watch?v=dmXPPrVS-LQ

Vi har idag våra val att göra.

Kram ♥

mest innerliga kramen till dig! Och glädjekram till att ni-två idag har varandra!
Hinner inte söka upp det "rätta" hjärtat nu - men tänker en hel rad till dig <3 <3 <3 ... / mt

hoppas du har sovit gott! Och ja, ja - det är bara att tjata på. Vrida och vänd och älta, samma saker, ut och in, gång på gång... det är den vägen vi går och vi behöver varandra att få kraft och stöd av... för att bli medvetna om likheter men också tipsa om alternativ.

Fortsätt skriva, läs gärna vad jag skrev till Izzy nyss. Kram och ha en bra dag på jobbet! / mt

till din egen grej att skriva här regelbundet. Det kommer antagligen att öka din självinsikt (det blir tydligare och du kan gå tillbaka och se hur du tänkte tidigare) OCH så har själva handlingen ett värde i sig: du skapar en ny vana och den är din! Något du gör helt för din egen skull!

Hit kan du alltid komma med dina tankar, känslor och erfarenheter, med framsteg och besvikelser - och veta att här finns mänskor "känner igen" och "vet" vad det handlar om. Om fler skriver blir det mer utbyte och vi hjälper verkligen varandra genom att hålla siten igång.

Det borde ju vara minst dubbelt så många som skriver här jämfört med missbrukarsidorna eftersom det finns 3-4 medberoende runt varje missbrukare. Så är det inte - vi är nog ofta för trötta och uppgivna....

En sak till, själva kärnan: det viktigaste är att du tar hand om dig och ditt liv. Försök lägga fokus på det i stället för hans drickande - vad gäller hans drickande är du maktlös (smärtsam insikt) men du har fler val än du kan se idag. Styrkekram / mt

Tack så mycket kloka mulletant! Jag har läst lite i din tråd men inte allt. Vilken resa du har gjort! Tänk om jag kunde bli lika stark som du! Jag och min sambo har varit i hop i över 20 år och allt har blivit en vana. Man tänjer på gränserna och accepterar mer o mer. Jag har varit en mes som inte har vågat sagt i mot honom el sagt att det får vara nog. Inte förren nu har jag vågat sätta ner foten och ifrågasätta honom. Det tog över 20 år!! Men jag har långt kvar än,vet inte om jag någonsin får kraften att förändra mitt liv.Men jag håller med dig att det hjälper lite att skriva och läsa här.är glad att jag har hittat hit! Skickar en stor kram till dig snälla mulletant<3