"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

med husbekymmer! Det var väl ungefär det sista du behövde just nu. Bara att kämpa på ... kan du få sakkunnig hjälp nånstans?
Tusen kramar från mig / mt

Tack LillPer och mulletant!
Ja, detta året har varit en prövning för mig och jag känner mig ofta stark, och åtminstone starkare än tidigare, men jag ville bara att min lilla röda stuga skulle vara inflyttningsbar direkt!

Tidigare ägaren får stå för skadan, via sitt försäkringsbolaget, men det täcker ju inte allt eftersom det görs åldersavdrag osv -
det har läckt vatten i köket, och det har torkat upp igen, men hela träbjälklaget måste bytas, nytt golv läggas och det medför ju att alla underskåp i köket behöver flyttas bort... Och jag behöver därmed leta upp golv, och inte minst - leta upp en bra snickare och bra VVS-firma som kan göra jobbet "helst igår". Ja, ni förstår ju att det var inte riktigt vad jag var sugen på när jag var mest inställd på att bara flytta in.

Jaa... jag ser ju att jag har löst detta på samma sätt som jag "löste" min separation: jag har kollat upp med personer som jag känner i branschen, jag har haft pålitliga personer ute för att kolla av skadan, jag har själv stått på mig i kontakt med försäkringsbolag och - precis som separationen: till slut löser det sig. Men känner mig rätt slutkörd. Snaaart är det jul och lite ledighet, tack och lov - jag behöver få vila nu.

som gäller för dig flygcert! Fy tusan vad du klarar av när du tar dina resurser i bruk. Så trist med huset men jag ser att du fixar det där fast det svider nu. Hoppas verkligen att allt annat är ok - och, egentligen var det ju tur (nåja) men bra ändå att du upptäckte skadan direkt. Och tydligen har du tak över huvudet till den efterlängtade dagen... Kapabel var ordet. Du är en kapabel kvinna flygcert! Kramar - de kommer med fart med stormen som viner i mina trakter / med

start du får i ditt fina lilla hus :-(

Men det kan ju också komma nåt gott av det...du får välja nya golv, får nya rör kanske rentav nya skåp (?), känslan av ett nyrenoverat kök....

Men glöm inte dig själv ! Se till att få egen tid där bara du får vara dig själv och hämta andan.

Skickar en cyberpepparkaka att mumsa på !

Kram !!

Framtidsdrömmar

Att vara stark
"Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst.
Att vara stark är att acceptera livets villkor.
Att vara stark är att tänka om när saker inte blir som Du planerat.
Att vara stark är att se möjligheter i det som verkar omöjligt.
Att vara stark är att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Kram

Tack, fina människor!

Ja, mulletant, jag blir återigen generad - när jag känner mig gnällig, sårbar, ledsen och nedstämd och så himla inkapabel att lösa saker, då skriver du så fina ord till mig! Jag har så varma, fina tankar om dig!! Tack för ditt stöd!

Adde, tack! Och pepparkakan smakar bra...! Ja, du ska få storyn här nedan...

Så sant, Framtidsdrömmar! Att vara stark är att kunna kämpa och även att kunna kämpa i motvind och ta sig igenom utmaningar...!

Och idag har allt tagit sig en annan vändning:
om du visste hur rätt du hade Adde!
Jo, jag kom att tänka på en bekant vars pappa är snickare, åkte hem till honom och han har varit i huset och kikat idag! Han har kollat igenom och tror inte att det ska vara något annat som dyker upp! Han kommer imorgon (lördag!!!) och fixar till golvet och räknar med att det tar på sin höjd ett par dagar, att riva upp, fixa nytt träbjälklag och lägga nytt golv! Jag har varit och köpt golv idag, och... ett nytt kök!!! Jag och pappa har tagit ner alla gamla köksskåp och snickaren kommer att sätta in nya skåp troligen med början på måndag! Och jag har köpt en tapet och lite kakel och ja... det blev lite extra jobb, men snickaren tror att det kommer vara inflyttningsklart till helgen! Ja, som ni förstår så är det ju inget stort kök!
Att jag har träffat exsambon idag och han är tillbaka i "trevligast-i-världen-fas" och jag blir lite rädd... Flickorna är inte jättesugna på att vara med honom, och jag försöker att vara neutral, att stötta dem i att det är gott att ha båda föräldrarna osv, men det är inte lätt. Men att han är konstig kan inte förta min styrka idag. Det kommer lösa sig med huset!! Det är fortfarande en motgång, men jag har gjort som Framtidsdrömmar skrev - kämpat och tagit mig an utmaningen!

Luciakramar!

Tusculanum

Jag har noll koll på det här med medberoende. Trots denna brist tycker jag att du gör ett jättejobb. Respekt!

Om du känner dig nere, trött och på gränsen måste jag nog konstatera att det är det minsta du kan känna om du har gått igenom denna mangling. Det är fullständigt mänskligt att känna att man har nått vägs ände.

Se problemen med huset som ett tillfälle att fokusera på något som skiljer sig från det du lämnar.

Bra jobbat!

... i helgen blir det inflyttning. Allt har gått som på räls - trodde nog inte själv att det skulle vara möjligt. Och det är faktiskt så att så gott som allt är klart - huset är fixat, det mesta är flyttat och kvar är typ köksgrejer, säng och "det-jag-använder-varje-dag". Flickorna har varit med och kikat och verkar förtjusta och jag ser ljuset i tunneln!!!!

Jag har också haft bra, mycket bra, möten med socialtjänsten. Som jag skrivit någon gång tidigare - ibland vågar jag nästan inte tro eller säga att saker känns bra, av rädsla för att nästa bakslag ska komma, men just nu är det ett sådant läge när många saker känns bra!!! Jag försöker att stanna i nuet, att inte tänka på vad framtiden har att erbjuda...
Det känns gott att det är min första jul på flera, flera år när jag inte behöver tänka på att köpa rätt julklapp annars får jag skäll eller liknande, jag behöver inte fixa "rätt" julmat, jag behöver inte vara rädd för att exsambon ska skämma ut sig (eller mig) eller få vansinnesutbrott som drabbar barnen eller mig... Det är sorgligt på ett sätt att inte ha barnen samlade med sina föräldrar, men det är stor lycka att jag kan vara JAG, jag behöve ritne trippa på tå, jag behöver itne väga varje ord på guldvåg... Jag är jag!

så glad över dina ord och ditt nya liv du så härligt delar med dig av flygcert !! Vilken resa du gör, det är en ynnest att få uppleva den ! Tack !

Kram ♥

Yogi

att läsa om din resa och det fantastiska jobb du har gjort! Det får mig att se fram emot nästa jul! Då är jag där du är nu! Jag fylls av tro och framtidshopp när jag läser det du har gått igenom och hur du har det nu. Jag ser att det GÅR!! Du ska veta att du är en förebild för mig och säkert för många andra som läser dina inlägg.
Jag önskar dig en riktigt avslappnad och härlig jul, utan spänningar och oro. Det låter helt underbart med ditt lilla hus, även om det varit en del att ta tag i även där, men precis som någon skrev tidigare så tror jag också att det är bra för dig att ha något verkligt praktiskt att lägga din energi på! Ingen som tar ifrån dig all energi, utan du är självständig och stark och detta kommer bara att stärka dig ytterligare!
Är glad för din skull!
Kram :)

Lelas

Hej!

Ville bara säga det. :-)

Och god jul!
/H.

... på självaste julafton 2012 så var jag redo att bara ge upp allt - då ville jag bara gå och dö.
Jag jobbar med vissa saker och kämpar på med vissa saker, men jag har det bättre idag. Jag får en knut i magen ibland när jag hör barnen berätta saker eller så, men jag kämpar och min känsla av hopplöshet är betydligt mindre än den var då.

Tack Mt - ja, jag försöker faktiskt klappa mig själv lite på axeln - jag lämnade min elaka sambo, jag flydde till ett tillfälligt boende och trodde under ett par månader att jag på fullt allvar skulle dö, rentav önskade att något skulle ta död på mig, men jag kämpade på med samtalskontakter, jag ordnade ett mer permanent boende och sedan har jag försökt stärka mig och samtidigt härda ut exsambons fortsatta störning, och fixat ett nytt permanent boende "på allvar" (här skulle jag kunna bo resten av livet...!) och ibland är det tufft, men jag lever och jag mår bättre och jag kämpade och kämpar!!!

Stor kram till er alla!

... och det håller på att ta kål på mig.

I fredags mötte jag och flickorna min ex-svägerska. Det var meningen att hon skulle hämta barnen för att passa dem medan min exsambo åkt på skidresa (enligt storflickan för att "vila upp sig och inte bli störd")... Stortjejen ville åka med henne och det var helt ok, men lilltjejen hade pratat hela dagen om att hon inte ville, men jag försökte locka. När vi väl möte svägerskan så grät och skrek lilltjejen och sa att hon ville inte åka med utan hon ville stanna hos mig. Efter en stund sa svägerskan "Sätt henne bara i stolen, det går över" och jag svarade att det är inte så enkelt eftersom hon inte velat åka på hela dagen. Svägerskan sa då "Hur vet hon vad en dag är?". Jag sa att hon sagt under hela dagen att hon inte vill och att jag inte kommer sätta in henne i stolen om hon inte vill. DÅ kom svägerskan ur bilen och tog henne ur min famn och satte in henne i bilen och jag stod handfallen. Stortjejen ville kramas och sa flera gånger "mamma, hon får följa med dig hem" och "Snälla mamma, ta med henne, hon vill ju"... och jag vågade inte . av rädsla för att exsambon ska använda det emot mig.

Fy faaaaan- jag skulle ju bara ha sagt att "Hon vill inte och därför stannar hon hos mig".
Istället svek jag mitt barn - jag stod bredvid och hörde henne böna och be och skrika att hon inte ville åka och ändå lät jag dem ta henne.
Vad visar jag mina barn - att andra kan köra över mamma och göra som de vill, för jag står inte upp för mina barn. Är så ledsen att jag är nära att explodera.
Mina barn måste tycka att deras mamma är en vek mamma som inte ens skyddar dem.

Kan knappt sova och försöker ändå tänka att jag slipper leva med exsambon, jag har visat barnen att jag inte stannar i det i alla fall. Men fy fan - jag skulle inte ha låtit dem ta mitt barn.
Faaaaaaaan.

Yogi

Och jag hoppas att dina flickor kommer hem och har haft en mysig helg hos faster! Jag förstår att du förmodligen inte kunnat koppla av alls under helgen men se det såhär: om du trott att barnen inte skulle ha det bra hos faster skulle du inte låtit dig "bli överkörd"! Eller hur? Din stora flicka ville följa med och det hade inte hon heller velat annars. Det blev uppslitande för dig och lilltjejen just vid separationen men förmodligen så vet både du och hon nu att det har gått bra. Som vuxen måste man ju ibland gå emot känslan med "förnuftet" (ja, jag hör hur jag låter-jag fattar ;)) för dels visa att det inte är "farligt", det är viktigt att barnen får ha en fin kontakt med släkten, du vet att de har det bra där, att känslan är övergående etc etc. Bra att lillan hade storasyster med sig, det är en trygghet! Kan hennes separationsångest även ha en ton av oro för dig? Hur du skulle klara att vara utan henne? Tänker att det i så fall kan vara viktigt att du förmedlar att du passat på att göra (för dem tråkiga) saker medan de varit borta. Efter allt ni gått igenom så är det fullt förståeligt att det är svårt att skiljas åt, men jag tänker ändå att du och faster här som vuxna fattat beslut/genomfört beslutet som ni vet inte är dåliga för barnen och att ni är trygga med det. Då förmedlar ni även det till barnen.

Usch, jag förstår så väl din ångest och vill ta bort den från dig! Jag hoppas de kommer hem till dig och har haft en rolig helg där de inte hunnit tänka på dig ett ögonblick! Så du kan släppa ditt dåliga samvete och glädjas åt att allt blev så bra!

markatta

Klanka inte ner på dig själv.

Barn tänker ju inte som vuxna så säkert analyserar de inte alls situationen på samma sätt som du. Då separationsångesten släppt så tänker hon säkert inte ens på det, utan busar runt och har det mysigt.

Jämför med att lämna ett barn på dagis. De kan skrika och gråta sig förtvivlade utan att det för den skull alls behöver betyda att de på något sätt har det dåligt eller inte trivs på dagis. Har de dessutom haft det rörigt hemma med ledsna/arga föräldrar som separerat så är det ju inte konstigt att hon reagerar som hon gör och ser separationer (även kortvariga) som något "farligt" och skrämmande. På det sättet kanske det var bra att hon åkte så hon får se att det inte är farligt och att hon kommer över den där separationsfasen.

Att du tänker att du är en vek mamma som inte kan skydda dina barn är nog verkligen bara en tanke och känsla hos dig och inget som ligger hos tjejerna. Jag fattar att du känner dig överkörd då svägerskan inte respekterade vad du sa däremot men det behöver inte betyda att flickorna ser dig så.

Kram på dig!

... att det säkert är lugnare när de väl åkt - men av igenkänningsskäl så är det många saker som jag inte vågar skriva, och alla de sakerna gör att jag inte tycker att det är ok att flickan ska åka när hon inte vill...
Och det där skumma: det är i princip aldrig problem att lämna någon annanstans - inte på förskolan, inte hos mormor, inte hos moster, inte hos vänner, och är det någon gång lite motvilja så brukar jag kunna prata med barnen och den som ska passa/ta hand om flickan/flickorna lockar och så löser det sig - MEN: det händer oftare att de inte vill åka till pappa eller hans släkt, och trots att jag försöker uppmuntra dem att åka så kan de prata i dagar om att de inte vill åka... och jag brukar prata med dem om vad jag gör när de är borta för att försäkra dem om att de inte behöver oroa sig för mig...
Men - jag analyserar nog mer än vad flickorna gör, sant...
Men med alla saker som händer med pappa och hans släkt så är det jobbigt att lämna när de inte vill. Och varje gång de kommer tillbaka berättar de saker som får mig att undra vad de blivit tillsagda... MEN: socialtjänsten håller på med sin utredning och även om det går trögt: barnen vill inte prata med någon där och låser sig mycket, men det de säger handlar mycket om att "pappa är så bra och hos pappa är det alltid fint och bra"... Så jag får väl försöka hålla mig och invänta utredningen.
Jag har det ok, men ibland känner jag mig så j-a trampad på - alla gånger som hans familj stövlat in hos mig och krävt saker, ringt och skällt på mig, smsat och haft sig. De står mig upp i halsen och de gör inte alltid trevliga saker. Det känns sk*t.

markatta

Med exet så behöver du numera bara ha kontakt kring saker som rör barnen. Men med hans familj behöver du väl inte ha någon kontakt egentligen?

Seriöst, stäng ute dem om det inte känns bra för dig. Det är ju hans familj så han kan se till att de får träffa barnen på hans tid med barnen. Du behöver ju inte gå med på att släppa barnen till någon annan än pappan.

Usch, jag har faktiskt själv en gång varit i liknande situation som dina barn. Jag var äldre(9år) än jag uppfattat att de är. Den ena föräldern var ledsen. Den andra arg eller manipulativ. Den ena sa åt mig vad jag skulle säga på mötena och jag bara satt där och teg för att "skydda" båda.

Om barnen går till en barnpsykolog så brukar de vara duktiga på att se igenom barnens skydd av sina föräldrar, även om det kan ta tid.

Kanske behöver du innan du träffar hans släkt nästa gång ha en plan för olika scenarion och för hur du ska kunna stå på dig. På samma sätt som du tänkte med exet, tänk igenom vart dina gränser går. Det låter jobbigt och rörigt att ha dem så nära trots att du inte har någon egentlig relation till dem nu och orimligt att de ska bli en förlängning av exets psykiska misshandel.

Ta hand om dig!

Yogi

att ha svikit...då finns det saker som går att "ta på", sånt som gör att lillans utbrott kan ha en reell grund och du på grund av de omständigheter som råder just nu mer eller mindre är tvingad att medverka till sånt som går emot din uppfattning och som du kanske inte hade gjort annars... Är så ledsen för din skull, när man på grund av yttre omständigheter inte kan skydda barnen som man kanske skulle vilja. För även om barnen inte far illa i den bemärkelsen, så är det klart att det inte är bra för dem med den påverkan som de kanske utsätts för.

Mitt svar tidigare utgick från en "normal" separationsångest och jag tänkte mer att det handlade om en ömsesidig sådan utifrån det svåra ni har gått igenom. Förstår situationen bättre nu och jag hoppas att du inte tog illa upp, och uppfattade det som ett försök att förminska din känsla. Ville försöka avlasta dig skuldkänslan, och det vill jag fortfarande. Skulden till det uppslitande häromdagen är inte din, men du blir ju ändå bärare av den eftersom det är du som måste "verkställa" beslutet. Kommer det här att hända igen? Om du har en bra socialsekreterare som ser till barnens bästa, så borde du kunna prata med henne/honom om hur det är och fråga vad du kan göra. Bra om du i alla fall informerar om det, så att det dokumenteras och kommer med i utredningen.

Jag hoppas oavsett att barnen ändå har haft en okej helg och att du kunnat koppla av något även om jag har en känsla av att du inte kunnat göra det... Du är en fantastisk mamma som har tagit dem och dig själv ur detta - glöm inte det! Du har gett dem trygghet och stabilitet. Jag tänker lite såhär också: det som händer när barnen ska vara hos sin pappa är hans ansvar, och inget du kan påverka om det inte är så att det är skadligt för barnen. Det tar inte bort din känsla av svek, jag vet, men kan kanske lindra ansvarskänslan och skulden något? För jag gissar att det här var pappas beslut? Jag tycker i så fall att om barnen undrar varför de måste åka till faster så kan du vara ärlig och säga som det är: ni skulle ha varit hos pappa och nu har han bestämt såhär. Vet att det kan låta hårt, men det är sant. Då ligger bollen där den hör hemma.

Usch jag babblar på nu, känner jag, och jag vet inte ens om det hänger ihop längre... Hoppas du förstår något av det i alla fall :)
Kram

måste det vara att lämna skrikande barn utan att kunna ingripa. Att du känner dig som en svikare fast du inte kan annat. Man tycker ju att inom varje människa borde det finnas en spärr som säger "nej" i synnerhet när det upprepas... det enda vettiga vore att berörda vuxna kan prata öppet och vänligt med varandra om hur man ska göra. För visst vet vi att barn kan skrika och gråta - eller tyst darra på underläppen som är nästan ännu värre - och så går det över och de leker glatt. Men det är ju spänningen mellan er vuxna som gör detta omöjligt och du blir kvar med oro och lidande när du borde kunna få vara "fri och ledig" i trygg vetskap att barnen har det bra... annars hör de vuxna av sig. Men så är det inte hos er och det är många som delar er situation.

En bra sak är ju att de är två, också bra att de är på dagis och att det pågår en utredning. Och visst vet du att det skulle varit värre om du stannat kvar... du har visat dina barn att man inte ska finna sig i att bli sårad, kränkt och förnedrad!

Önskar dig ett gott slut på 2013 - förändringens år i ditt liv! En sån kraftansträngning du gjort, det vet vi som följt dig från början här. Och ifall vi inte syns här önskar jag dig och ett riktigt Gott Nytt 2014! Varmaste kramen / mt