skrev flygcert i Hjälp! Vad ska jag göra nu?

Allra käraste vän!
Sänder dig många tankar och hoppas snart höra ifrån dig. Önskar dig allt gott och hoppas att allt är väl med dig!

Kramar


skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

Tack LillPer!
Ja, mitt liv kan bli det jag vill ha utan exsambon. Som du skriver om att inte kunna låta bli att undra vad som är fel på honom - jag har funderat så oändligt mycket på det, och ibland skulle jag nästan göra vad som helst för att få veta att något är fel/vad som är fel på honom, men jag jobbar mycket med att försöka stanna i att jag kommer aldrig få veta och jag behöver inte få veta - det var inte ok det han gjorde och det räcker.
All lycka till dig, jag tror på dig, du kommer lyckas med det du föresätter dig. Som jag läst här nånstans: myrsteg är också steg, bara de är i rätt riktning.

Tack mulletant, ja, jag tror jag äger mitt liv nu.
När jag hade läst ditt inlägg här ovan så så läste jag för första gången på lääänge (kanske första gången på ett år) mitt första inlägg... och det gör fortfarande så ont. Precis som du skrivit så minns jag vissa saker så exakt, varje klockslag, men vissa saker flyter ihop - vissa saker minns jag bara som hur jag gjorde allt för att lösa vardagen för barnen men allt jag gjorde just då gjorde jag medan tårarna bara rann och jag kunde inte få dem att sluta, allt i mig/all min ork var bara slut/borta/försvunnen och hade det varit bara jag själv så hade jag förmodligen bara inte orkat ta mig ur sängen, men jag hade barnen och för att de inte skulle gå under så fanns liksom inte alternativet att inte orka mer.

Adde, återigen - du är bra! Ska tänka på det där med inflyttningsfesten - är grymt sugen på en ordentlig glöggfest med pepparkakor, choklad, pepparkakscheesecake, clementiner och julmust, buffé osv... får se om jag hinner flytta innan julen står för dörren...

Kram till dig och alla andra fina människor! ♥


skrev Adde i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

du ordnar en fin inflyttningfest så du verkligen får känna en bra start i ditt egna lilla bo där du får göra precis som du vill !

Kram ♥


skrev mulletant i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

det är helt fantastiskt att få dela din tillbakablick inför snart-ett-års-dagen! Jag minns också ditt första inlägg - och många av dem som kom sen. Nu är jag bara så renodlat glad för att du äger ditt liv!

Jag tänkte igår på en förestående dag med ett tre-års-minne. En av de hemskaste situationerna, då ca en månad innan jag gick. De två senaste åren har jag haft ett starkt behov, nästan inre tvång att skriva om hur det var, reflektera över mina känslor, minnas och jämföra. Igår kom jag ihåg den där situationen och kände att jag är fri också från den. Jag tänkte efter riktigt och kom knappt ihåg annat än vissa element - men laddningen i minnet är borta. Befrielse! och, det är jag som gjort mig fri! Underbar känsla.
Önskar dig en fin dag! Kramar / mt


skrev LillPer i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

Jag är så glad för din skull!
Hurra för ditt beslut för nästan ett år sedan.
Grattis till HUSET!
Så himla gott.

Kan inte låta bli att undra över vad som är fel på ditt ex.
Han måse ha en djupt liggande förruttnelse i sig.
Han verkar vara en fruktansvärt obehaglig, elak människa.

Ta hand om dig och dina små. Det är med glädje jag följer din resa.
Snart har jag säkert nåt bra att skriva om min egen resa också.

Kram
LillPer


skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

... sedan jag insåg att min exsambo var alkoholist. När jag läser i andra trådar här, och ser hur dåligt många mår, ser hur de vet och kanske vetat att deras respektive missbrukar alkohol, men det går liksom inte in - jag ville ju inte heller förstå. Det var ju först den där dagen i slutet av oktober förra året som poletten trillade ner:
"OOOOOJJJJJ, han är alkoholist... det är ju därför som han alltid druckit flera gånger i veckan, kunnat hålla upp i perioder men sedan druckit mer än någonsin, det är ju därför han aldrig handlar med kort på Systembolaget, det är därför jag varje kväll ligger och väntar på att höra dörren öppnas in till skåpet där alkoholen förvaras, höra ölburken/vinflaskan/spritflaskan öppnas, det är därför han nästan alltid dricker måttligt bland folk, men sedan går hem och dricker sig redlös, det är därför jag fått torka spyor mitt i natten, det är därför han så ofta kissat på golvet i sovrummet, det är därför han alltid prioriterar att kunna dricka, det är därför han så många gånger gjort bort sig på fyllan, det är därför jag fått hämta på tillnyktringsenheten hos polisen, det är därför han så många gånger supit bort mobiler, laptop, väskor, kläder mm, det är därför han emellanåt varit så nedstämd och ledsen och tillmötesgående när jag gråtit, bönat och bett om att han ska dricka mindre..."
När jag lämnade så hade jag under några månader nog egentligen vetat länge, även innan det, att han var inte bra för mig - inte bara för alkoholen, utan det som kändes ännu värre, som gjorde att jag faktiskt döpte min tråd till "jag vet inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka" - hans kontroll, förnedring, falska beskyllningar, fula ord, hot, ilska mot mig och barnen, alla frågor om "vill du ligga med honom/henne då" ofta om jag pratade om eller med någon "för länge" (i hans ögon) osv. Jag hade kämpat länge, och alla kärlek var nog så gott som död. Han är nykter nu, men han är inte ett dugg snällare/trevligare - trots att vi inte lever ihop så tar han alla chanser att skylla saker på mig - men nu uppstår det ju bara pga saker kring barnen: om han blir sen vid överlämning så är det mitt fel att jag bestämt en viss tid, om barnen behandlar pappa på ett visst sätt så är det mitt fel eftersom jag försöker vända dem emot honom osv osv.
Hans föräldrar är med på det till stor del - de pratar ofta med barnen och säger saker om hur saker och ting ska vara/bli, saker som vi alla vet kanske inte blir så, men jag känner dem väl nog för att veta att det är deras sätt att få mig att inte våga gå emot av rädsla för att göra barnen ledsna - men jag jobbar hårt på att tänka på vad som är bäst för barnen och mig, inte anpassa mig, inte anpassa mig pga att ajg är rädd för honom eller hans familj osv.

Jag har under ett tag inte tvivlat på mitt beslut, och det tar jag som ett tecken på att jag blir allt starkare i mig själv!

Häromdagen lunchade jag med några kollegor (bland annat män - vilket jag aldrig hade vågat när jag levde med exsambon!!!) och det blev tal om att jag har köpt hus - och jag var så stolt att jag har gjort det! Jag har KÖPT ETT EGET HUS!!! Jag vill ha hus, det kommer bli tufft kanske, men jag får be om hjälp, men jag vill ha hus och jag vill inte vara beroende av en man för det.
Jag var så orolig när jag lämnade exsambon att jag inte skulle ha råd med eget boende, och jag var på banken och de rekommenderade bostadsrätt för att det var "säkrare när man är ensamstående" - men det fanns inga bostadsrätter i kommunen som de skulle ge mig lån för... och plötsligt hittade jag mitt lilla hus, och de godkände lånet...! Och om ca en månad sätter allt igång - det ska målas, tapetseras, fixas lite här och där med snickeri, VVS och el - men jag har redan bokat allt, genom kontakter! Och det känns så avlägset och ändå så nära! Mitt hus, mitt och barnens kryp-in! Och innan jag vet ordet av så kommer det vara ettårsdagen för när jag lämnade honom - åh, vad ledsen jag var, hur knäckt och nere jag var - jag satt på kvinnomottagningen och orkade inte ens ta av mig jackan - jag ville bara gå ut och bli påkörd av en lastbil för att slippa själv ta beslutet... Ja, ettårsdagen för flytten är itne här än på ett tag, men jag har tagit mig så här långt så jag ska klara lite till!


skrev mulletant i Sambon gömmer sprit

att jag skrev ett kort svar redan men vill ändå bekräfta det flygcert skriver. Jag är en av dem som gick och fick min man tillbaka. Jag antar att Lelas, som skrev en kort sammanfattning i sin tråd nyligen, är den andra som flygcert tänker på. Lelas tråd heter Vägen vidare - de är ett par mera i din ålder. Jan Johansens bok handlar om samma sak.

Jag vet alltför väl, alltför väl att där i början, när man långsamt börjar "se" - eller inte längre kan blunda... då, där i början är det svårt att föreställa sig den långsamma vägen utför. Under den tiden, som varade några år gjorde jag många smärtsamma upptäckter som jag inte ville ta in... Jag, som andra här har bönat, bett, tjatat, uppmuntrat, skällt och gnällt, hotat... han har smugit, gömt, ljugit, ljugit. Vi har gjort gemensamma strategier om att dricka bara vin, bara vissa dagar, bara tillsammans...

Jag kunde inte tro att vi som båda hade mycket kunskap om mänskliga relationer, vi som delat så mycket, vi som "hade" så mycket - allt vi önskat oss... att min man, uppskattad och respekterad... Ja, jag kunde inte föreställa mig alkoholens makt över människan innan jag kom till exakt den punkten att jag packade och tog steget ut. Och att det var det steget som var den första anhalten på vägen tillbaka.

Jag kunde inte tro att min man som fnös föraktfullt första gången jag nämnde AA och Al anon en dag skulle säga att han önskar att många fler skulle inse hur mycket det har att ge. Idag är han tacksam att han vände väg och har allt kvar. Han blev nykter innan han hade förlorat körkortet, jobbet, anseendet osv...

Läs, läs, läs många trådar här. De berättar samma berättelse. Jag för min del har absolut lärt mig mest av de som skriver i missbrukartrådarna. Där har jag förstått, verkligen förstått alkoholens makt och vilket enormt jobb det är för missbrukaren att hitta tillbaka.

Ta hand om dig / mt


skrev flygcert i Sambon gömmer sprit

... behöver inte innebära att det är för evigt!

Det finns två exempel här som lämnat och på så sätt fått deras respektive att "vakna upp" och välja nykterhet och sedan har de fortsatt leva tillsammans. Det har inte varit någon lätt väg, men de har jobbat hårt och klarat det.

Jag vill inte låta hård, men när en alkoholist börjat sin bana så tror jag inte att det finns någon annan väg för hen annat än spåret mot undergång: det kanske inte är en fullfjädrad parkbänksalkis imorgon, men så länge du (eller i mitt gamla förhållande: jag) stannar kvar så är det någon som vanligtvis tröstar & stöttar och försöker hålla koll på hur mycket hen dricker, var flaskor/burkar är gömda (men likväl stannar=accepterar), vi städar och plockar undan och håller masken utåt, men sakta, sakta så äter det upp oss: mycket tid och ork går åt till att tänka "hur full blir hen ikväll? Kommer hen dricka idag? Vet någon annan att hen dricker? Tänk om hen inte klarar att ta hand om barnet/barnen när jag är iväg? osv osv, allt medan det kan i perioder vara så att hen knappt dricker något alls, emellanåt dricker lite för mycket men ändå klarar av vardagslivet, men sakta smyger det sig på: alkoholen blir prio 1, och man bönar och ber, hotar, skäller, stöttar osv osv, men man stananr och alkoholist-hens mörka sida vet att det är bara tomma hot, för vi lämnar inte...
Att lämna behöver inte innebära att det är söutet - det kan vara början på nykterhet och ett godare liv för alla inblandade!

Stor kram till er!


skrev Mammy Blue i Sambon gömmer sprit

känner igen mej i sambons sätt. Folköl är jättebra när man är alkis, ingen kan gnälla när man luktar alkohol ur munnen, man har ju "bara" druckit en folköl...

Man är en ful fisk som alkis, man ljuger som en häst travar, mest för sej själv, självbedrägeri är bästa grenen. Har en sambo själv som inte åkt lika långt ner i träsket som jag var, men han är på väg, jag väntar in honom i slutet på backen. Inget gnäll, bara att vänta. Det är nästan så att jag VILL att han ska åka fast i en blåskontroll någon lördagsförmiddag när han ska till sin sport. Först då tror jag att han skulle fatta. Kanske.

/MB


skrev Mammy Blue i Min sambo är alkoholist

Ditt inlägg om vinglaset till helgen är tyvärr precis som det står - ett bevis på alkoholism. Ett enda glas välte hans föresatser att hålla sej nykter. Det är nollgräns som gäller om man kommit för långt i nedförsbacken. Inte ens lättöl. Helt klart är att DU måste ta hand om DEJ SJÄLV. HAN får ta hand om SEJ SJÄLV.

Börja med att sätta dej in i ekonomin tycker jag, det borde finnas pärmar eller annat där räkningar och kontoutdrag och sånt finns, tyvärr är ekonomin något som MÅSTE funka, och det är inget enkelt och självklart. Ett steg i taget.

För mannens del kan du - här eller någon annanstans leta upp vad det finns för möjligheter till hjälp att komma ur missbruket. AA, antabus, behandlingshem, genom jobbet etc. Det kan du presentera för honom helt kort, sedan är nästa steg och resten av vägen hans. Tjata inte, jag tror de flesta reagerar som jag gjorde de få gånger någon ifrågasatte mitt drickande - jag blev bara tjurig och tyckte att det ska väl dom skita i!

Kram! - MB, nykter sedan januari.

PS. Förlåt om du upplever mej som väl klämkäck, tyvärr är jag sådan...DS


skrev Mammy Blue i Inte drömde jag om det här

och att du inte vill svartmåla pappan, så är det ju i grunden inte svårare än att man lägger skulden där den hör hemma - på alkoholen. De flesta människor är ju i grunden ganska trevliga och normala människor tills alkoholen kommer in och börjar styra och ställa. Man kan ju tycka att man borde veta att man kan bli alkoholist av att dricka för mycket, men det är ju en av baksidorna med alkoholen - och de flesta beroendeframkallande saker - man vet inte att man är fast förrän fällan slagit igen ordentligt om nacken på en.

/MB


skrev Shiraz i Hur gör jag nu?

Vill egentligen bara flika in lite gällande hans 'mediciner', Stesolid är ju starkt beroendeframkallande och dessutom korstolerant med alkohol.. de är absolut lugnande och muskelavslappnande vilket är oerhört skönt när man går igenom en avvänjning från alkohol för att slippa de värsta abstinenssymptomen och vill undvika kramper m.m. Man blir lite 'lullig/flummig' på dem och det kan nog verka som man är full, tar man dessutom mer än föreskriven dos kan man bli rejält påverkad. Tycker själv att det verkar lite vanskligt att sjukvården skriver ut den här typen av medicin under längre perioder eftersom det är väldigt lätt att man fortsätter dricka och ta tabletterna samtidigt, och därmed bli beroende av båda (been there, done that!)
Du har säkert kollat upp allt detta redan, isåfall ignorera bara mitt inlägg - annars FYI.

Kämpa på, kram!


skrev Mittendaliv i Sambon gömmer sprit

Ja för mig är lögn värre än att dricka. Förtroende är ju liksom grunden i en relation enligt mig. Och jag har förklarat flera gånger att ljuger du om detta så hur vet jag att du inte ljuger om något annat. Jag tror den som dricker förstår, jag bara inser att de döljer, skyddar sitt drickande till varje pris.
Jag vill fortfarande tro att det med rätt vilja och hjälp går att komma ur ett missbruk. Jag är i alla fall beredd att ge det chansen ett tag till. För min del känner jag att det måste upphöra eftersom jag aldrig kommer må bra med smygdrickande i mitt hem. Speciellt inte om det en dag blir barn iblandat.
Men jag är skiträdd att jag väntar på något som aldrig kommer hända. Och det vill jag inte göra i mitt enda liv.
Hopp och styrka till våra sambos! Vore så skönt att få höra av någon att det finns just hopp.


skrev Medberoendesambon i Sambon gömmer sprit

Det är precis som du "Mittendaliv" som jag känner, Det känns som den enda utvägen är att lämna. Som tydligt varken du eller jag är ute efter. Vi lever för övrigt ett fint förhållande utan bråk, vi hittar på saker tillsammans och han blir aldrig elak eller stygg när han dricker. Känns bara så himla dumt att han "måste" gömma och smyga med spriten för mig. Jag har aldrig sakt att han inte får dricka, Det är han gammal nog att bestämma själv. Jag har därimot talat om att jag inte alltid tycker det är så roligt och absolut inte när det göms. Vi är inte dom som har hemligheter för varandra och vi är inte bara ett par utan väldigt bra vänner som kan prata med varandra. Utifrån detta känns det så hemskt att han inte "vågar" visa mig att han dricker, jag är ju medveten om han problem och det vet han ju om. Han ser väl det inte som ett problem själv helt enkelt

Även om jag sitter i situationen själv och vet att det är svårt, så tror jag ändå att man kan lyckas, sen beror det väl mycket på hur stort problemet är. Jag har ju inte det så illa så det dricks på arbetstid och varje dag.


skrev Izzy i Min sambo är alkoholist

Hej! Tack så mycket för alla kloka ord och råd! Började nästan gråta för att någon har tagit sig tid och skrivit .Jag skulle verkligen behöva ha hjälp men jag känner mig helt handlingsförlamad. Jag orkar ingenting,har ingen energi att ta tag i saker och känner en sån otrolig trötthet! Trötthet som inte går att sova bort. Jag tänker att jag ska göra så mycket men det blir ingenting. Jag får tvinga mig om jag ska få något gjort. Jag har levt med den här mannen i över tjugo år och det är han som har hand om ekonom. Jag är inte alls insatt. Jag har aldrig bott skälv utan flyttade direkt från mina föräldrar till honom. Jag känner mig så liten och jag vet inte hur jag skulle klara mig själv. Jag har ett heltidsjobb så jag borde ju klara mig. Men vi har en massa lån,hus o djur och jag vet inte hur man gör. Alltså jag tror inte att jag vill vara kvar längre för det känns som känslorna har försvunnit o jag tror inte att de kommer tillbaka. Det känns som att jag aldrig ska våga ta steget:( Det känns ofta som att jag säger o gör fel saker och att det är mig det är fel på . Han lovade ju oss att han skulle sluta o dricka och så köpte han en alkoholmätare så att vi skulle kunna kolla honom pm vi tror att han druckit och har han gjort det skulle han gå med på att söka hjälp. I helgen inte våran yngsta dotter hemma(våran lästa dotter bor inte hemma) och mon sambo frågade pm jan fick ta ett glas vin till maten och dum som jag är så säger jAg tvekande att han får det:( Den andra helgdag tycker jag att det märks att han druckit när jag kommer från jobbet. Jag går även med på att ta ett glas till maten då men han öppnar en hel flaska! Han dricker inte ur sitt glad och somnar sittandes vid bordet när han ätit. När min dotter kommer hem frågar hon om pappa druckit och jag säger som det är. Hon blir väldigt arg o besviken på mig som tillät det med all rätt. Min sambo frågar om vi är osams och jag talar om varför. Då bli även han arg på mig för att vi pratar bakom hans rygg. Han frågade vilka jag har pratat med o jag säger att det bara är mamma fast jag har pratat med några fler noga utvalda som inte säger något. Han tror att alla vet och sa att han blir väl snart av med jobbet också.det känns som att jag har kört fast alldeles. KRAM


skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

Jag sa till exsambon att han behöver tänka över var han förvarar sin porr så att inte barnen råkar se det igen. Till svar fick jag en enda låååååång utskällning där han talade om för mig att mitt sjuka beteende får honom att inse hur rätt han gjort som har lämnat mig (???), han är mycket glad att inte behöva vara i närheten av mig eftersom jag får alla runt omkring mig att må så fruktansvärt dåligt, att jag är en hemsk mamma som bara tänker på mig själv och aldrig sätter barnen i främsta rummet, att jag försöker trycka ner andra, att jag är känslokall, helt utan medkänsla för andra människor och inte har någon självinsikt, att jag är sjuk och behöver vård, att jag behöver söka vård för mitt sjuka beteende istället för att att försöka utsätta andra för det, barnen har det minsann inte bra hos mig... osv osv

Vad ska jag säga? Jag blir lite ledsen och funderar en del på om alla runt omkring mig mår så dåligt av att vara med mig som han beskriver det, om jag verkligen trycker ner andra, om jag är sjuk osv, och det sitter en liten sorgsen tagg i mig, men jag har också lite distans och kan skratta lite åt det - hade det varit omvänt och han hade bett mig tänka över min förvaring av porr pga händelsen innan så hade jag med största sannolikhet bemött det med att "ja, så himla klantigt av mig, jag ska verkligen tänka på det och det får ju inte hända igen!", men som vanligt med exsambon så vänds allt till mitt fel.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt kul att han alltid uppger att han lämnat mig!

Men- idag seglade frågan upp i huvudet igen: är detta "bara" en nykter alkoholist? Det måste vara något mer, varför kan han annars aldrig ta på sig skulden? Varför måste han alltid trycka ner mig?


skrev Mittendaliv i Sambon gömmer sprit

Hej,
Jag känner igen mig i din situation... Jag började hitta flaskor i garderoben, tvättkorgen, golfbagen osv för ca 1år sen.
Min sambo sen 2 år tillbaka har problem med alkoholen. Bara att gömma är iof ett tydligt tecken på att något är fel. Självmedicinering med alkohol låter som något han borde sluta med genast om han kan, för att inte hamna i ett missbruk.
i kväll får jag panik över att det verkar vara "lämna honom" som är det enda råd som finns att få. Känner precis som du att det inte är det jag vill. Finns det inte någons man/sambo som lyckats sluta?? Och att förhållande efter det blivit bra igen. Är det naivt och tro att det ska hända?? Jag peppar min sambo att fortsätta söka hjälp. Han går en kbt behandling nu. Är det bortkastat?

Någon här som kan ge hopp!?


skrev Mittendaliv i Blir det som vanligt

Känner igen det där mönstret..
Mitt tips är att inte lägga tid på att försöka förstå hans beteende.. för det är ju helt ologiskt att köpa massa öl om man inte ska dricka .
Det som är självklart för oss är inte det för den som har alkoholproblem.
Åh det är så svårt att hålla sig lugn när ännu en besvikelse inträffar och sorgen väller över. Jag kämpar oxå med att inte ta några strider när min sambo har druckit. Blir bara massa onödiga elakheter som inte leder någonstans.
Försök lägg din energi på dig och barnen. Ta hand om er! Din sambo behöver troligtvis någon hjälp för att sluta.
frågan "när är det dags att gå" spökar här med. Jag har inte kommit på något bra svar på den...


skrev Medberoendesambon i Sambon gömmer sprit

Under kvällen samma dag jag skrev det här så frågade jag varför han gömde sprit för mig, om jag var så "stygg" så att han måsta dricka i smyg. Han sa att han inte måsta det, så jag frågade varför han då gömmer det. Till svar fick jag ett "vet inte". Han blev nog lite ställd, då han inte trodde jag visste om det och självklart kom det nog en liten känsla av skam. Han har tagit det lugnt med drickandet efter och jag hoppas åtminstånde att han låter bli att gömma/smyga med spriten. Jag tror han använder spriten lite som smärtlindrande/lugnande. Han har hemska problem med rygg och axel, Ständiga besök på hälso/sjukhus men ingen som hittar något. Med alkohol i kroppen så känns han mycket lugnare och som att smärtan lindras, Väldigt dåligt sätt att kunna slappna av och "må bra" på men det verkar vara det enda som funkar för honom. Vi har testat med blandat alvedon och ipren i flertal dagar med det ger ingen effekt!
Man blir verkligen klyven och absolut när jag ser att han "mår" bättre i sitt onda när han får ta till spriten ( Nu talar vi inte om mängder, det kan räcka med 1-2 3,5or) Dock tycker jag att han isåfall kan dricka öppet och inte behöver gömma och smyga /MS


skrev flygcert i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Vet du, för ganska precis ett år sedan blev jag medlem här. Och jag behövde många kramar. Jag satt med samma tankar som du - "jag kan inte bryta upp precis innan jul". Jag tänkte att jag skulle förstöra för alla, jag orkade inte ens tänka att jag kanske inte skulle få fira jul med barnen. Å ena sidan var det sanna tankar, men de var för mig också ett sätt/en ursäkt att skjuta på ett beslut som jag inte orkade med just då.

Precis som du skriver så var julen oerhört viktig för mig - mycket pyssel, pyntande, bakning, matlagning och annat, men den sista julen tog jag bara fram adventsljusstakar, gjorde ett pepparkakshus och precis ingenting mer, inte något endaste julgodis, ingen julmat, inget pyssel och inget fixande - jag orkade inte.
Sedan gjorde jag som du skriver att du redan gjort - jag genomled julen, och exsambon fick det ena utbrottet värre än det andra. Jag led, och barnen led. Men, det kom en ljusning, jag kom fram till ett beslut - och det kommer du också att göra, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dig och känner med dig.

Jag håller med dig och förstår hur du tänker, jag tänkte ju likadant - att omkullkasta allt för barnen kändes förödande. Men det löser sig.

För någon vecka sedan sa min 5-åriga flicka: "Mamma, vad konstigt att vi har byggt tre hus. Först hos *** (dit vi flyttade först), sedan här och nu vår röda stuga!". Hmmm... att vi inte har byggt tre hus är ju självklart, men jag förstod ju att hon menade att vi har flyttat till tre olika boenden. Jag tänkte först "åh, vilken hemsk mamma jag är som drar runt med barnen på detta sätt", men så stannade jga upp coh såg glädjen i hennes ansikte - hon var inte det minsta olycklig, rädd eller otrygg. Min dotter såg jättenöjd ut och verkade nyfiken på det kommande boendet! Vi pratade lite om det, hur det ser ut, och vad det innebär för henne och för mig osv. Vi hade jättemysigt. Och för några dagar sedan sa hon med mycket glad röst: "Mamma, när är det vi ska flytta egentligen? Du vet ju att jag gillar orange. Mitt rum ska ha orange tak, blå väggar och rosa golv". Och fortfarande såg hon så glad ut, förväntansfull och lugn! Så jag försöker stanna i tanken att jag är nöjd, jag mådde så fruktansvärt dåligt i våras när jag lämnade, men med facit i hand så mådde jag ändå bättre än när jag levde med honom, och i vårt nuvarande boende har jag trivts så gott och varit så nöjd med och stolt över vårt boende, och om en tid ska jag fixa lite i vårt blivande hus, och jag tror att barnen känner min glädje, att jag är nöjd och lugna tankar i att detta blir bra, ibland är jag lite småorolig (kommer jag greja det ekonomiskt, kommer jag kunna fixa det praktiska osv), men jag är nöjd = barnen är nöjda. Jag känner fortfarande oro att jag "förstört" för barnen, sorg att jag inte alltid finns där och sådant, men jag insåg PRECIS NU när jag skriver till dig att jag är inte längre osäker på om jag gjort rätt - jag kunde inte ha stannat och barnen hade inte mått bättre om jag hade gjort det.

TACK för att du skriver här och låter mig få ta del av det, för att jag får hjälp av dig att inse saker som jag annars inte hade insett nu!

Du kommer fatta ett bra beslut när du är redo för det, och barnen kommer vara nöjda med det. Det kommer vara en omställning för dig, och en omställning för barnen, men allt kommer lösa sig!
Varm kram!!


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Tack för kramen, den värmer. Jag läste dikten om djuret (minns inte vilken sort det var) som satt på ett grässtrå och skulle flyga (i flygcerts tråd) den var så sann.
Jag sitter här nu och våndas inför julen. Jag som tills för några år sedan ALLTID älskat julen- haft massor av energi till att baka, pynta och få till en mysig julstämning. Julen har alltid varit viktig för mig. Under senare år så har den blivit ett nödvändigt ont som ska genomlidas.
Håller skenet uppe för mina barns skull.
Just nu vill jag bara dra och börja om- men nu nalkas julen och jag KAN INTE ställa till med denna omkullkastande tillvaro som jag antar att en separation skulle innebära, nu innan jul. För barnens skull. Gode gud ge mig styrka att orka med tiden som är kvar fram till jul och ge mig sedan ännu mera styrka att ta mig ifrån detta iskalla och kärlekslösa förhållande. Ge mina barn kraft att orka med denna omställning och gör så att de trots allt kommer att bli trygga och glada och lyckliga.

Jobbiga dagar nu ett tag, ont i huvudet, magen och dålig självdiciplin vad gäller träning och mat. Har iaf börjat sjunga i kör- detta gör mig gott mitt i allt elände.

KRAM


skrev mulletant i Min sambo är alkoholist

till fullo i det markatta skrivit. Det är en lång väg för de flesta av oss medberoende att komma till insikten att den enda vi har makt över och den enda vi kan hjälpa är oss själva. Det kan också vara till hjälp för den beroende som står oss nära. Så har det varit för mig. Fortsätt läsa här och skriv, det hjälper mer än man först kan tro. Varm hälsning / mt (min tråd "Mitt nya år" finns i siten Det vidare livet)


skrev markatta i Min sambo är alkoholist

Välkommen hit!

Vi anhöriga ger ju gärna våra alkisar 1000 chanser. Vi kanske hoppas och tror. Jag vet hur det kan kännas när man gång på gång blir besviken. Det är jättesvårt, ja till och med stundtals helt övermäktigt att leva med en alkoholist.

Tyvärr så kan vi ju inte tvinga någon att sluta dricka. Visst kan vi berätta för vår anhöriga hur vi upplever dennes drickande, hur det påverkar oss och vad det får för konsekvenser i våra liv men beslutet att sluta dricka/söka hjälp kan bara alkisen själv fatta. Däremot kan vi ju själva fatta ett beslut som handlar om hur vi vill att våra liv ser ut. Oftast är det ju inte alls kompatibelt med att leva med en alkoholist.

Det låter som att du kommit till den punkt där du fått nog. Din dotter vill inte komma hem och du själv väljer att sova borta så det är ju tydligt att det påverkar era liv på ett negativt sätt. Du kanske kan fundera på vad "ge honom en chans" egentligen innebär? Om du säger att han får en till chans, d.v.s. om han går med på att inte dricka men sedan bryter den överenskommelsen, vad blir konsekvenserna då? Lämnar du honom då?

Det finns hjälp att få, för er båda. För hans del finns ju AA, beroendecenter hos kommunen, behandlingshem o.s.v. Du kan tipsa men inte tvinga. För din del finns ju också hjälp. Du har redan sökt dig hit men det finns också alanon som är typ som AA men för anhöriga till alkoholister, d.v.s. en anonym grupp av anhöriga som delar erfarenheter av att vara nära till en alkoholist och de svårigheter det innebär för oss själva. Det kan vara oerhört skönt och befriande att kunna prata fritt inför andra som varit i liknande situationer om något som många gånger varit en tung hemlighet att bära på. Beroendeenheten brukar också ha anhöriggrupper eller enskilda samtal för råd och stöd. Där kan du också söka hjälp för dina barn. Kolla på din kommuns hemsida. Jag råder dig verkligen att söka den kontakten. Jag växte själv upp med en alkoholiserad förälder och insåg som vuxen hur mycket det faktiskt påverkat mitt liv, självbild, det sociala och hur jag hanterat känslor. Låter kanske negativt men det går ju att få hjälp och ju tidigare man söker den hjälpen desto lättare blir det ju att hantera det svåra.

Fortsätt skriv och läs här. Det hjälper också. Det är jävligt tufft men det går att få det bättre. Det kanske inte alls blir som man tänkt sig eller som man från början ville men det går. Många är vi här som lyckats få ett bra liv oavsett om vår alkis slutat dricka eller inte. Vägen ser inte alltid lika ut men mönstren av både alkoholism och medberoende är förvånansvärt lika. Du är inte ensam.

Kramar!


skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

... om hur det är att vara med pappa. Åh, blir så j-a ledsen - "pappa är alltid trött och då får vi spela på mobilen". Och sedan kom en massa om pappas trötthet, huvudvärk osv. Och sedan fick jag ett meddelande som visar att de spenderar mest tid med farmor & farfar. Och ja, det är bra å ena sidan eftersom han uppenbarligen inte orkar med dem i den utsträckning han anser sig ha rätt till att ha dem, MEN - då borde JAG som mamma ha dem mer, inte hans föräldrar.

Det är ju ofta så att barnen inte vill åka till pappa, och den där blicken när de får tillsägelser (även då jag är med) och jag känner igen hela deras minspel och kroppsspel: de är som jag var - rädda eftersom precis där och då vet de att de sa "fel sak" och fick en tillrättavisning och nu vet de att nästa ord/handling spelar mycket stor roll för om detta ska gå vidare till ren ilska hos pappa eller om det bara lägger sig, men det vet de inte ännu...
Jag är så oändligt tacksam för att jag lämnade denna elaka man, men det gör mig ont för barnens skull.

Och det gör mig ont att han på alla sätt talar om för mig att han har så mycket roliga saker som händer i hans liv, att han är så aktiv numera och han påtalar gärna att han mår så bra nu för tiden, och jag känner mig bitter och tänker att jag mår mycket bättre, men ibland är jag så ensam och jag har liksom inte ork... (jag känner mig tom lite bitter över hans plötsliga "poppiga" klädstil - 45-åring som klär sig som 20-25-åring och med smycken osv... och jag fattar ingenting?!).

Åh, känner mig patetisk som skriver så här (tur att ni inte vet vem jag är... ;-) ), men det känns så futtigt i denna stund att "jag mår bättre utan honom än med honom", för det känns så ensamt på lördagskvällen att jag sitter här, vännerna är med sina familjer och jag är bara jag liksom... Och samtidigt - jag är ju så tacksam att jag sitter här själv, att jag inte behöver fixa fika åt honom och sedan få skäll för att jag ställt muggen åt fel håll, eller för att jag tagit fram fel typ av macka, eller att jag inte får ett tack för att jag fixar utan bara kommentarer om att jag kunde ju har tagit fram något trevligare på en lördagskväll... Och jag behöver inte göra det han vill, jag behöver inte vara vaken tills han tycker att det är en acceptabel tid att lägga sig, jag får inte skäll om jag somnar i soffan, jag kan göra vad jag vill utan att han kommenterar att jag är tråkig eller liknande (och en del av mig skriker "fast ibland var han ju jättesnäll och go', det var ju inte alltid han skällde på mig utan det kom ju bara ibland"... MEN- det räckte för mig med de tillfällen då han faktiskt inte behandlade mig på ett bra sätt!!)
Och - det är det ju det (att "jag mår bättre utan honom än med honom") som gör att jag lever idag - hade jag stannat med honom hade jag brutit ihop, fullständigt. Och det är ju inte futtigt, tvärtom - det är ju det viktigaste som hänt mig, att jag hittade styrkan i mig själv och att jag faktiskt lämnade honom.
Jag har fullt upp med att fixa saker inför mitt nya boende, och det har jag hållit på med ända sedan det blev klart med mitt kommande boende. Jag har inte mycket möbler idag och försöker ordna med det, har fixat en del med tapeter & färg, kollat upp med hantverkare som ska ordna en del i nya boendet osv, och det gör också att jag å ena sidan känner att jag brinner för det, men samtidigt att det tar mycket energi: jag orkar inte göra de där sakerna jag också vill göra, så som promenera, träna mera, sitta i soffan och läsa, tända ljus och äta choklad... Men - that's me in a nutshell: jag är all-in på boendet nu, och sitter och ritar, skissar, tänker, planerar, fixar, förbereder och kollar upp - faktiskt på precis samma sätt som inför min separation...!

Idag har jag fått mitt arvegods, som han lovade, och nu har jag ett löfte till mig själv - nu ska jag stå upp mer för barnen.
Jag har stått upp för mig själv, för jag har lämnat honom.
Jag går på samtal, och jag kämpar.
Jag ältar och jag låter mig vara ledsen, så väl som vara glad.
Jag är mig själv och behöver inte längre låtsas eller förställa mig i olika situationer, för jag blir inte bedömd av någon som blir arg på mig (annat än möjligen jag själv...)
Jag har stärkt mig i att jag lämnade honom, det känns som längesedan jag faktiskt behövde tänka över om jag gjort rätt eller fel.
Jag är fortfarande lite rädd för honom, och känner mig rätt ofta trampad på, men jag lyder inte hans minsta vink: när han säger/skriver till mig att jag måste förklara mig eller jag måste göra si eller så, eller jag får inte säga det eller detta till barnen osv, så låter jag det mest rinna ut i sanden - direkta påhopp och hot ignorerar jag (för jag är inte skyldig honom att förklara mig, ursäkta mig eller på annat sätt underordna mig honom (missförstå mig rätt - jag förklarar mig gärna om någon inte förstår mig, jag ber gärna om ursäkt om jag gjort fel eller på något sätt trampar någon på tårna osv, men det är ju inte det saken handlar om i vår relation).
Nu ska jag försöka stå upp för mina fina flickor.
När de berättar om vissa saker så kan jag låta det passera; jag finns där och lyssnar och kan säga till dem att det inte är ok att göra/säga så, men om de berättar om extrema situationer så ska jag säga till honom att det där vill jag inte veta av igen. MEN - jag har liksom inget bakom mitt "hot" - tänker på det som skrivits här många gånger om att "när man hotar att lämna alkisen så måste man göra det om det inträffar som man hotat om", men jag vet inte vad jag ska säga där riktigt... Måste klura?!
I vilket fall - nu får det vara bra. Himla människa, nu ska jag stötta mina barn. Han kan bli hur arg han vill, han kan säga att jag inte har med det att göra, att jag inte ska lägga mig i, eller vad som helst: han kommer inte åt mig längre, för jag kommer inte lägga mig platt. Jävlas han så löser jag det då, men nu har jag officiellt slutat att fjäska för nu har jag redan alla förutsättningar som krävdes för barnens bästa, nu kan han inte komma åt mig mer. Men - kanske blir han aldrig mer arg på mig, kanske inte.

Ja, världens längsta lördagsinlägg med massa ältande, smörja och blaj...


skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

... tack!!

Ja, där var regnbågen och jag pendlar mellan "detta kommer bli fantastiskt, jag & barnen i vårt egna hus - hääärligt! Allt kommer gå bra, allt löser sig!" och "hjääälp, hur ska detta gå, ensamma jag i ett ensamt hus, hur ska jag klara att ta hand om det?"

Men många saker kommer bli bättre, och jag behöver jobba med att hejda mig - jag måste inte fixa allt i eller omkring huset på stört!

Adde, Mt, & Markatta - ni är bra, såå bra! Kram!!