Senaste kommentarerna i forumet

... i helgen blir det inflyttning. Allt har gått som på räls - trodde nog inte själv att det skulle vara möjligt. Och det är faktiskt så att så gott som allt är klart - huset är fixat, det mesta är flyttat och kvar är typ köksgrejer, säng och "det-jag-använder-varje-dag". Flickorna har varit med och kikat och verkar förtjusta och jag ser ljuset i tunneln!!!!

Jag har också haft bra, mycket bra, möten med socialtjänsten. Som jag skrivit någon gång tidigare - ibland vågar jag nästan inte tro eller säga att saker känns bra, av rädsla för att nästa bakslag ska komma, men just nu är det ett sådant läge när många saker känns bra!!! Jag försöker att stanna i nuet, att inte tänka på vad framtiden har att erbjuda...
Det känns gott att det är min första jul på flera, flera år när jag inte behöver tänka på att köpa rätt julklapp annars får jag skäll eller liknande, jag behöver inte fixa "rätt" julmat, jag behöver inte vara rädd för att exsambon ska skämma ut sig (eller mig) eller få vansinnesutbrott som drabbar barnen eller mig... Det är sorgligt på ett sätt att inte ha barnen samlade med sina föräldrar, men det är stor lycka att jag kan vara JAG, jag behöve ritne trippa på tå, jag behöver itne väga varje ord på guldvåg... Jag är jag!

Det finns många olika sorters alkisar verkar det som..min man har inga problem att hålla sig utan i flera veckor och har inget sug när han är nykter. MEN ibland när han har druckit en kväll så börjar han redan morgonen efter och sen är det kört. Det kan pågå, som nu, i flera dagar i sträck och han skämmer ut sig så totalt. Har annars ett bra jobb med bra betalt vilket han sköter och han är världens bästa man, pappa och morfar. Nu har det blivit katastrof fullständigt. Senaste året har allt eskalerat bortom allt vett. Jag är helt förtvivlad.

Hur dåligt kan man må innan man faller död ner? Och mina tonåringar som måste se och höra hans svador när han är packad. Då skriker han om vilken jävla nolla jag är, vilka kompletta idioter mina föräldrar är, min bror och mina barn är inte vatten värda. Jag blir förbannad då och försöker få honom att vara tyst men det går inte, han ger sig inte. Det är som förgjort att bli av med honom. Han kan gå och lägga sig en stund men är snart tillbaka och skriker ovett och slår i dörrar och beter sig illa. Det är som två helt olika människor hans nyktra kontra den fulla.

Vi hade en underbar fest hemma i lördags med många gäster och allt flöt på så himla perfekt, ingen fylla utan lagom och jag var så glad. En nattfösare för honom och en vän som sov över, ett glas vatten för mig, och sen var det som att trycka på en knapp. Han blev helt förändrad, började skrika och veva med armarna och sparkade mig i magen och knuffade mig två gånger. jag låste dörren till sovrummet och han sov på soffan. Dagen efter var allt bra och det kändes bra till och med, vi städade undan och gick på en promenad och under tiden märker jag hur han blir fullare och fullare medans vi går. Jag ber honom att gå på egen hand och jag går en längre promenad. Väl hemma så känns han full men vi lagar mat, läser tidningen och ser på tv. Jag fixar ett glas glögg till oss, vi äter och delar på en flaska vin till maten. Han blir bara fullare och fullare, jag frågar hur är det möjligt, vad dricker du? Förstås ett nekande svar. Han blir otrevlig och elak, somnar i soffan och jag går och lägger mig. Han kommer senare och då är han helt plakat och börjar snurra i sängen så det går inte att ligga kvar. Jag får gå till soffan och sova. Dålig natt kan jag säga.

Nästa morgon är han snäll och gullig och vi åker tillsammans med tunnelbanan mot stan på olika ärenden och han jobbar tydligen någon timme och sen går de och tar några bira. Han kommer hem 23.15 när jag redan gått och lagt mig. Full. Han sover på soffan. Nästa dag åker jag iväg, han far till jobbet säger han, och när jag kommer hem på eftermiddagen så är han pruttfull IGEN! Han börjar skrika om vilken jävla idiot min dotter är, hur han inte tycker om henne längre, att hon är dum i huvudet osv. Jag knuffar/föser honom mot hallen och säger att han ska vara tyst och gå och lägga sig. Då slänger han upp armen med knuten näve som tar på min lägg och jag får blodvite och svullen läpp.

Nog är fan nog. Jag ringer polisen. Han drar iväg. Polisen kommer och pratar och rapporterar till åklagaren. Han ska plockas in men de hittar inte honom så de ber mig ringa när han kommer hem. Jag ringer när han kommit men tycker att de kan hämta honom dagen efter men de dyker helt plötsligt upp och hämtar honom och han får spendera 16 timmar i sträck på häkte.

Då tror man att han ska få sig en tankeställare, verkligen. Men icke. Han går direkt till puben och super sig redlös. Kommer hem och är så jäkla full, snor ändå en flaska vin från mitt vinställ och springer hela natten och gråter och snyftar om hur hemskt det var på häktet. Det är det enda han fokuserar på, hans egen jobbiga upplevelse, inte VARFÖR han hamnade där. Jag låter honom komma till sängen sen och håller om honom och han somnar till slut. Min natt är hemsk.

Dagen efter åker jag iväg och han åker med cykeln på sitt håll och vi har telefonkontakt hela tiden. Det låter bra, han lovar om och om igen att han inte dricker och jag skyndar mig hem och hittar honom ännu mera full. Han säger att han ska åka till sin pappa och vidare till en bror på annan ort. Ännu en gång har jag stått där som en jävla idiot och litat på honom, trott på hans lögner. Hur dum är inte jag? Herregud det är snart jul och mitt liv, hans liv, mina barns liv är helt upp och ner. Jag har aldrig varit så ledsen på hundra år. Vidrigt.

i magen när jag läser hur du har det. Det du beskriver är ett skolboksexempel hur den utsatta krymper det egna livet - tack och lov har du människor att vända dig till, du har flyktvägar och du börjar göra planer. Helst vill jag be dig att bara lämna nu, tassa ut bakvägen som du skriver. Ett steg i taget visst - i din läkningsprocess, men bort från det instängda helvete du lever i. Fortsätt skriva och minns att du inte är ensam.
Kramar / mt

om det som händer i min vardag. Jag har berättat lite då och då, men det är som bekant svårt att förstå alla mekanismer för en som aldrig riktigt upplevt detta själv. Jag berättade att jag skriver här och jag tänkte skicka en länk till honom (ja, det är en han, som är min bästa vän sedan ungdomsåren). Jag berättade om min plan och att min enda önskan just nu är att jag lyckas "härda ut" och försöka att hålla honom så lugn som det bara är möjligt.

Jag är faktiskt rädd. Egentligen inte så rädd att han ska skada mig fysiskt eller så, men jag är inte helt säker. Han har utövat våld tidigare mot sin exfrus fd man (hänger ni med?). Han fick fängelse en månad och avtjänade det i våras, under vår tid tillsammans. Jag vet att han har hotat och misshandlat andra tidigare. Men inte under vår tid, höll jag just på att säga när jag kom på att han ju har hotat ganska många även under vår tid. Inte misshandlat dock. Men ändå... Jag måste konfrontera honom till slut. Jag tänker göra det när det bara är några veckor kvar av hyreskontraktet. Samtidigt tänker jag berätta litegrann för hyresvärden och be att få byta lås omgående. Annars vet jag att han kommer bli helt galen och slå sönder hela lägenheten och det finns ingen försäkring i världen som ersätter detta eftersom det kommer räknas som egenförstörelse eftersom han bott och fortfarande är skriven där. Får ångest när jag skriver det här. Blir rädd att han ska läsa. Jag har lämnat ut mig så detaljerat. Men jag behöver göra det för min egen skull, för att jag ska kunna läsa och förstå. Se på det ur ett utifrånperspektiv.

Jag kan anförtro mig till min vän. Han vet om alla skuld- och skamkänslor. Min syster och övriga familj vill jag hålla utanför det här. Jag klarar inte av tanken på att de ska se hur det verkligen är. Där är skammen och skulden alldeles för stor, samtidigt som jag bär på en ganska stor besvikelse gentemot dem av andra orsaker. Känner mig helt enkelt som en fruktansvärt dålig människa. Ovärdig. Avskyvärd.

Lilleskutt, jag tycker inte att det du skriver är överdrivet även om jag är rädd att jag själv överdriver. Men jag vet att jag inte gör det. Jag beskriver bara hur det är ur mitt perspektiv. Om min sambo visste om en enda liten bit av det jag känner så skulle han bli vansinnigt arg och tycka att jag säger såhär för att jag vill ha uppmärksamhet, spela offer, att andra ska tycka synd om mig, att jag är barnslig och beter mig som en barnunge mm mm. Men jag vill inte ha någonting av det. Jag har velat ha en förändring och att han ska förstå. Det kommer aldrig att hända. Jag vill bara försöka tassa ut bakvägen, smyga så ingen ser mig, försvinna från vårt gemensamma liv och raderas ur hans minne. Utan uppmärksamhet, eller medömkan. Jag vill inte vara ett offer. Däremot är det ju faktiskt han som vill ha uppmärksamhet, bekräftelse och allt det andra.

Jag har ont i magen varje dag nu. Vet inte vad som kommer att vänta nu när helgerna kommer och jag kommer vara ledig från jobbet en del. Känner verkligen inte för att vara hemma tillsammans med honom, men det är ju så det kommer bli. Jag kan inte be någon ringa mig. Jag har nästan ingen kontakt med någon utanför "oss". Jag pratar med min vän när jag jag sitter i bilen. Messar med syrran ibland på dagtid när jag är på jobbet. Svarar sällan i telefon när pappa ringer om jag är hemma och ringer upp honom när jag åker till jobbet. Har telefonen på ljudlöst i jackfickan när jag är hemma för att han inte ska störas av meddelandesignal eller ringsignal. Kollar ibland för att se om barnen har hört av sig eller så, men något annat svarar jag inte på om jag är hemma.

Det är ändå märkligt hur jag har hamnat här. Hur det blivit såhär steg för steg tills man nästan inte har något kvar av livet utanför. Egentligen vill han helst att jag inte ska jobba heller, och jag får inte prata om jobbet eller berätta något om min dag. Själv pratar han massor om sitt jobb, när han har något. Om hur duktig han är, hur lätt han har för att få kontakter och vilka ledaregenskaper han har. Efter ett par timmar (eller redan vid anställningsintervjun) så har han i princip redan blivit chef och ansvarig för allt. Sedan går det en kort tid och sedan tröttnar han och börjar vantrivas, gör sig osams med chefen och säger upp sig.

Jag ska försöka ha en flyktplan. Jag vet att jag kan åka hem till min vän och tillfälligt bo där. Hunden kan vara hos barnens pappa. I annat fall kan jag någon natt bo hos min dotter och hennes sambo, men det vill jag av förklariga skäl helst inte. Men det finns möjligheter i alla fall.

Det jag är mest orolig för är ändå det som jag vet följer efteråt, terroriseringen via sms, e-post och telefonsamtal. Jag vet att man borde blockera telefonnumret osv och inte läsa något av det han skriver, men det är så sjukt svårt! Ja, ja. Ett steg i taget...

Framtidsdrömmar, det känns som om du sätter ord på min värld. Men istället för att ignorera mig, så ignorerar min man mina känslor och det som hänt. Han är precis som om inget hände helgen. Jag blir så provocerad av det! Han bad mig flytta och sedan är det som om det är helt bortblåst och allt ska fungera som vanligt. Dvs mina känslor har inget värde. Jag tycker även att det blir så mot barnen och deras känslor. Jag har förberett och förbereder mig för en snabb flykt, men också på lite längre sikt. Blir det för tufft innan jul eller under julen så tvekar jag inte. För ingen av oss mår bättre av att jag väntar till efter helgerna. För vem vet vad som händer om vi stannar?

Livet hemma fortsätter som om ingenting hänt, men med min nya tjänst på jobbet ger det mig tid att tänka och förbereda mig på att saker kan hända och vad jag ska göra då. Packlista klar, vet var jag har de stora kassarna, ska spara ner foto och andra viktiga saker från datorn och jag till och med registerat mig på ett bostadsbolag. Men, gud vilken ångest jag har. Jag älskar mitt hem och vill verkligen inte bo någon annanstans. När jag är hemma och ser alla saker känns det verkligen tungt. Visst, det är bara materiella ting, men dessa bekanta saker som står där de alltid har stått inger trygghet. Att det är något som inte snurrar.

glömde klistra in länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

Jag känner starkt för din situation och önskar av hela mitt hjärta att du snart ska få fred. Att du inom en mycket snar framtid ska var fri från det helvete du lever i.
Det är bara en tidsfråga innan du tar dig därifrån, du har styrka och huvud att klara det och att du är på väg råder ingen tvekan om.

Jag tycker att det är jättebra att du ska börja bjuda hem kompis och syster till dig ibland. Det ger en signal till honom och även till dig själv att du har rätt att leva ett normalt liv och att det är hans problem om han gör bort sig. Det kan också vara bra, hur jobbigt det än kan kännas för dig, att din syster och andra som står dig nära får se hur han spårar ur. Det ger dem större förståelse för din situation och kanske inser de att du lever i en potentiell fara.

Det är viktigt för din säkerhet att så många som möjligt känner till hur du har det.
Kanske kan du och din syster ha ett kodord som du enbart använder vid fara så att du kan kalla på hjälp utan att han förstår det.

Tänk inte nu att jag har missuppfattat situationen eller att du har överdrivit. Allt,precis allt ,i din text, det du skriver nu och det du har skrivit tidigare, indikerar att du lever med en tickande bomb. Du har blivit så van vid ljudet att du inte hör det taktfasta tickandet i bakgrunden men jag lovar att det hörs genom datorn när jag läser dina texter Yogi.

Du är så nära nu, så nära att ta dig ur din situation och det är bra. Jättebra! MEN var försiktig så du inte signalerar detta till din sambo, vad du än gör. Håll i stället huvudet kallt är mitt råd.

Hur arg du än blir, försök att inte tala om att du är på väg bort, det kan sluta illa.

Jag vill inte skrämma dig, och menar inte att det är så i ditt fall, men tror du att de kvinnor/tjejer som har mist livet ( direkt eller indirekt) pga våldsamma relationer förstod den fara de befann sig i ?

Snälla, hur dumt och överdrivet du än tycker att det jag skriver är, vidtag några försiktighetsåtgärder, ha en flyktplan klar och be någon att ringa med ojämna mellanrum för att höra hur du mår. Du tror inte att du ska krocka när du tar bilen men du använder ändå säkerhetsbälte. Gör det hemma också!

Massor med styrke och befrielsekramar! / lilleskutt ( Och tack för allt stöd, det är värt massor! )

Har lagt mig- är så jävla irriterad och förbannad på att ännu en kväll vara osynlig och inte värd att prata med. Jag frågade vad det är för slags lek/spel han leker/spelar.... Som vanligt inget svar!
Fy vad jag är less.... Men snart kommer jag att slita mig loss och vandra mot ljuset.
Kram

ändå bidra med mina tankar. Som sagt, det är ju alltid lättare att ge råd till andra som man inte klarar att leva upp till själv... ;)
Jag är ju på många sätt i liknande situation som du, och mitt mål är att komma dit du är idag. Jag beundrar din resa och att du har kommit så långt! Verkligen superbra kämpat av dig, även om jag förstår att det fortfarande är mycket kvar att jobba med. Resan är inte över för dig.

Nu har du klarat att skapa ett liv för dig och dottern, och det är helt underbart och måste kännas tryggt för din dotter. Du har fortfarande kvar ditt medberoende i form av att du känner och tar ansvar för "din alkis". Du har gjort helt rätt som har berättat hur du mår och känner. Om det är så att han känner något slags ansvar för det så tänker jag att det är ett tecken på att han kommit en bit på väg att få insikt i hur hans beteende har påverkat omgivningen, nära och kära och framför allt dig! Och det är i så fall bra för honom. Han är också på rätt ställe, där han kan få hjälp att hantera de känslor av skuld/ansvar som dyker upp. Han har människor omkring sig som jobbar med detta. Om han hade varit hemma hade detta säkert varit ännu en ursäkt att ta till flaskan, men nu kan han få annan hjälp. Jag tror att en del i hans tillfrisknande handlar om att få full insikt om att hans problematik inte bara drabbar honom själv, utan även älskade personer som finns i hans närhet.

Så fantastiskt bra att hans anhöriga är intresserade av att stötta honom genom anhörigutbildning. Då har han ett nätverk av människor runt sig som bryr sig och det är bra för dig! Precis som du säger så avlastar det dig en hel del. Känn dig trygg med att han inte är ensam. Lita på att andra kan stötta. Ansvaret är han ensam om. Du kan inte ta det ifrån honom även om det strider mot hela din person just nu. Och det här vet du ju. Precis som du säger så är det dina egna känslor som är ditt ansvar och som du måste jobba med, och ingenting blir ju bättre av att blanda in honom, eller hur?

Jag är egentligen den siste som borde säga dig allt detta eftersom jag har samma bekymmer som du, men kanske är det därför just vi här på forumet är precis de rätta att säga det :) Ingen av oss dömer dig! Försök att inte göra det du heller! Var snäll mot dig själv, både du och din älskade unge förtjänar det! :)

Varm styrkekram

http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ta hand om dig / mt

hoppas du har det hyggligt inför helgerna. Klistrar in Carinas länk från igår bara för utifall-att-om... Och du vet ju att du inte är ensam! / mt

..då de har supit till.
De vet att det är fruktansvärt fel, men ändå har spärrarna släppt när man har druckit och det spelar liksom ingen roll längre,
Det finns ingen morgondag och inga konsekvenser av sitt handlande, på något vis.
De vill helt enkelt inte tänka på det, trots att de i sitt innersta VET att det är fel av dem att göra så.

Och mycket riktigt, ångerfullheten finns där dagen efter, rejält!
Då är man oftast glad att man kanske inte gick längre i sina tankar, utan att det bara blev en flirt, och man aldrig hittade bilnycklarna.

Jag försvarar inte handlandet, försöker bara förklara det som känns så oförklarligt dagen efter.
Jag vet hur det känns när spärrarna inte finns där, och hur rädd jag har varit dagen efter, även om jag inte löpte hela linan ut.
Osäkerheten över att inte våga lita på sig själv är nog en av de hemskaste tankarna man får hos sig själv..
Vågar man någonsin bli så full igen, och det vågar man inte, det bara blir så på något konstig sätt, igen och igen...
Men för varje gång det varit nära, brukar de hemska minnena påminna en om att så här långt ska jag i inte gå nästa gång, i alla fall.

Men med alkoholen vet man inte vad för sorts eländigheter man råkar ut för, det som var hemskt, kan bli värre...

Berra

Så kommer skulkänslorna smygande igen... Kan det vara för att jag har känt mig bra idag ? Egentligen undrar jag om det verkligen finns något hopp för mig. Jag hade ju bestämt mig för att sluta med att ta ansvar för andras behov men det verkar nästan som om jag har ett omedvetet sug efter just skuldkänslor. Det är som att någon inre kraft plötsligt ser att Oj, nu har det gått en hel dag utan skuld! Det måste regleras. Får bli dubbel dos som kompensation. Det handlar ju bara om en känsla inte en realitet försöker jag intala mig hela tiden men det hjälper dåligt. Det är som om mina tankar är små olydiga barn som smyger iväg och hoppar i soffan så fort man vänder ryggen till.

Jag har känt mig tillfreds hela dagen idag efter att en av mannens släktingar kontaktat mig via e-mail för att höra lite hur det går. Jag har inte haft så god kontakt med hans släkt då de bor i en annan stad. Vi har endast träffats vid födelsedag eller annan högtid. Jag förstod i alla fall att de har insett vidden av hans problem och att de engagerar sig genom anhörigutbildning etc.

Det kändes jättebra och en stor tyngd lyftes från mina axlar när jag fick detta klart för mig. Jag blev också uppmuntrad och bekräftad i mitt ställningstagande. Jag tror att det har varit en av orsakerna till att jag har haft en bra dag i dag. Kunnat känna glädje över att vi ska fira jul med vänner vi inte träffat på länge, kokat knäck med dottern och bara mått bra.

Men så började jag att tänka på att den här människan har det säkert jobbigt själv och så kommer jag och lägger jag över ansvaret på honom. Jag förklarade kanske lite väl ingående hur jag mår och känner. Nu kanske han känner något slags ansvar och tyngs av det. Det var ju inte min mening.

Dessutom har jag inte fått vare sig brev eller sms från " min alkis", vilket jag egentligen tycker känns bra och är en del av orsaken till att dagen varit harmonisk, ändå eller kanske just därför börjar den skulden också att tynga. Jag borde kanske ha skickar ett litet hur går det? eller kämpa på!

Hur blev jag så här??

Jag förstår precis vad du menar. Min pojkvän är likadan. Roligaste i gänget och ska alltid vara den oseriösa och roliga, men han blir alltid för full.. Han har spytt de senaste 10 gångerna han har varit ute. Men trots det har jag alltid litat på honom, aldrig trott att han ville något med någon annan än mig. Men vi var ut en gång, vårt gäng, jag, han och alla våra kompisar. Han blev för full och dansade med en annan tjej, pussade och frågade om hennes nummer men inget mer hann hända innan en kompis fråga va fan han höll på med, och de va inte fören då han insåg att det var fel.

Jag trodde inte att de va sant för det skulle ju inte hända oss.. Han kommer inte ihåg nånting men många av våra vänner såg och det enda jag vill veta egentligen är vad tänkte han? Kan man vara så full att man inte kan tänka? Kan man vara så full att man inte förstår vad man gör eller är man alltid medveten?

Det hände för några veckor sedan och jag är fortfarande kluven. Jag älskar honom och jag vill ju inte vara med någon annan men jag har alltid sagt att det är noll tolerans mot svek. Han ångrar sig och vill knappt gå utanför dörren för han skäms men jag tror väldigt starkt på att man vet vad man gör - även när man är påverkad. För vad han ville göra med den tjejen det måste han ha velat, i alla fall då, i den stunden.

Jag undrar bara kan man vara så full att man inte tänker eller är medveten om vad man gör? Eller är det bara en dålig ursäkt för misstag man gör när man dricker.

Jag känner väl igen mönstret - å ena sidan ville min exsambo bara lämna hemska mig (som var elak, inte stöttade, gjorde fel saker, inte älskade honom, var äcklig och ful, hora osv osv) och i nästa stund ville han att jag skulle försvinna (för det var minsann hans bostad och dumma jag fick inte vara kvar), och i nästa stund bedyrade han mig sin kärlek och bönade och bad mig att vi skulle jobba på det hela... Och genom hela denna cirkusen var jag oerhört osäker, hade fullt upp med att försöka orka hänga med i svängarna. Och det var ett effektivt sätt att få mig ur balans - jag hann ju inte med i svängarna.
En dag fick jag nog och gav upp att försöka hänga med i svängarna; jag började försöka fokusera på vad som var viktigt för mig (vill jag leva så här? Vad är viktigt för barnen? Hur vill jag ha framtiden? Orkar jag leva så här?) och på något sätt var det inte så viktigt om han ville gå eller om han ville att jag skulle gå eller om han ville att jag skulle stanna eller... näe, det spelade ingen roll - för det viktiga var vad jag ville, behövde och orkade, vad barnen behövde och skulle behöva utstå!
Vad vill du? Vad är viktigt för DIG, i DITT liv? Vad tycker DU är viktigt för barnen?

Kram!

Läs noggrant igenom vad du har skrivit i din tråd. Tänk på orden och känslan i dem. Läs igenom de sista meningarna i det sista stycket i ditt senaste inlägg många gånger. Föreställ dig att det är en annan kvinna som har skrivit detta och ber om råd och moraliskt stöd. Vilket råd hade du då gett denna person?

Tillmälena han ger dig är bara ett uttryck för ett maktspråk i syfte att underminera dig. Du vet ju själv hur det förhåller sig och det är trots allt det viktigaste. Ta på dig gåsdräkten och låt det bara rinna av.

Du skriver att du känner dig beräknande och falsk gentemot honom men uppriktigt sagt vad tycker du att hans agerande är gentemot dig. Det är klart att i hans värld finns du där och han justerar din självkänsla som han vill ha den med de verktyg han vet att du svag för. Allt för sin egen vinnings skull och inte för ert gemensamma liv.

Jag har innan jag kom till detta forum inte ens funderat på företeelsen ”medberoende” än mindre förstått dess konsekvenser. Nu tror jag att jag har fått en liten insikt i medberoende och jag får en känsla att det nästa är värre än ett eget missbruk. Helt enkelt därför att en medberoende är helt i händerna på någon annan än sig själv.

May the Force be with You

att det är sant, Mulletant. Jag har nu läst lite varje dag på de sidor du länkar till och jag förstår ju rent "intellektuellt" att det jag upplever och är med om passar in där. Det är också precis som du säger, Lilleskutt, att jag bagatelliserar det inträffade i efterhand. Tänker att "det var ju inte så farligt ändå" och jag sänker tröskeln hela tiden för vad som är ok. Du hade förstås också rätt i att jag igår inte klarade att stå på mig, utan föll tillbaka igen. Höll ifrån mig hela natten, sa till och med rent ut till honom att han är en "jävla alkis" och att jag inte vill vara tillsammans med en alkoholist. Han blev jättearg förstås och slog sönder en golvlampa. Han berättade att en av hans kompisar sagt att jag hade "kåta ögon" och min sambo menade att jag flirtade med allt och alla. Påstod att jag inte hade några tjejkompisar som ville umgås med mig eftersom jag flirtar och stöter på deras män. "Du umgås ju aldrig med några tjejkompisar, det är ju för att du inte har några längre, de vill ju inte vara med dig längre". Jag förklarade då att jag inte vågat bjuda hem någon eftersom jag aldrig vet hur han är, om han är full eller otrevlig, och att jag skäms för att någon skulle se hur jag har det och accepterar att ha det. Att jag är trött på att det aldrig går att planera och genomföra någonting eftersom man aldrig vet hur det blir, om han är full eller inte på humör just då.

Jag kan se mitt eget beteende, att jag alltid ger upp och faller tillbaka. Att han vet om att jag alltid gör det. Jag försöker hålla huvudet kallt, ha mina tankar för mig själv. I mina tankar gör jag upp planer för allt. I mina tankar ser jag februari som vår sista månad tillsammans, då upphör hyreskontraktet och i mina tankar är min plan att flytta hem till en kompis då och bryta kontakten med honom helt och hållet. Under tiden vill jag bara försöka ha det så lugnt det bara går. Får ändå dåligt samvete gentemot honom. Känner mig falsk och beräknande. Känner det som att jag utnyttjar honom. Han har köpt saker till hemmet de senaste veckorna mm och det gör att jag känner mig rutten som låter honom göra det. Som om jag vore den hora han säger att jag är. Är det så? Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill kunna stå för att jag gör som jag gör. Jag vet att det vore ärligare att säga det till honom direkt och verkligen stå för det. Men jag vågar inte det. Jag är rädd för att han ska slå sönder lägenheten och förstöra den mer än det är nu, det blir bara jag som får ta smällen eftersom jag står för kontraktet. Jag är rädd för att han inte ska lösa ut mina smycken på pantbanken, jag kommer inte att ha råd att göra det i så fall. Där finns ett armband efter min mamma, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är rädd att han kommer att ställa till ett helvete för mig på alla sätt han kan. Han anklagar mig för att bara tänka på pengar. Det är inte sant, förutom att jag oroas av att inte kunna betala mina skulder som jag fått efter att vi blev tillsammans, främst eftersom han inte haft någon inkomst och när han haft det så har han spelat bort det och inte bidragit till hushållet ens med hälften. Själv vägrar han att betala räkningar. Jag ser att jag har en möjlighet att betala av allt och bli skuldfri i april. Det förutsätter att jag är ensam. Jag vet att jag oroar mig för ekonomin, men jag ser inte det som ett fel! Jag ser det som ett ansvarstagande som jag vill kunna leva upp till. Är jag en hora då?

Jag kan inte se klart i det här. Jag klarar inte att argumentera mot honom, han villar bort mig tills jag inte vet vad jag har sagt längre eller vad som är min åsikt.

Jag får försöka tänka i små steg. Nu har jag äntligen lite kontakt med min syster och hennes familj igen. Det är ett stort steg framåt. Jag vill försöka träffa henne åtminstone en gång i veckan. Min egen tid som jag ska försöka att inte stressa mig igenom för att jag måste hem till honom. Jag tänker försöka strunta i om han blir sur. Jag måste kunna stå för att jag vill träffa henne och inte ursäkta mig hela tiden. Jag ska också försöka bjuda på middag för alla mina barn och dotterns sambo minst en gång i veckan. Jag tänker också bjuda hem en kompis på alkoholfri middag under julledigheten. Jag jobbar för att bli mer självständig och göra saker som jag mår bra av. Passar det inte honom så får det stå för honom, men jag vill umgås med nära och kära!

Han sa förut idag att han skulle ringa beroendecentrum imorgon om han inte fått någon kallelse då. Jag tyckte att det var bra för det visar att han är angelägen. Sen börjar jag ju ändå se att han har så mycket större problem än så, som stämmer väl in på det som stod i tuvaforum.se om narcissism. Det konstiga är att jag läste om det redan för ett år sedan, såg likheterna men slog ifrån mig. Nu kan jag inte göra det längre. Jag måste våga se saker för vad de faktiskt är. Det är sorgligt men sant. Han har tagit från mig min självkänsla, mitt självförtroende och raserat min tillit. Han har fått mig att dra mig undan från vänner och familj. Han har förstört relationen till min syster och övriga familjen. Han har förstört min ekonomi. Och ändå tycker jag synd om honom. Och ändå tycker jag att det är mitt fel. För nånstans är det ju det - jag har låtit honom göra det. Jag har inte sagt ifrån. Jag har anpassat mig.

Det är så lätt att tolka en annan människas handlingar på olika sätt. Den flyktiga puss jag fick igår kan betyda så olika saker beroende på hur man väljer att se på det. Min första reaktion var att han genom den visade att han förlåtit mig. Problemet är bara att jag kan inte att jag har gjort något fel. Jag var orolig för honom och brydde mig om honom. Sedan att han blir på sin syster och min mamma är inte mitt fel. Det andra sättet att se på det är att det skulle vara hans sätt att säga förlåt. Han har dock inte tidigare varit så benägen att erkänna att han har gjort något fel. Detta gör att alternativ ett ligger närmast tills hands för mig. Det gör mig förvirrad och förbannad. Han säger att jag hotar att flytta, men han säger åt mig att flytta. Ja, det är inte lätt att hänga med.

Att bli så illa behandlad och förbisedd är inte lätt. Jag förstår att du känner dig besviken, ledsen och förvirrad över hans beteende.

Tyvärr är det inte ovanligt att personer som dricker för mycket tappar såväl medkänsla som moral och hyfs. Jag tycker att det är bra att du har bestämt dig för att du inte vill vara tillsammans med honom. Försök att stå fast vid det.

Om ett förhållande är på det ojämlika viset redan i ett tidigt stadiumav relationen så är det stor sannolikhet att det fortsätter så. Jag kan tänka mig att det du går igenom nu är mycket uppslitande och att du mår dåligt. Det kanske är en liten tröst att veta att man ofta upplever känslor starka under en graviditet, detta kan komma mycket tidigt pga av att man får ändrade hormonnivåer. Troligtvis kommer du att känna dig bättre efter en tid när antingen kroppen har vant sig vid de ökade nivåerna eller om du gör abort efter att de sjunkit till normal nivå igen. Jag tror inte att du kommer att må toppen eller att dina känslor beror på hormoner men man upplever de ofta starkare.
Jag tycker att det låter som att din pojkvän, om du ursäktar, är en riktigt skitstövel rent ut sagt. Låt ingen behandla dig så! Gå vidare i livet och försök att glömma honom. Det finns så många fina empatiska och ansvarsfulla människor därute som är bättre att slösa sin tid, energi och kärlek på. Lycka till! Kram lilleskutt

Igår bad han mig flytta och idag får jag en puss. Jag har aldrig tyckt om berg o dalbanor och har inte för avsikt att börja nu. Trots det känns det som om jag åker i en av jordens största. Jag håller i mig förtvivlat, skriker i alla nerförbackarna och hyperventilerar på väg upp.

Sa till honom nu på morgonen att om han blir så trött är det kanske dags att kontakt läkaren som skrev ut medicinerna. Helt enkelt säga att jag är så trött att min fru tror jag är full. Sedan föreslog jag parterapi och det gick inte hem. Han vill bli lämnad ifred och att jag inte ska bry mig. Då svarade jag att om jag slutar bry mig, så gör jag inte mitt uppdrag som fru. Vi måste jobba båda två. Jag vill att han kontaktar läkaren och han vill att jag ska backa. Fine, det jag gå med på om han gör sin del. Med det sagt har jag nu bestämt att jag ska ligga lågt några dagar. Nu är det upp till honom. Vet inte vad jag skulle göra vid en separation. Jag lever för barnen och honom och tanken på att vara utan dem gör så ont. Tilliten är så skadad att jag har svårt att låta honom vara ensam med barnen. Det värker i mig vid bara tanken att jag ska kanske vara utan barnen en hel vecka i taget. De är mitt allt, samtidigt ser jag hur mycket de älskar sin pappa och det måste de få göra. Han älskar ju också de och säger att jag inte får ta dem med mig, men jag tycker han förbrukade lite av den rätten när han valde att dricka en halv flaska whisky och sedan satte sig och dottern i bilen och körde hem. Det kommer jag inte att glömma i första taget.

Självklart är det som du skriver. Jag tolkar in mina egna krav på mig själv i andras ord. Det är helt klart mitt eget problem och det är fel av mig att låta andra bära skulden för mina egna inre krav på mig själv. Det är väl där skon klämmer som man säger. Jag har sk primärt medberoende, ett inlärt beteende som kan härledas till uppväxten och inte något jag utvecklat genom att leva nära alkoholisten. Min barndom kantades inte av alkohol eller missbruk men familjen var av andra orsaker dysfunktionell bla pga av min mammas periodvisa självsvält. På det sättet kan man säga att det är jag som har valt alkoholisten och inte tvärtom. jag har omedvetet sökt mig till ett sammanhang där jag känner igen mig och därmed upplever någons slags trygghet.

Jag har tänkt mycket på det och det finns ju en risk att han faktiskt inte menad annat än att upplysa mig om att en del av hans medpatienter hade trevligt. Och om han hade den anklagande undertext som jag uppfattade hade jag självklart gjort bäst i att inte bry mig om den utan svara på det han skriver istället för det jag tolkar in.

Den här gången valde jag att svara utifrån min tolkning och jag tror mig veta vad han ville ha sagt då jag har lärt känna hans sätt att utrycka sig men jag förstår fortfarande din poäng och håller med i sak men det känns fortfarande bra att jag blev arg istället för att stanna i självförebrående.

Forts.

Sedan har jag under dagen funderat lite på just det du skriver om att svara på folks behov utan att de ens behöver utrycka dem. Det finns mycket att fundera kring varför och hur man har lärt in det beteendet. Tack för att du gav mig en "hemläxa".

Jag vill också passa på att skriva till alla som vill kommentera något att jag är inte rädd för att bli kritiserad och tål att man är direkt. Det är därför bla. jag skriver här. Det är så lätt att bli blind för sitt eget beteende och det är jättebra att få feedback.

För mig är det bara bra att få träna mig på att känna att det är ok. att begå misstag, göra något dumt och ändå ha kvar sitt exixtensberättingande. Det är först nu som jag kan känna att mitt värde inte faller med ett misstag utan att det tvärtom kan öka min bergänsade visdom och göra mig till en lite bättre person än jag var igår.

Mina funderingar i dag har också rört sig kring min självbild. Jag måste erkänna att jag inte längre kan avgöra vad som är den verkliga jag, den jag önskar att vara och den jag förväntas att vara. Det är ganska sorgligt att upptäcka detta när man är mer än väl vuxen och borde fundera på pensionssparande i stället. Men bättre sent än aldrig heter det ju så..

Mitt moder Theresakomplex vill jag också komma tillrätta med. Det gör ingen lycklig att tvångsvårdar de som råkar komma i min väg och inte heller är det särskilt ädelt av mig då det hela handlar om att jag ska rättfärdiga mig själv och mina handlingar genom att tillskriva andra behov de kanske inte har.

Jag ska träna mig på att fatta beslut och hålla fast vid dem.

Jag ska sluta gömma mig bakom andras behov.

http://www.tuvaforum.se/psykisk_misshandel.shtml

Läs! Tro att det är sant! Ring http://www.kvinnofridslinjen.se/

Ta hand om dig! / mt

att du hann svara redan... Jag tror du har möjlighet att lära dig nånting. Du skriver att han skrev "det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det". Skrev han inget mer så är allt det övriga - allt som väckte dina känslor din tolkning av vad du tror han menade.

Det kan vara så att han menade allt det du tror - men han har inte skrivit det. Så synd att du la energi på allt det. Att "besvara hans meddelande men att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven" - det är ju faktiskt bara din tolkning att det var det han menade. Kan jag förklara hur jag menar? Förstår du?

Det viktigaste i det här är det du skriver först "Jag har inte lovat att hälsa på honom" och sedan "När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för." Det där sista är riktigt bra!

Du har ingen anledning att ha dåligt samvete för något du inte lovat. Du BEHÖVER INTE förklara dig!
Lek med tanken att du skulle ha svarat precis på det han skrev utan att lagt in vad DU TROR att han egentligen menade: så trevligt att många hade besök - eller så. Eller - egentligen kanske du inte behövde kommentera alls? Eller - om du verkligen är intresserad och vill veta det "hur har du haft det då?". Om du verkligen vill veta alltså. DÅ skulle han själv ha tvingats tänka efter och sätta ord på sina känslor.

Jag vet inte om jag lyckas förmedla vad jag vill säga men för mig lyser ditt ansvarstagande nästan i eldskrift. Han behöver inte ens säga nåt "surt" till dig så tar du på dig skulden.

Hoppas du förstår - i så fall kan du inleda en spaning på i vilka fler sammanhang du tar ansvar och ber om ursäkt för att du inte gjort det som ingen begärt och det som inte ens är uttalat. Så enkelt behöver du inte göra det för andra... OBS det här är ingen kritik! Det är såna mönster jag själv hållit på med och lärt mig sluta med - i många sammanhang. Sitt inlärda ansvarstagande bär man i allmänhet med sig och befriar därmed andra från det som tillkommer dem. Till exempel att säga klart ut det man vill säga. Det händer förstås också att man tolkar fel och lägger på andra sånt de inte menat.

Så bra att du kollade in och satte ord på hur dina känslor kom och hur de avlöste varandra "dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska." Fundera över när och var i livet och av vem du lärt dig att ta på dig så mycket ansvar för andras välbefinnande att du numera gör det alldeles automatiskt.

Tänk noga efter vad du orkar just nu och vad du faktiskt måste orka och vem som bestämt det. Du vet - det ÄR bara sig själv man kan ändra på.

I bästa välmening, med många styrkekramar och ännu fler befrielsekramar! / mt